Förnyelse är också Folkpartiets utmaning

Moderaternas nye partisekreterare Sofia Arkelsten presenterade nu på morgonen sin vision för moderaternas fortsatta arbete. Hennes återkommande budskap är att moderaterna måste fortsätta förnya politiken och därför ta utgångspunkt i nyfikenheten hos folk och hos unga.

Artikeln är helt rätt från två perspektiv. För det första så är det medialt och retoriskt rätt. Moderaterna, liksom miljöpartiet, fortsätter använda en retorik som bygger på framtiden och på utveckling. Hela valrörelsen för dessa två partier genomsyrades av ett framtidsinriktat, och på så sätt optimistiskt, budskap. Jag är övertygad om att det inte är en slump att det var just dessa två partier som också vann sympatisörer i valet. Eller rättare sagt – att dessa två partier var de ENDA av riksdagspartierna som vann procent.

Men det är också innehållsmässigt rätt. Tiderna förändras och utmaningarna byter skepnad och det betyder att även politiken måste ömsa skin. Detta är också vad Arkelstens budskap är. Moderaterna ska lyssna till väljarna och fundera på vad som krävs och behövs i framtiden.

Även om jag inte har fördjupat mig i någon grundligare valanalys här på bloggen så är detta den stora utmaningen för oss andra och framför allt för Folkpartiet. Precis som Norrgård beskriver på sin blogg så måste det till en djupgående analys för att förnya och förbättra.

Tittar man t.ex. på Folkpartiets resultat här i Uppsala så gjorde vi ett katastrofval. Det finns faktiskt inget annat sätt att beskriva det. Partiet tappar mer än 3% från 12.88% till 9.84%. Det kanske inte låter som så mycket, men om man begrundar att vi tappar 2 329 röster så ser saken annorlunda ut. Nästan var sjätte person som röstade på Folkpartet 2006 röstade nu på något annat parti. Och om man jämför med 2002 års val så är det ännu värre. Då hade vi över 20 000 väljare i kommunen. Av dessa har 40% gått till ett annat parti, det vill säga nästan varannan väljare.

Detta är utgångspunkten i valet här i Uppsala. Personligen tror jag att det beror på flera olika saker. Dels att vi inte har varit tillräckligt offensiva och intressanta i själva valrörelsen. Dels att vi inte har en tillräckligt intressant politik som vi framför.

Och här kommer moderaterna och miljöpartiet in i bilden igen. Jag tror inte att vi ska kopiera deras politik. Absolut inte. Moderaternas politik är alldeles för tråkigt (läs sossig) och miljöpartiets alldeles för snurrig. Men vi ska lära av deras förhållningssätt. Precis som Arkelsten skriver i DN idag så måste politiken ta hänsyn till att samhället förändras varje dag. Och därför måste även partierna utvecklas och förnyas.

Jag menar, hur attraktivt är det egentligen med ett parti som vill möta skolans utmaningar med 1900-talets skolpolitik, som vill möta energiproblemen och klimathotet med 1900-talets kärnkraft och som anser att den tredje viktigaste frågan i valet 2010 är parboendegaranti för pensionärerna?

Missförstå mig rätt. Jag är älskar Folkpartiet (nåväl) och tror på vår politik. Men vi måste formulera den och förnya den så att den möter dagens utmaningar och det som våra medmänniskor upplever som utmaningar. och inte minst, genom att vara framåtsyftande.

Det är iaf mitt bidrag till valanalysen för Uppsala, vi måste förmedla bättre genom ett framtidsinriktat budskap, och vi måste ha en framtidsinriktad politik.

Läs även Kent Perssons (moderata) inlägg om förnyelsearbete på ett lokalt plan samt Böhlmark, också han om moderat förnyelsearbete. Missa inte heller UNTs ledarsidas intressanta reflektion att det i princip enbart är valets stora vinnare som på allvar inleder ett förnyelsearbete. Det tål att tänkas på.

Berätta vad vi vill, inte vad vi inte vill!

Jag röstade på alliansen i förra valet, och jag kommer av naturliga, för att inte säga intelligenta, skäl göra det i år igen. Men jag undrar: var är visionerna?

Igår åkte alliansens partiledare på en liten tågturné. Man hade till och med ett regeringssammanträde där på tåget, trots att det varken var torsdag eller särskilt praktiskt. Nåväl, nu presenterade man ju också nio löften om vad man inte ska göra. Men det vinner vi inga val på.

Det är positivt att ge besked till väljarna om vad man inte tycker om med den rödgröna politiken. Att väljarna med tydligt språk får läsa att regeringen inte tänker tänker höja skatten för vanliga löntagare och att man inte tänker avskaffa rot- och rut-avdragen, är bra. Men det blir ändå fel, vad vill man göra då?

De nio löftena är på nåt sätt det tydliga exemplet på en konservativ retorik. Jag vet att det börjar låta som att jag har hakat upp mig, men Alliansen varken är, eller får vara, konservativ! Vi ska stå för en optimistisk politik med tro på framtiden och en tro på att när Sveriges medborgare får större förtroende för sina egna liv men samtidigt trygghet att misslyckas, då skapar vi ett ännu bättre land.

Poängen är inte att Alliansen inte har gjort bra saker för Sverige, det har vi. Poängen är inte att man inte vill göra Sverige ännu bättre, det vill vi. Poängen är att vi i debatten inte får fastna i att berätta vad vi inte vill, fastna i att berätta hur kass de rödgröna är och fastna i att berätta vad vi har gjort. Vi måste stå upp för och sprida vår berättelse om vad som är bra för Sverige!

Den tydligaste visionen vinner valet

Ideologierna är döda. Inte på så sätt att de inte studeras eller har anhängare, men på så sätt att de inte tar plats i debatten. Ideologierna är döda.

 

När jag gick en av flera småutbildningar i liberal ideologi stötte jag en gång på en människa som sa att ideologi, det är bara för de unga. Han menade att när man väl blir politiker, då är man pragmatisk och tvungen att lösa vissa problem. I den stunden försvinner den ideologiska debatten. Jag kan förstå den infallsvinkeln, och kanske delvis sympatisera med den. När man sitter i en kommunal nämnd eller utformar lagförslag i ett av riksdagens utskott är ju inte den ideologiska debatten lika självklar. Det viktigaste då är ju att leverera ett resultat som är acceptabelt och önskvärt. Politiken som verktyg, helt enkelt.

Men är det trots detta också acceptabelt och önskvärt att ideologierna endast är obduktionsobjekt? Jag tror inte det. Vi bär alla med oss ett system av värderingar genom vilka vi uppfattar den verklighet som cirkulerar omkring oss. I vissa fall är det kanske lite undanträngt till förmån för det praktiska sinnelaget, men ibland är det rätt framträdande.

 

Det är detta som är ideologiernas syfte och mål. Politik handlar inte enbartom att praktiskt förändra verkligheten i den riktning man finner önskvärd. Lika mycket handlar det om att utmana andra ideologier och utveckla samhället på alla sätt. Och det är här som regeringen idag brister. Man har fokuserat allt för mycket på att regera, att skapa en bild av den dugliga makten.

 

I sin iver att trumfa Socialdemokratin i regeringsduglighet har man förlorat sin största styrka: bilden av att vara det andra alternativet. Regeringen blev inte vald därför att den sågs som en bättre handlingskraftig skara politiker. Svenska folket röstade fram alliansregeringen för att man ville ha något nytt, något annorlunda och något bättre.

 

Så länge Alliansen inte utmanar de rödgröna också på det ideologiska planet, kommer de inte vinna valet. Man måste förklara, fäkta och försvara de liberala värderingarna och förtydliga de skillnader som finns. Retoriken kring sjukförsäkringarna är, som jag har berört i tidigare poster, ett tydligt exempel på hur man inte lyckas förklara alternativet. Andra exempel är hur regeringen inte lyckas förmå förklara pensionärerna skatter. Ytterliggare ett är bristen på försvar för turerna kring Saab.

 

Stå upp för den liberala ideologin, regeringen!