Lägg ner Akademiska hus

IMG_20140810_100805982Sedan 2003 har cirka 17,3 miljarder kronor (skatter och utdelning) av anslagen till högre utbildning tagit omvägen via Akademiska hus tillbaka till Finansdepartementet. I snitt är det 1,5 miljarder kronor om året. Det är mer än vad Uppsala universitet får i anslag för högre utbildning varje år.

Bakgrunden är den låtsasmarknad som Akademiska hus utgör. Bolaget, som förvaltar över 60 % av alla universitetslokaler, tar ut s.k. marknadshyror, går med miljardvinster och delar sedan ut överskottet i form av utdelning och skatt till staten. Det är helt orimligt.

Continue reading Lägg ner Akademiska hus

Medverkar i Synfält framåt

Medverkar i senaste podden med Synfält framåt (klicka för att komma till inspelningen). Jag gillar verkligen deras grepp, inte för att de bjöd in mig, utan för att de ger en chans att utveckla tankar lite djupare på ett sätt som traditionella media sällan medger.

image

Continue reading Medverkar i Synfält framåt

Högskola för bildning och resurser för bildning

Tredje dagen i Almedalen idag. Idag har jag bl.a. deltagit i SUHFs seminarium om resursfördelning till den högre utbildningen och i en debatt om Västsahara. Det har blivit en hel del annat på denna fullspäckade dag men dessa två seminarier sticker nog ut. Högskoledebatten i morse gjorde det mycket tydligt hur pass få svar socialdemokratin har. Det vanligaste svaret från riksdagsmannen från S var att han inte hade några konkreta svar och att det var viktigt att lyssna på andra.

suhf 5

Continue reading Högskola för bildning och resurser för bildning

Frigör akademien!

Skriver i Stockholms studentkår tidning Gaudeamus om varför stiftelseombildning av universitet är både bra och nödvändigt:

EN STARK OCH modern högskola måste bygga på en idé om akademisk frihet. Med vetenskaplig frihet främjas kunskapsutveckling som är en förutsättning för ett starkt kulturklimat, en vital demokrati och för samhällets utvecklingsförmåga. Om svenska lärosäten ska kunna stå sig i den internationella konkurrensen och kunna erbjuda studenter och forskare goda utbildnings- och forskningsmöjligheter krävs därför mer akademisk frihet, inte minst rörande lärosätenas associationsformer.

Liberala studenter presenterade i november en rapport om hur Sverige i flera avseenden brister i universitetens organisatoriska frihet. Lärosätena är som statliga myndigheter en del av rättssubjektet staten vilket gör att de svårligen kan äga sina egna fastigheter och ingå avtal med andra universitet.
Exempelvis skulle Stockholms universitet behöva reformeras för att kunna erbjuda studenter och forskare en internationellt konkurrenskraftig och kvalitativ miljö. Genom att ombilda universitetet till en självständig juridisk person, till exempel till stiftelse, kan universitetet konkurrera med andra internationella universitet på mer lika villkor. Risken är annars att när utländska universitet snabbt anpassar sig till en ny situation är Stockholms universitet bundet av statliga beslut som blivit inaktuella. Det drabbar såväl studenter som forskare.

UNIVERSITETEN ÄR EN mäktig drivkraft i globaliseringen och befinner sig i centrum av det internationella utbytet av forskning och innovationer. Men medan forskningen och kunskapen har blivit global har universiteten fortsatt att vara strikt nationella och bundna till en viss typ av styrning och organisation.
Universiteten måste vara moraliskt och intellektuellt oberoende av politiska, ideologiska och ekonomiska maktgrupperingar. Som vår rapport visar finns det i forskning stöd för ett positivt samband mellan autonomi, effektivitet och kvalitet. Mångfald i institutionella former är ett starkt redskap för främjandet av den dynamik och den flexibilitet som i större utsträckning kommer att behövas i framtiden. Därför är fler autonoma högskolor något högst nödvändigt.

BESLUT SOM BERÖR studenter bör dessutom fattas så lokalt som möjligt för att möta de förutsättningarna och behov som finns just på det enskilda lärosätet. Det behövs för att öka universitetets legitimitet och kvalitet, men även för att ökad flexibilitet gör att verksamheten på ett långsiktigt plan bedrivs på ett sätt som passar just studenter och forskare. Politiska agendor får inte bli stela regler som ligger i vägen för de individuella behoven.

Det är nu hög tid att även svenska universitet ges förutsättningar att konkurrera om internationellt forskningskapital och anförtros med mer ansvar och frihet. Det har man redan gjort i våra nordiska grannländer Danmark och i Finland och tendensen är även tydlig i övriga delar av Europa och världen. En fri akademi är en stark akademi. Och en stark akademi är studentens bäste vän.

Uppsalas fjärdeplats döljer finuniversitetets baksida!

Idag kom en unversitetsranking från den oberoende akademikergruppen Urank. Enligt denna klarar sig Uppsala universitet bra. Universitetet är det bäst rankade stora universitetet och rankas på fjärde plats direkt efter universitet med specialisering i medicin (KI), ekonomi (Handels i Stockholm) och lantbruk (SLU). Även om detta är hedervärt blottar undersökningen dock även del problem.

Ett av de oroväckande resultaten i rankingen är att Uppsala universitet har mycket låg andel förstagenerationsstudenter och relativt få studenter med utländsk bakgrund. Om Uppsala ska vara en universitetsstad i världsklass räcker inte att universitetet har bra lärare och bra forskning, för hela stadens skull krävs också att universitetet är tillgängligt.

Universitetet och även Uppsala kommun måste arbeta ännu mer för att locka ungdomar från exempelvis Gottsunda och Stenhagen till högskolan. Skol- och utbildningspolitiken får aldrig stanna vid utvecklingen av universitetet som sådant, utan den måste alltid sätta individen och den potentiella studenten i centrum. Universiteten är till för att skapa möjligheter för människor att växa, forma sina egna liv och förändra sin omgivning och på så sätt säkra ett demokratiskt samhälle. Universitetet måste vara tillgängligt!

På ren svenska: om inte ungdomar från en utbildningsovan bakgrund, som jag själv, hittar till universitetet så kan vi lika gärna lägga ner systemet. Gratis utbildning har bara en poäng om de som inte har tillgång till pappas plånbok får tillgång till den. Här är några exempel på sådant som man måste jobba mer med:

Kommunen

  • Se till att det finns bostäder, framför allt hyresrättet.
  • Förbättra kollektivtrafiken från Stenhagen och Gottsunda direkt till universitetet.
  • Öka datortätheten på biblioteken så att de som inte har råd med egen dator och uppkoppling får tillgång till verktyg.

Universitetet

  • Underlätta för antagning genom exempelvis fler instegskurser som t.ex. JIK II och tekniskt basår.
  • Erbjud möjlighet till praktik på alla utbildningar.
  • Öka datortätheten så att de som inte har råd med egen dator och uppkoppling får tillgång till verktyg.
  • Erbjud alla studenter en “introduktionskurs” innan utbildningen påbörjas. Denna ska fokusera på hur det är att studera på högskola.
  • Bygg ut studievägledning och mentorsverksamhet.

Kommunen och universitetet i samverkan

  • Inför utbyten mellan universitet och gymnasieskolor.
  • Bygg ut projekt som exempelvis ESMeralda.
  • Ha årlig utbildningsmässa på plats i Gottsunda och Stenhagen för gymnasieungdomar.
  • Starta breda sommarkurser för både högstadieungdomar och gymnasieelever som uppmuntrar till studier.
  • Bygg ut fler forum för direktkontakt mellan elever med studieovanan bakgrund och studenter på universitetet.

Det där sista låter kanske flummigt. Men jag tror att den största anledningen till att ungdomar från lågutbildade familjer inte pluggar vidare är egna föreställningar. Man tror att universitetet är för den vite medelklasskillen med högutbildad pappa. När jag var aktiv som studentambassadör upptäckte jag hur mycket bara själva mötet kan förändra

Det här är bara några exempel på vad man borde göra och vad man borde utveckla. Nu får v i bara hoppas att Uppsala universitet inte nöjer sig med sin fjärdeplats utan även arbetar aktivt för att locka ungdomar från utsatta områden. Det är så vi bygger ett inkluderande och framgångsrikt samhälle.

Nej, vi har gått från högskola till trotsålder

Det här kan bli intressant. Kanske kommer vi äntligen få en debatt om genusperspektivet här på juristprogrammet.

Jag hade genusseminarium igår och precis som vanligt var nivån under all kritik. När vi skulle diskutera öppnade mina kurskamrater munnen ytterst motvilligt och läraren, även om hon plikttroget ledde diskussionen, var märkbart oengagerad. Det är just detta som är problemet. Problemet är inte att vi inte har tillgång till material, för det har vi. Problemet är inte heller att genusfrågor inte ryms i utbildningen, för det gör det definitivt. Problemet är att lärarna skiter blanka fan i genusfrågorna och problemet är att studenterna skiter i det ännu mer.

Vår kursföreståndare Daniel Stattin verkar dock ha fattat en del om genusfrågor. Han skriver i ett svar:

I skatterätt finns omfattande svensk och internationell forskning om hur uppbyggnaden av ett skattesystem påverkar män och kvinnor. Förgrundsgestalten framför andra i Sverige torde vara professor Åsa Gunnarsson i Umeå. Hennes skrifter förekommer på juristprogrammet. I bolagsstyrning finns det numera flera oberoende studier som visar korrelans, kanske inte kausalitet, mellan bolagsstyrelser och företagsledningar med både män och kvinnor och finansiella resultat. Sådana undersökningar ingår i kursmaterialet.

När vi på juristprogrammet reflekterar över skatterätt och associationsrätt utifrån ett genusperspektiv är det därför inte ett utslag för politiskt korrekthet. Att påstå det är oförskämt och okunnigt. I stället är det just ett försök att vidga perspektivet.

Och han har helt rätt. Att påstå att regler om hur vårt samhälle styrs inte påverkar bristen på jämställdhet är både oförskämt och okunnigt. Det tråkiga är bara att Stattin har ett gäng lärare som tänker ungefär som Neuding. Han har också ett par hundra studenter som tänker så. Hur man ska tackla det vet jag inte.

Att sitta på ett seminarium och höra studenter säga att ojämlikhet mellan könen inte är ett problem för juridiken och att jämlikheten kommer så smånigom gör att i alla fall jag förlorar allt hopp. Det är dessa människor som kommer styra Sverige en vacker dag och jag hoppas att de tar till sig av genusfrågorna innan det.

Min poäng är inte att alla studenter ska bli renodlade feminister med radikala idéer, men med insikten om att det råder ojämlikhet i samhället kanske man lättare kan förstå kvinnors utsatthet och framför allt reflektera över hur man kan rätta till problemen.

Tyvärr är det nog lika långt dit som det är till månen.

En student är en människa är mer än en student

När man söker till högskolan så kan man välja om man vill läsa kurser på hel- eller halvfart. Tanken är att man kan läsa på heltid – d.v.s. 40 timmar i veckan – och att studierna då ska motsvara ett arbete. Problemet är bara att det egentligen inte funkar på det sättet.

Idag skriver flera nätttidningar om att flertalet studenter inte anser sig studera på heltid trots att deras respektive universitet anser att de gör det. För det första kan man ju fråga sig om det egentligen spelar någon roll. Om ett universitet eller regeringen eller vilka det nu är har bestämt att en viss utbildning ska innehålla det och det och ta si och så mycket tid, vad gör det om studenterna inte bara är studenter? Låt säga att en lärarstuderande till exempel engagerar sig i RFSU på fritiden och dessutom vänder hamburgare på Sibylla en kväll i veckan. Är det fel?

Givetvis inte! Men vad är då problemet? Förmodligen hänger hänger ihop med det förmynderskap och mån om resurserna som statsmakterna ofta håller sig med. Man vill att studenterna ska studera, annars riskerar ju kanske utbildningens anseende urholkas och finansministerns anslag till högskolan utnyttjas på ett ineffektivt sätt. Men problemet med den uppfattningen är ju att man då har fel perspektiv på saken. Sedan när blev studierna i sig ett självändamål? Visst, kunskap, kreativitet och insikt är bland det viktigaste som finns i ett samhälle och därför måste vi ha kvalitativa utbildningar. Men poängen är ju att en studerande som arbetar vid sidan om studierna snarare stärker en utbildning än försvagar den.

I artiklarna antyder också Gunilla Jacobsson från Högskoleverket att problemet ligger i att institutionerna har tvingats dra ner på de lärarledda timmarna och att detta gör att studenterna inte kan fylla sina veckor med 40 timmars studier. Detta i sin tid leder till att studenterna både har tid och möjlighet att ägna sina liv åt andra saker än plugg. Återigen ger man uttryck för att studenterna inte ska göra annat än att studera när de är på högskolan. Men eftersom kraven rimligtvis är desamma på utbildningarna är det ju befängt att se det som ett problem.

Visst, med fler resurser till högskolan skulle man kunna ge fler lärarledda timmar och på så sätt antingen förkorta eller fördjupa utbildningarna. Men det är inte säkert att det är det vi egentligen vill ha. Alla behöver inte ha den fördjupade kunskapen och det finns goda skäl för att inte hasta igenom utbildningar. Kunskap behöver tid för att gro och få fäste.

Till detta kan man tillägga att den som inte enbart studerar får perspektiv på sin utbildning och förmodligen vinner arbetslivserfarenhet. Men det är ju inte regeringen heller särskilt intresserad av eftersom man bestraffar de som arbetar vid sidan om studierna med minskat studiestöd. Fast det är ju en annan fråga.

Andra bloggar om: , , , , ,
Pingat på intressant.se