Lägg ner Akademiska hus

IMG_20140810_100805982Sedan 2003 har cirka 17,3 miljarder kronor (skatter och utdelning) av anslagen till högre utbildning tagit omvägen via Akademiska hus tillbaka till Finansdepartementet. I snitt är det 1,5 miljarder kronor om året. Det är mer än vad Uppsala universitet får i anslag för högre utbildning varje år.

Bakgrunden är den låtsasmarknad som Akademiska hus utgör. Bolaget, som förvaltar över 60 % av alla universitetslokaler, tar ut s.k. marknadshyror, går med miljardvinster och delar sedan ut överskottet i form av utdelning och skatt till staten. Det är helt orimligt.

Continue reading Lägg ner Akademiska hus

Högskola för bildning och resurser för bildning

Tredje dagen i Almedalen idag. Idag har jag bl.a. deltagit i SUHFs seminarium om resursfördelning till den högre utbildningen och i en debatt om Västsahara. Det har blivit en hel del annat på denna fullspäckade dag men dessa två seminarier sticker nog ut. Högskoledebatten i morse gjorde det mycket tydligt hur pass få svar socialdemokratin har. Det vanligaste svaret från riksdagsmannen från S var att han inte hade några konkreta svar och att det var viktigt att lyssna på andra.

suhf 5

Continue reading Högskola för bildning och resurser för bildning

Utbildning är ingen dans på rosor

Skriver idag tillsammans med Hanna Håkansson i Upsala Nya Tidning om behoven av ytterligare kvalitetssatsningar i högre utbildning, bättre lärare och en ny syn på högskolestudier:

Den senaste tiden har diskussionen gått het om högskolenybörjarnas kunskaper. Lärarna hävdar att studenterna kan för lite och Sveriges Förenade Studentkårer menar att det är lärarna som är dåliga.

Ingen diskuterar dock den bakomliggande orsaken – flumskolan och den snabba utbyggnaden av högskoleväsendet.

Strax efter årsskiftet (UNT Debatt 2/1) slog nio lärare i historia vid Uppsala respektive Linköpings universitet larm om bristande kunskaper i svenska hos sina studenter. Studenterna påstods ha ett oerhört begränsat språk och dålig ordförståelse.

Artikeln följdes upp av Ebba Lisberg Jensen, som på Sveriges Universitetslärarförbunds hemsida hävdade att studenterna har en inlärningsförmåga som kan jämföras med en 13-årings.

Från studenthåll slår man dock föga förvånande ifrån sig kritiken. Sveriges Förenade Studentkårer (Metro 21/3) menar att det är lärarna som är dåliga och allt skulle lösas om det satsades mer resurser på lärarnas pedagogik.

Ännu ett skyttegravskrig gynnar inte svensk utbildningskvalitet. I stället borde alla parter inom utbildningsväsendet reflektera över vilka brister som behöver åtgärdas. Liberala studenter ser framför allt tre åtgärder som avgörande:

  • Gör upp på allvar med flumskolan. Grundskolan har länge präglats av låga kunskapskrav som en följd av en ansvarsförskjutning från lärare till elev. Samtidigt visar en betryggande mängd forskning på betydelsen av en närvarande lärare som förmår att engagera eleverna. Om kunskapsresultaten ska höjas måste läraren ta ett större ansvar vid katedern och finnas till hands för de elever som behöver hjälp.
  • Uppvärdera lärarrollen. Under Socialdemokraterna fick lärarna både mindre inflytande och mindre lön. Ytterligare reformerad lärarutbildning, lärarlegitimation och Folkpartiets lönesatsningar som kan ge upp emot 10 000 kronor mer i månaden för duktiga lärare behöver därför få genomslag. Sveriges lärare gör varje dag en stor insats för Sveriges framtid. Men om vi ska lyckas rekrytera morgondagens lärare måste samhällets uppskattning också synas i lärarnas plånbok.
  • Täpp till kvalitetshålen i den högre utbildningen. På 1990-talet genomgick högskolorna en enorm utbyggnad. Detta var nödvändigt för att möta en allt mer globaliserad ekonomi, men i jakt på kvantitet glömdes kvaliteteten bort. Många studenter träffar i dag inte sina lärare mer än ett par timmar i veckan och många lärare saknar pedagogisk utbildning eller erfarenhet av forskning. Kvalitet i högre utbildning kräver att studenter möter sina lärare ofta och får ut något av mötet i seminariesalen.

Det är i mötet mellan lärare och student som kunskapstörsten väcks och förståelsen ökar. Om inte satsningarna på grundskolans lärare går hand i hand med ytterligare kvalitetsatsningar på högskolan finns risk att Sverige tappar i den globala konkurrensen.
Lärare och utbildningstimmar är dock inte allt. Sverige behöver även en diskussion om den enskilde högskolestudentens ansvar. Studier på högre nivå varken är eller ska vara en dans på rosor. Studenter är vuxna människor och i takt med att studenterna kan ställa krav på sin utbildning måste man tåla att lärarna ställer krav tillbaka. Utbildning är någonting ömsesidigt där studenter och lärare arbetar tillsammans för att utbildningen ska bli så bra som möjligt.

Svensk högskoledebatt har allt för länge präglats av att olika intressegrupper skyller på varandra. Nu senast när lärarna beklagar sig över studenterna och studenterna pekar på lärarnas brister.

Om Sverige ska fortsätta vara en kunskapsnation i en globaliserad ekonomi måste vi dock upp ur sandlådan. Först när alla inser att kunskap inte växer på träd, utan frodas genom hårt arbete och eget ansvar kan Sverige bli en vinnare i konkurrensen.

Frigör akademien!

Skriver i Stockholms studentkår tidning Gaudeamus om varför stiftelseombildning av universitet är både bra och nödvändigt:

EN STARK OCH modern högskola måste bygga på en idé om akademisk frihet. Med vetenskaplig frihet främjas kunskapsutveckling som är en förutsättning för ett starkt kulturklimat, en vital demokrati och för samhällets utvecklingsförmåga. Om svenska lärosäten ska kunna stå sig i den internationella konkurrensen och kunna erbjuda studenter och forskare goda utbildnings- och forskningsmöjligheter krävs därför mer akademisk frihet, inte minst rörande lärosätenas associationsformer.

Liberala studenter presenterade i november en rapport om hur Sverige i flera avseenden brister i universitetens organisatoriska frihet. Lärosätena är som statliga myndigheter en del av rättssubjektet staten vilket gör att de svårligen kan äga sina egna fastigheter och ingå avtal med andra universitet.
Exempelvis skulle Stockholms universitet behöva reformeras för att kunna erbjuda studenter och forskare en internationellt konkurrenskraftig och kvalitativ miljö. Genom att ombilda universitetet till en självständig juridisk person, till exempel till stiftelse, kan universitetet konkurrera med andra internationella universitet på mer lika villkor. Risken är annars att när utländska universitet snabbt anpassar sig till en ny situation är Stockholms universitet bundet av statliga beslut som blivit inaktuella. Det drabbar såväl studenter som forskare.

UNIVERSITETEN ÄR EN mäktig drivkraft i globaliseringen och befinner sig i centrum av det internationella utbytet av forskning och innovationer. Men medan forskningen och kunskapen har blivit global har universiteten fortsatt att vara strikt nationella och bundna till en viss typ av styrning och organisation.
Universiteten måste vara moraliskt och intellektuellt oberoende av politiska, ideologiska och ekonomiska maktgrupperingar. Som vår rapport visar finns det i forskning stöd för ett positivt samband mellan autonomi, effektivitet och kvalitet. Mångfald i institutionella former är ett starkt redskap för främjandet av den dynamik och den flexibilitet som i större utsträckning kommer att behövas i framtiden. Därför är fler autonoma högskolor något högst nödvändigt.

BESLUT SOM BERÖR studenter bör dessutom fattas så lokalt som möjligt för att möta de förutsättningarna och behov som finns just på det enskilda lärosätet. Det behövs för att öka universitetets legitimitet och kvalitet, men även för att ökad flexibilitet gör att verksamheten på ett långsiktigt plan bedrivs på ett sätt som passar just studenter och forskare. Politiska agendor får inte bli stela regler som ligger i vägen för de individuella behoven.

Det är nu hög tid att även svenska universitet ges förutsättningar att konkurrera om internationellt forskningskapital och anförtros med mer ansvar och frihet. Det har man redan gjort i våra nordiska grannländer Danmark och i Finland och tendensen är även tydlig i övriga delar av Europa och världen. En fri akademi är en stark akademi. Och en stark akademi är studentens bäste vän.

"Debatt" mot Per Olsson

Medverkar i en slags skriftlig debatt mot Miljöpartiets Per Olsson om det slopade kravet på att läsa in högskolebehörighet på yrkesprogrammen i den nya gymnasieskolan.

Ungdomar är olika och har olika framtidsplaner. Alliansregeringens målsättning med den nya gymnasieskolan är att fler ungdomar ska fullfölja sin gymnasieutbildning och införskaffa kunskaper av hög kvalitet. Både de som vill ut i arbetslivet direkt och de som vill läsa vidare, måste vara bättre förberedda än de är efter att ha genomgått dagens gymnasieskola om vi ska vara konkurrenskraftiga i den globala ekonomin.

Problemet med det tidigare obligatoriska kravet att läsa in högskolebehörighet var att det slog ut många ungdomar från gymnasiet så att de inte ens fick gymnasiekompetens. Nästan var fjärde yrkeselev misslyckas idag med att slutföra sin gymnasieutbildning, och hoppar av utan att få slutbetyg.

Med den nya gymnasieskolan har eleven dock alltid rätt att läsa in gymnasiekompetens. Antingen under tiden de går i gymnasiet, direkt efteråt eller senare i komvux.

Självklar rätt att överklaga betyg!

Skriver idag i UNT om varför det borde vara självklart att kunna överklaga betyg:

Är lärare ofelbara? I lördagens UNT (15/1) intervjuades Ulla Friis, professor vid Uppsala universitet, om bland annat förslaget om elevers rätt att begära omprövning av betyg.

Friis uttalade att förslaget innebär en misstroendeförklaring mot lärare och att det signalerar att samhället saknar förtroende för lärarkåren. Det är ett mycket provocerande syn på lärarnas ställning i myndighetsmaskineriet. Lärare sätter betyg på elever som enligt lag är tvungna att gå i skolan, betyg som sedan påverkar riktiga människors livsval och livsmöjligheter.

I en demokratisk rättsstat är det en självklarhet att medborgare ska kunna begära omprövning som ett sätt att skydda sig mot godtycklig maktutövning. Menar Friis att det även är fel att kunna ompröva ett beslut om försörjningsstöd, till exempel? Det skulle ju kunna ses som en misstroendeförklaring mot den kommunala handläggaren.

Och menar Friis att vi ska ta bort de nyinrättade migrationsdomstolarna som överprövar avslag på ansökan om asyl? Domstolarna signalerar ju då att samhället saknar förtroende för Migrationsverket. Lärare begår också fel ibland. En rätt till omprövning är ett sätt att stärka elever rättigheter. Lärare ska respekteras och stöttas i sin yrkesutövning, men det innebär inte att elever inte ska ha rätt att ifrågasätta lärares myndighetsutövning. Rättssäkerhet för elever är viktigare än lärares heder.

Björklund borde tänka om och ompröva sin inställning!

Igår presenterades utredningen “Riktiga betyg är bättre än högre betyg“. Utredningen kan man läsa här. I korthet går förslaget ut på att man ska förtydliga rätten till omprövning av betyg, att lärare ska ha en dokumentationsskyldighet och att rektor samt annan lärare ska kunna genomföra den eventuella omprövningen. Det som har florerat på såväl nyhetssajter, bloggar och på ett av regeringens eget departement om att förslaget handlar om överklagande är direkt felaktigt.

Förslaget har alltså mött en hel del motstånd, till och med från självaste utbildningsministern (FP). Denna är värd att bemöta, men först lite kort om vad som borde vara en naturlig startpunkt för en liberal.

En principiell utgångspunkt när det gäller all myndighetsutövning måste nämligen rimligtvis vara att ett beslut som innebär myndighetsutövning ska kunna omprövas och överklagas. När staten fattar ett beslut som i stor eller liten utsträckning påverkar en enskild medborgare så borde den medborgaren ha rätt att vända sig till myndigheten och be den överväga sitt beslut och om det inte fungerar kunna vända sig till en överordnad instans och be dem ompröva beslutet (d.v.s. överklaga – märk skillnaden). Det handlar om att staten inte ska kunna fatta beslut godtyckligt och att det alltid ska finnas ett tryck för att fatta rätt beslut från början.

Nu handlar som sagt visserligen inte förslaget om överklagan utan om rätt till omprövning på den beslutsfattande myndigheten (skolan). Eller inte ens det, för rätt till omprövning finns redan idag i den nya skollagen där det nu kallas för att ändra betygssättningen. Vad utredningen föreslår är egentligen att man ska döpa om det från ändring till omprövning (en slags kosmetika, alltså).

Men finns det då några bra argument mot förslaget som gör att man borde frångå den principiella utgångspunkten? Björklund har i princip fokuserat mest på att lagstadgad rätt till omprövning kommer leda till mer byråkrati i skolan. För det första så undrar jag vad det är för byråkrati Björklund är rädd för (byråkrati är inte alltid dåligt. Men ok, med kravet på dokumentation så blir det troligen med för lärarna att göra. Ett annat byråkratiskt inslag skulle kunna vara att själva omprövningen tar tid i anspråk.

Detta är dock inte så farligt som det låter. Att lärarna ska dokumentera vad eleverna kan är inte något dåligt. Visst, det kommer att ta tid i anspråk, men det får ju vägas mot vinsten av att beslut om betyg blir mer grundat på sådant som går att dokumentera och mindre på godtyckliga omständigheter. Tänk om vi skulle argumentera på samma sätt för migrationsverket (ni behöver inte skriva ned utredningen om asyl) eller på en kommunal myndighet (skit i att dokumentera vilket behov en person med funktionsnedsättning har). Mer dokumentation kommer ta tid från lärarna, men det gynnar eleverna.

Vad gäller den andra invändningen så köper jag inte heller den. Bara för att ett beslut kan omprövas så innebär inte det att varenda beslut kommer omprövas. Jag menar, på universitetet så kan man begära omprövning av ett betyg, men det innebär inte att alla studenter gör det. Detta hänger ihop med att en begäran om omprövning sällan faktiskt leder till just en omprövning. Detta eftersom det kommer krävas att eleven ska påvisa något som antyder att betyget är felaktigt (kanske genom dokumentationen). Och utredningen föreslår också begränsningar i form av att begäran måste lämnas in inom tre veckor och att endast slutbetyget i högstadiet och kursbetyg på gymnasiet kan omprövas enligt förslaget. Alla andra betyg står fast som berget.

Men det finns fler invändningar. På några ställen så har man hävdat att de föreslagna reglerna kommer ändra det sätt som lärarna sätter betyg. Genom att fokus sätts på dokumenterad eller åtminstone dokumenterbar fakta så kan det “bli en väldig fokusering vid skriftliga provresultat”, som Björklund uttryckte det.

Men varför skulle det vara ett problem? Det är ju bara bra om lärare i större utsträckning grundar sina beslut om betyg på sådana resultat och mindre på magkänsla och mer eller mindre godtycklig uppfattning. Det kan verkligen ifrågasättas om det är bra att lärare grundar sina beslut på känsla eller sådant som inte går att dokumentera. Om det är något som framkommer under en lektion så får väl läraren skriva ned det om det nu är så viktigt!

Men även om nu detta skulle vara ett problem så kan lärarna vara lugna, för de kan i praktiken fortsätta att grunda betygen på annat än prov och uppsatser o.s.v. För, Björklunds tes bygger på antagandet att det skriftliga och “känslan” kan leda till två olika slutsatser avseende betyget: antingen så föranleder “känslan” ett högre betyg än vad den dokumenterade kunskapen gör (situation 1), eller så föranleder den ett lägre betyg än vad den dokumenterade kunskapen gör (situation 2).

Och då kommer det i praktiken hända två saker. I situation 1 så kommer eleven inte begära omprövning. Varför begära omprövning av ett VG när man bara har fått G på uppsatserna? I situation 2 så kan dock eleven komma att begära omprövning, men då är det också befogat. Om eleven har fått MVG på proven men ändå fått ett G i betyg så ska ju betyget höjas.

Nej, det förslag som utredningen har presenterat är i själva verket bra. Och jag fattar inte varför Björklund är så negativt inställd. Är det så att han tror att det är politiskt dåligt att vara för en åtgärd som stärker elevers rättssäkerhet. Eller har han helt enkelt inte tänkt igenom förslaget?

Det gäller väl att sätta sitt hopp till den majoritet som faktiskt finns i frågan i riksdagen.

Andra på samma tema: Edvin Alam, Sebastian Hallén, Per-Åke Fredriksson,

Uppsalas fjärdeplats döljer finuniversitetets baksida!

Idag kom en unversitetsranking från den oberoende akademikergruppen Urank. Enligt denna klarar sig Uppsala universitet bra. Universitetet är det bäst rankade stora universitetet och rankas på fjärde plats direkt efter universitet med specialisering i medicin (KI), ekonomi (Handels i Stockholm) och lantbruk (SLU). Även om detta är hedervärt blottar undersökningen dock även del problem.

Ett av de oroväckande resultaten i rankingen är att Uppsala universitet har mycket låg andel förstagenerationsstudenter och relativt få studenter med utländsk bakgrund. Om Uppsala ska vara en universitetsstad i världsklass räcker inte att universitetet har bra lärare och bra forskning, för hela stadens skull krävs också att universitetet är tillgängligt.

Universitetet och även Uppsala kommun måste arbeta ännu mer för att locka ungdomar från exempelvis Gottsunda och Stenhagen till högskolan. Skol- och utbildningspolitiken får aldrig stanna vid utvecklingen av universitetet som sådant, utan den måste alltid sätta individen och den potentiella studenten i centrum. Universiteten är till för att skapa möjligheter för människor att växa, forma sina egna liv och förändra sin omgivning och på så sätt säkra ett demokratiskt samhälle. Universitetet måste vara tillgängligt!

På ren svenska: om inte ungdomar från en utbildningsovan bakgrund, som jag själv, hittar till universitetet så kan vi lika gärna lägga ner systemet. Gratis utbildning har bara en poäng om de som inte har tillgång till pappas plånbok får tillgång till den. Här är några exempel på sådant som man måste jobba mer med:

Kommunen

  • Se till att det finns bostäder, framför allt hyresrättet.
  • Förbättra kollektivtrafiken från Stenhagen och Gottsunda direkt till universitetet.
  • Öka datortätheten på biblioteken så att de som inte har råd med egen dator och uppkoppling får tillgång till verktyg.

Universitetet

  • Underlätta för antagning genom exempelvis fler instegskurser som t.ex. JIK II och tekniskt basår.
  • Erbjud möjlighet till praktik på alla utbildningar.
  • Öka datortätheten så att de som inte har råd med egen dator och uppkoppling får tillgång till verktyg.
  • Erbjud alla studenter en “introduktionskurs” innan utbildningen påbörjas. Denna ska fokusera på hur det är att studera på högskola.
  • Bygg ut studievägledning och mentorsverksamhet.

Kommunen och universitetet i samverkan

  • Inför utbyten mellan universitet och gymnasieskolor.
  • Bygg ut projekt som exempelvis ESMeralda.
  • Ha årlig utbildningsmässa på plats i Gottsunda och Stenhagen för gymnasieungdomar.
  • Starta breda sommarkurser för både högstadieungdomar och gymnasieelever som uppmuntrar till studier.
  • Bygg ut fler forum för direktkontakt mellan elever med studieovanan bakgrund och studenter på universitetet.

Det där sista låter kanske flummigt. Men jag tror att den största anledningen till att ungdomar från lågutbildade familjer inte pluggar vidare är egna föreställningar. Man tror att universitetet är för den vite medelklasskillen med högutbildad pappa. När jag var aktiv som studentambassadör upptäckte jag hur mycket bara själva mötet kan förändra

Det här är bara några exempel på vad man borde göra och vad man borde utveckla. Nu får v i bara hoppas att Uppsala universitet inte nöjer sig med sin fjärdeplats utan även arbetar aktivt för att locka ungdomar från utsatta områden. Det är så vi bygger ett inkluderande och framgångsrikt samhälle.

Fria lärare är en förutsättning för lärande elever

Läser nu ikväll att de folkpartister som representerar fp i SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) hoppar av förhandlingarna med Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet. Det kan nog vara bra.

Bakgrunden är en strid mellan arbetsgivarna (SKL) och facken om lärarnas arbetstid. Enligt det avtal som gick ut den sista mars hade lärare 35 timmar reglerad arbetstid och 10 timmar förtroendetid. Den reglerade tiden används till undervisning och andra uppgifter som läraren utför på skolan som t.ex. rastvakt, kontakter med föräldrar m.m. Förtroendetiden används till planering och efterarbete.
SKL vill nu minska förtroendetiden så att skolorna (d.v.s. rektorerna) ska kunna reglera hela arbetstiden. Detta är olyckligt. En bra lärare behöver frihet och flexibilitet att organisera sitt arbete på det sätt som hon bedömer är bäst för hennes undervisning.
SKL:s krav är ytterligare ett tecken på en degradering av lärarna till standardiserad robotar. Visst, det är kanske lite tillspetsat, men SKL:s synsätt bygger på en idé om att läraren varken kan eller behöver styra sin egen undervisning. Även om skolan måste vara reglerad så får man aldrig glömma att lärarnas jobba är att underlätta för enskilda elevers lärande. Detta jobb sköts inte enbart i lärarrummet utan kräver noggranna förberedelser och frihet att planera efter de individuella förutsättningarna. En lärares jobb kan och får inte helt styras av rektorer eller kommuner.
Nu får vi bara hoppas att fp:s avhopp inte innebär att SKL:s förhandlingsdelegation inte längre innehåller krafter som kan motverka den eskalering av konflikten mellan arbetsgivarna och lärarna som redan har ägt rum.

Uppdaterat: DN, SvD