Debatten om sexualbrottslagen och samtyckesrekvisit blossar vidare. Inte minst efter den dom i Lunds tingsrätt som meddelades härom veckan där åtalet (för våldtäkt) mot en man ogillades med motiveringen att uppsåt inte var styrkt. För er som har möjlighet, läs domen! Den illustrerar på ett mycket bra sätt varför sexualbrottskapitlet i brottsbalken inte enbart behöver kompletteras med samtyckesrekvisit, utan även med en ny brottsrubricering där oaktsamhet i sammanhanget kriminaliseras.
Kravet på uppsåt är en grundpelare i straffrätten eftersom det är orimligt, och många gånger onödigt, att straffa individer som varken förstod eller ville begå ett brott. Men på samma sätt som även vårdslöst agerande som leder till död (vållande till annans död) är kriminaliserat, borde sexuella kränkningar som begås på grund av att man struntar i risken för att brottsoffret inte vill vara kriminaliserat. Om detta skriver också Hanna Håkansson och jag i Svenska dagbladet idag. Läs gärna och sprid vidare!
Den friande domen från Lunds tingsrätt är ett bra exempel på hur höga rättstillämpningens trösklar har blivit i sexualbrottsmålen. I målet bedömde tingsrätten att det objektivt sett var fråga om våldtäkt eftersom den misstänkte gärningsmannen med våld och tvång hade tvingat till sig sex. Men eftersom han, på grund av tidigare erfarenheter av dominanssex, hade inbillat sig att brottsoffret ville bli våldförd på friades han dock från åtalet.
Rättsväsendets grundläggande syfte är att skydda individer från våld och andra kränkningar av den personliga sfären. Fysisk styrka ska inte sätta dagordningen mellan individer i samhället. På samma sätt är det grundläggande syftet med sexualbrottslagstiftningen att värna varje individs rätt till integritet och sexuellt självbestämmande. Den friande våldtäktsdomen från Lunds tingsrätt går dock stick i stäv med dessa grundläggande ambitioner eftersom gärningsmannens världsbild gjordes till utgångspunkt för bedömningen.
Vem äger rätten till en människas kropp? Av den senaste tidens våldtäktsdomar är svaret på frågan inte längre lika självklart. Problemet är att det i sexualbrottsmålen ofta saknas teknisk bevisning och ställs höga krav på uppsåt. Effekten blir att rättsväsendet inte förmår skydda våldtäktsoffren eftersom trösklarna för fällande dom är för höga. Att kräva fullständigt bevisad insikt eller uppsåt hos gärningsmannen gör det många gånger omöjligt att fälla för våldtäkt eftersom våldtäktsbrotten oftast sker utan vittnen. Rättsväsendet måste dock kunna hantera en sådan situation.
Kravet på uppsåt är en grundpelare i straffrätten eftersom det är orimligt, och många gånger onödigt, att straffa individer som varken förstod eller ville begå ett brott. Ett straff kan inte göra ett brott ogjort och straff av personer som inte förstått att de begick ett brott har knappast en preventiv verkan. Sättet som kravet på uppsåt och principen om att hellre fria än fälla tillämpas i sexualbrottsmålen sätter dock fingret på den orimliga syn på sexuella relationer mellan män och kvinnor som råder i många delar av samhället. När en person säger nej är det nej som gäller, om inte annat har kommit överens om. Men när gärningsmannen, på grund av rådande skeva föreställningar om kvinnor, inte ”förstår” att våldet är oacceptabelt sätts principen om sexuell integritet och självbestämmande ur spel.
Genom införandet av ett oaktsamhetsrekvisit i sexualbrottslagstiftningen skulle det inte längre krävas att gärningsmannen ska ha haft uppsåt och insikt i sitt handlande. Istället skulle det räcka med att hen borde ha insett att hen sexuellt utnyttjade en person som inte samtyckt till sex. Straffansvarsområdet för sexualbrott skulle därmed utvidgas och brottsoffrens ställning delvis stärkas.
I Norge har grov oaktsam våldtäkt funnits som brottsrubricering sedan år 2000 och det infördes efter stor debatt. Kritikerna befarade en minskad rättssäkerhet vilket i efterhand inte har kunnat konstateras. Sänkt krav på personlig insikt och avsikt är inte heller detsamma som sänkta beviskrav och utgör inte en omvänd bevisbörda. I kombination med en samtyckesbaserad våldtäktslagstiftning skulle införandet av ett oaktsamhetsbrott i sexualbrottslagstiftningen vara ett stort steg framåt.
Den friande våldtäktsdomen från Lunds tingsrätt är ett tydligt exempel på hur gärningsmannens uppfattning och världsuppfattning, även om den inte bygger på omständigheter som förelåg vid brottstillfället, görs till norm. Om inte tingsrätten hade accepterat att mannen inbillat sig att brottsoffret, i likhet med mannens påstådda tidigare sexpartners, egentligen menade ja när hon sa nej hade han inte kunna friats. Även om domen förhoppningsvis kommer att omprövas tydliggör den behovet av att kunna lagföra förövare som kanske inte hade uppsåt och avsikt att våldta men som med alla rimliga mått borde ha insett att det inte fanns ett samtycke. Det skulle både stärka många människors rättssäkerhet och täppa till den lucka som i dag finns i sexualbrottslagstiftningen.
BENNY LINDHOLM
ordförande Liberala studenter
HANNA HÅKANSON
vice ordförande Liberala studenter