Liberalernas svek

Skriver i Upsala Nya Tidning om riksdagens beslut om datalagringsdirektivet:

Riksdagen godkänner att alla våra telefonsamtal, sms och e-postmeddelanden lagras i databaser. Och regeringen föreslår att det ska bli lättare för polisen att komma åt dessa uppgifter. Vem som helst kommer att kunna bli avlyssnad, skriver Benny Lindholm.
I dag fattar riksdagen beslut om datalagringsdirektivet. Med ett enkelt knapptryck tvingar riksdagsledamöterna alla svenska telefon- och internetleverantörer att bygga stora databaser med information om alla våra telefonsamtal, sms och e-postmeddelanden. Datalagringen är dock inte det stora hotet mot vår frihet. I skymundan planerar regeringen att införa ännu fler regler som gör det ännu lättare för polisen att övervaka vanliga människor.
Datalagringsdirektivet är både omdebatterat och kritiserat. Cecilia Malmström, EU-kommissionär med ansvar för arbetet mot den organiserade brottsligheten, beskrev till exempel direktivet som ett ”hafsverk” i Ekots lördagsintervju förra veckan. Samtidigt har datalagringen både kritiserats och förklarats olaglig av flera författningsdomstolar runt om i Europa och flera undersökningar visar att datalagringen endast har en minimal påverkan på brottsbekämpningen.
För svenska politiker från båda blocken räcker det dock inte med de gigantiska informationsdatabaserna. Såväl regeringen som Socialdemokraterna tycker att det måste bli enklare för polisen att få tag på privat information och att tidigare rättssäkerhetsgarantier måste slopas.
Utan någon nämnvärd offentlig debatt har man låtit utreda hur polisens användning av teleoperatörernas information ska kunna förenklas och effektiviseras. Strax innan jul förra året kom svaret. Regeringen föreslår att polisen i sin spaningsverksamhet inte längre ska behöva motivera avlyssningen för domstol och åklagare och att det tidigare kravet på en skäligen misstänkt person ska slopas. När datalagringen är på plats ska det i stället räcka att polisen antar att uppgiften behövs för att ”förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet” för vissa angivna brott.
Som liberal har jag tappat hoppet till våra liberala riksdagspartier i rättssäkerhetsfrågorna. Intresset av att slippa betala böter till EU och intresset av att ge ännu mer makt till polisen står tyvärr högre i kurs än att skydda vanliga medborgares rätt till privatliv och till skydd mot godtycklig maktutövning.
Visserligen ökar förtroendet för den svenska polisen, men att utan rättssäkerhetsgarantier på svaga grunder låta polisen kolla upp vem som har ringt vem kan vara ett smygande demokratiproblem i Sverige. De flesta poliser sköter sina uppgifter, men under stress eller med fel personer vid makten kan luddiga och vidsträckta befogenheter få katastrofala konsekvenser för vanliga människor.
Som det fick i Göteborg för ett drygt år sedan. Där begärde polisen in en mängd trafikdata från en viss telefonmast i syfte att jaga terrorister. Syftet var kanske gott, men insatsen slutade med att grovt beväpnade och maskerade poliser stormade in och grep en helt oskyldig människa mitt framför ögonen på hans gråtande barn. Att regeringens svar i det läget inte är färre polisiära befogenheter utan fler är både förvånande och obehagligt.
I alla rättsstater behövs ett välfungerande rättsväsende som beivrar brott och skyddar allmänheten. I en liberal rättsstat måste dock polismaktens befogenheter alltid vägas mot den enskildes rätt. Därför är det viktigt med gränser för statens makt. Som fallet med de oskyldigt gripna och trakasserade människorna i Göteborg visar, är staten ibland maktfullkomlig, ogenomtänkt och inkompetent.
Garantier för att polisens makt inte missbrukas behövs helt enkelt för att säkerställa en acceptabel lägstanivå. Att i det läget ta bort kravet på domstolsprövning och att det ska finnas en skäligen misstänkt person kan utgöra ett av de största hoten mot enskilda människors frihet i Sverige.
Att Telia, Tele2 och andra internetoperatörer tvingas samla enorma mängder information om varje telefonsamtal och varje e-postmeddelande är inte det stora problemet med datalagringsdirektivet. Sådan information lagras redan i dag. Det stora problemet är att regeringen samtidigt planerar att göra det lättare för polisen att söka bland all denna information. Utan domstolskontroll och utan krav på att man är skäligen misstänkt för ett brott finns en risk för att det är till vilken hederlig medborgare som helst som polisen av misstag rusar in en vanlig söndag morgon. Och det borde vi verkligen prata om
.

En eloge till liberalerna i Europaparlamentet!

Idag kom ett pressmeddelande från ALDE om att LIBE, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, antagit en rapport från en av utskottets liberala ledamöter. Bland annat kräver rapporten en full utvärdering av hur EUs antiterrorlagstiftning har påverkat våra grundläggande fri- och rättigheter. Se gärna gårdagens intervju med rapportförfattaren här.

Jag har själv här på bloggen och i bland annat UNT skrivit ett par inlägg om datalagringsdirektivet och om behovet av en utvärdering av lagstiftningen. All lagstiftning innebär på något sätt en inskränkning i våra friheter. De kan ofta vara motiverade; polismaktens rätt att frihetsberöva kan behövas för att bedriva brottsutredningar och läkarens möjlighet till tvångsomhändertagande på grund av psykisk ohälsa kan behövas för att skydda människors liv och hälsa.

Framför allt är kravet på fler och bättre proportionalitetsbedömningar intressant i Sopha Velds rapport. Det är genom kravet på proportionalitet, det vill säga att lagstiftningen når ett klar och avgränsat syfte och att det inte finns mindre ingripande åtgärder, som vi sätter upp gränser för lagstiftningen.

Ibland undrar jag dock om svenska och europeiska makthavare alltid tänker i de banorna. Allt för ofta tycks det som att intresset av att beivra brott och förhindra misstänka terrorattacker slår ut alla andra intressen. För även om polisen behöver möjlighet att gripa misstänkta brottslingar måste man inse att varje gripande innebär ett ingrepp i rörelsefriheten.

Med den rapport som LIBE nu antagit kanske åtminstone europeiska politiker inser att all lagstiftning inom unionen måste bygga på proportionalitet. För proportionalitet är inte bara ett juridiskt påfund, det är även ett sätt att begränsa statsmaktens vålds- och maktmonopol över enskilda medborgare. Det handlar alltså om precis den frihet som antiterrorlagstiftningen utger sig för att beskydda.

Datalagringen uppe till omröstning

Idag ska riksdagen rösta om datalagringsdirektivet. Liberala studenters och min hållning är att direktivet inte borde genomföras i svensk rätt. Tvärtom borde Sverige gå i bräschen för en lagstiftning som både respekterar rätten till privatliv och är effektiv i kampen mot grov organiserad brottslighet.

Datalagringsdirektivet är varken eller.

Läs min och Christina Engléns debattartikel i UNT om hur Folkpartiet borde rösta.

Det blir inte bättre för att man sätter ord på det

Förra torsdagen kom så det vi väntat på men hoppats inte skulle komma – förslaget om polisens ökade befogenheter. Justitieminister Beatrice Ask (M) lade fram ett förslag om att införa en ny lag som tillåter att polisen övervakar enskilda medborgares elektroniska kommunikation, utan att dessa medborgare behöver vara misstänka för något brott. Detta dessutom utan att domstol, eller ens åklagare, har haft något att säga till om.

Det ironiska (utöver att SÄPO inte anser sig behöva fler lagar) är att regeringen väljer att motivera lagförslaget med att det finns ett behov att att förstärka rättssäkerheten och integritetsskyddet på området. Bakgrunden är att den verksamhet som lagfästs med förslaget redan idag bedrivs med stöd av en luddig paragraf i lagen om elektronisk kommunikation. Men logiken är uppenbart bakvänd. Integritetskränkande underrättelseinhämtning blir ju inte mindre integritetskränkande för att man använder tio paragrafer istället för en.

Vad som troligen händer nu är att svenska politiker och opinionsbildare tappar greppet om verkligheten i spåren efter det attentatsförsök som skakade Stockholm förra veckan. Det finns ett engelskt uttryck som lyder “Hard cases make bad law” vilket i korthet bygger på maximen att lagstiftning inte ska bygga på värsta tänkbara fall. På så sätt säkerställs att lagstiftning är proportionerlig och ändamålsenlig. Men nu gör man istället tvärtom.

Och Beatrice Ask är inte heller ensam. Förra veckan försökte Morgan Johansson (S) övertyga sitt parti om att tiden nu (efter attentatsförsöket) är mogen för att ge SÄPO fler befogenheter. Och Johan Pehrson (FP) var inte sen att haka på, både på nätet och på radio.

Polisväsendet fyller en viktig funktion, inte minst för att motverka och beivra sådana brott som skakade Stockholm förra veckan. Det är statens skyldighet att säkerställa medborgares frihet genom att lagföra brottslingar och försöka ingripa innan ett brott har begåtts. Men samtidigt som en viktig del av frihetsbegreppet bygger på att skydda enskilda medborgare från andra medborgare, så är det från ett liberalt perspektiv minst lika viktigt med ett skydd från staten.

Och här kan man fundera över om Beatrice Ask verkligen förstår vad det är för förslag hon själv har lagt fram? Var finns reflektionen kring att det med detta förslag inte ens kommer krävas domstolsbeslut för att kunna bedriva hemlig teleövervakning? Det påstående som Ask själv levererade i förra torsdagens Aftonbladet förstärker bara intrycket av att hon inte har koll på sitt eget lagförslag eftersom hon då påstod att åtminstone åklagare måste besluta, vilket är en direkt felaktighet om man läser remissen (5§ i lagförslaget):

Beslut om inhämtning av uppgifter fattas av myndigheten. Myndighetschefen får delegera rätten att fatta beslut om inhämtning till en annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.

Justitieministern och regeringen hade här en chans att ta integritetsfrågorna på allvar och överväga om det är rimligt att polisen har befogenhet att kartlägga våra elektroniska rörelser. Man kunde istället ha gjort en annan avvägning och begränsat möjligheterna till att endast omfatta vissa personer.

Det tråkiga är också att kritiken från liberalt håll sviker samtidigt som de liberala generna i regeringskroppen får vika för de konservativa och statskramande krafterna. Jag undrar varför inte Folkpartiet är mer tydligt med sin liberala ideologi. Om Folkpartiet på allvar ska stå upp för sin liberala ideologi är det dags att låta förnuft och respekt för den enskilde återigen få en framträdande roll. Det måste vara slut på den stillatigande tiden där regeringens liberaler sitter med armarna i kors och accepterar att statsmaktens intresse går före den enskilda människans.

Bäst av allt skulle vara om Folkpartiet motsatte sig förslaget. Men en förskitig gissning är att det aldrig kommer att hända. Men vad Folkpartiet skulle kunna göra är att åtminstone lufta kritik mot övervakningssamhället och i alla fall resonera kring var gränsen går. Övervakning kan säkert skapa en känsla av trygghet hos många, men det är ett oacceptabelt och oproportionerligt ingrepp i våra privatliv.

Det största hotet mot vårt öppna samhälle ligger nämligen inte i ett enstaka attentatsförsök i Stockholm, det ligger i skapandet av en polisstat. Och med det förslag som regeringen presenterade i torsdags, är vi tyvärr ännu närmare en sådan.

Andra på samma ämne: Daniel Rhodin, Mark Klamberg och Mathias Sundin.