Med anledning av högerpopulismens utfall mot feminismen och mot ensamkommande barn i spåren av övergreppen på festivaler.
Det finns ett problem i svensk debatt, och den är att debatten i så stor utsträckning kretsar kring olika förklaringsmodeller. Den rimliga ståndpunkten kring övergrepp mot kvinnor – oavsett om det är i hemmets vrå eller i folkvimlet på en festival – är att de är oacceptabla.
Varje enskilt övergrepp har sin egen förklaring. Många övergrepp kan ha förklaringar gemensamt, men det är ändå enskilda övergrepp som enskilda individer begår mot andra enskilda individer.
Förklaringsmodeller är intressanta för att på längre sikt avgöra vad som behöver göras. Men oavsett om man har en marxistisk, feministisk eller högerkonspiratorisk och främlingsfientlig förklaringsmodell borde vi lägga mindre krut på att stämpla varandra som förnekare. I stället borde vi lägga mer krut på att hantera och åtgärda samhällsproblemen.
Och framför allt – lagföra de som begår övergrepp.
Och i det arbetet finns några – förhållandevis enkla – liberala grundprinciper att hålla sig till.
1. Det är individer som begår brott och det är individer som straffas, inte s.k. kulturer, klasser eller kön.
2. Ingen människa föds att vara brottsling, oavsett kultur, klass eller kön.
3. Människor ska straffas för vad de gör, inte för vad de tycker om t.ex. andra kulturer, klasser eller kön.
4. Vi ska utgå från att människor är oskyldiga, tills motsatsen är bevisad.
Rättsväsendet är generellt sett mycket skickligt på att hålla sig till dessa principer. Kan vi nu försöka få samhällsdebatten att göra detsamma?