Publicerat i Enköpingsposten den 18 juni 2014.
Sverige rankas ofta som ett av världens mest rättssäkra länder. Det ska vi vara stolta över. Skydd för grundläggande rättigheter, transparens och objektiv rättstillämpning har sannolikt bidragit till vårt välstånd. Rättssäkerheten måste dock gälla för alla. De senaste årens friande våldtäktsdomar visar på oroande luckor i svensk rättssäkerhet. Det är svårt att tillämpa juridiken i sexualbrottsmål, där ord ofta står mot ord, men inte minst måndagens dom från Hovrätten över Skåne och Blekinge tyder på att det är dags att reformera svensk sexualbrottslagstiftning genom att införa ett oaktsamhetsrekvisit.
Det är inte förvånande att svensk straffrätt sätts under lupp när man läser domen. Den sätter nämligen sitt finger på hur svårt det är att beivra sexualbrott med dagens sexualbrottslagstiftning. Eftersom själva grunden för det friande domslutet i princip är att det inte kunde bevisas att gärningsmannen hade uppsåt, dvs han trodde att brottsoffret ville ha s.k. dominanssex, blir ju den självklaraf frågan om det räcker med att en man bara tror att brottsoffret vill ha dominanssex för att han ska bli friad? Jag menar, ska det krävas extra motstånd från brottsoffrets sida när gärningsmannen i sin villfarelse tror att brottsoffret vill ha domanssex?
Följden av nuvarande tillämpning av lagarna leder till nästan total rättslöshet för brottsoffren när gärningsmannen hävdar att det var fråga om dominanssex. Brottsoffret kan i praktiken inte värja sig. Hon kan kan inte komma ifrån övergreppet eftersom gärningsmannen i sitt upplevda sexspel tar motståndet som en intäkt för fortsatta övergrepp. Hon kan inte heller få upprättelse i efterhand eftersom gärningsmannens egenupplevda bild av sexet görs till utgångspunkt när handlingen ska prövas juridiskt, med följden att han blir friad.
Det är därför dags att Sverige täpper igen de juridiska luckor som är allt mer tydliga. Genom införandet av ett oaktsamhetsrekvisit i våldtäktslagen, efter norsk förebild, skulle det inte längre krävas att gärningsmannen har uppsåt och insikt i sitt handlande. Istället skulle det räcka med att hen borde ha insett att hen sexuellt utnyttjade en person som inte samtyckt till sex. Straffansvarsområdet för sexualbrott skulle därmed utvidgas och brottsoffrens ställning delvis stärkas.
Kravet på att hellre fria än fälla är grundläggande för rättssäkerheten och syftar till att värna misstänkta gärningsmäns rättssäkerhet. De friande våldtäktsdomarna aktualiserar dock ett anant perspektiv, att rättsäkerheten även är till för brottsoffret. Det grundläggande syftet med straffrätten och våldsmonopolet är att beivra brott och därigenom skydda människors frihet och säkerhet. En människa som måste vara rädd för övergrepp och som tvingas stå ut med exempelvis våldtäkter kan svårligen utnyttja sina andra friheter.
Ytterst är de friande domarna därför inte bara ett exempel på en havererad sexualbrottslagstiftning, de är också exempel på bristande rättssäkerhet i Sverige. När Sverige rankades i Rule of Law-index hamnade vi totalt sett på en hög tredje plats. När vårt rättsväsende rankades hamnade vi dock ett antal placeringar lägre och man konstaterade att Sverige har brister bl.a. när det kommer till svårigheter att föra brottslingar inför rätta.
Rättssäkerhet och rättstrygghet går hand i hand. Ett samhälle kan aldrig acceptera att lättvindigt och utan rättssäkerhet fälla misstänkta brottslingar. Men lika lite kan ett samhälle abdikera från sitt ansvar att garantera medborgarnas trygghet och säkerhet. Det är därför dags att reformera synen på sex även i domstolarna. Genom att införa ett oaktsamhetsbrott i sexualbrottslagen skulle Sveriges rättssäkerhet och brottsoffrens trygghet stärkas.