Ett barn i Darfur har aldrig hört talas om folkmord

Jag skulle vilja bjuda på några citat ifrån gårdagens interpellationsdebatt i riksdagen där utrikesministern ombetts att klargöra regeringens linje i frågan om Darfur. Som Bildt skriver på sin blogg så är frågan fortfarande inte särskilt uppmärksammad i Sverige, varken vad som sägs på Helgeandsholmen eller hur många som dör i södra Sudan.

Igår så ville inte Bildt säga att det var ett folkmord som skedde i Sudan. Han ville bara kalla det för händelser som ”lett till diskussionen om folkmord i folkrättens bemärkelse har förekommit eller inte”. På sätt och vis är det rimligt att inte kalla vad som helst för folkmord, bara det som är folkmord ska kallas för detsamma. Men varför har vi egentligen debatten här hemma och i andra trygga länder utomlands? Kvinnorna i Darfur, de svältande barnen och de döda männen, bryr sig nog inte så mycket om vilken etikett man sätter på händelserna.

Bildt menar att man inte får föregripa den process som nu förs i ICC och att vi inte får ”devalvera Förintelsen genom att inflatera användningen av begreppet ’folkmord’. Om allt blir folkmord är till slut ingenting folkmord.” Men är det verkligen så? Hur många gånger har vi använt det begrepp som föddes efter andra världskriget? Vi använder det om förintelsen, om det som hände i Srebrenica och vi använder det för att beskriva det som hände i Rwanda. Men sen då? Om vi inte kan använda det för att beskriva ”fördrivandet av människor, mördandet av hundratusentals och drivande av miljoner på flykt”, när ska vi då använda begreppet? Är inte det en fråga om devalvering av begreppet. Givetvis ska man använda det med måtta, men detta är inte detsamma som att inte använda det alls.

Men som sagt, definitionsfrågan är ändå sekundär. Om vi bara nöjer oss med att sätta en etikett på ett skeende och sedan stolt kalla oss för frihetens och trygghetens försvarare så är vi ändå förlorare. Då är de svältande barnen ändå förlorare. Som tur är så snuddar Veronika Palm, Hans Wallmark och utrikesministern dessa frågor. Det känns tryggt att Bildt slår fast att ”skyldigheten att ingripa /inte/ kommer av några juridiska definitioner. Skyldigheten att ingripa kommer ur det mänskliga lidande som vi ser.” Det känns också tryggt att ”Sveriges samlade bistånd till Sudan, inklusive Darfur, /i år kommer/ att uppgå till nära 350 miljoner kronor”.

Frågan är bara om det räcker. Tyvärr så är jag pessimistisk och det är synd att vi i Sverige fortfarande, likt en strandad val, ligger kvar i en diskussion om huruvida situationen i Sudan ska kallas för folkmord eller omfattande kränkningar av mänskiga rättigheter. Det är också synd att utrikesministern avslutar sitt anförande med ”Vi kan inte återuppväcka de döda i Darfur, men vi kan möjligtvis förhindra att fler dör annorstädes i framtiden i världen. Då handlar det om att bygga folkrätten och att bygga de internationella institutionerna.

Men det tänker jag inte ens kommentera.

 

Andra bloggar om: , , , , , ,

Gryning i Darfur?

Det här är bra. Det har ju i och för sig varit på g de senaste dagarna – även om konflikten har hållit på alldeles för länge. Konflikten i Sudan tynger miljontals människor och har dödat hundratusentals. Men äntligen börjar regeringen i Khartoum inse det ohållbara i situationen. Nu hoppas jag bara att FN också tar sitt ansvar och inte ser till att knäppa händerna för öronen, blunda och ropa Bingo!

Andra bloggar om: , , ,

För Sverige i världen

Min värnplikt gjorde ganska stort intryck på mig. Innan jag ryckte in var jag inte särskilt intresserad av det militära men under den pågående utbidildningen förstod jag både nyttan av värnplikt och försvar på ett personligt såväl som ett nationellt (och internationellt) plan.

Tyvärr så är den mer eller mindre härskande uppfattningen i Sverige att försvaret bara är ett nödvändigt ont och att världen mer eller mindre skulle vara bättre, om inte perfekt, om vi bara kunde bli av med kamoufleraed män med vapen. På sätt och vis så skulle den väl det, men lika lite som alla människor har rent mjöl i påsen och är fredliga skulle världen klara sig utan väpnade styrkor.

Missförstå mig rätt, det är bra att propagera för pacifism, men vi kommer aldrig nå dit.

Ett uttryck för den ganska snedvridna synen på den svenska försvarsmakten var dagens dokument inifrån som visades på tvåan. Speakern ställde den retoriska frågan varför vi “behöver svenska soldater skolade för strid mot en okänd motståndare”. Den frågan fångar hela den svenska debatten i ett nötskal, framför allt eftersom den är felaktigt ställd. Frågan är inte vad vi får ut av att ha soldater, utan vad andra får ut av att vi har soldater. Innan EU till slut skickade iväg svenska och franska soldater till Kongo i början på 2000-talet så hade ju tusentals människor krävt att FN skulle skydda dem. Och det är det som är uppgiften. Lika mycket som vi har en moralisk skyldighet att värna om demokrati och rättvisa i världen med bistånd och läkarhjälp osv osv så har vi en moralisk skyldighet att värna om civilbefolknings säkerhet.

I Sverige har vi alldeles för länge haft den ganska naiva synen på omvärlden att vi bara kan och ska verka för demokrati och säkerhet utan militära maktmedel, och att vi faktist har gjort det tidigare. Men faktum är ju att alla de militära fredsbevarande operationer som vi hittills har deltagit i under FN-flagg har varit med militära maktmedel. Visst, vi har inte haft mandat att tvinga fram fred och vi har bara haft rätt att använda våra vapen i självförsvar, men att, som dokument inifrån, hävda att vi bara har varit diplomater är en naiv, blåögd villfarelse. Vi har varit diplomater, men vi har varit sådana med vapenmakt och det har hjälpt våra soldater och framför allt den civilbefolkning dessa har varit satta att beskydda.

Ett annat problem som dokumentären målade upp var att vi numera deltar i fredsframtvingande operationer, som t.ex. den i Afganistan. Men vad är problemet med det? Vänstern vill ju gärna hävda att det är det ondskefulla USA som står bakom operationerna och att de vill tvinga misär och elände över de stackras afganerna. Men lika mycket som vi ska skydda de som lever i bräcklig fred ska vi ju tvinga fram fred i de områden som inte har någon. Annars slutar det ju som i Rwanda eller i Bosnien.

Tyvärr så är det ju vad som håller på hända nu i t.ex. Sudan. Men problemet där, ska väl erkännas, är ju inte så mycket brist på engagemang här hemma i Sverige som en brist på vilja hos den Sudanesiska regeringen och brist på engageman i FN:s säkerhetsråd (därKina har oljeintressen och Ryssland vill sälja vapen).

Ok, det ska väl erkännas iochförsig att vad som nu händer inom EU inte är helt oproblematiskt, varken med hänsyn till vad somhänder eller hur det händer i Sverige. Visserligen har vi som lever i välmående demokratier i väst en moralisk skyldighet att sprida demokrati och trygghet i världen. Men vi får absolut inte gå för långt. Risken är annars att vi allt för ofta skickar bepansrade fordon till andra delar av världen på en mission att övertyga andra kulturer att vårt sätt att leva är det bästa. Vi får absolut inte ge vika för en kolonialistisk syn och vi måste alltid se till att vi leverar en fred på det sätt som de lokala befolkningarna är intresserade av.

Ett annat problem är ju att den battlegroup som nu sätts upp är alldeles för ung och oerfaren. Att skicka iväg den riskerar säkerligen inte bara att resultera i misslyckade operationer med skadade unga svenskar. Det skulle säkert också resultera i en svensk opinion som hellre ser att Sverige isolerar sig och bara lägger pengar på brunar i Afrika. De svenska fredsbevarande styrkorna fyller en mycket viktig funktion internationellt sett och de bringar trygghet för många människor, samtidigt som ett svenskt engagemang förmodligen nyanserar den internationella synen på fredsframtvingande insatser.

Andra bloggar om: , , , ,

Debatt på villovägar

Det är ju trist att man inte kan enas kring det här. USA stretar emot för att de alltid gör det, kineserna vill ha mer olja och kunna bygga fler kolkraftverk, indierna lika så och saudiaraberna vill sälja oljan till dem såklart.

Om jag får gissa så kommer rapporten vara kritiserad hur den än blir. Som med all forskning finns det de som är av annan uppfattning.

Synd egentligen att debatten ska ha tagit den inriktningen. Det är ju bra att forskare och vetenskapsmän öppet kritiserar och påpekar att vi inte med säkerhet vet varför klimatet förändras. Men när vissa använder det som anledning till att inte göra någonting och vill att vi ska fortsätta som vanligt blir man ju mörkrädd.

Carl Bildt på Norrlands

Var som sagt och lyssnade till utrikesministernNorrlands idag. Det ganska intressant. Det blev tyvärr lite av en historielektion i sånt som man redan visste.

Det intressanta var snarare vad han inte snackade om, d.v.s. problemen i EU med trafficking och gränsöverskridande brottslighet o.s.v. Eller miljön för den delen. Ville ställa en fråga om det men hann (vågade) inte.. Och visst är han höger, det märktes inte minst i den ortodoxa beskrivningen av kalla kriget där man anade att han ansåg att Trumans “containment” var det enda som hindrade det tredje världskriget. Och att han sen menade att patriotism och nationalism i sig inte är något farligt började jag undra om han egentligen är det bästa alternativet bland potentiella utrikesministrar. Han menade att nationalism endast är ett problem när det riktades mot något annat.

Suck.

Men sånt får man väl leva med, han är ju moderat.

Sen så såg jag en kvinna i femtioårsåldern som stod och rökte skamset utanför sin dörr. Undrar varför.