"Debatt" mot Per Olsson

Medverkar i en slags skriftlig debatt mot Miljöpartiets Per Olsson om det slopade kravet på att läsa in högskolebehörighet på yrkesprogrammen i den nya gymnasieskolan.

Ungdomar är olika och har olika framtidsplaner. Alliansregeringens målsättning med den nya gymnasieskolan är att fler ungdomar ska fullfölja sin gymnasieutbildning och införskaffa kunskaper av hög kvalitet. Både de som vill ut i arbetslivet direkt och de som vill läsa vidare, måste vara bättre förberedda än de är efter att ha genomgått dagens gymnasieskola om vi ska vara konkurrenskraftiga i den globala ekonomin.

Problemet med det tidigare obligatoriska kravet att läsa in högskolebehörighet var att det slog ut många ungdomar från gymnasiet så att de inte ens fick gymnasiekompetens. Nästan var fjärde yrkeselev misslyckas idag med att slutföra sin gymnasieutbildning, och hoppar av utan att få slutbetyg.

Med den nya gymnasieskolan har eleven dock alltid rätt att läsa in gymnasiekompetens. Antingen under tiden de går i gymnasiet, direkt efteråt eller senare i komvux.

Elever måste få ett skydd mot godtycke

Skriver replik i SvD om varför elever borde få rätt att överklaga betyg:

Stefan Caplan (M), gymnasielärare själv, uppvisar en skrämmande syn på hur det offentliga samhället är organiserat. Med svepande formuleringar om att lärare har utbildning och lång erfarenhet menar han att de regler som normalt gäller för myndighetsutövning inte ska gälla i skolan.

Det är inte värdigt ett rättssamhälle att lämna elever helt utan rättsmedel. Samhället utbildar varje år cirka 1,3 miljoner elever i grund- och gymnasieskolan och lärarna fattar årligen cirka 7 miljoner beslut om betyg. Beslut som påverkar framtiden för alla dessa elever.
I en demokratisk rättsstat är det en självklarhet att medborgare ska kunna begära omprövning som ett sätt att skydda sig mot godtycklig maktutövning. Och det gäller barn i lika stor utsträckning som vuxna.
Förslaget om rätt till omprövning av betyg handlar inte om att misstro och svartmåla lärare. Med ett sådant resonemang skulle man lika gärna kunna ta bort överklagbarheten på beslut om försörjningsstöd. För det skulle ju kunna ses som en misstroendeförklaring mot den kommunala handläggaren. Och på samma sätt skulle man kunna argumentera för att ta bort de nyinrättade migrationsdomstolarna som överprövar avslag på ansökan om asyl. Domstolarna signalerar ju då att samhället saknar förtroende för Migrationsverket.
Nej, förslaget handlar om att lärare, liksom all annan myndighetspersonal, begår fel ibland. Det handlar om att signalera att man inte kan sätta betyg på vilka grunder som helst. Skolan ska inte, i ett kunskapssamhälle, vara en oas där normala regler om myndighetsutövning inte gäller.
Inte heller argumentet att rätt till omprövning skulle leda till massiv byråkratisering håller en rimlig intellektuell nivå. Visserligen skulle förslaget innebära att lärarna får dokumentera mer, men det är inte mer än rimligt. Betyg ska nämligen inte sättas på känsla eller vaga icke-dokumenterade uppfattningar.
Om vi ska skapa en bättre skola måste inte bara kraven bli tydligare, betygen måste också sättas på rätt grunder.
Faktum är att rätten att överklaga betyg inte ens handlar om att skapa möjligheter till massöverklaganden eller misstro mot lärare. Förslaget handlar om att harmonisera en av de mest vanliga formerna av myndighetsutövning med övriga former av offentligt maktutövande. Med förslaget ges barn i grund- och gymnasieskolan samma möjligheter till omprövning som studenter i högskolan. Det är inget pekfinner mot lärare, det är att ta barn på samma allvar som vuxna.
Det är alltid obehagligt för beslutsfattare att bli granskade. Det är dock en självklarhet i en liberal rättsstat att granska makten. Med den skolpolitik som Alliansen nu bedriver sätts allt mer fokus på betygen. Det är rätt. Men samtidigt som det ställer större krav på barnen i skolan så ställer det också krav på lärarna. Därför är rätt till omprövning en självklarhet för oss som vill bygga en skola i världsklass.

Självklar rätt att överklaga betyg!

Skriver idag i UNT om varför det borde vara självklart att kunna överklaga betyg:

Är lärare ofelbara? I lördagens UNT (15/1) intervjuades Ulla Friis, professor vid Uppsala universitet, om bland annat förslaget om elevers rätt att begära omprövning av betyg.

Friis uttalade att förslaget innebär en misstroendeförklaring mot lärare och att det signalerar att samhället saknar förtroende för lärarkåren. Det är ett mycket provocerande syn på lärarnas ställning i myndighetsmaskineriet. Lärare sätter betyg på elever som enligt lag är tvungna att gå i skolan, betyg som sedan påverkar riktiga människors livsval och livsmöjligheter.

I en demokratisk rättsstat är det en självklarhet att medborgare ska kunna begära omprövning som ett sätt att skydda sig mot godtycklig maktutövning. Menar Friis att det även är fel att kunna ompröva ett beslut om försörjningsstöd, till exempel? Det skulle ju kunna ses som en misstroendeförklaring mot den kommunala handläggaren.

Och menar Friis att vi ska ta bort de nyinrättade migrationsdomstolarna som överprövar avslag på ansökan om asyl? Domstolarna signalerar ju då att samhället saknar förtroende för Migrationsverket. Lärare begår också fel ibland. En rätt till omprövning är ett sätt att stärka elever rättigheter. Lärare ska respekteras och stöttas i sin yrkesutövning, men det innebär inte att elever inte ska ha rätt att ifrågasätta lärares myndighetsutövning. Rättssäkerhet för elever är viktigare än lärares heder.

Björklund borde tänka om och ompröva sin inställning!

Igår presenterades utredningen “Riktiga betyg är bättre än högre betyg“. Utredningen kan man läsa här. I korthet går förslaget ut på att man ska förtydliga rätten till omprövning av betyg, att lärare ska ha en dokumentationsskyldighet och att rektor samt annan lärare ska kunna genomföra den eventuella omprövningen. Det som har florerat på såväl nyhetssajter, bloggar och på ett av regeringens eget departement om att förslaget handlar om överklagande är direkt felaktigt.

Förslaget har alltså mött en hel del motstånd, till och med från självaste utbildningsministern (FP). Denna är värd att bemöta, men först lite kort om vad som borde vara en naturlig startpunkt för en liberal.

En principiell utgångspunkt när det gäller all myndighetsutövning måste nämligen rimligtvis vara att ett beslut som innebär myndighetsutövning ska kunna omprövas och överklagas. När staten fattar ett beslut som i stor eller liten utsträckning påverkar en enskild medborgare så borde den medborgaren ha rätt att vända sig till myndigheten och be den överväga sitt beslut och om det inte fungerar kunna vända sig till en överordnad instans och be dem ompröva beslutet (d.v.s. överklaga – märk skillnaden). Det handlar om att staten inte ska kunna fatta beslut godtyckligt och att det alltid ska finnas ett tryck för att fatta rätt beslut från början.

Nu handlar som sagt visserligen inte förslaget om överklagan utan om rätt till omprövning på den beslutsfattande myndigheten (skolan). Eller inte ens det, för rätt till omprövning finns redan idag i den nya skollagen där det nu kallas för att ändra betygssättningen. Vad utredningen föreslår är egentligen att man ska döpa om det från ändring till omprövning (en slags kosmetika, alltså).

Men finns det då några bra argument mot förslaget som gör att man borde frångå den principiella utgångspunkten? Björklund har i princip fokuserat mest på att lagstadgad rätt till omprövning kommer leda till mer byråkrati i skolan. För det första så undrar jag vad det är för byråkrati Björklund är rädd för (byråkrati är inte alltid dåligt. Men ok, med kravet på dokumentation så blir det troligen med för lärarna att göra. Ett annat byråkratiskt inslag skulle kunna vara att själva omprövningen tar tid i anspråk.

Detta är dock inte så farligt som det låter. Att lärarna ska dokumentera vad eleverna kan är inte något dåligt. Visst, det kommer att ta tid i anspråk, men det får ju vägas mot vinsten av att beslut om betyg blir mer grundat på sådant som går att dokumentera och mindre på godtyckliga omständigheter. Tänk om vi skulle argumentera på samma sätt för migrationsverket (ni behöver inte skriva ned utredningen om asyl) eller på en kommunal myndighet (skit i att dokumentera vilket behov en person med funktionsnedsättning har). Mer dokumentation kommer ta tid från lärarna, men det gynnar eleverna.

Vad gäller den andra invändningen så köper jag inte heller den. Bara för att ett beslut kan omprövas så innebär inte det att varenda beslut kommer omprövas. Jag menar, på universitetet så kan man begära omprövning av ett betyg, men det innebär inte att alla studenter gör det. Detta hänger ihop med att en begäran om omprövning sällan faktiskt leder till just en omprövning. Detta eftersom det kommer krävas att eleven ska påvisa något som antyder att betyget är felaktigt (kanske genom dokumentationen). Och utredningen föreslår också begränsningar i form av att begäran måste lämnas in inom tre veckor och att endast slutbetyget i högstadiet och kursbetyg på gymnasiet kan omprövas enligt förslaget. Alla andra betyg står fast som berget.

Men det finns fler invändningar. På några ställen så har man hävdat att de föreslagna reglerna kommer ändra det sätt som lärarna sätter betyg. Genom att fokus sätts på dokumenterad eller åtminstone dokumenterbar fakta så kan det “bli en väldig fokusering vid skriftliga provresultat”, som Björklund uttryckte det.

Men varför skulle det vara ett problem? Det är ju bara bra om lärare i större utsträckning grundar sina beslut om betyg på sådana resultat och mindre på magkänsla och mer eller mindre godtycklig uppfattning. Det kan verkligen ifrågasättas om det är bra att lärare grundar sina beslut på känsla eller sådant som inte går att dokumentera. Om det är något som framkommer under en lektion så får väl läraren skriva ned det om det nu är så viktigt!

Men även om nu detta skulle vara ett problem så kan lärarna vara lugna, för de kan i praktiken fortsätta att grunda betygen på annat än prov och uppsatser o.s.v. För, Björklunds tes bygger på antagandet att det skriftliga och “känslan” kan leda till två olika slutsatser avseende betyget: antingen så föranleder “känslan” ett högre betyg än vad den dokumenterade kunskapen gör (situation 1), eller så föranleder den ett lägre betyg än vad den dokumenterade kunskapen gör (situation 2).

Och då kommer det i praktiken hända två saker. I situation 1 så kommer eleven inte begära omprövning. Varför begära omprövning av ett VG när man bara har fått G på uppsatserna? I situation 2 så kan dock eleven komma att begära omprövning, men då är det också befogat. Om eleven har fått MVG på proven men ändå fått ett G i betyg så ska ju betyget höjas.

Nej, det förslag som utredningen har presenterat är i själva verket bra. Och jag fattar inte varför Björklund är så negativt inställd. Är det så att han tror att det är politiskt dåligt att vara för en åtgärd som stärker elevers rättssäkerhet. Eller har han helt enkelt inte tänkt igenom förslaget?

Det gäller väl att sätta sitt hopp till den majoritet som faktiskt finns i frågan i riksdagen.

Andra på samma tema: Edvin Alam, Sebastian Hallén, Per-Åke Fredriksson,

Lärarleg – en otidsenlig idé?

Jag vet att den här bloggen nästan håller på att utvecklas till löpande uppdateringar om vad som är fel med Alliansen i allmänhet. Jag kan dock inte slita mig. Det är ju så man utvecklas – genom att tydliggöra brister och föreslå förbättringar. Men innan jag funderar över ett ännu ett nytt förslag från regeringen så vill jag bara förtydliga: Alliansen är bra för Sverige!

Vad som ger mig en bitter smak i munnen nu är förslaget om lärarlegitimation. Jag kommer själv ihåg när detta började diskuteras på allvar under utredningen för ett par år sedan. Och även om vår partiledare Jan Björklund har goda intentioner så var jag skeptisk då, och jag är skeptisk nu.

Förslaget om lärarlegitimation går i korthet ut på att endast lärare med en s.k. lärarlegitimation får anställas tills vidare (d.v.s. fast anställning) och att endast sådana lärare får sätta betyg. Tanken är att legitimationen då blir en kvalitetsstämpel.

Kvalitén ska enligt regeringen höjas genom att man efter utbildning kontrollerar lärarens kompetens. Legitimationen blir på så sätt ytterligare en prövning, vilken enligt regeringen kan

”ses som en deklaration av lärarens eller förskollärarens behörighet och lämplighet. Ett legitimationssystem kommer som en följd av detta också sannolikt att kunna höja statusen på yrkena och bidra till en bättre rekryteringsbas där fler väl motiverade personer söker sig till lärar- eller förskolläraryrket.”

Detta kan säkerligen stämma, en ytterligare kontrollstation efter utbildningen kan säkert göra det svårare att bli lärare. Detta i kombination med att endast legitimerade lärare får fast anställning och behörighet att sätta betyg kan göra det mer attraktivt bland de som vill bli lärare att bli just legitimerade lärare.

Men detta är uppenbarligen ett cirkelresonemang. Bara för att det blir svårare och mer attraktivt att vara en legitmerad lärare så innebär inte det per definition att det blir mer attraktivt att bli lärare över huvud taget. Så länge det inte finns attraktiva villkor i form av löner, arbetsmiljö och möjlighet till avancemang och kompetensutveckling så kommer läraryrket inte vara lika attraktivt som andra yrken. Och detta påpekade även bl.a. Högskoleverket under beredningen av propositionen.

Det som är tråkigt är att även regeringen av misstag nästan erkänner bristerna i sitt eget resonemang men inte tar till sig av denna kritik. I propositionen bemöts nämligen bland annat Högskoleverkets kritik med:

“Regeringen anser dock att om det ställs höga krav för att få utöva ett yrke, blir yrket attraktivare för personer som är väl motiverade att anta utmaningen att nå upp till dessa krav och också vidmakthålla dem i sin professionella yrkesutövning. Det kan däremot bli mindre attraktivt för personer som kanske inte kommit in på önskad alternativ utbildning eller har valt läraryrket för att det inte alltid ställts så stora krav.”

Jag menar, här erkänner ju regeringen att statusen höjs genom att färre söker sig till läraryrket. Risken för lärarbrist ökar med andra ord med detta förslag, vilket även Marknadsliberalen har noterat.

Vad som är värre är att systemet klingar bekant, det är nämligen framväxten av ännu ett skråväsende (som jag också har skrivit om tidigare). I Sverige hade vi tidigare – från medeltiden och framåt – ett skråväsende som i praktiken innebar att för att få utöva vissa yrken så var man tvungen att vara medlem av ett skrå. Kungamakten och staten kontrollerade skråna och kunde på så sätt motarbeta konkurrens utifrån. Det vill säga, en viss grupp människor hade monopol på att utöva ett yrke. Skråväsendet avskaffades dock i takt med att ekonomin utvecklades och näringsfrihet infördes istället.

Nu ska det dock tilläggas att läraryrket inte utan vidare kan jämställas med hantverkaryrket. Det finns vissa yrkesområden som det är av yttersta vikt i att den som utför yrket har god och relevant kompetens. Läkaryrket är ett sådant, juristyrket ett annat.

Man kan lätt tänka sig att läraryrket är ett sådant yrke (vilket regeringen inte riktigt anser – för denna motiverar ju legitimationen främst med att höja statusen, inte kompetensen). Duktiga och välutbildade lärare är viktiga för att säkerställa att de elever som vi tvingar till skolan får den goda utbildning de har rätt till.

Problemet är bara att det inte alls är säkert att det är just den svenska lärarutbildningen som ska ha monopol på att utbilda lärare. Man kan mycket väl tänka sig att en högskoleingenjör skulle kunna vara en bra lärare i matematik på gymnasiet. Eller att en litteraturvetare skulle kunna vara en bra svensklärare på högstadiet. Eller att en gammal krögare skulle kunna vara en bra lärare i hemkunskap.

Det viktigaste med svensk skola är inte att lärarna har en viss utbildning eller en viss kompetens. Det viktigaste är att eleverna når målen. Med tanke på hur samhället utvecklas och i den takt som gammal kunskap blir obsolet och ny kunskap blir relevant, så slår skråtänket fel.

Risken med att cementera läraryrket och på så sätt skydda lärare som redan är inne i systemet är att vi får en sämre och mindre diversifierad lärarkår. Eftersom samhället utvecklas i rask takt behöver vi en syn på lärare som är modern. Vi behöver en mängd olika kunskaper i skolan och jag är rädd för att en lärarlegitimation stänger ute friskt blod och nytänkande.

Och för egen del så blir jag lite orolig när lärarfacken och socialdemokraterna applåderar förslaget. Är detta förslag verkligen till för eleverna, eller är det till för lärarna?

Att legitimationen riskerar att inte fungera på grund av att vi kanske får ett B-lag i skolorna som inte har behörighet och som är anställda på viss tid är också ett argument mot förslaget. Jag tror att dessa obehöriga lärare kommer finnas kvar och att de kommer vara ett stöd (läs: rätt och slätt berätta) för de legitimerade lärarna som kommer sätta betygen åt de obehöriga lärarnas elever.

Nej, nu har jag målat fan på väggen tillräckligt mycket. Förslaget om lärarlegitimation kommer inte krossa den svenska skolan. Många, många andra länder har ju trots allt systemet. Men om jag hade fått bestämma så hade jag inte infört legitimationen.

Läs gärna Hell-mans, Törnqvists, Rasmus, Radikalens och Helene Odenjungs mer positiva inlägg om förslaget samt Josefin Strömbergs, Fredriks, Emanuels och Expressens Opinionsbloggs tänkvärda inlägg.

Drogtester av barn är fel – slumpmässiga eller ej

Bara för något är lagligt innebär det inte att det är rätt att göra det. Alliansens arbetsgrupp i rättsfrågor skriver idag på DN debatt om hur man vill utveckla rättspolitiken i Sverige. En del av förslagen är bra, eller åtminstone rimliga. Men ett är mindre bra, för att inte säga orimligt.

Arbetsgruppen föreslår slumpmässiga, frivilliga drogtester i skolan vid behov. Det är nog ingen som tror att Ask, Pehrson & Co inte har ett gott syfte: man vill upptäcka och vårda de som har missbruksproblem samt lagföra de som ser till att ungdomarna får problemen. Men man bör ändå ställa sig frågande. Det är alltid lätt att gömma sig bakom ord som “slumpmässiga”, “frivilliga” och “behov”.

Faktum är att JO (Justiteombudsmannen) kom med ett uttalande om detta nyligen. Han uttalade att sådana drogtester inte var påtvingade kroppsliga ingrepp (vilka är förbjudna enligt grundlagen) då testerna var frivilliga och endast en testgrupp drogtestades. Det tycks som att i Nässjö var det fråga om nån slags undersökning i skolhälsovården. Detta verkar dock inte vara vad alliansens arbetsgrupp föreslår, de vill se det som en förebyggande åtgärd.

Det låter ju rimligt, det måste man ge Pehrson & Co. Slumpmässiga kan man tolka som att det blir lika för alla, frivilliga som att ingen tvingas och vid behov som att det görs endast när det verkligen är nödvändigt. Vad som man dock måste fundera över är, “vad är är syftet?” och “är åtgärden rimlig för att nå detta syfte?”

I detta fall vill man komma tillrätta med drogproblem. Fine. Men om man slumpmässigt ska drogtesta bara de som vill, då lär man ju knappast komma åt problemet. Så även om vi hittar ett syfte så är inte detta förslag adekvat för att nå det. Snarare riskerar vi att lära dagens ungdomar att kroppsliga ingrepp är ok. Vi sänder signalen att ungarna gott kan, och borde, foga sig för statsmakterna när de har rent mjöl i påsen.

Det är inte den signalen som jag vill att man ska sända till kidsen i skolorna. Vi ska inte ha några slumpmässiga, frivilliga drogtester där. Hur fint det än låter så är det fel åtgärd!

Läs gärna Per Pettersson som skriver klokt om ämnet.

Oppositionen i Uppsala resonerar som Mona Sahlin

Den rödgröna oppositionen i utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden resonerar med fina ord och fina meningar på UNT Debatt idag. Wärnsberg, Lindberg, Åsenius och Soria Galvarro gör nästan en Sahlin: först pekar de med hela handen och beskriver mål och metoder men landar sen ändå i princip i ingenting.

Artikelförfattarna menar att skolan behöver både duktiga lärare och en god lärmiljö. Detta betyder enligt de själva att lärarna ska ha goda ämneskunskaper och kunna visa ”respekt, tolerans och intresse för eleverna” och ”skapa regler för klassens uppförande och arbete.” Men sen slår det slint.

Debattörernas förslag för utveckling av skolan är i princip obefintliga. Det finns inget skrivet om resurser, det finns inget skrivet om arbetsformer eller kompetens. Man skriver om utvärderingar.

Genom att sända ut en rapport för diskussion och analys till gymnasieskolorna ska man få till stånd självkritiska utvärderingar. Återigen väljer alltså oppositionen att fokusera på ord istället för handling och flummiga mål istället för konkreta verktyg.

Det hela blir egentligen bara löjligt när man betänker att alliansen i regeringsställning har förtydligat skolans värdegrund, stärkt rektorernas ställning och gett lärarna makt över skolmiljön i klassrummen. Detta är reella verktyg för att nå debattörernas mål om bra lärmiljö. Detta samtidigt som man här i Uppsala har höjt lärarnas kompetens genom att bl.a. anställa lektorer. Så frågan borde istället vara om de rödgröna stöder skolutveckling.

Lärarleg får inte bli nytt skråtänk!

Idag presenterade regeringen ett förslag om lärarlegitimation. Förslaget går i korthet ut på att endast legitimerade lärare ska få fast anställning och att endast dessa ska få sätta betyg. Oppositionen jublar och lärarfacken applåderar.

Syftet med reformen står på två ben – att öka läraryrkets status och att stärka kompetensen i lärarkåren. Utbildade lärare är bättre lärare.

Även om jag delar utbildningsdepartementets mål så kan jag inte undvika att vara lite skeptisk. Lärarna är enormt viktiga i skolan och därför i hela samhället. Utan en kompetent och driven lärarkår utvecklas varken samhället eller de enskilda individer som är detta samhälles byggstenar. Vad som gör mig skeptisk är dock att detta kan vara en utveckling mot ett skråtänk.

En legitimation kan aldrig vara en garanti för kompetens eller bra lärarskap. En legitimation är enbart ett kvitto på att man har genomgått en utbildning. Jag är helt övertygad om att det finns bra lärare som inte har gått lärarhögskolan precis som jag är lika övertygad om att det finns “legitimerade” lärare som är mindre bra. Även om jag delar utbildningsministerns tänk om att man ska höja lärarnas status och kompetens får man vara försiktig med att likställa en legitimation med detta.

Måtte en lärarlegitimation inte vara ett steg på vägen mot ett skråväsende! Ett sådant har vi haft förut och det visade sig att det ledde till ett system där själva strukturen stod före individerna och där konservativa krafter skyddade sig bakom skrået för att undvika utveckling och nya tankesätt. För att få en skola i världsklass behövs bra lärare, inte system som stänger ut de med “fel” kompetens!


Uppdatering: Mot gårdagens strida ström av lovord skrivet nu också Adam Cwejman och DN om varför yrkeslegitimation inte kan garantera kvalitet.