(S)amma gamla kaka

Idag presenterade regeringen, eller rättare sagt Anders Borg, budgetpropositionen om statens budget 2011. Propositionen har titeln ”Från kris till full sysselsättning” och på regeringens hemsida beskrivs budgeten som inriktad på att stötta återhämtningen av den svenska ekonomin, arbete för att nå full sysselsättning genom stärkt jobblinje och minskat utanförskap samt att fortsätta värna den offentligt finansierade välfärden. Enligt regeringen förutsätter detta fortsatt ordning och reda i de offentliga finanserna.

DN skriver att det är en försiktig budgetVänstern hävdar att arbetslösheten inte alls kommer minska.

Budskapet från finansdepartementet är alltså i korthet stabila finanser och full sysselsättning. Det är väl bra, men problemet är att man nästan ensidigt fokuserar på själva arbetskraften, d.v.s. de arbetslösa. Genom sänkta inkomstskatter och satsningar på arbetsmarknadsutbildningar och jobbcoacher så ska den arbetslösa få större incitament och mer hjälp att hitta jobb. Men det är ju inte så det ser ut. Enligt arbetsförmedlingen finns idag 31 670 lediga jobb. Antalet arbetslösa är samtidigt enligt SCB ca 370 000 människor. Det finns alltså inte ens jobb åt var tionde arbetslös. Därför är det fler jobb vi behöver. Inte fler och aggresivare jobbsökande.

  • Var är förslagen för en reformerad arbetsmarknad där trösklarna in sänks och mottot är flexibilietet?
  • Var är förslagen för en reformerad lönebildning som en motor för en mer dynamisk arbetsmarknad?
  • Var är förslagen för ett mer företagssamt Sverige där mindre och nya företag vågar anställa och där entreprenörskap är något fint?

Så när vänsterpartet hävdar att regeringen ännu inte har presenterat något för att få ner arbetslösheten på längre sikt så kan det finnas viss sanning i det. Nu kan man visserligen försvara regeringen med att vi har överlevt en finanskris genom sparsamhet och att det inte är läge för större reformer. Sparsamheten har ju gjort Sverige stabilt och konkurrenskraftigt.

Men vänta här nu. Andra länder i Europa och globalt satsar ju nu. I Storbritannien beskriver den nya regeringen att utmaningen ligger i att transformera den brittiska ekonomin till att bygga på ansvarstagande, frihet och rättvisa. Man vill undvika beroende av ett mindre antal finansiella sektorer och regioner vilket man ska göra genom fokuse på tillväxt genom investeringar och entreprenörskap. Ekonomin ska vara hållbar och baserad på den privata sektorn. De tyngsta förslagen är att minska budgetunderskottet och sänkta bolagsskatter för att få igång ekonomin.

Även I Tyskland har man slagit fast att det främsta målet är ekonomisk tillväxt. Detta ska Merkels regering nås genom stabila offentliga finanser, minskad byråkrati och investeringar på utbildning och forskning.

Och i USA beskriver Obama den svåra situationen som att det viktigaste är att motverka ytterligare finansiell kris för att kunna planera för en långsiktigt växande ekonomi. Detta vill man nå genom sänkta bolags- och inkomstskatter och investeringar i utbildning och infrastruktur. Man vill framför allt få de mindre bolagen och småföretagen att växa.

Nu är detta endast ett litet axplock, men om man ska sammanfatta tongångarna i de tre länderna så är de: fokus på växande ekonomier genom sänkta bolagsskatter och satsningar på utbildning och infrastruktur. Och detta skiljer sig från den svenska budgetdebatten på ett markant sätt som inte enbart är retoriskt. I andra länder vill man underlätta för fler företag och fler arbetstillfällen genom att sänka företagens skatter, genom att utbilda fler och bättre samt genom att investera i sådant som behövs i morgondagen.

Visserligen ser situationen sämre ut utanför Sveriges gränser. Och vi  har ju starka offentliga finanser tack vare att vi har suttit still i båten. Men problemet är perspektiven; vad om framtiden? Varför ska vi, med en av Europas mest sunda offentliga finanser, inte våga satsa på företagande och sådant som bygger en långsiktigt hållbar ekonomi?

Problemet är Borg och Reinfeldt! (Hoppsan, nu svor jag i kyrkan). Viljan att stanna kvar vid makten har gjort att de mindre allianspartierna håller käften så att Borg och Reinfeldt får som de vill. Det är genom arbetsmarknadspolitik som sysselsättningen ska öka (genom lägre löner) och det är genom en statsbudget i balans som vi ska klara de offentliga åtagandena.

Det är sosseretorik all over. Ok, inte det där med lägre löner (vilket kan vara bra för att få en mer flexibel arbetsmarknad), men i övrigt. För med budgeten så är det inte mycket snack om en växande ekonomi och nya företag genom investeringar och sänkta skatter och utbildning. Det är istället en matchande ekonomi med sänkt arbetslöshet genom sänkta inkomstkatter (dämpar löneutvecklingen?) och jobbcoacher. Eller som Swedbanks ekonomer kommenterar:

“För att förebygga att arbetslösheten stiger och fastnar på en hög nivå behövs också på kort sikt ett större inslag av efterfrågestimulanser. Vi bedömer att detta inte skulle hota de finanspolitiska målen”

Sorry, men jag vill ha en större kaka, inte samma gamla sossekaka.

Andra bloggar: Rasmus, Johan Hedin,

Regering(S)förklaringen

Visserligen är det två dagar senare, men jag behövde smälta tisdagens regeringsförklaring för att kunna kommentera den. Liksom efter statsministerns almedalstal i somras så är jag besviken.

I korthet handlade regeringsförklaringen om jobb. Detta är i sig inget märkligt eftersom alliansen även i årets val sökte väljarnas förtroende med arbetslinjen. I korthet var också regeringsförklaringen torr. Men detta är inte heller särskilt märkligt. Regeringsförklaringar är per definition torra och statsministern läser i princip alltid innantill från sitt manus. Men regeringsförklaringen var i det närmaste också visionslös. Och det ska den inte vara!

Moderaterna är de nya socialdemokraterna. Åtminstone riksdagen. Titta bara på följande citat ur tisdagens regeringsförklaring:

Ur inledningen:

Alliansen bärs av en idé om Sverige. Vi vill ta ansvar för vårt land och skapa goda förutsättningar för arbete och välfärd. Vi vill lägga grunden för ett rättvist samhälle som håller ihop, där människor kan känna trygghet, ta egna initiativ och förverkliga sina ambitioner. Ett samhälle där familjen och det civila samhället står starka.

Och ur det efterföljande avsnittet om de offentliga finanserna:

Ansvar för Sverige. Det är så vi tar Sverige från kris mot full sysselsättning. Regeringen vill därför samla riksdagen kring uppgiften att säkerställa att Sveriges finanser är långsiktigt hållbara. Inriktningen för politiken under mandatperioden är att de offentliga finanserna ska uppvisa balans och överskott på 1 procent av BNP.

Och:

Därmed tryggas den offentliga välfärdens grund och Sveriges möjligheter att tryggt hantera kommande kriser.

Det centrala är alltså Sverige. Och då kollektivet Sverige. Genom stabila offentliga finanser kan vi skapa ett Sverige där undersåtarna medborgarna, bidrar till det kollektiva byggandet av välfärden.

Det viktigaste med att folk arbetar är således, för statsministern, inte att man ska få makt över sitt eget liv, kontroll över frukterna av sitt arbete och självkänsla och trygghet i sig själv. Det viktigaste med att folk arbetar är att staten då får in skattemedel som man kan fördela. Gonatt moderaterna, hej socialdemokraterna.

Och det fortsatte i samma anda:

Vårt främsta mål är att föra Sverige mot full sysselsättning.

Arbete är grunden för Sveriges välstånd. Vår framtid, vårt samhälles sammanhållning och vår välfärd är beroende av människors arbetsinsatser. Vår utgångspunkt är därför att alla människors arbetsinsatser behövs.

Sverige är i dag ett land som kan sätta kraft bakom ambitionen att nå full sysselsättning. Ett land som genom att återupprätta arbetets värde steg för steg gör vårt samhälle mer inkluderande och dynamiskt, med förmåga att möta såväl demografiska utmaningar som en hårdnande global konkurrens. Med möjligheter att utveckla den välfärd som betyder så mycket för sammanhållningen i det svenska samhället.

Missförstå mig rätt. Att den offentliga ekonomin håller ihop och att myndigheterna har resurser så att de kan fungera är centrala faktorer i varje samhällsbygge. Annars fungerar det inte. Men frågan man måste ställa sig är “för vem?”

Jag är övertygad om att Reinfeldt och hans polare vill skapa ett Sverige för människorna. Men detta genom staten som på så sätt får företräde före människorna. Retoriken är uppenbar. Staten före individen, individen genom staten. För en liberal borde detta framkalla kalla kårar. Om inte det, så åtminstone oro. För en liberal borde det vara individen före staten, staten för individen.

Nu var iofs inte Reinfeldt helt statskramande. Han nämnde också något annat:

Samhället är större än staten.

Men vad Reinfeldt ansluter sig till här är en gammal moderat (konservativ) syn på samhället. Det är genom andra gemenskaper utöver staten, som trygghet för människorna kan skapas. Inte för att det är bättre, nödvändigtvis, utan för att staten då inte behövs.

Nåväl, att moderaterna, och därigenom alliansen, inte är klockrent liberala var och är ingen nyhet. Men jag blir ändå oroad.

Antal ggr statsministern nämnde “individer”: 2
Antal ggr statsministern nämnde “staten” och “samhället”: 41

Antal ggr statsministern nämnde frihet: 8 (och då främst inom utrikespolitiken)
Antal ggr statsministern nämnde välfärd: 23

Nu står visserligen inte alltid individen och samhället/staten i motsatsförhållande, och inte heller frihet och välfärd, men det säger ändå något. Socialmoderaterna har segrat.

Eller som Gudmundson skriver: Sverige är färdigt. Förvaltarens tid är här.