Björklund borde tänka om och ompröva sin inställning!

Igår presenterades utredningen “Riktiga betyg är bättre än högre betyg“. Utredningen kan man läsa här. I korthet går förslaget ut på att man ska förtydliga rätten till omprövning av betyg, att lärare ska ha en dokumentationsskyldighet och att rektor samt annan lärare ska kunna genomföra den eventuella omprövningen. Det som har florerat på såväl nyhetssajter, bloggar och på ett av regeringens eget departement om att förslaget handlar om överklagande är direkt felaktigt.

Förslaget har alltså mött en hel del motstånd, till och med från självaste utbildningsministern (FP). Denna är värd att bemöta, men först lite kort om vad som borde vara en naturlig startpunkt för en liberal.

En principiell utgångspunkt när det gäller all myndighetsutövning måste nämligen rimligtvis vara att ett beslut som innebär myndighetsutövning ska kunna omprövas och överklagas. När staten fattar ett beslut som i stor eller liten utsträckning påverkar en enskild medborgare så borde den medborgaren ha rätt att vända sig till myndigheten och be den överväga sitt beslut och om det inte fungerar kunna vända sig till en överordnad instans och be dem ompröva beslutet (d.v.s. överklaga – märk skillnaden). Det handlar om att staten inte ska kunna fatta beslut godtyckligt och att det alltid ska finnas ett tryck för att fatta rätt beslut från början.

Nu handlar som sagt visserligen inte förslaget om överklagan utan om rätt till omprövning på den beslutsfattande myndigheten (skolan). Eller inte ens det, för rätt till omprövning finns redan idag i den nya skollagen där det nu kallas för att ändra betygssättningen. Vad utredningen föreslår är egentligen att man ska döpa om det från ändring till omprövning (en slags kosmetika, alltså).

Men finns det då några bra argument mot förslaget som gör att man borde frångå den principiella utgångspunkten? Björklund har i princip fokuserat mest på att lagstadgad rätt till omprövning kommer leda till mer byråkrati i skolan. För det första så undrar jag vad det är för byråkrati Björklund är rädd för (byråkrati är inte alltid dåligt. Men ok, med kravet på dokumentation så blir det troligen med för lärarna att göra. Ett annat byråkratiskt inslag skulle kunna vara att själva omprövningen tar tid i anspråk.

Detta är dock inte så farligt som det låter. Att lärarna ska dokumentera vad eleverna kan är inte något dåligt. Visst, det kommer att ta tid i anspråk, men det får ju vägas mot vinsten av att beslut om betyg blir mer grundat på sådant som går att dokumentera och mindre på godtyckliga omständigheter. Tänk om vi skulle argumentera på samma sätt för migrationsverket (ni behöver inte skriva ned utredningen om asyl) eller på en kommunal myndighet (skit i att dokumentera vilket behov en person med funktionsnedsättning har). Mer dokumentation kommer ta tid från lärarna, men det gynnar eleverna.

Vad gäller den andra invändningen så köper jag inte heller den. Bara för att ett beslut kan omprövas så innebär inte det att varenda beslut kommer omprövas. Jag menar, på universitetet så kan man begära omprövning av ett betyg, men det innebär inte att alla studenter gör det. Detta hänger ihop med att en begäran om omprövning sällan faktiskt leder till just en omprövning. Detta eftersom det kommer krävas att eleven ska påvisa något som antyder att betyget är felaktigt (kanske genom dokumentationen). Och utredningen föreslår också begränsningar i form av att begäran måste lämnas in inom tre veckor och att endast slutbetyget i högstadiet och kursbetyg på gymnasiet kan omprövas enligt förslaget. Alla andra betyg står fast som berget.

Men det finns fler invändningar. På några ställen så har man hävdat att de föreslagna reglerna kommer ändra det sätt som lärarna sätter betyg. Genom att fokus sätts på dokumenterad eller åtminstone dokumenterbar fakta så kan det “bli en väldig fokusering vid skriftliga provresultat”, som Björklund uttryckte det.

Men varför skulle det vara ett problem? Det är ju bara bra om lärare i större utsträckning grundar sina beslut om betyg på sådana resultat och mindre på magkänsla och mer eller mindre godtycklig uppfattning. Det kan verkligen ifrågasättas om det är bra att lärare grundar sina beslut på känsla eller sådant som inte går att dokumentera. Om det är något som framkommer under en lektion så får väl läraren skriva ned det om det nu är så viktigt!

Men även om nu detta skulle vara ett problem så kan lärarna vara lugna, för de kan i praktiken fortsätta att grunda betygen på annat än prov och uppsatser o.s.v. För, Björklunds tes bygger på antagandet att det skriftliga och “känslan” kan leda till två olika slutsatser avseende betyget: antingen så föranleder “känslan” ett högre betyg än vad den dokumenterade kunskapen gör (situation 1), eller så föranleder den ett lägre betyg än vad den dokumenterade kunskapen gör (situation 2).

Och då kommer det i praktiken hända två saker. I situation 1 så kommer eleven inte begära omprövning. Varför begära omprövning av ett VG när man bara har fått G på uppsatserna? I situation 2 så kan dock eleven komma att begära omprövning, men då är det också befogat. Om eleven har fått MVG på proven men ändå fått ett G i betyg så ska ju betyget höjas.

Nej, det förslag som utredningen har presenterat är i själva verket bra. Och jag fattar inte varför Björklund är så negativt inställd. Är det så att han tror att det är politiskt dåligt att vara för en åtgärd som stärker elevers rättssäkerhet. Eller har han helt enkelt inte tänkt igenom förslaget?

Det gäller väl att sätta sitt hopp till den majoritet som faktiskt finns i frågan i riksdagen.

Andra på samma tema: Edvin Alam, Sebastian Hallén, Per-Åke Fredriksson,

Det blir inte bättre för att man sätter ord på det

Förra torsdagen kom så det vi väntat på men hoppats inte skulle komma – förslaget om polisens ökade befogenheter. Justitieminister Beatrice Ask (M) lade fram ett förslag om att införa en ny lag som tillåter att polisen övervakar enskilda medborgares elektroniska kommunikation, utan att dessa medborgare behöver vara misstänka för något brott. Detta dessutom utan att domstol, eller ens åklagare, har haft något att säga till om.

Det ironiska (utöver att SÄPO inte anser sig behöva fler lagar) är att regeringen väljer att motivera lagförslaget med att det finns ett behov att att förstärka rättssäkerheten och integritetsskyddet på området. Bakgrunden är att den verksamhet som lagfästs med förslaget redan idag bedrivs med stöd av en luddig paragraf i lagen om elektronisk kommunikation. Men logiken är uppenbart bakvänd. Integritetskränkande underrättelseinhämtning blir ju inte mindre integritetskränkande för att man använder tio paragrafer istället för en.

Vad som troligen händer nu är att svenska politiker och opinionsbildare tappar greppet om verkligheten i spåren efter det attentatsförsök som skakade Stockholm förra veckan. Det finns ett engelskt uttryck som lyder “Hard cases make bad law” vilket i korthet bygger på maximen att lagstiftning inte ska bygga på värsta tänkbara fall. På så sätt säkerställs att lagstiftning är proportionerlig och ändamålsenlig. Men nu gör man istället tvärtom.

Och Beatrice Ask är inte heller ensam. Förra veckan försökte Morgan Johansson (S) övertyga sitt parti om att tiden nu (efter attentatsförsöket) är mogen för att ge SÄPO fler befogenheter. Och Johan Pehrson (FP) var inte sen att haka på, både på nätet och på radio.

Polisväsendet fyller en viktig funktion, inte minst för att motverka och beivra sådana brott som skakade Stockholm förra veckan. Det är statens skyldighet att säkerställa medborgares frihet genom att lagföra brottslingar och försöka ingripa innan ett brott har begåtts. Men samtidigt som en viktig del av frihetsbegreppet bygger på att skydda enskilda medborgare från andra medborgare, så är det från ett liberalt perspektiv minst lika viktigt med ett skydd från staten.

Och här kan man fundera över om Beatrice Ask verkligen förstår vad det är för förslag hon själv har lagt fram? Var finns reflektionen kring att det med detta förslag inte ens kommer krävas domstolsbeslut för att kunna bedriva hemlig teleövervakning? Det påstående som Ask själv levererade i förra torsdagens Aftonbladet förstärker bara intrycket av att hon inte har koll på sitt eget lagförslag eftersom hon då påstod att åtminstone åklagare måste besluta, vilket är en direkt felaktighet om man läser remissen (5§ i lagförslaget):

Beslut om inhämtning av uppgifter fattas av myndigheten. Myndighetschefen får delegera rätten att fatta beslut om inhämtning till en annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.

Justitieministern och regeringen hade här en chans att ta integritetsfrågorna på allvar och överväga om det är rimligt att polisen har befogenhet att kartlägga våra elektroniska rörelser. Man kunde istället ha gjort en annan avvägning och begränsat möjligheterna till att endast omfatta vissa personer.

Det tråkiga är också att kritiken från liberalt håll sviker samtidigt som de liberala generna i regeringskroppen får vika för de konservativa och statskramande krafterna. Jag undrar varför inte Folkpartiet är mer tydligt med sin liberala ideologi. Om Folkpartiet på allvar ska stå upp för sin liberala ideologi är det dags att låta förnuft och respekt för den enskilde återigen få en framträdande roll. Det måste vara slut på den stillatigande tiden där regeringens liberaler sitter med armarna i kors och accepterar att statsmaktens intresse går före den enskilda människans.

Bäst av allt skulle vara om Folkpartiet motsatte sig förslaget. Men en förskitig gissning är att det aldrig kommer att hända. Men vad Folkpartiet skulle kunna göra är att åtminstone lufta kritik mot övervakningssamhället och i alla fall resonera kring var gränsen går. Övervakning kan säkert skapa en känsla av trygghet hos många, men det är ett oacceptabelt och oproportionerligt ingrepp i våra privatliv.

Det största hotet mot vårt öppna samhälle ligger nämligen inte i ett enstaka attentatsförsök i Stockholm, det ligger i skapandet av en polisstat. Och med det förslag som regeringen presenterade i torsdags, är vi tyvärr ännu närmare en sådan.

Andra på samma ämne: Daniel Rhodin, Mark Klamberg och Mathias Sundin.

Unga folkpartister i protest mot drogtester i skolan

Jag har tidigare bloggat om att slumpmässiga drogtester av barn inte är att föredra. För det första är skräcken för drogerna överdriven, för det andra är det integritetskränkande. Därför upptäcker jag med glädje att Maria Weimer och andra unga kandidater i Uppsala har släppt ett pressmeddelande med protester mot drogtesterna. Utdrag:

“Pressmeddelande från Folkpartiet liberalerna 2010-05-10
Unga kandidater i protest mot drogtester i skolan!

– Slumpmässiga drogtester av barn är integritetskränkande och sänder fel signal till våra ungdomar. säger Maria Weimer, 31 år, andranamn på riksdagslistan i Uppsala län, med anledning av Fp:s krav på drogtester i skolor.

Tidigare i år utförde Nässjö kommun slumpmässiga drogtester på ungdomar på Brinellgymnasiet. Skolinspektionen slog ner på testerna men Justitieombudsmannen fastställde att de inte stred mot grundlagen. Den 28 mars uttalade Alliansens arbetsgrupp i rättsfrågor, med bland andra Johan Pehrson, att alliansen kommer arbeta för fler skolor ska ha utföra drogtester. 

– Drogproblem finns på några skolor, men det finns en stor risk för att slumpmässiga drogtester främst kommer att användas i utanförskapsområden. Det riskerar bara att öka misstänkliggörandet av ungdomar och kan få dem att känna sig utpekade på ett sätt som ökar andra sociala problem, säger Carl Nettelblad, 25 år, ung kandidat till landstingsfullmäktige i Uppsala. 

– I ett rättssamhälle har godtyckliga och slumpmässiga drogtester ingen plats och Folkpartiet borde ompröva sin inställning i denna fråga. För att på allvar förhindra att ungdomar hamnas i drogmissbruk måste man arbeta med information och upplysning. Det är polis och socialtjänst som ska utreda och erbjuda stöd till ungdomar med drogproblem, inte skolan. Det anser Fannie Finnved, 21 år, ung kandidat till Uppsala kommunfullmäktige.”

Det är bara att gratulera att folkpartiets kandidater i Uppsala står upp även för de ungas integritet. Särskilt Fannie Finnveds uttalande är klockrent. Förslaget om drogtester i skolan har ingen plats i ett rättssamhälle och de riskerar bara försvåra förtroendet för skolhälsovården. Detta påpekade också skolinspektionen med anledning av testerna i Nässjö.

JO kom i och för sig fram till att testerna inte stred mot grundlagen. Men då ska man veta att grundlagens ställning är ganska svag i Sverige. Och att som Johan Pehrson använda grundlagen som stöd för förslaget är bara fånigt. Att vara politiker innebär att ta ställning, och man kan ta ställning med hänvisning till att något är tillåtet enligt grundlagen. Att förbjuda slumpmässiga drogtester av barn skulle också vara tillåtet enligt grundlagen…

Nej, gör om, gör rätt, Johan Pehrson!

Sökes: en svagare regering och en författningsdomstol

Bland andra Carl Fredrik Bergstöm, den nytillträdde professorn i Europarätt här i Uppsala, som deltagit i SNS:s demokratiråd, skriver på DN Debatt om en rapport de har släppt: Europeiseringen av svensk politik. I korthet skriver de att medlemskapet i EU har påverkat svensk politik men att vi måste ändra grundlagen på några områden och förändra vissa attityder i den svenska förvaltningen. Bland annat vill man ändra regeringsformen så att den bättre speglar relationen till EU och att de svenska domstolarna ska vara mer aktiva i unionen.

Artikeln är välskriven, däremot är författarna inte helt tydliga med sin kritik. Sverige har en mycket stark centralmakt. Den är olik den franska på det sättet att makten inte direkt sipprar ner i myndigheterna tack vare förbudet mot ministerstyre, men regeringens ställning i Sverige är nästan exceptionell. Här har vi stora likheter med systemet i Storbritannien eftersom vi har en nästan total avsaknad av maktdelning i svensk konstitution. Skillnaden mot Storbritannien är dock att domstolarna där har en starkare ställning tack vare kombinationen svag grundlag och Common law (d.v.s att domstolarna utvecklar stora delar av rätten samtidigt som man har principen Rule of Law som delvis balanserar principen om parlamentets suveränitet). I Sverige har vi tvärtom svaga domstolar på grund av kombinationen svag grundlag och en stark folksuveränitetsprincip.

Men likheterna till Storbritannien är dock stora. När jag studerade på andra sidan Nordsjön brukade min lärare i konstitutionell rätt på universitetet i Leeds ofta säga att Storbritannien är en ”elected dictatorship”. Vad han menade då var att premiärministern har en stor makt över regeringen som i sin tur har en mycket stor makt över parlamentet. Hur detta kommer utveckla sig i Storbritannien är dock nu oklart: gårdagens val lämnade efter sig ett s.k. ”hängt parlament” och ett liberalt parti som förlorat mandat trots att fler människor röstar på dem. Det är ohållbart (och här ett sidospår).

foto: Gunnar Seijbold

Nåväl, till europeiserigen av Sverige. Tallberg och Bergström och de andra har många bra poänger i debattartikeln, men de kunde gott säga lite tydligare vad som karaktäriserar svensk konstitutionell tradition och hur denna både hjälper Sveriges ställning i EU men försvagar folket ställning i Sverige. Poängen här är inte att det är det är EU det är fel på. Man kan ha synpunkter på hur unionen är organiserad, och det ska man ha. EU har ett demokratiskt underskott. Poängen är dock att så som det svenska systemet är organiserat så förstärks det redan existerande demokratiska underskottet i både EU och Sverige.

I Sverige har vi som sagt svaga domstolar. Det grundar sig i ett ställningstagande från lagstiftaren att det är folket som bestämmer. Detta är också en bärande tanke i demokratin, inte så mycket för folkvilja alltid är demokratisk och bra, utan för att folket ska få bestämma över sig själv. Denna tanke har starkt genomsyrat svensk konstitutionell tradition och lett till att även om svenska lagar strider mot grundlagen eller internationella MR-konventioner, så står sig dessa. Domstolarna är helt enkelt fega. Det är för övrigt denna aspekt som gör att de svenska domstolarna är obenägna att vända sig till EU-domstolen och be om förhandsavgörande.

Problemet med folksuveräniteten är inte att folket bestämmer, utan att majoriteten ibland kan förtrycka minoriteten. Nu är detta inget gigantiskt problem i Sverige, men vi bör fundera på hur man kan utveckla minoriteters skydd genom en starkare grundlag och en konstitutionell domstol som skyddar våra fri- och rättigheter. Detta skulle troligen också åtgärda några av de problem som SNS:s demokratiråd konkretiserar: en författningsdomstol skulle sända signalen till de allmänna domstolarna att människors rättigheter kan stå över riksdagens lagar. Det skulle troligen göra oss mer benägna att rådfråga EU-domstolen.

Dessutom, en författningsdomstol skulle utveckla det svenska systemet genom att beskära regeringens makt. Hittills har jag beskrivit det som att det är folket som genom riksdagen styr mycket av svensk politik och utveckling. Så ser det dock inte ut. Det starka systemet med partipiska och en beredningsrätt i regeringen gör att statsministerns vilja ofta alltid får genomslag. Det är också denna starka ställning som har blivit ännu starkare med EU-inträdet. Mycket av den politik som förs och utvecklas nere i Bryssel för och utvecklas av just regeringarnas representanter. Säga vad man vill om EU-nämnden, men den fungerar inte riktigt.

Artikeln på DN Debatt lär delvis följas av en debatt av de som tycker att vi ska gå ur EU. EU har ju uppenbarligen påverkat svensk politik, och nu måste man ju till och med ändra i grundlagen. Men om man drar den slutsatsen så har man missat poängen. Sverige har påverkats av EU, men EU har också påverkats av Sverige. Som man skriver i debattartikeln har den svenska arbetsmarknadspolitiken haft ett positivt inflytande och de sociala frågorna tagit större plats i unionen. Sveriges arbete med jämställdhet och miljö har också troligtvis påverkat den gemensamma politiken i EU.

Vad det kokar ner till är att man måste fråga sig om man är positiv till europeisk integration. Jag är det, men många delar tyvärr inte min uppfattning. Jag stöter ofta på åsikten att europeisk integration leder till en europeisk federation. Men då har man missförstått utvecklingen: den europeiska integrationen leder till vad vi vill att den ska leda till. Det finns starka krafter för att harmonisera allt fler lagar i EU, men det är en följd av att de europeiska regeringarna vill lösa gemensamma problem. Med en svagare regering och ett starkare svensk parlament och svensk grundlag visar vi att Sverige tar demokratifrågorna på allvar utan att stoppa den positiva integrationen i Europa.

För att leka lite DN-debatt skulle jag därför vilja komplettera och förtydliga SNS:s nio önskvärda reformer och handlingstrategier:

– Skriv om grundlagen så att skyddet för medborgerliga rättigheter blir starkare.

– Upprätta en författningsdomstol som kan kontrollera att regering och riksdag inte fattar beslut som strider mot våra grundläggande rättigheter

– Stärk riksdagen genom att avskaffa EU-nämnden och inkorporera EU-frågorna i det ordinarie utskottsarbetet

– Skicka den tyska författningsdomstolens dom till alla riksdagsledamöter så att de tar intryck av denna domstols syn på parlamentarisk maktdelning