Sökes: mod att våga vara liberal

Skriver i senaste numret av Liberal debatt om det liberala uppdraget:

Efter en strejk på ett plåtslageri i Stockholm i slutet av 1800-talet åtalades fyra arbetare. Efter fyra års processande friades dem. Deras advokat hette Karl Staaff. Sju år senare blev han Folkpartiets första statsminister.

I dag, nästan hundra år senare, sitter Folkpartiet återigen i regeringen men på ett valresultat som är partiets sämsta någonsin om man bortser från katastrofvalen 1982 och 1998. Problemet är att partiet inte vet vart det är på väg. Trots pågående partiprogramsarbete är risken stor att partiet inte hittar tillbaka till sina rötter och att det varken sitter i regeringen eller i riksdagen efter nästa val.

Att vara ett liberalt parti är större än att jaga kortsiktiga vinster i opinionen. När Liberala samlingspartiet (föregångaren till Folkpartiet) bildades stod demokrati, rättssäkerhet och liberal jämlikhet i fokus. Kampen då handlade mycket om den underklass som saknade rösträtt och som inte levde på samma villkor som andra. Därför arbetade Folkpartiet under första halvan av 1900-talet för att skapa arbetsrättslig och ekonomisk trygghet för löntagare. Det gav en stor grupp människor frihet.

När den socialdemokratiska dominansen blev ett faktum skiftade partiet fokus och gjorde en ny analys. De offentliga monopolen innebar ofrihet. Det är därför partiets politik de senaste decennierna har handlat om frihet i form av mer makt över den egna plånboken samt avregleringar och valmöjligheter inom välfärden.

Den tredje vågens liberalism lyser dock med sin frånvaro. Med en pågående globalisering och borgerliga regeringar 11 av de 23 senaste åren vid nästa val, är det inte enkelt att formulera nya politiska uppdrag. I skuggan av den ekonomiska liberalismens segertåg de senaste decennierna famlar Folkpartiet märkbart efter ett nytt syfte. Det märks inte minst när man skärskådar vad partiets programrådsgrupp hittills har presterat.

Ansatsen är visserligen imponerande: offentlig blogg, studiecirkelsmaterial och enkäter kompletterat med programråd. Samtidigt är det något som skaver. Flertalet inlägg på programrådsbloggen handlar om politik som partiet redan driver med framgång. Valfrihet inom välfärden återkommer många gånger liksom ekonomisk globalisering och utvecklad skolpolitik.

Den enda gången partiprogramsbloggen känns relevant är när en av partiets riksdags­ledamöter skriver om behovet av spridandet av demokrati och riskerna med allt ekonomiskt starkare diktaturer. Den typen av ansats – hur världen utvecklas och vilka hoten mot friheten är framåt – är dock bristvara i partiprogramsarbetet och i det studiecirkelmaterial som har utformats.

Samtidigt som Folkpartiet sitter i regeringsställning och levererar liberal politik inom många områden håller Sverige och Europa på att förlora sina starka rättssamhällen och gräva ner sig i nationalism. Polisens befogenheter ökar dramatiskt och statens övervakning når rekordnivåer. Samtidigt medför globaliseringen att allt fler känner otrygghet när jobben hotas, invandringen ökar och kraven höjs. Utanför våra gränser monteras demokratin ned i Ungern, nynazistiska partier växer och beslut flyttas till anonyma byråkrater i EU.

Denna utveckling borde vara utgångspunkten för Folkpartiets nya partiprogram och en ny politisk analys. Det nya partiprogrammet får inte ta utgångspunkt i 1900-talets problem­formuleringar. Hotet mot individens frihet i dag är inte antalet leverantörer av äldreboenden utan ett samhälle där det allmänna abdikerar från objektivitet och saklighet.

Detta är vad som händer i ett Sverige där säkerhetspolitiska analyser går före demokratiska friheter och där tiotusentals människor inte upplever att de kan få hjälp och stöd av polisen eller det allmänna när de behöver. I dag räcker inte ens Anne Wibbles »årslön på banken« om man blir arbetslös och hamnar på kant med myndigheterna. Folkpartiets uppgift borde därför nu handla om skyddet av starka demokratiska institutioner och rättssäkerhet eftersom dessa utgör den yttersta garanten mot ofrihet och godtycke.

Bortsett från kastandet av de politiska skygglapparna behöver Folkpartiet dessutom omvärdera sin roll i svensk politik. Parallellt med bristen på ordentlig politisk debatt har partiet anpassat sig för mycket till det politiska landskapet genom att ensidigt fokusera på utbildningsdepartementets frågor.

Alliansvurmen är ett problem. De frihetsreformer koalitionen har genomfört har fört Sverige i en mer liberal riktning men Folkpartiets kräftgång visar även på Alliansens janusansikte. Samarbetet har gett partiet verklig makt att påverka, men försvagar samtidigt partiets röst eftersom Alliansen uppfattas som en partibildning. Och eftersom Alliansens sammantagna politik inte är tillräckligt liberal är inte heller ett fördjupat samarbete svaret.

En mer nykter attityd gentemot övriga allianspartier förutsätter dock att partiet slutar stirra sig blind på opinionen. Egentligen är det märkligt hur landets mesta idéparti så tydligt har förlorat sig i den mediala »logiken«, vilket den uppenbara flörten med moderatväljare representerar.

Att försöka locka moderater som uppger Folkpartiet som bästa andrahandsalternativ är inte ologiskt, men var är tron på den egna politiken? Svaret på frågan om vilken politik Folkpartiet ska driva får inte vara den politik som gammalmoderater saknar i de nya Moderaterna. Svaret måste vara att fördjupa och lyfta fram det som utgör grunden i Folkpartiet liberalerna, förmåga att kritiskt analysera vilka hinder individen möter i dag och imorgon. Lyckas partiet inte behålla den förmågan kan vi lika gärna bilda »Allianspartiet«.

Frågan är vart Folkpartiet är på väg. Den politiska inriktning som partiprogramsarbetet tycks mynna i gör att frågan är högst befogad. Det nya partiprogrammet riskerar att snarare ge mer av samma politik än liberala svar på den nationalism och rättsosäkerhet som breder ut sig i Europa. Faran med det förra är att Folkpartiet blir ännu svårare att särskilja från de andra allianspartierna, hotet från det senare är högst reellt.

Liberalismen är inte bekväm. Den befinner sig alltid i opposition mot de ofriheter som finns för stunden genom att kritiskt analysera olika maktförhållanden i samhället. Det är så Folkpartiet tidigare har bidragit till att göra Sverige till ett fritt, upplyst och demokratiskt land. När nationalismen och rädslan nu står för dörren ligger det därför i Folkpartiets uppdrag att ta kampen för de människor som drabbas av främlingsfientlighet och myndigheters godtycke. För det är vår förbannade plikt. Att våga vara liberaler.

Ibland får de till det.

Det r är trevlig läsning på morgonen. Lagom problematiserande och mycket intressant. Om man vill spinna vidare på det så kan man ju säga att både arbetar- och medelklass har blivit just arbetar- och medelklass. Samtidigt. För den som kommer från arbetarklassen transformerar sig till medelklass och döljer sitt ursprung medan den som är medelklass har fått för sig att han är arbetarklass.

Och så spinner det på.

Ett barn i Darfur har aldrig hört talas om folkmord

Jag skulle vilja bjuda på några citat ifrån gårdagens interpellationsdebatt i riksdagen där utrikesministern ombetts att klargöra regeringens linje i frågan om Darfur. Som Bildt skriver på sin blogg så är frågan fortfarande inte särskilt uppmärksammad i Sverige, varken vad som sägs på Helgeandsholmen eller hur många som dör i södra Sudan.

Igår så ville inte Bildt säga att det var ett folkmord som skedde i Sudan. Han ville bara kalla det för händelser som ”lett till diskussionen om folkmord i folkrättens bemärkelse har förekommit eller inte”. På sätt och vis är det rimligt att inte kalla vad som helst för folkmord, bara det som är folkmord ska kallas för detsamma. Men varför har vi egentligen debatten här hemma och i andra trygga länder utomlands? Kvinnorna i Darfur, de svältande barnen och de döda männen, bryr sig nog inte så mycket om vilken etikett man sätter på händelserna.

Bildt menar att man inte får föregripa den process som nu förs i ICC och att vi inte får ”devalvera Förintelsen genom att inflatera användningen av begreppet ’folkmord’. Om allt blir folkmord är till slut ingenting folkmord.” Men är det verkligen så? Hur många gånger har vi använt det begrepp som föddes efter andra världskriget? Vi använder det om förintelsen, om det som hände i Srebrenica och vi använder det för att beskriva det som hände i Rwanda. Men sen då? Om vi inte kan använda det för att beskriva ”fördrivandet av människor, mördandet av hundratusentals och drivande av miljoner på flykt”, när ska vi då använda begreppet? Är inte det en fråga om devalvering av begreppet. Givetvis ska man använda det med måtta, men detta är inte detsamma som att inte använda det alls.

Men som sagt, definitionsfrågan är ändå sekundär. Om vi bara nöjer oss med att sätta en etikett på ett skeende och sedan stolt kalla oss för frihetens och trygghetens försvarare så är vi ändå förlorare. Då är de svältande barnen ändå förlorare. Som tur är så snuddar Veronika Palm, Hans Wallmark och utrikesministern dessa frågor. Det känns tryggt att Bildt slår fast att ”skyldigheten att ingripa /inte/ kommer av några juridiska definitioner. Skyldigheten att ingripa kommer ur det mänskliga lidande som vi ser.” Det känns också tryggt att ”Sveriges samlade bistånd till Sudan, inklusive Darfur, /i år kommer/ att uppgå till nära 350 miljoner kronor”.

Frågan är bara om det räcker. Tyvärr så är jag pessimistisk och det är synd att vi i Sverige fortfarande, likt en strandad val, ligger kvar i en diskussion om huruvida situationen i Sudan ska kallas för folkmord eller omfattande kränkningar av mänskiga rättigheter. Det är också synd att utrikesministern avslutar sitt anförande med ”Vi kan inte återuppväcka de döda i Darfur, men vi kan möjligtvis förhindra att fler dör annorstädes i framtiden i världen. Då handlar det om att bygga folkrätten och att bygga de internationella institutionerna.

Men det tänker jag inte ens kommentera.

 

Andra bloggar om: , , , , , ,

Political compass

Efter att ha läst Marcus Fridholms kommentar om min syn på avskaffandet av fastighetsskatten hittade jag till en sida som på ett förenklat sätt efter en enkät placerar en på en politisk skala. Ganska intressant.

Jag trodde inte att jag skulle hamna så långt åt vänster och jag trodde inte heller att jag skulle ha hamnat så långt åt libertarianhållet. Men man kan väl säga att det senare är mer positivt än det förra. Fast å andra sidan är väl inte min mittenplacering så förvånande. Jag har ju mer och mer hamnat till vänster om mina kamarater. Aja, är väl kanske bara bra eftersom det ger dem en anledning att ifrågasätta sina egna ståndpunkter och i slutändan göra dessa mer motståndskraftiga. Svammel svammel.


I alla fall. Fridholm förtjänar att bli kommenterad. Självklart – som stockholmare vet jag – så är det dyrare och så vidare i storstadsregionerna. Men om staten blir av med ca 24 miljarder kronor när man slopar fastighetsskatten så är det bra att fundera på hur man ska täppa till det hålet. Och då är det bättre att ta ut en hög skatt på försäljningen av fastigheterna. En sådan skulle också slå hårdare mot de “rikare” eftersom de säljer för högre summor. Och jag andser itne att det finns något problem med det.

Fridholms exempel med middagsgästerna passar också dåligt eftersom det i den här frågan handlar om ett avskaffande av fastighetsskatt som slår hyffsat hårt mot staten (nästan 2% av skatteintäckterna). Det behöver kompenseras så att friheten även i fortsättningen kan garanteras. Det var min poäng.

SvD är moderat är konservativ

Jag prenumererar på en morgontidning. Jag prenumererar på den för att jag tycker det är trevligt och mysigt att ha den som sällskap på morgonen när man är sådär supertrött och helst av allt vill krypa ner under täcket igen. Ok, jag prenumererar inte på tidningen själv, min granne sponsrar lite också. I alla fall. Många tycker kanske att det inte spelar så stor roll vilken tidning man har, men även om jag sätter kaffet i vrångstrupen ibland med den tidningen jag har så hade jag blivit ännu mer irriterad med konkurrenten.

Visst, det hade kanske varit bättre för då hade man ju vaknat till. I alla fall. Istället för att bli irriterad vid frukostbordet blev jag det idag vid datorn.

Under rubriken “lika till alla eller äkta chanser” kan man läsa lite gammaldags konservativt tänkande. Ett tänkande som dessutom rör till det ordentligt. Poängen med artikeln är att borgerligheten är kättjad i det socialistiska tänkandet och att de fördelningspolitiska effekterna av ett avskaffande av fastighetsskatten bara är buffel och båg.

Som exempel för Mr PJ Linder fram att en lärarfamilj i Nacka betalar dubbelt så mycket i fastighetsskatt som en lärare i Skövde. Ok, så långt är man ju med, men grejen är ju den att en skövdefamilj i både medeltal och sett till median är en tredjedel så förmögna som sina kusiner i Nacka. Så om man nu ska börja räkna siffror så är ju faktiskt Nackalärarna rikare ändå.

Men visst, alla är inte guldgossar och ett beskattande av fiktiva värden är ju inte sådär superoptimalt. Grejen är ju bara den att ett avskaffande av skatten gör att Nackalärarna, som redan är vinnare, får ännu mer pengar. Det är därför man ska beskatta försäljningen högre. De miljarder som staten förlorar går rätt ner i de rikares fickor och det är inte mer än rimligt att ta tillbaka dem.

Nu anser iofs svenskan att det är rätt att ekonomiska skillnader människor emellan ökar. Tycka vad man vill om det. Skillnader är på många sätt bra, men man kan inte hur som helst sätta jämlikhet mot utbildning och beskattning mot företagsklimat. Ett väl fungerande företagsklimat förutsätter jämlikhet och utbildning förutsätter beskattning.

Och rent faktiskt, det spelar ingen roll, var nackalärarna rikare innan och är rikare efter.

Sen att vi ska tänka mer på individen istället för kollektivet, det är en annan sak. Individen behöver också betald skola och socialförsäkringar. Till exempel.

Andra bloggar om:

Snurrig värre från Moderaterna

Hur snurrig den svenska debatten blir kan man se här. De unga moderaterna snurrar ihop det som nästan bara moderater kan drar och en parallell mellan ungdomsarbetslöshet och LO. Hur kan ett avskaffande av en centralorganisation skapa fler jobb? Effekten borde väl snarare bli den motsatta, när hundratusentals fackliga representanter inte längre har ett vända-papper-jobb…

I alla fall. Turordningsreglerna har inget med facket att göra! De finns lagstadgade i LAS. Och de har inte heller något att göra med viljan att anställa, de säger bara vem som ska gå först vid arbetsbrist.

Det är iofs intressant att se att moderaterna börjar slåss mot varandra, men de slåss fortfarande på samma planhalva: turordning hit och turordning dit, ersättningsnivåer hit och ersättningsnivåer dit.

Det man måste göra är ju att göra det mer lönsamt att anställa. Punkt!

Det är inte alltid lätt att älska facket

Jag är med i facket. Tror jag i alla fall. Jag vet inte riktigt varför, de värvade mig under nån föreläsning på T1 (kodord för laisse faire-terminen här på juridkum – förlåt, svamlicum). De stod vid ett bord och sa att det var bäst att gå med.

Funderar lite på om det var nån slags dold maffiametod som de utövade, men jag tror inte det. I alla fall. Jag är med i facket. Numera i Jusek som studerandemedlem och tidigare, när jag jobbade som professionell lurendrejare på Cancer- och Allergifonden, var jag medlem i HTF.

En gång i tiden försökte jag gå med i Handels, men det var för krångligt och jag såg aldrig riktigt poängen med det.

Jag har en kluven inställning till facket. Jag är skeptisk därför att det är en del av den kollektiva lösning som arbetsmarknaden är uppbyggd kring. Jag är också skeptisk därför att de ibland ser mer till sig själva än till den enskilde arbetaren och dennes intressen. Men jag är ju inte dummare än att jag inser att facket ofta är en trygghet för arbetaren. Det märker jag inte minst på jobbet. Och frågan är om vi inte har en hyfsat bra avvägning mellan företagens och arbetstagarnas intressen ändå.

Även om det går lite överstyr ibland.

Partiledarbyte till trots måste jag säga att det är betryggande att Leijonborg faktiskt tar upp de fördelningspolitiska effekterna av avskaffandet av fastighetsskatten. Det går ju inte att komma ifrån att det finns sådana aspekter, även om Nuder gapar alldeles för högt den här gången också.

Men som sagt, det känns bra att man faktiskt tittat på rättviseaspekten och erkänner att det är en skattesänkning för de rika och faktiskt funderat på hur man ska kunna ta tillbaka lite av det som man ger.