Folkpartiet och framtiden

Ja du, kära Folkpartiet, vad ska det egentligen bli av dig när du blir stor?

Du fick i höstas ditt näst sämsta valresultat någonsin. I opinionsmätningarna balanserar du på riksdagsspärren.

Forcerad, partiell förnyelse

Efter åtta år i regeringsställning och med företrädare som har suttit i partiets ledning i över 20 år behöver Folkpartiet förnyas. Därför var vi många som delade valanalysen att Folkpartiet behöver utveckla bl.a. sin integrationspolitik och den ekonomiska politiken. Men om man tittar närmare på den rådande förnyelseprocessen är det uppenbart att förnyelsen har kört i diket. Att partiets ledning tyvärr har begått avgörande misstag.

För det första har partiet inte varit berett att ens överväga förnyelse av sina främsta företrädare. Ett partiledarbyte löser inte alla Folkpartiets utmaningar. Framgångsrik politik bygger dock på att politiska företrädare vinner väljares förtroende. Därför går det inte att utveckla politiken och samtidigt helt avfärda vilka som leder det arbetet.

Det har nu gått femton månader sedan Folkpartiet senast valde sin politiska ledning. Under den tiden har vi haft två valrörelser, förlorat regeringsmakten och Sverige har genomgått en regeringskris. Lika naturligt som det är att utvärdera och utveckla Folkpartiets politik borde det därför vara att förutsättningslöst överväga vilka som ska leda förnyelsen.

För det andra har partiledningen redan låst fast den politiska förnyelsen. Ett tydligt exempel var Jan Björklunds och delar av den integrationspolitiska arbetsgruppens artikel på DN debatt förra veckan. Efter artikeln utbröt nämligen en intensiv diskussion i partiet om innehållet i de förslag som presenterades. Den huvudsakliga kritiken var att förslagen utgjorde allt för stora avsteg från den politik som partiet har drivit de senaste åtta åren och att det saknades belägg för att tidsbegränsade uppehållstillstånd och utökat försörjningskrav skulle leda till bättre integration.

Den interna kritiken har dock den senaste veckan bemötts med i princip allt annat än argument i sak. Istället har de som har engagerat sig i den interna debatten försvarat sig med att ”förslagen är förankrade”,  att ”kritikerna har inga egna förslag”, att ”Folkpartiet behöver den här politiska förnyelsen” och  att ”det är viktigt att vi inte är för hårda med varandra i debatten”. Endast i mycket ringa omfattning har partiledningen försvarat den nya politiken med sakargument. Delrapporten som låg till grund för integrationsutspelet har inte ens blivit publicerad.

Dessutom signalerar Jan Björklunds undertecknande av debattartikeln att han personligen redan har bestämt sig. Det är möjligt att den integrationspolitiska rapporten är förankrad i partistyrelsen, riksdagsgruppen och bland länsförbunden, men att inte på ett transparent och pedagogiskt sätt i sak förklara varför partiet nu ska överge sin tidigare integrationspolitik tror jag utgör ett gigantiskt misstag.

Detta inte minst eftersom så många medlemmar och aktiva känner starkt för just migrations- och integrationsfrågor. I ett sådan kontext är det närmast tjänstefel av en partiledare, som har ambitioner att leda partiet till nya framgångar, att innan förslagen ens har presenterats i sin huvudsakliga rapportform presentera dem för media. Det gör att utrymmet för saklig debatt internt drastiskt minskar. Partiledaren har ju redan satt ned foten.

Denna dogmatiska och oförsonliga attityd förstärks dessutom i dagens Aftonbladet. Björklund uttrycker där “Jag kommer inte att backa” och “De som skäller på mig är de som inte vill förnya” och “Vi gav upp för lätt förra gången“. Dessa uttalanden vittnar om att för honom är inriktningen redan fastslagen och att han varken tänker diskutera grunden för att just dessa förslag är viktiga eller sin egen ställning i utvecklingen. Detta utgör en total avsaknad av den sortens ledarskap som partiet behöver. Håller Björklund fast vid det sättet att uttrycka sig kommer det att vara mycket svårt för partiet att gå vidare efter att landsmötet har sagt sitt, oavsett utfall.

Anledningen till att de integrationspolitiska förslagen rör upp så stora sprickor i partiet har inte enbart att göra med sättet som de presenteras på. Förslagen skiljer sig även på ett radikalt sätt från hur partiet debatterade integration i valrörelsen.

Sedan 2002 har Folkpartiet formulerat den integrationspolitiska agendan i Sverige och sedan 2006 har partiet lett regeringens arbete med integrationen. Det innebär att många medlemmar och aktiva blir förvirrade när partiet, ett par månader efter valet, presenterar ett antal politiska förslag som går helt på tvärs med den politik som många av oss försvarade och förfäktade i valrörelsen.

Särskilt som vår nuvarande integrationspolitik ännu inte har hunnit bli utvärderad. AKKA-utredningen, som den integrationspolitiska arbetsgruppen mellan raderna har hänvisat till, utgör inte en utvärdering av Folkpartiets integrationspolitik. AKKA-utredningen utvärderar endast etableringen av de som anlände till Sverige 2000 och 2005, d.v.s. innan etableringsreformen genomfördes av Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag. Det är möjligt att den nypåfunna integrationspolitiken är nödvändig, men att inte presentera ett gott underlag för medlemmarna gör det svårt för många aktiva att i tystnad acceptera förslagen.

Dessa brister kan givetvis åtgärdas. Framför allt genom att partiledningen och de riksdagsledamöter som hittills har engagerat sig i debatten inser att de har ett problemformuleringsprivilegium internt och att de måste motivera sina förslag bättre. Annars kommer dock inte såren att kunna läkas. Alla de som inte känner sig övertygade om de nya förslagen kommer ju inte känna sig inkluderade om försvaret från partiledningen även i fortsättningen är att förslagen är förankrade. Den metadebatt som har utbrutit skadar partiet allvarligt.

Förnyelse kräver ledarskap

Bortsett från att utöva ett aktivt, lyssnande ledarskap där man förklarar motiven för politikomläggningen tror jag att en större politisk förnyelse även kräver att partiledningen reformeras. Anledningen är att jag tror att en lyckosam reformering av politiken kräver en speciell sorts ledarskap – engagemang i sak.

Politisk förnyelse kräver ett extra starkt engagemang. Jan Björklund är själv ett mycket bra exempel på det. Den totala omläggningen av svensk skola hade nog aldrig varit möjlig att genomföra utan just Jan Björklunds personliga engagemang för skolfrågorna. Och hans gedigna bakgrund och erferenheter av just utbildningspolitik har varit nödvändig. Björklund engagerade sig i skolfrågor i Stockholms stad redan decennieskiftet 1980/90, d.v.s. för närmare 25 år sedan. Detta var grunden till att han lyckades bli skolborgarråd i Stockholm och sedan den som formulerade Alliansens skolpolitik inför regeringsskiftet 2006. Det är nog få personer som personligen har betytt så mycket för en enskild fråga om Jan Björklund.

Jan Björklund brinner säkerligen även för att integrationen ska fungera. Frågan är dock om han är rätt man att leda partiets politik bort från skolpolitiken. Han har personifierat utbildningspolitiken och dessutom suttit i Folkpartiets absoluta topp (partiledningen) sedan 1995. Han kanske drivs av en vilja att reformera partiet. Men det är två olika saker att brinna för en viss politik och att brinna för att politiken ska nå ett visst resultat.

Fredrik Reinfeldt är ett annat exempel på det. Utan hans personliga drivkrafter för att just förnya Moderaterna hade han nog aldrig – från det att han utmanade sittande ordföranden för MUF 1992 till att han 2003 tog över ledningen av Moderaterna – blivit en av Sveriges mest betydelsefulla statsministrar genom tiderna.

Folkpartiets partiledning består av många mycket kompetenta personer, men frågan är om vi idag verkligen kan vifta bort frågan om det är just de personerna som har den avgörande hungern efter en politisk förnyelse som Folkpartiet behöver. Det är svårt att säga, och just därför borde partiledningen ställa sina platser till förfogande.

Och vad gäller Jan Björklund kan ingen ta ifrån honom hans betydelse för svensk politik. Utan honom hade vi aldrig lyckats reformera svensk skola. Det är ett gott betyg åt hans ledarskap och drivkrafter. Men kanske också ett kvitto på att hans politiska toppnotering redan har passerat. Därför är det sannolikt dags att han tar sitt ansvar och släpper fram andra som kan göra samma reformering av andra politikområden.

Formerna för förnyelsen är avgörande

Som jag har resonerat ovan får inte resultatet i en förnyelseprocess vara bestämd på förhand. Därför är det viktigt att vi inte på förhand låser oss till en viss kandidat eller en viss politik i förnyelsen. Istället borde partiet, i likhet med Centerpartiet, ha en ostressad och öppen process där flera kandidater får chansen att visa vad de vill och hur de vill det. Jan Björklund kanske till och med ska vara en av dem.

Och innan landsmötet beslutar slutligt om vem som ska leda förnyelsen av partiet borde kanske medlemmarna, som bl.a. Mathias Sundin och Adam Cwejman har föreslagit, tillåtas att rösta i rådgivande primärval på de kandidater som har nominerats. I ett sådant förfarande skulle samtliga kandidater vara tvungna att tidigt formulera på vilket sätt de vill utveckla partiet. Samtidigt skulle transparensen och förankringen öka för såväl vem som leder som hur hen leder förnyelsen.

En sådan öppen, demokratisk process tror jag dessutom är särskilt viktig i det här läget eftersom det nu blåser upp till rätt uppslitande blockeringar i partiet.

På samma sätt bör förnyelsen av de särskilda politikområden som partiledningen har pekat ut också öppnas upp och inkludera flera. Folkpartiet hade en mycket transparent och inkluderande process för att skriva nytt partiprogram för drygt ett och ett halvt år sedan. Den nuvarande förnyelseprocessen behöver inte vara fullt lika omfattande. Men länsförbunden borde få de olika delrapporterna på remiss innan partistyrelsen fattar beslut om inriktningen på den nya politiken. Och rapporterna borde presenteras åtminstone samtidigt som de nya förslagen presenteras för media.

Visserligen utgör landsmötet i höst en förankring bland medlemmarna och partistyrelsen har ett mandat och en plikt att agera mellan landsmötena. Men i en total omläggning av olika politikområden måste fler inkluderas. Särskilt eftersom arbetsgruppernas förslag presenteras under medialt uppmärksammade former och därför uppfattas som partiets officiella ståndpunkter. Då är det nödvändigt att inte avvakta en bredare förankring.

“Förnyelse gör ont”

Så uttrycker sig Jan Björklund i dagens intervju i Aftonbladet. Jag tror att han har rätt och att det är nödvändigt med visst mått av oreda under förnyelsen. Det är ett friskhetstecken. Jag tror också att den upprörda stämning som nu råder på många håll i partiet kommer att lugna ned sig. Men det är viktigt att vi kommer ihåg att förnyelse inte sker smärtfritt.

Och att vi kommer ihåg att riktig förnyelse inte kan vara bestämd på förhand. Att förnyelse kräver ledarskap. Att måste ha mod att våga lyfta på alla stenar, inte bara den integrationspolitik som vi gick till val på utan även den partiledare som blev invald i partistyrelsen redan 1987.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *