En idé för en mer genomtänkt föräldraförsäkring

Jaha, så har striden om föräldraförsäkringen dragit igång på allvar i Folkpartisverige. Kanske kunde man inte vänta annat efter att LUF-kongressen strukit kravet på delad föräldraförsäkring och skrivit in ordet kärnfamilj i sitt handlingsprogram. Eftersom jag har skrivit en smärre avhandling så kan jag säga till er otåliga att ni kan hoppa till rubriken “argument för och mot delad föräldraförsäkring” direkt.

Nåväl, nu är det i alla fall Niklas Frykman och Mattias Sundinsom kastar in en brandfackla på Svd Brännpunkt. Adressaterna är egentligen inte andra folkpartister utan ett gäng centerpartister, men man att det egentligen handlar om den kommande diskussionen på landsmötet i oktober är rätt uppenbart.

Själva artikeln de har skrivit är inget under. Första gången jag försökte läsa den kom jag bara halvvägs. Inte för att den var ointressant, men när man kallar förespråkarna av delning för socialister, hänvisar till nån tunna som Gudrun Schyman sitter i och sedan avfärdar förslaget för att det kom under 1990-talet, då tänkte jag att det inte skulle komma nåt vettigt ur artikeln.

Så jag måste ju bara yttra mig med andra ord.

Utgångspunkter
Det här med föräldraförsäkringen är nämligen inte helt enkelt. Det handlar inte om huruvida man är socialist eller jag-hatar-klåfingriga-staten-liberal. Man måste tänka lite mer än så. Kalla mig tråkig – jag är ju trots allt jurist (fick jag det sagt också.

Föräldraförsäkringen är nämligen en inkomsttrygghetsförsäkring. Den finansieras av obligatoriska arbetsgivaravgifterna och är en rättighet för alla arbetstagare. Den liknar på så sätt sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Dvs är du sjuk från jobbet får du sjukpenning/ersättning. Är du arbetslös och utan jobb får du arbetslöshetsersättning (åtminstone grundersättning) och är blir du förälder och är borta från jobbet får du föräldrapenning.

Skillnaden är bara vilka som är mottagarna. För medan sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen är mer försäkringsmässig och utbetalas till den enskilde arbetstagaren så är adressaten i praktiken familjen i föräldraförsäkringen.

Okej, det var en sanning med modifikation. För om man läser 12 kapitlet i Socialförsäkringsbalken (där reglerna om föräldraförsäkring finns) så kan man läsa att “om föräldrarna har gemensam vårdnad om ett barn får vardera föräldern föräldrapenning under hälften av den tid som anges i 12§”. (Och det är ungefär det Frykman och Sundin triumferar på Brännpunkt: föräldraförsäkringen är individuell!)

Problemet är bara 12 §. Den säger nämligen att föräldrapenningen omfattar 480 dagar för föräldrarna. Ingångsvinkeln är alltså kollektivet familjen och föräldraförsäkringen syftar till att ge detta lilla kollektiv en ersättning för att kunna vara hemma och ta hand om det nyfödda barnet. Och i konsekvensens namn är alltså den ”individualiserade” föräldrapenningen överlåtbar, dvs den ena föräldern kan de en del av sin ledighet till den andra föräldern (jfr 12 kap 15 § 2 meningen Socialförsäkringsbalken)

Nu har jag skrivit ganska mycket, men jag måste få komma till poängen. För hur systemet ska se ut handlar om vilka överväganden man gör och vilka syften man tycker att föräldraförsäkringen ska fylla.

Argument för och emot en delad föräldraförsäkring
Som jag ser det kan man teoretiskt dela upp det i tre olika syften:

  1. Föräldraförsäkringen syftar till att ge barnet möjlighet att vara få vårdnad av sina föräldrar
  2. Föräldraförsäkringen syftar till att bereda den enskilda föräldern möjlighet att vårda sitt barn
  3. Föräldraförsäkringen syftar till att bereda föräldraparet möjlighet att vårda sitt barn.

Låt oss titta lite närmare på alla tre. Jag menar att om man tycker punkten ett är det viktigaste så kan man förorda såväl en strikt individualiserad föräldraförsäkring som en överlåtbar. Om man menar att den andra punkten är det viktigaste så är en strikt individualiserad försäkring det viktigaste (eftersom syftet är att ersätta en arbetstagare som uteblir från arbetsplatsen). Och om man tycker att punkten tre är det viktigaste, då är det en överlåtbar variant som är viktigast.

Varför barnperspektivet kan användas åt båda håll? Jo, för att å ena sidan är det viktigt för barnet att ha en förälder hemma (flexibiliteten med överlåtbarhet behövs) men å andra sidan är det viktigt för barnet att få möta båda sina föräldrar under sina första månader (en mer strikt individualisering behövs).

Och ungefär så ser ju debatten mellan ”socialisterna” och ”statsskeptikerna” ut. Båda grupper slår ”barns bästa” i huvudet på varandra och socialisterna hävdar även att individerna drabbas av överlåtbar medan individualisterna hävdar att föräldraparet drabbas av en kvoterad försäkring.

För mig blir det emellertid ganska enkelt. Barnargumentet är en återvändsgränd, men vem försäkringen ska vara till för är inte det. Lite tekniskt av mig kanske, men eftersom försäkringen syftar till att ersätta ett inkomstbortfall för en förälder som vill vara hemma med sitt barn så vore det märkligt om den föräldern ska kunna använda pengar som är till det syftet och ge till någon annan. Alltså, är man inte hemma från jobbet så ska man inte få försäkringspengarna. Punkt. Att det främjar jämställdhet och att barn får träffa sina pappor oftare är bara en bonus i sammanhanget.

Men barnet då? Ja, status quo-förespråkarna kommer säkert dragandes med att man måste få bestämma i familjen och att barnet inte kommer må bra av i värsta fall bara 220 dagars hemmatid med föräldrarna. Mitt svar är att 1) det funkar alldeles utmärkt i många, många andra länder, 2) båda föräldrarna tar idag ut försäkring och 3) båda föräldrarna kommer ta ut ännu mer försäkring i framtiden med en strikt individualiserad försäkring.

Så, nu ska jag inte skriva mer. För övrigt anser jag att även studenter ska kunna vara föräldralediga med vettiga villkor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *