Därför överklagar vi inte förvaltningsrättens dom

Idag publicerade UNT en artikel om den dom som föll mot Uppsala kommun förra veckan och som upphävde de “Råd och vägledning” som VFN antog tidigare i år. Den rubrik som UNT satt (“Kommunen får bakläxa om ledsagare”) är missvisande eftersom Förvaltningsrätten över huvud taget inte resonerar kring rätten till ledsagning i sina domskäl. Men domen är ändå intressant eftersom vi i nämnden idag diskuterade huruvida vi skulle överklaga domen.

Själva domen bygger på ett kommunalbesvär från ett antal kommunmedborgare som ansåg att dokumentet begränsar handläggare och politiker i nämndens individutskott på ett sätt så att dessa inte kan fatta beslut i enlighet med framför allt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Förvaltningsrätten gick i princip på de klagandes linje och ansåg därför att nämndens beslut inte var lagenligt (en kommunal nämnd har ju inte befogenhet att fatta beslut som strider mot lag).

Jag vill först tillägga att Förvaltningsrättens dom är illa underbyggd och svår att förstå. Om jag skulle spekulera så skulle Kammarrätten inte göra samma bedömning. Trots detta så argumenterade jag mot att nämnden skulle överklaga domen. Här var jag inte oemotsagd till en början, det fanns en mer eller mindre stark vilja att överklaga på sina håll. Men rationella argument vinner alltid i längden. Oppositionen var visserligen enig i frågan om att inte överklaga, men den enigheten var å andra sidan kortvarig när (S) och (MP) inte röstade med (V)s förslag att återinföra de gamla riktlinjerna.

Problemet med det nuvarande (upphävda) dokumentet är enligt FR att det inte tillräckligt tydligt ger uttryck för att kommunen även fattar beslut tills vidare, att det ställer krav på ett “omedelbart” behov av den sökta insatsen och att man ska vara beredd att flytta när verkställighet erbjuds. Detta i kombination med att vi behöver omformulera skrivningarna som är kopplade till rätten till ledsagning gör att en revision av dokumentet är det bästa svaret på Förvaltningsrättens dom. Revisionen måste enligt mig också syfta till att göra att dokumentet, såväl som den faktiska handläggningen, med säkerhet ligger i linje med LSS och skapa trygghet för de som berörs av våra beslut.

Ang UNT:s artikel

Härom veckan publicerades en artikel i UNT om att personer med funktionsnedsättning inte får det stöd de är berättigade till. Enligt artikeln har nämnden för vuxna med funktionshinder avslagit tre av fyra ansökningar om ledsagare. Jag svarade på kritiken och en replik på mitt svar har också publicerats.

Jag kommenterar inte några enskilda fall, vilket andra har gjort i kommentatorsfunktionen på UNT:s hemsida, men jag vill förklara och förtydliga några saker. Artiklarna handlar om olika saker. Dels våra riktlinjer (benämnda råd och vägledning) och hur de påverkar våra beslut, dels rätten till ledsagarservice.

Riktlinjerna
Nämnden antog riktlinjer som senare blev ogiltigförklarade av förvaltningsrätten i Uppsala. Bakgrunden till att de ogiltigförklarades var att domstolen ansåg att riktlinjerna omöjliggjorde en rättvis bedömning av en ansökan. Enligt domstolen satte riktlinjerna upp gränser för den enskilda behandlingen.

Nämnden skrev senare om riktlinjerna i syfte att tydliggöra att dessa inte är annat än vägledande. Och de är också vägledande.