Sjukförsäkringskarusellen fortsätter

Sjukförsäkringskarusellen fortsätter. Idag skrev det upplösta rödgröna samarbetet en gemensam debattartikel i DN där de presenterade en gemensam motion om just sjukförsäkringen.

Det första som stör mig med artikeln är att den är vilseledande. Liksom i motionen beskriver de sju skribenterna en situation med hemska människoöden och en situation där 70 000 svenskar utförsäkras. De presenterar sedan två åtgärder; 1) borttagande av tidsgränserna och 2) införande av en individuell prövning:

För det första behöver dagens absoluta tidsgränser i sjukförsäkringen omgående ersättas med en individuell bedömning. Givetvis ska det vara tydligt att alla som kan ska komma tillbaka i arbete. Men det bör vara lika klart att människor som är sjuka och saknar arbetsförmåga ska ha rätt till ersättning från sjukförsäkringen.

För det andra behövs en individuell prövning av arbetsförmågan som utgår från den sjukskrivnes situation, förutsättningar och möjligheter. Den individuella prövningen ska ersätta den tvingande prövningen mot hela arbetsmarknaden efter 180 dagar.

Den underförstådda poängen är att Alliansens sjukförsäkringsreform är ond. Det underförstådda budskapet är att 70 000 människor automatiskt stängs ute, undantas försörjning och lämnas på bar backe. Redan här kan man notera att Sahlin och Co vilseleder eftersom tidsgränserna idag inte är absoluta och att det idag redan finns individuella prövningar.

Men det riktigt vilseledande är att det upplösta rödgröna samarbetet inte finansierar stöd till fler personer. Om detta skrev jag redan i måndags. De rödgröna ökar nämligen budgetposterna som omfattar trygghetssystemen med blott 1.4%, och denna ökning ska gå till höjda tak i försäkringarna. D.v.s., ökningen ska gå till de som redan får pengar.

Vad blir då slutsatsen av detta? Jo, antingen så tänker sig de rödgröna att deras nya regler inte kommer återförsäkra de som utförsäkras – och därför infriar de inte sitt vallöfte. Eller så tänker sig de rödgröna att den nya individuella prövningen kommer mynna i att många omförsäkras ändå. D.v.s., att det inte var så illa som de själva påstod.

Eftersom det upplösta rödgröna samarbetet i sin budgetmotion i måndags inte föreslog några mer pengar till sjukförsäkringen så kan jag inte tolka ”För det andra behövs en individuell prövning av arbetsförmågan som utgår från den sjukskrivnes situation, förutsättningar och möjligheter” som att även denna kommer leda till att de flesta prövas mot arbetsmarknaden av arbetsförmedlingen. Det är alltså så man vill reformera “den sjukaste reformen någonsin.”

Jag kan komma till någon annan slutsats än att man är djupt oärlig.

Nåväl, detta var inte det som störde mig mest. Det som störde mig mest är hur närmare en fjärdedel av debattartikeln handlar om enskilda människor som ”hängs ut” med namn. Jag utgår från att dessa två personer har tillfrågats – något annat vore förfärligt. Men det är ändå illa! Särskilt när de nämns i en debattartikel som handlar om ett förslag som ändå tydligen inte innebär någon förändring.

Ja vad ska man säga, politik kan vara både hemskt och hemskare..

Jag tror att man alltid ska vara ödmjuk inför reformers utfall och att man hela tiden ska vara beredd att ompröva och utvärdera. Med anledning av de enskilda fall vi fick höra om i valrörelsen så var det rimligt att bl.a. Barbro Westerholm föreslog en utvärdering. Detta är att ta ansvar, men det är också något annat än vad de rödgröna nu föreslår. Folkpartiets ståndpunkt, som jag förstår den, är att täppa till de hål som finns och utvärdera sakligt för detta syfte. Det de rödgröna gör är att ropa högt och indignerat, men sedan föreslå något som inte förändrar.

Läs gärna också Mattias Lundbäck, som dock verkar tro att lägre ersättningsnivåer gör folk friskare.

Oppositionen bekänner färg om sjukförsäkringen

Idag presenterade det rödgröna samarbetet (ett samarbete som snart är ett minne blott?) sin gemensamma budgetmotion.

En intressant aspekt med motionen är vad oppositionens tal om sjukförsäkringarna mynnade i. Ni kommer väl ihåg? Stupstock och ekonomisk avrättning och vad det nu var. Hemskheter som oppositionen minsann skulle åtgärda.

Och på sätt och vis gör man det. Enligt den rödgröna budgeten så ska man öka anslagen till den s.k. ekonomiska tryggheten (utgiftsområdena 10-12 – ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp, vid ålderdom och för familjer och barn) med nästan 3 miljarder.

De så oerhört inhumana reglerna ska alltså enligt oppositionen repareras med 2,9 miljarder kronor. För att sätta det i ett sammanhang kan jag berätta att hela utgiftsområdet omfattar ca 208 miljarder kronor. Oppositionen föreslår alltså en höjning med ca 1.4%.

Antingen så kan man dra slutsatsen att oppositionen inte kommer ändra så mycket i sjukförsäkringssystemen (och således bryter ett vallöfte) eller så kan man dra slutsatsen att det egentligen inte var så illa (och således överdrev i valrörelsen). Mitt tips är det senare.

Men oppositionen lämnar även andra (utlovade) besked. Som exempel kan nämnas en höjning av ungas arbetsgivaravgifter med 9,8 mdkr. Det vill säga man beskattar ungdomar som grupp med 9 800 miljoner kronor. Beräknat på att en ungdom i snitt kostar 300 000 kronor om året för våra kommuner och landsting, så kan man räkna om 9,8 mdkr till ca 33 000 ungdomsjobb i farozonen. Samtidigt sänker man skatten för de som inte jobbar (pensionärerna) med 2,8 mdkr.


Jo, men det här med (ungdoms)arbetslösheten var ju en av de stora valfrågorna… Och det fortsätter i samma anda:

  • Försvarsbesparingar på 2 mdkr
  • Besparingar på hälsvovård, sjukvård och omsorg på 35 mkr
    • Detta är i praktiken ett borttagande av stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken. So much for värdig äldreomsorg
  • Höjd inkomstskatt med 2,1 mdkr
  • Besparingar på integration och jämställdhet med 544 mkr
    • So much för ett inkluderande samhälle
  • Avskaffat RUT-avdrag
    • So much for satsningar på kvinnodominerande sektorer
  • Höjda skatter på t.ex. vin och cigaretter med 2 mdkr
  • Höjning av vattenkrafts- och kärnkraftsskatten med 2 mdkr
    • So much för koldioxidfri el

Det finns med andra ord en hel del med budgeten som är tvivelaktigt och kanske t.om. skadligt för ekonomin, men det finns även ljuspunkter. Man skriver i inledningen:

Sverige har en historiskt hög arbetslöshet. SCB/AKU rapporterar att arbetslösheten överstiger åtta procentenheter. Massarbetslösheten tenderar att bita sig fast. Det har under mandatperioden tillkommit cirka 100 000 fler arbetslösa samtidigt som utanförskapet har vuxit och andelen sysselsatta har minskat.

Regeringen bedömer att resursutnyttjandet i ekonomin når jämvikt först i slutet av 2014 (se BP2011, sidan 107). Trots detta är budgetpropositionen praktiskt taget fri från konkreta åtgärder i syfte att pressa tillbaka arbetslösheten.

Arbetslösheten har sannolikt toppat i nivå och nyinflödet i arbetslöshet sjunker. en arbetslösheten är fortsatt hög, och trots att den sjunker så når regeringen, enligt sina egna bedömningar, endast ned till 6 procents arbetslöshet 2014.

På ren svenska så beskriver oppositionen läget såsom att arbetslösheten är hög. Att den kommer fortsätta att vara hög. Och att regeringen inte i har presenterat något förslag för att sänka arbetslösheten.

Jag har, som bekant är, varit benägen att hålla med. Regeringen har fokuserat på att hålla finanserna i schakt och att stimulera arbetskraftsutbudet (antal arbetslösa) snarare än att höja efterfrågan på arbetskraft. Men detta kanske kommer när man börjar lyssna lite mer till Folkpartiet i förhandlingarna.

Media: DN, SVT, Sydsvenskan, SvD, SvD, Expressen, Aftonbladet, DN, SvD, SvD. Läs gärna också vad Annie Johansson och Mikael Andersson (båda C), den hälsosamme ekonomisten samt vad Företagarnas Anna-Stina Nordmark Nilsson skriver.

Regeringen argumenterar fel om sjukförsäkringen

Är det bara jag som med spänning väntar på att regeringen allvar ska förklara varför man reformerar sjukförsäkringen? Som det ser ut nu så skjuter den sig själv i foten genom att ducka och ursäkta sig och stå med mössan i handen. Men om man sätter sig ned och funderar på reformerna så kan man bara komma till slutsatsen att den bygger på en positiv människosyn.
Tänk på frasen “Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” Utgångspunkten i frasen är att man ska bidra till samhället, och att man ska bidra till sin egen välfärd. Kan man arbeta, då ska man arbeta. Det är här sjukförsäkringen kommer in. Sjukförsäkringen är en försäkring som betalar ut delar av ens lön om man är sjuk. Under den tid man inte kan arbeta får man ekonomisk ersättning för att fortfarande kunna få mat på bordet. Så långt är nog de flesta överens, men här spretar det sedan.
Om jag hade stått vid Sveriges gräns och tittat på den debatt som har försiggått i Sverige den senaste tiden, då hade jag omedelbart sympatiserat med de rödgröna. Vem vill rösta på ett parti som vill utförsäkra sjuka människor. Men då har man bara tänkt ett halvt steg. Jag vill påstå att det är en dyster människosyn som präglar de rödgröna. I omhuldandets namn så utgår man ifrån att människor aldrig förändras. Man utgår från att om en persons förmåga förändras på grund av en sjukdom så ändras en persons behov i samma grad. Det är alltså ett statisk spel i de rödgrönas ögon. Blir man sjuk så ska man ha pengar.
Men varför då? Är det för att man är sjuk som man behöver pengar eller är det för att man har ett behov som man behöver pengar? Om man skriver under det första så hoppar man över ett led i tankebanan; man missar att sjukdomen ibland leder till oförmåga som i sin tur leder till ett behov.
Därför är reformen av sjukförsäkringen positiv. När man har varit sjuk under en längre tid så ska man pröva om det är så att sjukdomen faktiskt innebär en sådan oförmåga som föranleder bidrag. Detta är en positiv människosyn. Utgångspunkten är att människan förändras över tiden. I takt med att man blir äldre och utbildar sig och arbetar ökar ens förmåga. När man är femton har man förmåga till vissa saker, när man är tjugofem ytterliggare några och när man är trettio ännu fler. Frågan som ska ställas är ju om en sjukdom vid trettio års ålder leder till att man inte har någon förmåga alls.
Människors förmågor är aldrig konstanta. I takt med ålder och andra erfarenheter båda ökar och minskar människors förmågor. Beroende på förmågan ökar och minskar också människors behov. Sjukförsäkringen ska inte vara ett system som ger sjukersättning till personer för att man är sjuk utan för att sjukdomen under en period gör att man inte kan tillgodose sina egna behov.
När man har varit sjuk under en längre tid måste man dock ställa sig fråga om sjukdomen kanske är så pass långvarig att man inte kan återgå till sitt tidigare arbete. Med andra ord, vissa sjukdomar förändrar ens förmåga mer eller mindre permanent. Som jag har skrivit ovan innebär detta dock inte nödvändigtvis att man inte har någon förmåga över huvud taget. Har man andra förmågor, som inte är påverkade av sjukdomen, då ska man använda dessa istället.
Och har man sådana förmågor, då är man inte sjuk utan arbetslös. Man är sjuk på så sätt att man har en diagnos, men som jag skrev ovan så är det ju inte sjukdomen som grundar ersättningen utan oförmågan. Och det är detta förändringarna i sjukförsäkringen handlar om. När man har varit sjuk under en längre period är sjukdomen mer eller mindre permanent. Av den anledningen prövar man om det är så att man har andra förmågor som fortfarande är intakta. Har man det, då kan man arbeta och då är man egentligen arbetslös.
Sjukförsäkringen blir alltså mer och mer ett uttryck för den marxistiska frasen: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Sjuka människor är också människor och dessa ska ses som just människor. De ska inte, som de rödgröna gör, ses som offer för sina sjukdomar, utan som individer med många förmågor i baggaget.
Tänk på det regeringen, och argumentera efter det! Annars förlorar ni valet.