Batongliberalen har tydligen i praktiken segrat. Om han verkligen har vunnit slaget kan man inte veta med säkerhet, men mycket pekar tyvärr mot det. Vart man än vänder sig och oavsett vem man snackar med så får man klart för sig at Björklund är en högerextremistisk militär. Att han är det senare råder det väl inget tvivel om, men högerextremistisk? Det mest skumma är att det som alla till vänster om blivande folkpartiledaren använder sig av som argument för att Björklund är extremist, är att han förespråkar krav.
Men vad är det för ett argument egentligen? Låt oss först titta på den gamle majorens krav:
Björklunds krav:
- Flexibel skolstart
- Man ska läsa svensk litteratur
- Lärare ska ange elever
- Ordning i skolan
- Lugn i klassrummen
- Kunna flytta stökiga elever
- osv osv
Några av de här kraven, särskilt det om att lärare ska ange sina stackars elever till SÄPO är ju absurda och rimmar illa med liberalism, men vad är det egentligen som skrämmer vänstern? Personligen så tror jag att det är det faktum att man från det hållet i svensk politik har en orealistisk syn på människan som är präglad av ett förakt mot auktorieter. Man har förknippat människans frihet med total frihet men som endast kan ges i ett samhälle med en stark stat.
På ett sätt så måste det vara mycket glädjande för en liberal att höra representanter från andra ideologier tala om att man ställer för mycket krav och att man hellre ska lita på människan. Just den synen på individen är ju traditionellt sett liberalernas paradgren: den fria människan med det sunda förnuftet skapar företag och kramas och allt är halleluja. Problemet för de som hatar kravliberalism och allt vad det heter är bara att de inte riktigt är konsekventa. Samtidigt som man säger sig lovprisa människans frihet, förnuft och förmåga att ta hand om sig själv så skapar man system som låser människor. System som är mer kravfyllda än några system Björklund ens skulle drömma mardrömmar om.
Vilka är det som ivrigast kräver att elever ska gå i en sorts skola? Socialister! Vilka är det som kräver totalt utnyttjande av arbetsförmåga? Kommunister! Vilka är det som kräver att man ska ge ifrån sig så mycket egendom som möjligt? Socialister! Vilka är det som kräver konformitet? Kommunister! Listan kan göras lång och det ska sägas att de regimer som har ställt högst krav på medborgarna alltid har varit de som haft en vänsterorienterad läggning. Och det är inte så märkligt med tanke på att vänsterns utgångspunkt alltid är kollektivet och för att ett sådant ska fungera måste ju alla i kollektivet ta sitt kollektiva ansvar.
Med andra ord så är krav i sig egentligen inte problemet utan något som alla riksdagspartier tycker om och godkänner (varför skulle man annars välja att sitta i en riksdag som stiftar lagar – d.v.s. ställer krav på medborgarna?).
Men vad är då problemet i svensk politik? Hur kommer det sig att batongliberalen blir slagen med kravbatongen? Svaret är kombinationen av den flata inställningen till människan och det givmilda samhället. Om man fullt ut skulle ägna sig åt (ny)liberalism och libertarianism osv så skulle man i princip ha ett mer eller mindre kravlöst samhälle; staten skulle knappt lägga sig i över huvud taget. Nu är det ju tack och lov så att väldigt få i Sverige är intresserade av den typen av stat. Man har från alla politiska partier insett att förmögenhet spelar en viktig roll och att vi därför måste omfördela några resurser så att alla får lika möjligheter. Så långt är nog de flesta med.
Vad den nya sortens vänster dock har glömt bort är att ju mer man ger för att hjälpa medborgarna, ju mindre behöver medborgarna fixa själva. Och ju mindre man måste fixa själv, ju mer slappnar man av – det är fullt naturligt. Om jag kunde ta en jur kand genom att ligga i hängmattan hade jag gjort det. De flesta socialister brukade inse detta, därav alla skatter och skolor och påbud och en stor klåfingrig stat till storebror, problemet idag är att det auktoritetsrädda vänstern har glömt bort att det är så det funkar och har en onaturlig tro till människan. En tro som egentligen är starkast bland de stundom virriga libertarianerna…
Och vad gäller Björklund. På ett sätt är han mer sosse än någon annan, eftersom det enda som kan rädda det socialdemokratiska folkhemmet just är ansvarsfulla människor som känner att de har en moralisk och ekonomisk plikt att göra rätt för sig. Så vad fenomentet Björklund egentligen bevisar är att socialdemokratin och vänstern har ett utomordentligt starkt grepp om tanken i Sverige. På gott och ont, jag är inte den som är odelat negativ.
Vad gäller Björklund som partiledare – för hans kravliberalism (med måtta givetvis) är det egentligen inget fel på – är hans största brist att han just är förste vice ordförande och att han är skolminister. Det måste vara något skumt med ett parti som kastar ut en kravliberal för att ersätta den med en i princip identiskt kravliberal.
Och problemet för folkpartiet är att det ses just som ett kravparti. Och krav är för det mesta jobbiga för väljare…
Andra bloggar om: Jan Björklund, folkpartiet, socialdemokraterna, politik, skola, liberalism, krav
Pingat på intressant.se