Regeringen måste våga vara liberal även när det gäller rättspolitik

Skriver på SVT Debatt om förslaget att låta IFAU:s databas lagra känsliga personuppgifter:

Med förslaget om IFAU:s databas riskerar regeringen att återigen svika den personliga integriteten. Det blir nu ännu tydligare att Alliansen sätter statens intresse av skydd, kontroll och effektivitet framför individens frihet och rättvisa. Till bokstavskombinationerna FRA, IPRED och DLD ska nu alltså IFAU nu läggas.
Den borgerligt styrda regeringen, som ideologiskt borde ha den enskilda individens intresse som utgångspunkt, riskerar att återigen svika den personliga integriteten. Den 31 maj i år föreslog nämligen Alliansen att institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) ska få tillstånd att skapa en databas med mängder av integritetskänslig information. Om förslaget blir verklighet tar Alliansen ytterligare steg bort från en politik som skyddar individer mot en politik som sätter statens intressen främst.
Med regeringens förslag ska IFAU få skapa en egen datasamling som innehåller personuppgifter om bland annat etniskt ursprung och medlemskap i fackförening. Detta trots att tunga remissinstanser såsom Justitiekanslern och Datainspektionen har avstyrkt förslaget.
Genom att påpeka att arbetsmarknadspolitiken omfattar 60-90 miljarder kr per år försöker regeringen i lagrådsremissen vifta bort invändningarna. Kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken samt IFAU:s eget intresse av att snabbt kunna utföra uppdrag på beställning väger enligt regeringen tyngre än grundläggande fri- och rättigheter. Som Justitiekanslern påpekat i remissförfarandet har inte ens en tydlig proportionalitetsavvägning mellan IFAU:s behov och de förväntade positiva effekterna av databasen gjorts.
Vad regeringen egentligen ger uttryck för med förslaget är att ändamålen helgar medlen och att statens egna intressen är viktigare än medborgarnas skydd. För liberaler i regering och riksdag borde detta vara mycket bekymmersamt. Ett tydligt liberalt förhållningssätt till staten handlar om att ständigt kritiskt analysera maktkoncentrationer som begränsar individens frihet på olika sätt. De polisiära befogenheter och det övervakningssamhälle som Alliansen med datalagringsdirektivet, FRA och andra lagar har medverkat till utgör klara avsteg från detta. Genom den föreslagna databasen blir det ännu tydligare att Alliansen sätter statens intresse av skydd, kontroll och effektivitet framför individens frihet och rättvisa. Det liberala svaret på dessa förslag, från t.ex. Folkpartiet borde alltid vara att trygghet förutsätter frihet.
Att staten i olika sammanhang bygger upp databaser med delvis integritetskänslig information är oundvikligt. I ett rättssamhälle är det dock viktigt att inte skapa system som kan missbrukas. Det innebär att integritetskänslig information måste lagras med stor försiktighet och att man hela tiden avgränsar databaserna. Att då låta ett forskningsinstitut skapa en gigantisk egen databas är stort misslyckande.
Även om den föreslagna databasen endast utgör en liten pusselbit i den övervakning som har ökat med hjälp av såväl Socialdemokraterna som Alliansen de senaste åren borde detta förslag inte ha fått lämna regeringskansliet. Sedan den elfte september 2011 har polisens befogenheter ökat dramatiskt och statens övervakning når rekordnivåer. Nu ska tydligen en stor databas över medborgarna skapas också. Till bokstavskombinationerna FRA, IPRED och DLD ska nu alltså IFAU nu läggas. När ska regeringen våga vara liberal även i rättspolitiken?

Liberalernas svek

Skriver i Upsala Nya Tidning om riksdagens beslut om datalagringsdirektivet:

Riksdagen godkänner att alla våra telefonsamtal, sms och e-postmeddelanden lagras i databaser. Och regeringen föreslår att det ska bli lättare för polisen att komma åt dessa uppgifter. Vem som helst kommer att kunna bli avlyssnad, skriver Benny Lindholm.
I dag fattar riksdagen beslut om datalagringsdirektivet. Med ett enkelt knapptryck tvingar riksdagsledamöterna alla svenska telefon- och internetleverantörer att bygga stora databaser med information om alla våra telefonsamtal, sms och e-postmeddelanden. Datalagringen är dock inte det stora hotet mot vår frihet. I skymundan planerar regeringen att införa ännu fler regler som gör det ännu lättare för polisen att övervaka vanliga människor.
Datalagringsdirektivet är både omdebatterat och kritiserat. Cecilia Malmström, EU-kommissionär med ansvar för arbetet mot den organiserade brottsligheten, beskrev till exempel direktivet som ett ”hafsverk” i Ekots lördagsintervju förra veckan. Samtidigt har datalagringen både kritiserats och förklarats olaglig av flera författningsdomstolar runt om i Europa och flera undersökningar visar att datalagringen endast har en minimal påverkan på brottsbekämpningen.
För svenska politiker från båda blocken räcker det dock inte med de gigantiska informationsdatabaserna. Såväl regeringen som Socialdemokraterna tycker att det måste bli enklare för polisen att få tag på privat information och att tidigare rättssäkerhetsgarantier måste slopas.
Utan någon nämnvärd offentlig debatt har man låtit utreda hur polisens användning av teleoperatörernas information ska kunna förenklas och effektiviseras. Strax innan jul förra året kom svaret. Regeringen föreslår att polisen i sin spaningsverksamhet inte längre ska behöva motivera avlyssningen för domstol och åklagare och att det tidigare kravet på en skäligen misstänkt person ska slopas. När datalagringen är på plats ska det i stället räcka att polisen antar att uppgiften behövs för att ”förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet” för vissa angivna brott.
Som liberal har jag tappat hoppet till våra liberala riksdagspartier i rättssäkerhetsfrågorna. Intresset av att slippa betala böter till EU och intresset av att ge ännu mer makt till polisen står tyvärr högre i kurs än att skydda vanliga medborgares rätt till privatliv och till skydd mot godtycklig maktutövning.
Visserligen ökar förtroendet för den svenska polisen, men att utan rättssäkerhetsgarantier på svaga grunder låta polisen kolla upp vem som har ringt vem kan vara ett smygande demokratiproblem i Sverige. De flesta poliser sköter sina uppgifter, men under stress eller med fel personer vid makten kan luddiga och vidsträckta befogenheter få katastrofala konsekvenser för vanliga människor.
Som det fick i Göteborg för ett drygt år sedan. Där begärde polisen in en mängd trafikdata från en viss telefonmast i syfte att jaga terrorister. Syftet var kanske gott, men insatsen slutade med att grovt beväpnade och maskerade poliser stormade in och grep en helt oskyldig människa mitt framför ögonen på hans gråtande barn. Att regeringens svar i det läget inte är färre polisiära befogenheter utan fler är både förvånande och obehagligt.
I alla rättsstater behövs ett välfungerande rättsväsende som beivrar brott och skyddar allmänheten. I en liberal rättsstat måste dock polismaktens befogenheter alltid vägas mot den enskildes rätt. Därför är det viktigt med gränser för statens makt. Som fallet med de oskyldigt gripna och trakasserade människorna i Göteborg visar, är staten ibland maktfullkomlig, ogenomtänkt och inkompetent.
Garantier för att polisens makt inte missbrukas behövs helt enkelt för att säkerställa en acceptabel lägstanivå. Att i det läget ta bort kravet på domstolsprövning och att det ska finnas en skäligen misstänkt person kan utgöra ett av de största hoten mot enskilda människors frihet i Sverige.
Att Telia, Tele2 och andra internetoperatörer tvingas samla enorma mängder information om varje telefonsamtal och varje e-postmeddelande är inte det stora problemet med datalagringsdirektivet. Sådan information lagras redan i dag. Det stora problemet är att regeringen samtidigt planerar att göra det lättare för polisen att söka bland all denna information. Utan domstolskontroll och utan krav på att man är skäligen misstänkt för ett brott finns en risk för att det är till vilken hederlig medborgare som helst som polisen av misstag rusar in en vanlig söndag morgon. Och det borde vi verkligen prata om
.

Folkpartiet måste stoppa Beatrice Asks övervakningsplaner

Skriver på SVT Debatt om de föreslagna ändringarna i FRA:

I debatten som följde det första förslaget till FRA-lag kritiserades regeringen hårt för att öppna upp för massavlyssning av svenskar. FRA-lagen är ett hot mot våra grundläggande friheter, men regeringen var i alla fall klok nog att begränsa signalspaningen till yttre hot och till regeringen, Regeringskansliet eller Försvarsmakten. Försvarsminister Sten Tolgfors (M) stod t.ex. i riksdagens talarstol och sa att med begränsningarna i myndigheter var ”FRA-shoppen stängd”. Nu smygs dock denna begränsning i praktiken bort.

Det förslag som Beatrice Ask (M) nu vill förhandla med Socialdemokraterna om innebär i praktiken övervakning av svenskar och innebär att fler myndigheter får tillgång till FRA:s signalspaning. Om Säpo och Rikspolisstyrelsen får möjlighet att begära signalspaning finns en uppenbar risk att även svenskar blir föremål för godtycklig övervakning. Säpo, till skillnad från försvarsmakten, har inte ett uppdrag att motarbeta hot mot Sverige som nation. Säkerhetspolisen har i grunden ett polisiärt uppdrag att förebygga och avslöja brott, exempelvis terrorism, och att skydda den centrala statsledningen.

När Säpo kommer begära signalspaning kommer det därför troligtvis vara mot svenskar och inte mot internationella hot. Detta är problematiskt av flera skäl. För det första flyttas signalspaningen från utlandet till Sverige. Vad man tidigare sade att FRA endast skulle användas mot utlandet är med andra ord glömt. För det andra finns det en risk för att gränsdragningen mellan polisen och försvaret suddas ut ytterligare.

Vad är nästa steg, att försvarsmakten får befogenhet att övervaka och utreda svenska medborgare? Särskilt problematiskt är förslaget eftersom det står i direkt strid med vad Alliansen framförde i riksdagens talarstol 2009. Flera riksdagsledamöter, inklusive försvarsministern, motiverade lagen med att den nu var så mycket bättre. Karin Enström (M), Staffan Danielsson (C) och Else-Marie Lindgren (KD) m.fl. sa att lagen nu var rättssäker eftersom det bara skulle vara regeringen, Regeringskansliet och Försvarsmakten som skulle kunna begära signalspaning. Camilla Lindberg (FP) tyckte det var bättre, men avstod från att rösta ändå.

Att ge Säpo och Rikspolisstyrelsen rätt att använda FRA skulle med andra ord innebära ett stort svek mot de rättssäkerhetsförbättringar som man lyckades vaska fram 2009. Med tanke på att Folkpartiet då drev på för en mer rättssäker lag och efter att flera folkpartister uttalat sig kritiskt i media skulle det vara skandal om man inte motsatte sig Beatrice Asks förslag. Även om regeringen tidigt aviserade att Säpos tillgång till FRA skulle utredas uttalade flera folkpartister oro för att listan på myndigheter som får begära signalspaning ökar i framtiden. Folkpartiet borde därför tydligt sätta stopp för planerna att utvidga mandatet till Säpo och Rikspolisstyrelsen.

Det bombdåd som skakade Stockholms innerstad förra året var en attack mot vårt öppna samhälle. I attackens efterspel är det dock viktigt att inte göra avkall på grundläggande krav på rättsäkerhet. Bombdådet får inte används som svepskäl för ny integritetskränkande lagstiftning och detta är ett ypperligt tillfälle för Folkpartiet att bekänna sin liberala ådra. Ge inte Säpo och rikspolisstyrelsen tillgång till FRA!

En eloge till liberalerna i Europaparlamentet!

Idag kom ett pressmeddelande från ALDE om att LIBE, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, antagit en rapport från en av utskottets liberala ledamöter. Bland annat kräver rapporten en full utvärdering av hur EUs antiterrorlagstiftning har påverkat våra grundläggande fri- och rättigheter. Se gärna gårdagens intervju med rapportförfattaren här.

Jag har själv här på bloggen och i bland annat UNT skrivit ett par inlägg om datalagringsdirektivet och om behovet av en utvärdering av lagstiftningen. All lagstiftning innebär på något sätt en inskränkning i våra friheter. De kan ofta vara motiverade; polismaktens rätt att frihetsberöva kan behövas för att bedriva brottsutredningar och läkarens möjlighet till tvångsomhändertagande på grund av psykisk ohälsa kan behövas för att skydda människors liv och hälsa.

Framför allt är kravet på fler och bättre proportionalitetsbedömningar intressant i Sopha Velds rapport. Det är genom kravet på proportionalitet, det vill säga att lagstiftningen når ett klar och avgränsat syfte och att det inte finns mindre ingripande åtgärder, som vi sätter upp gränser för lagstiftningen.

Ibland undrar jag dock om svenska och europeiska makthavare alltid tänker i de banorna. Allt för ofta tycks det som att intresset av att beivra brott och förhindra misstänka terrorattacker slår ut alla andra intressen. För även om polisen behöver möjlighet att gripa misstänkta brottslingar måste man inse att varje gripande innebär ett ingrepp i rörelsefriheten.

Med den rapport som LIBE nu antagit kanske åtminstone europeiska politiker inser att all lagstiftning inom unionen måste bygga på proportionalitet. För proportionalitet är inte bara ett juridiskt påfund, det är även ett sätt att begränsa statsmaktens vålds- och maktmonopol över enskilda medborgare. Det handlar alltså om precis den frihet som antiterrorlagstiftningen utger sig för att beskydda.

Skönsång för en liberal jurist

“Rättsstaten kräver inte bara skickliga och omdömesgilla poliser, ett effektivt åklagarväsende, oberoende och opartiska domare och en fri advokatkår. Den är beroende av insatser av personer långt utanför juristernas krets. Inte minst viktigt är det att ansvariga politiker på central, regional och lokal nivå har insikt om rättsstatens betydelse.

Här skall också nämnas de många som i olika sammanhang utövar myndighet i förhållande till enskilda medborgare. Hit hör tjänstemän inom skatteväsendet, socialtjänsten och många andra verksamheter som staten, landstingen och kommunerna svarar för.”

Så sjunger Hans Corell på DN Debatt om behovet av en ännu starkare svensk rättsstat.

En av anledningarna till mitt politiska engagemang över huvud taget är en vilja att stärka rättsstatstanken och arbetet för att legalitet präglar all myndighetsutövning. Det är därför jag vill arbeta för bättre riktlinjer i VFN, är emot datalagringsdirektivet och vill ha en konstitutionsdomstol.

Sverige har en på många sätt väl utbyggd och välfungerande välfärdsstat. Med olika rättighetslagar som socialtjänstlagen och LSS o.s.v. skapar vi möjligheter för personer som i andra samhällen inte hade kunnat förverkliga sig själva. Det är också så man ska se på skolplikten och den lättillgängliga domstolsprövning som förvaltningsdomstolarna erbjuder.

Men även solen har sina fläckar. Vi har ännu inte gett elever i grund- och gymnasieskolan de rättssäkerhetsgarantier som andra medborgare har och vi har sett en allt för godtycklig utbyggnad av polismaktens befogenheter.

I en liberal stat krävs välfärdsinstitutioner. Men en liberal rättsstat kräver också att makten, erkännandet av rättigheter, utövas och tillerkänns under lagarna.

Eller som Hans Corell idag också citerade FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:

“Eftersom det är väsentligt för att människorna inte som en sista utväg skall tvingas att tillgripa uppror mot tyranni och förtryck att de mänskliga rättigheterna skyddas genom rättsstatens principer”

Datalagringen uppe till omröstning

Idag ska riksdagen rösta om datalagringsdirektivet. Liberala studenters och min hållning är att direktivet inte borde genomföras i svensk rätt. Tvärtom borde Sverige gå i bräschen för en lagstiftning som både respekterar rätten till privatliv och är effektiv i kampen mot grov organiserad brottslighet.

Datalagringsdirektivet är varken eller.

Läs min och Christina Engléns debattartikel i UNT om hur Folkpartiet borde rösta.

Måste vi implementera datalagringsdrektivet?

En del av det försvar som vår borgerliga och delvis liberala regering för fram när det kommer till datalagringsdirektivet är att Sverige som land är tvunget att implementera direktivet.

Det stämmer. Alla medlemsstater är tvungna att implementera direktiv som medlemsstaterna har varit med och tagit fram och antagit i EU. Samtidigt så måste man fundera på vems sida man vill stå.

Europeiska unionen är fantastisk. Med handel och öppna gränser har vi skapat världens största frihandelsområde och minnena av 1900-talets konflikter bleknar i takt med att Europas folk integreras allt mer.

Det är i detta sammanhang som man ska se datalagringsdirektivet – som ett sätt att möta nya hot mot européers frihet. Problemet är bara att direktivet inte fyller sitt syfte, eftersom det enligt tyska utvärderingar har små effekter på brottsbekämpningen. Dessutom bryter kartläggningen mot ett av syftena med EU-samarbetet.

EU skapades som en garant för fred och frihet i Europa. Men frihet kräver mer än att polisen får alla resurser som den tror sig behöva. Även om en grundläggande del av frihetsbegreppet är att skydda enskilda medborgare från andra medborgare, så är det från ett liberalt perspektiv minst lika viktigt med ett skydd från staten.

Om man är en sann europé och liberal så motsätter man sig med andra ord en svensk implementering av datalagringsdirektivet. EU ska inte vara ett alibi för att införa integritetskränkande regler som snarare påminner om de östeuropeiska övervakningsapparaterna!

Att Folkpartiet, mitt moderparti och riksdagens mest EU-vänliga parti, inte har den linjen är beklämmande. Folkpartiet borde vara både en pådrivande kraft för europeisk integrationen och en vakthund mot dåliga överstatliga regleringar. Det är Folkpartiet redan när det kommer till jordbrukspolitiken. Nu är det dags att partiet även är det inom dessa frågor!

Men om man ser till debatten så verkar det vara alla andra än just folkpartister som vågar stå emot direktivet: Journalistförbundet och Tidningsutgivarnas debattartikel, Maria Ferm (MP) och Jens Holm (V), Mina moderata karameller, Tokmoderaten, Erik Bengtzboe (M) och Christian Engström (PP) och Camilla Lindberg.