Igår kunde man läsa på internet (och nu på morgonen i tidningarna) att domstolarna dömer allt fler till fängelse, men att man på senare tid dömer till något kortare fängelsestraff. Oj oj oj, utropar Beatrica Ask, usch va hemskt! Vi måste ju bura in brottslingarna för att få ner brottsligheten!
Jag vet inte vad som är det värsta, en onyanserad och på gränsen till okunnig justitieminister eller en opinion som nickar instämmande. Jag kommer att tänka på sossarnas retorik mot moderaterna: ”ni bekämpar inte arbetslösheten, ni bekämpar de arbetslösa”. Ungefär likadant tänker folk i Sverige: vi ska inte satsa på att bekämpa orsakerna till kriminalitet, vi ska slå tjuvarna på fingrarna.
Men frågan som man ska ställa sig, och som inte ställs någonstans i den politiska debatten, är ju om hårdare straff och fängelse verkligen fungerar. Nils Jareborg, professor i straffrätt vid Uppsala universitet uttrycker det ganska bra:
Folk i allmänhet anser sig veta hur man når resultat. Ett samband mellan strängare straff och minskad brottslighet ses som självklart. Kunskapskällan är det s.k. sunda förnuftet (som dessvärre ofta är varken sunt eller förnuftigt).
Det som enligt forskning mest påverkar laglydnaden är inte längden på straff – vilken brottsling räknar med att bli straffad? – utan risken för upptäckt, utbildning, tillfälle att begå brott, social samhörighet och arbetsförhållanden.
Så om det inte är av preventiva skäl som allmänheten vill bestraffa brottslingar, vad är det då? Jo, viljan att bestraffa! Med andra ord, ett utryck för en slags kollektiv sadism.
Andra bloggar om: Politik, regeringen, juridik, brott, samhälle
Pingat på intressant.se