Jag lyssnar för att jag vill höra. Men jag är inte säker på vad det är jag lyssnar på. Eftersom jag själv är uppvuxen i en av de förorter som Athena Farrokhzad pratar om och själv – dock inte på grund av min hudfärg – har blivit jagad av skinheads, ville jag lyssna. Kampen mot fascismen är också min kamp.
Men så kommer försvaret. Försvaret av våld och hat mot de som inte bekänner sig till rätt sorts rädsla. Och så spelas en cover på Ebba Gröns Beväpna er och jag lyssnar till hur vi i borgerligheten tål lite bly i nackarna.
Det finns mycket som är fel i vårt samhälle. Rasismen, bristen på jämställdhet, utanförskapet som drabbar t.ex. unga och personer med funktionsnedsättning. Diskrimineringen är individuell, men när det är normer som premierar vita, heterosexuella män så är ojämlikheten framför allt strukturell.
Därför är det intellektuellt ohederligt att alltid belasta individer för de slutsatser som man kan dra av strukturer. För, för den enskilda individen är det inte alltid strukturerna som spökar. Bara för att vita, medelålders män är överrepresenterade när det kommer till makt, inflytande och pengar så innebär det inte att vita, medelålders män per definition ska utestängas från något. För då blir strukturen diskriminerande just på grund av kön, ålder eller hudfärg eller vad det nu är.
Detta kan tyckas vara en självklarhet, men om man lyssnar till delar av den antirasistiska – och feministiska – rörelsen numera så har människors identitet blivit viktigare än allt annat. Åsa Romson höll ett helt almedalstal mot vita, medelålders män och Hanif Bali utpekas som “husneger” för att bara peka på några exempel på hur ojämlikhet på ett strukturellt plan tas till intäkt för att kön, hudfärg, sexuell läggning m.m. ska appliceras på individuell nivå.
Jag stod själv i en debatt i Malmö för ett par månader sedan och mötte detta hat mot mig som var grundat i min hudfärg, påstådda kön och sexuella läggning. Jag fick enligt en av debattörerna inte uttrycka mig, min åsikt var enligt henne mindre värd, eftersom jag var “vit, heterosexuell, medelklassman”. Helt plötsligt blev min hudfärg ett argument mot mig.
Jag är en del av den antirasistiska rörelsen. Jag går och deltar i antirasistiska demonstrationer och manifestationer. Jag driver opinion mot främlingsfientlighet och för öppna gränser. Jag skänker pengar och ger som jurist råd till de som brottas mot en stel utlänningsrätt. Så jag delar frustrationen och rädslan för den främlingsfientlighet som breder ut sig i nästan alla europeiska parlament.
Men min antirasism är präglad av ett hat mot intoleransen. Och när antirasismen och feminismen blandas ihop med antikapitalism och när strukturer används som argument för att diskriminera – och ibland svartmåla – personer som råkar ha fel hudfärg för sin åsikt eller fel kön för sin uppfattning, då blir jag förbannad och lite rädd.
Jag är vit man. Men jag har inte lika mycket makt som Athena Farrokhzad. Jag har inte nominerats till augustpriset och får inte sitta i radio. Jag är vit man, och jag har inte lika mycket makt som t.ex. Soraya Post. De har mer makt än jag, vilket de i egenskap av sina respektive poster också ska ha. Det skulle aldrig falla mig in att nedvärdera – eller uppvärdera – deras uppdrag och åsikter på grund av deras etnicitet eller kön.
Därför återfinns en fadd eftersmak efter att ha lyssnat på gårdagens sommarprat. Försvaret av våldet, bilden av en värld där man inte får ha en åsikt om man inte har rätt identitet, kan aldrig sammanfall med en frigörande, liberal världsåskådning. Det är ingen slump att vi inte har någon liberal, våldsbejakande extremism.
Jag vill inte ha något bly i nacken. Ingen borde få bly i nacken.