Det påstås på sina håll att Sverige, i motsatts till t.ex. Danmark, är ett lala-land. Påståendet motiveras med att vi inte för en tillräcklig diskussion om de utmaningar som det ökande antalet asylsökande medför.
Jag brukar normalt inte lovorda regeringen, men vill ändå bemöta påståendet ovan. De senaste månaderna har regeringen uttalat att man vill ha ”ordning och reda i mottagandet och fokus på jobb” samt att det ”behövs ny politik som förbättrar etableringen i Sverige”. För detta ändamål har man >bland annat<, till en summa om 1,8 mdkr, föreslagit:
– mer resurser till arbetsmarknadsinriktade aktiviteter och till Arbetsförmedlingen,
– ökat anslag till Socialstyrelsen och UHR för att validera utländska examina
– mer resurser till Svenska för invandrare (SFI) och yrkesvuxplatser
– att nyanlända som bor kvar i anläggningsboenden ska kunna läsa SFI och att asylsökande ska kunna läsa svenska hos studieförbund redan under asylprocessen,
– mer resurser till kommunerna och en tvingande lag om gemensamt mottagande av nyanlända i alla kommuner
Regeringen, med stöd av stora delar av oppositionen driver samtidigt inom EU >bland annat< att
– unionen ska inrätta en permanent och tvingande omfördelningsmekanism vid katastrofer,
– unionens asyl- och gränsmyndigheter ska förstärkas,
– människosmugglarna ska bekämpas,
– antalet kvotflytingar ska öka till cirka 100 000, samt att
– EU ska driva en mer aktiv utrikes- och biståndspolitik för att hjälpa människor på plats.
Den som, likt jag själv, inte tycker att regeringen gör tillräckligt och att man måste göra mycket mer, kan dessutom notera att oppositionen diskuterar flera andra åtgärder och har lämnat många olika förslag. Oppositionsföreträdare har bland annat uttalat att ” utanförskapet i Sverige är för stort och alltför många har inte ett jobb att gå till” (Centerpartiet), att ”passivitet och bidragsberoende måste minska” (Folkpartiet) samt att vi inte får ”vifta bort den oro som många känner och negligera de problem och utmaningar som följer när många människor kommer till Sverige” (Moderaterna).
Oppositionspartierna har dessutom lagt flera konkreta förslag för förbättrad integration och mottagande. Folkpartiet har t.ex. (i urval) föreslagit
– ökade resurser och ändrad lagstiftning för att lagföra terrorister,
– reformerad arbetsrätt och sänkta ingångslöner för fler enklare jobb
– reformerad SFI så den blir mer individanpassad, och
– förändrad bostadsmarknad för fler och billigare bostäder.
Centerpartiet har vidare (i urval) bl.a. föreslagit att
– den ideella sektorn ska få större ansvar för flyktingmottagandet,
– nyanländas kompetenser och erfarenheter ska undersökas och valideras redan från första dagen,
– upphandlingen av asylboenden förbättras, och att
– modullägenheter byggs för att minska bostadsbristen
Och Moderaterna har (i urval) därutöver föreslagit att
– man ska hjälpa fler flyktingar i närområdet,
– tidsbegränsade uppehållstillstånd ska vara huvudregel, samt att
– effektiviseringar ska genomföras hos bl.a. Migrationsverket i syfte att spara pengar.
Så förs det ingen diskussion i Sverige om integrationen och är Sverige ett lala-land där samhällsutmaningar negligeras? Det får var och en själv fundera över. För den som följer nyhetsrapporteringen och den numera dagliga debatten i radio och på tv borde frågan vara tämligen enkel att besvara.