Igår presenterades utredningen “Riktiga betyg är bättre än högre betyg“. Utredningen kan man läsa här. I korthet går förslaget ut på att man ska förtydliga rätten till omprövning av betyg, att lärare ska ha en dokumentationsskyldighet och att rektor samt annan lärare ska kunna genomföra den eventuella omprövningen. Det som har florerat på såväl nyhetssajter, bloggar och på ett av regeringens eget departement om att förslaget handlar om överklagande är direkt felaktigt.
Förslaget har alltså mött en hel del motstånd, till och med från självaste utbildningsministern (FP). Denna är värd att bemöta, men först lite kort om vad som borde vara en naturlig startpunkt för en liberal.
En principiell utgångspunkt när det gäller all myndighetsutövning måste nämligen rimligtvis vara att ett beslut som innebär myndighetsutövning ska kunna omprövas och överklagas. När staten fattar ett beslut som i stor eller liten utsträckning påverkar en enskild medborgare så borde den medborgaren ha rätt att vända sig till myndigheten och be den överväga sitt beslut och om det inte fungerar kunna vända sig till en överordnad instans och be dem ompröva beslutet (d.v.s. överklaga – märk skillnaden). Det handlar om att staten inte ska kunna fatta beslut godtyckligt och att det alltid ska finnas ett tryck för att fatta rätt beslut från början.
Nu handlar som sagt visserligen inte förslaget om överklagan utan om rätt till omprövning på den beslutsfattande myndigheten (skolan). Eller inte ens det, för rätt till omprövning finns redan idag i den nya skollagen där det nu kallas för att ändra betygssättningen. Vad utredningen föreslår är egentligen att man ska döpa om det från ändring till omprövning (en slags kosmetika, alltså).
Men finns det då några bra argument mot förslaget som gör att man borde frångå den principiella utgångspunkten? Björklund har i princip fokuserat mest på att lagstadgad rätt till omprövning kommer leda till mer byråkrati i skolan. För det första så undrar jag vad det är för byråkrati Björklund är rädd för (byråkrati är inte alltid dåligt. Men ok, med kravet på dokumentation så blir det troligen med för lärarna att göra. Ett annat byråkratiskt inslag skulle kunna vara att själva omprövningen tar tid i anspråk.
Detta är dock inte så farligt som det låter. Att lärarna ska dokumentera vad eleverna kan är inte något dåligt. Visst, det kommer att ta tid i anspråk, men det får ju vägas mot vinsten av att beslut om betyg blir mer grundat på sådant som går att dokumentera och mindre på godtyckliga omständigheter. Tänk om vi skulle argumentera på samma sätt för migrationsverket (ni behöver inte skriva ned utredningen om asyl) eller på en kommunal myndighet (skit i att dokumentera vilket behov en person med funktionsnedsättning har). Mer dokumentation kommer ta tid från lärarna, men det gynnar eleverna.
Vad gäller den andra invändningen så köper jag inte heller den. Bara för att ett beslut kan omprövas så innebär inte det att varenda beslut kommer omprövas. Jag menar, på universitetet så kan man begära omprövning av ett betyg, men det innebär inte att alla studenter gör det. Detta hänger ihop med att en begäran om omprövning sällan faktiskt leder till just en omprövning. Detta eftersom det kommer krävas att eleven ska påvisa något som antyder att betyget är felaktigt (kanske genom dokumentationen). Och utredningen föreslår också begränsningar i form av att begäran måste lämnas in inom tre veckor och att endast slutbetyget i högstadiet och kursbetyg på gymnasiet kan omprövas enligt förslaget. Alla andra betyg står fast som berget.
Men det finns fler invändningar. På några ställen så har man hävdat att de föreslagna reglerna kommer ändra det sätt som lärarna sätter betyg. Genom att fokus sätts på dokumenterad eller åtminstone dokumenterbar fakta så kan det “bli en väldig fokusering vid skriftliga provresultat”, som Björklund uttryckte det.
Men varför skulle det vara ett problem? Det är ju bara bra om lärare i större utsträckning grundar sina beslut om betyg på sådana resultat och mindre på magkänsla och mer eller mindre godtycklig uppfattning. Det kan verkligen ifrågasättas om det är bra att lärare grundar sina beslut på känsla eller sådant som inte går att dokumentera. Om det är något som framkommer under en lektion så får väl läraren skriva ned det om det nu är så viktigt!
Men även om nu detta skulle vara ett problem så kan lärarna vara lugna, för de kan i praktiken fortsätta att grunda betygen på annat än prov och uppsatser o.s.v. För, Björklunds tes bygger på antagandet att det skriftliga och “känslan” kan leda till två olika slutsatser avseende betyget: antingen så föranleder “känslan” ett högre betyg än vad den dokumenterade kunskapen gör (situation 1), eller så föranleder den ett lägre betyg än vad den dokumenterade kunskapen gör (situation 2).
Och då kommer det i praktiken hända två saker. I situation 1 så kommer eleven inte begära omprövning. Varför begära omprövning av ett VG när man bara har fått G på uppsatserna? I situation 2 så kan dock eleven komma att begära omprövning, men då är det också befogat. Om eleven har fått MVG på proven men ändå fått ett G i betyg så ska ju betyget höjas.
Nej, det förslag som utredningen har presenterat är i själva verket bra. Och jag fattar inte varför Björklund är så negativt inställd. Är det så att han tror att det är politiskt dåligt att vara för en åtgärd som stärker elevers rättssäkerhet. Eller har han helt enkelt inte tänkt igenom förslaget?
Det gäller väl att sätta sitt hopp till den majoritet som faktiskt finns i frågan i riksdagen.
Andra på samma tema: Edvin Alam, Sebastian Hallén, Per-Åke Fredriksson,