Svar till professor Anders Lindbom ”Det bästa blir lätt det godas fiende i flyktingfrågan”.
Enligt Eurostat finns över en miljon asylsökande i EU som vistas här lagligen i väntan på beslut. Sedan 2010 har närmare 800 000 beviljats asyl i unionen. Att hävda att asylrätten fungerar illa som koncept saknar därmed förankring i verkligheten. Asylrätten, sedan den kodifierades efter andra världskriget, har gett miljoner människor skydd och möjlighet till en framtid.
Med det sagt förtjänar frågorna i den debatt som Anders Lindbom har väckt att diskuteras: är asylrätten orsaken till att människor dör på Medelhavet och vore en bättre modell att endast ge asyl till på förhand utvalda flyktingar?
Det finns ett kausalt samband mellan asylrätt och olyckorna på Medelhavet. Utan löftet om asyl kan man anta att färre hade satt sig i gummibåten. Kausaliteten är dock grund. Man kan lika gärna fokusera på det krig som syrierna flyr från. Eller på bristen på global reglering av gummibåtkonstruktioner. Att avskaffa asylrätten för att människor dör under flykten är inte adekvat.
Den direkta orsaken är nämligen bristen på lagliga vägar till Europa. Om målet är att minska antalet döda är slopat transportöransvar och asylvisum mer proportionerligt.
Frågan är därmed om kvotflyktingsystem ändå är att föredra framför asylrätt. Lindbom synes härvid föra fram tre argument: att det finns en kapacitetsgräns som påkallar en möjlighet att begränsa antalet asylsökande, att kvotflyktingsystem inte för med sig drunkningar och att ett sådant system kan hjälpa mer skyddsbehövande individer.
Ett stort antal asylsökande påverkar givetvis kapaciteten i mottagandet. Att låta ändliga resurser ligga till grund för att avskaffa en hel rättighet är dock ett alldeles för binärt sätt att förhålla sig till verkligheten. Bristen på resurser ligger till exempel bakom att hundratals svenska medborgare – trots lagens krav på tillgång till god sjukvård – årligen dör av så kallade »åtgärdbara sjukdomar«. Men i stället för att avskaffa rätten till sjukvård eller avvisa cancerpatienter har vi på grund av begränsade resurser skapat ett kösystem.
På samma sätt borde vi ta oss an den svåra avvägningen mellan resurser och mottagande av flyktingar: hur lite välfärd är acceptabelt att erbjuda och ändå bevilja asyl?
Asylrätten syftar inte till att garantera föräldrapenning eller hög lärartäthet, den syftar till att garantera skydd. Låt oss fokusera på det innan vi hissar vindbryggan. Kvotflyktingsystemet lär inte heller motverka att många drunknar i Medelhavet. Lindboms tes bygger nämligen på att de som inte väljs ut att bli kvotflyktingar stannar kvar.
Men varför skulle de det? Det mest sannolika är att de som inte väljs ut – det vill säga de resursstarka i Lindboms modell – ändå flyr. Och när de resursstarka fortsätter att ta gummibåten kommer ett asylrättsstopp bli svårt att verkställa. För i praktiken förutsätter ett sådant stopp att vi med berått mod utvisar skyddsbehövande blott för att de inte följt de procedurregler vi ställt upp.
En sådan lösning är inte bara moraliskt förkastlig, den är också praktiskt svårgenomförbar. Hur ska vi ordna transporterna? Att återsända politiska flyktingar är inte svårt (Nordkorea tar nog emot med öppna armar) men hur återsända till IS-kontrollerat område? Vilka svenska tjänstemän ska köra jeepen över gränsen från Jordanien? Frågan är relevant eftersom vi inte får inbilla oss att angränsande länder nödvändigtvis tar emot. Libanon, som redan härbärgerar över en miljon syrier, har varken en skyldighet eller vilja att ta emot en flykting som redan lyckats fly.
Återstår gör argumentet att kvotflyktingsystemet prioriterar de vi anser har störst hjälpbehov. Det är ett lockande argument men sett till syftet med asylrätten svårt att begripa. Syftet med asylrätten är inte att avhjälpa världens alla orättvisor. Det är inte primärt för att en flykting är fysiskt eller ekonomiskt utsatt som hen beviljas asyl. Det är skyddet mot bomber eller politiskt förtryck som är det centrala. Lindbom tänker sig troligen inte heller att föräldralösa flickor i Dharavi ska flygas till Sverige. Att slopa asylrätten till förmån för ett mer träffsäkert bistånd är ett svagt argument.
Det bästa blir sannerligen lätt det godas fiende. Asylrätten har sina brister, men den är individfokuserad och har visat sig praktiskt genomförbar. Att avskaffa den för att gränshinder skapar drunkningsolyckor är ett udda sätt att ta uti med dess brister.
Jag vill dock erkänna att jag feltolkade Lindboms ursprungsartikel. Rätt ska vara rätt, han föreslog inte en stängd dörr mot balterna om ryssen kommer. Det förtar dock inte det faktum att en avskaffad asylrätt ersatt med ett kvotflyktingsystem riskerar att leda till det sämsta av två världar: färre flyktingar i säkra länder och fler utvisningar till osäkra områden. Förenade i goda ambitioner hoppas jag emellertid att Anders Lindbom och jag kan fortsätta diskussionen. Om han vill, bjuder jag gärna på lunch i Uppsala och fortsätter samtalet!