Det påstås på sina håll att dagens kursomvändning i migrationspolitiken är nödvändig eftersom fri invandring inte kan kombineras med välfärdsstaten. Påståendet reser flera frågor.
För det första om dagens migrationspolitik – den vi är på väg att lämna bakom oss – utgör fri invandring. För alla som har läst utlänningslagstiftningen torde det vara uppenbart att Sverige inte har fri invandring. Endast de med skyddsskäl eller nära anhöriga eller jobb i Sverige kan invandra till landet. Resten nekas uppehållstillstånd. Även en titt på statistiken visar detta, förra året nekade Migrationsverket uppehållstillstånd i 45 % av alla asylärenden (26 171 ärenden).’
För det andra vilka det är som förespråkar fri invandring. Av debatten verkar det var och varannan politiker drivas av fri invandringsbegär. Endast vissa särskilt upplysta opinionsbildare verkar ha förstått att vi måste lämna dagens fria invandring bakom oss. Men om man googlar begreppet ”fri invandring” den senaste månaden (jag vet, föga vetenskapligt men ändå en fingervisning) upptäcker man att det mest är bloggare och krönikörer som använder begreppet för att motivera inskränkningarna i dagens utlänningslagstiftning. Det går faktiskt inte att hitta en enda etablerad politiker som förespråkar fri invandring.
För det tredje infinner sig frågan var Svalbard ligger. Tydligen råder det fri invandring till denna ögrupp som ingen – enligt påstående – vill flytta till på grund av bristande välfärd. Ögruppen ligger dock ca 70 mil norr om Skandinavien så om man inte har ett flygplan eller en isbrytare är det rent faktiskt svårt att ta sig dit. Och ögruppen får nog ändå anses ha någon slags välfärd eftersom det är förbjudet att dö där. Vilket det inte är i det betydligt mer ”populära” invandringslandet Libanon, där ca 1 miljon människor uppehåller sig.
Men det är klart, på Svalbard har man säkert i alla fall inga halmdockor att fäktas med.