Ska man gäspa eller förfäras?

Ok, jag är en ögontjänare, men jag kan inte undvika att kort kommentera statsministerns tal i Almedalen ikväll. Jag är besviken. Trots att moderatledaren var på uppenbart gott humör och uppslupet raljerade och eldade på de egna anhängarna så var det inte mycket att hänga i julgranen. Jag saknade rent av den gamla torra Reinfeldt som sakligt och tydligt levererar sin pragmatiska syn på saker och ting. Vad han själv saknade var en röd tråd och ett tydligt budskap.

För vad var budskapet egentligen? Statsministern inledde med en spark riktad mot s.k. särintressen och han fortsatte med att skrämmas med oppositionens förslag till skattehöjningar. Nånstans där emellan slog han sig för bröstet och utropade Sverige som ett ljus i Europas ekonomiska mörker och lyckades beskriva arbetslösa ungdomar som ambitionslösa personer som inte vet hur man skriver en jobbansökan. Det var inte mycket till visioner.

Men visionslösheten verkar å andra sidan vara det nya varumärket och detta faller också samman med den nya retoriken om allmänintresse kontra särintresse. Kritiken mot särintressena var ju inte bara talets inledning utan även temat i Reinfeldts debattartikel i DN imorse. Kort går moderaternas nya huvudlinje ut på att man numera är det samhällsbärande partiet. Moderaternas huvuduppgift är att göra korrekta pragmatiska prioriteringar som värnar det s.k. allmänintresset. Ungefär som en myndighet, man ska lyssna på alla och ingen och göra det som är rätt.

Jag blir upprörd av detta. Vadå allmänintresse, vad är det? I varken debattartikeln eller i talet nämnde Reinfeldt något om vad som är detta allmänintresse, annat än att hålla statens finanser i balans. Jag börjar fundera på om moderaterna inte har blivit kidnappade av tjänstemännen på regeringskansliet. Förvalta istället för förnya, bevara istället för förbättra. Statsministern kunde lika gärna ha kallat sig socialdemokrat, det är ju staten framför allt som är den nya parollen. Att moderaterna idag dessutom presenterade en valaffisch som var nästan identisk en 25 år gammal socialdemokratisk affisch ska därför inte ses som busstreck, utan som ett tecken.

Vad moderaterna och Reinfeldt alltså försöker sig på är att stöpa om sig från en politisk kraft till en förvaltande regering. För det är precis det talet om allmänintresse innebär. Och tråkigare kan det inte bli.

SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, SVT, Per Altenberg, Raymond, Kent Persson, Ann-Cathrin

Berätta vad vi vill, inte vad vi inte vill!

Jag röstade på alliansen i förra valet, och jag kommer av naturliga, för att inte säga intelligenta, skäl göra det i år igen. Men jag undrar: var är visionerna?

Igår åkte alliansens partiledare på en liten tågturné. Man hade till och med ett regeringssammanträde där på tåget, trots att det varken var torsdag eller särskilt praktiskt. Nåväl, nu presenterade man ju också nio löften om vad man inte ska göra. Men det vinner vi inga val på.

Det är positivt att ge besked till väljarna om vad man inte tycker om med den rödgröna politiken. Att väljarna med tydligt språk får läsa att regeringen inte tänker tänker höja skatten för vanliga löntagare och att man inte tänker avskaffa rot- och rut-avdragen, är bra. Men det blir ändå fel, vad vill man göra då?

De nio löftena är på nåt sätt det tydliga exemplet på en konservativ retorik. Jag vet att det börjar låta som att jag har hakat upp mig, men Alliansen varken är, eller får vara, konservativ! Vi ska stå för en optimistisk politik med tro på framtiden och en tro på att när Sveriges medborgare får större förtroende för sina egna liv men samtidigt trygghet att misslyckas, då skapar vi ett ännu bättre land.

Poängen är inte att Alliansen inte har gjort bra saker för Sverige, det har vi. Poängen är inte att man inte vill göra Sverige ännu bättre, det vill vi. Poängen är att vi i debatten inte får fastna i att berätta vad vi inte vill, fastna i att berätta hur kass de rödgröna är och fastna i att berätta vad vi har gjort. Vi måste stå upp för och sprida vår berättelse om vad som är bra för Sverige!

Moderaterna måste släppa loss FP och C!

Niklas Ekdal har idag skrivit en mycket intressant artikel på DN Debatt (ständigt denna sida, av mina utgångspunkter att döma kan man tro att den är det enda jag läser). Han går hårt mot blockpolitiken och menar denna inte utgör svaret på de problem som svenska folket ser.

Som stöd för sin tes anför han att blockpolitiken 1) har gjort så att de sociala klyftorna har ökat, 2) lett till en politisk retorik som inte återspeglar den förda politiken, 3) öppnat för SD:s intåg i riksdagen och 4) lett till att de stora politiska frågorna inte besvaras. Även om dessa fyra aspekter – som egentligen väver in i varandra – har poänger, så missar Ekdal poängen lite. Åtminstone är han inte helt tydlig. Problemet är inte att partierna samlas i två block, problemet är att partierna debatterar som två.

Blockpolitiken som retorik
Problemet med utvecklingen i svensk politik är framför allt att vi har fått ett system där sju politiska partier låtsas att de utgör två alternativ. I riksdagen måste partierna naturligtvis samarbeta eftersom de aldrig får egen majoritet, men väljarna behöver få se att det är fråga om sju olika organisationer med delvis olika utgångspunkter.

Ta exempelvis Alliansens jobbpolitik. Den har framför allt grundats på att det ska vara lönsamt att jobba och olönsamt med bidrag. Problemet är att det andra ledet i denna politik, synen på bidragen, i stort grundar sig på en moderat idé. Redan inför valet 2002 talade moderaterna om att kostnaderna för sjukförsäkringen hade ökat lavinartat och att en och en halv miljon människor stod utanför arbetsmarknaden. Svaret enligt M var att spara i offentliga finanser genom att sänka bidragsutbetalningarna och sänka skatterna. Alla borgerliga partier häll dock inte med, folkpartiet t.ex. gav inga siffror på arbetslösheten i sitt valmanifest och talade framför allt om sänkta arbetsgivaravgifter och åtgärder för att underlätta företagande. En kvalificerad gissning är att även centerpartiet hade en sådan mer progressiv politisk vision där plånboksfrågorna tog mindre plats.

Inför valet 2006 såg det i och för sig lite annorlunda ut – alliansen hade ju bildats. Men skillnaderna inom alliansen kvarstod under ytan. I sitt valmanifestet presenterade Reinfeldt visionen att det ska löna sig att arbeta genom att sänka skatterna (vilket man också enades om i alliansen) och att utanförskapet även skulle brytas med sänkta ersättningar. Bland annat ville moderaterna sänka sjukförsäkringen till 70%, a-kassan till 65% och föräldraförsäkringen till 75%. Liksom tidigare var dock mittenpartierna i alliansen inne på en annan linje och C och FP ville behålla 80% i de allmänna försäkringarna och istället satsa på politik för ökad efterfrågan av arbetskraft.

Poängen här är att Alliansen har, som en följd av att moderaterna är det största partiet i koalitionen, enats om en jobbpolitik som mer eller mindre motsvarar moderaternas. Detta kanske inte är något problem rent koalitionsmässigt eftersom M är det största partiet i alliansen, men det problematiska för de mer socialliberala partierna i samarbetet är att dessa mer eller mindre måste välja retorik. Antingen får de stå fast vid sin egen politiska vision och samtidigt blotta en klyfta i alliansen, eller så får de hålla sig till regeringens (moderaternas) politik och visa att det finns ett regeringsalternativ.

Detta senare är vad som har hänt, men det leder fel. Precis som Ekdal pekar på i sin artikel rör vi oss från ett politiskt system med sju partier i tre ”block” till ett politiskt system med två alternativ, punkt. I praktiken har kanske de två blocken rört sig mot varandra, det är ju i mitten svensk politik ligger och där den stora merparten väljare finns. Men eftersom man i en debatt måste tydliggöra skillnaderna så låter det på de två blocken som att de finns en avgrund mellan dem. Socialism eller moderat konservatism.

Denna polariserade retorik är också det som jagar iväg väljarna från de två blocken. Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen, feministiskt initiativ har bildats och piratpartiet gjorde succé i europaparlamentsvalet. Till skillnad mot vad några tror så tror jag att inte att detta beror på att alliansen eller de rödgröna inte har tagit dessa partiers frågor på tillräckligt stort allvar. Flykten till dessa tre partier beror snarare på att väljarna inte ser ett mittenalternativ i svensk politik. Även om de rödgröna och alliansen mer eller mindre har kastat ankar i mitten av den politiska skalan, så låter det inte som det när man lyssnar på debatten dem emellan. När mittenalternativet verkar ha försvunnit i dimman så flyr väljarna till ”intressanta” andra partier.

Vad borde man göra?
Jag tror att om alliansen på allvar ska ha möjlighet att bli återvalda så måste man ändra på sin retorik och även delar av sin politik. Precis som jag har berört tidigare så har moderaterna tagit för mycket plats i alliansen. Det är på ett sätt i sin ordning eftersom moderaterna är det största partiet i regeringen, men det är också det mest konservativa av dem. Om inte centern och folkpartiet höjer sina röster och tydliggör för väljarna att det finns socialliberala krafter i alliansen, så kommer mittenväljarna istället välja det block som i retoriken ligger närmast mitten.

Och nu när de rödgröna accepterar skattesänkningarna (dvs behåller lönsamheten att arbeta) men vill höja ersättningarna i socialförsäkringarna, ja då låter det inte bara som att man har mittenpolitik, man låter som folkpartister. Upp till bevis, alliansen!

Det är för mycket moderater i alliansen

Är det inte lustigt att när brittisk politik blir mer som svensk, då blir den svenska mer som den brittiska. Jag menar, i Storbritannien händer nåt mycket intressant just nu: Labour och Tories utmanas på allvar av det tredje största partiet i årets valrörelse. Liberaldemokraterna fick vara med i valdebatterna i tv och vips, alla tre partier har ungefär lika stort stöd.

Det återstår att se hur valet slutar. Det brittiska valsystemet gynnar konsekvent socialdemokraterna. Det förra valet där dessa fick ungefär lika många röster som de konservativa men ändå en mycket stark majoritet i underhuset är mer än något ett tydligt bevis på detta.

Nåväl, jag har funderat lite över det här med moderater och sossar. Jag är alldeles för ung för att veta hur det har sett ut i svensk rikspolitik tidigare, men jag misstänker att den polarisering som finns mellan blocken idag är mer påtaglig än tidigare. Alliansen har skapat ett trovärdigt alternativ till socialdemokraterna, och Mona har svarat med en egen allians. Och debatten mellan de två sidorna handlar mer om “moderaterna säger” och “sossarna klagar”. Det är ju inte alltid så, men media gillar det där med två alternativ.

Samtidigt som britterna rör sig från ett tvåpartisystem verkar vi alltså röra oss i motsatt riktning

Detta är iofs kanske inte så konstigt. Moderaterna är större än alla andra tre partier i alliansen tillsammans, och sossarna är ännu större. Men det är ändå inte bra, moderaterna är ett parti på kanten i alliansen, medan socialdemokraterna är ett “mittenparti” bland de rödgröna. Poängen är att socialdemokraterna gynnas av att debattera mot moderaterna, eftersom väljarna då lättare missar att det finns tre andra partier i alliansen som är mer nyanserade. Att moderaterna glatt hakar på tåget är inte heller så konstigt, de får ju den uppmärksamhet som alla partier, likt småbarn, skriker efter.

Risken är att alliansen förlorar valet eftersom mittenväljarna missar att det finns mittenpartier i regeringen. Enligt undersökningar är ju så många som en femtedel av de röstberättigade villiga att byta block. Striden om regeringsmakten står och faller alltså i denna mitten vars väljare folkpartiet och centern bättre attraherar. En miljöpartist är en potentiell folkpartist, men inte ofta en potentiell moderat.

Well well, detta var lite lösa tankar som ploppade upp samtidigt som jag läste en artikel i DN om en debatt i Stockholm. Den hade lika gärna kunnat vara hämtad från Storbritannien: Jämtin från Labour och Nordin från Tories. Men var är våra Libdems? Nåja, det kommer ju knappast hända i den här valrörelsen…

Bensinskatten

Äntligen har moderaterna kommit ut ur garderoben och vågar erkänna att höjd bensinskatt är bra för miljön.

Det verktyg som gör att människor ändrar sina vanor som mest är det verktyg som snor lite ur plånboken. Att Borg nu tar bladet från munnen och erkänner att skatter på miljöskadliga ämnen är något bra, kanske till och med för hela alliansen. Visst, det kanske var ett litet brytande av ett kristdemokratiskt vallöfte. Men ska vi förstöra mer luft och förvärra miljön bara för att tillgodose ett gäng kristna som ändå är på väg bort? Självklart inte!

Nu väntar jag bara på att Borg ska våga säga att grön skatteväxling är något bra: högre skatt på sånt som skadar miljön och lägre på sånt som inte skadar. Win-win!

Andra bloggar om: , , , , ,

Rasism är rasism är rasism är Sverigedemokraterna

I olika opinionsmätningar de senaste veckorna har Sverigedemokraterna både fått större stöd än kd och fått över fyra procent. På ett sätt så är det inte alls förvånande: Sverigedemokraterna har mer eller mindre vuxit konstant de senaste åren. Men på ett annat sätt så är det både skrämmande och överraskande. Med betoning på det svenska samhället och den svenska kristna moralen menar sd att bara nationalistisk politik kan ge trygghet och göra sjuka friska. Öppet deklarerar man att

”ett befolkningsmässigt homogent samhälle har bättre förutsättningar att nå en fredlig och demokratisk utveckling, än en heterogen statsbildning. /Och/ därför förespråkar /…/ en restriktiv invandringspolitik, liksom att samhället på alla sätt ska uppmuntra en ökad återvandring. /De menar att/ dagens situation med kulturellt främmande enklaver i de flesta städer är inte hållbar. /Att/ ingen integrationspolitik i världen /…/ klara/r/ av att integrera så många människor på så kort tid som behövs. /Och att/ det bästa både för svenskarna och för de invandrare som inte kunnat anpassa sig till samhället vore om många invandrare återvänder till sina hemländer.”

Jag tror inte att någon av de 349 ledamöterna i riksdagen håller med om detta. En riksdag som är vald av nästan 80% av det svenska folket.
Men hur ska man då möta det hot mot det demokratiska samhället som dessa så kallade demokrater utgör? De senaste åren har det ju varit poppis att säga att man ska möta de främlingsfientliga partierna och på så sätt dra ut trollen i ljuset. Och nu verkar det äntligen hända saker. Men hur ska man då föra debatten? Tydligen ska den handla om arbete. Men vad är det för skitsnack? Genom att debattera alldagliga frågor utan någon konkret fokus på den unkna främlingsfientlighet som ju faktiskt genomsyrar sd så ger man ju dem den auktoritet och trovärdighet som man absolut inte ska ge dem. Vad Per Schlingmann borde och måste göra är att sätta dit dessa demokratiska bastarder och slå dem på näsan. Demokrati kan aldrig gå ihop med nationalism! Trygghet kan aldrig skapas med segregering! Sjukdom kan aldrig botas med det främlingsfientliga viruset!
Därför ska man inte somPer Schlingmann behandla Sverigedemokraterna som vilket parti som helst. För det är de inte! Problemet med Schlingmann är att han ser ett motsattsförhållande mellan debatt och särbehandling. Man ska debattera med sd, men man ska också särbehandla dem. Det ska man göra på det sättet att man debatterar ideologi och främlingsfientlighet. Visst, genom att belysa problem med arbetslöshet och utanförskap. Men det är inte det Schlingmann tyckts vilja. Liksom alla andra förvirrade moderater vill han debattera jobb. Helt fel perspektiv enligt mig. 

Kanske kommer då Ullenhag göra ett bättre jobb i Tv8 ikväll. Folkpartiet har ju tagit debatten förr. Men det är det ingen som skriver nåt om idag. De flesta medierna tycks ha kapitulerat inför den allmänna föreställningen att folkpartiet både är främlingsfientligt och på väg bort. Och rapporteringen kring de förestående debatterna är ett bevis på det. Inte bara låtsas man knappt om att folkpartiet också ska debattera med sd, man låtsas inte heller om att Ullenhag vill debattera just nationalism och populism och anser att Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti vars livsluft är främlingsfientlighet. 

All heder åt Ullenhag som faktiskt sätter fingret på problemet: 

– I ett läge när sd ökade sitt väljarstöd i förra valet har de partier som står upp för principen om människors lika värde en skyldighet att visa respekt mot väljarna genom att avslöja vilken politik sd egentligen står för.

Andra bloggar om , , , ,

SvD är moderat är konservativ

Jag prenumererar på en morgontidning. Jag prenumererar på den för att jag tycker det är trevligt och mysigt att ha den som sällskap på morgonen när man är sådär supertrött och helst av allt vill krypa ner under täcket igen. Ok, jag prenumererar inte på tidningen själv, min granne sponsrar lite också. I alla fall. Många tycker kanske att det inte spelar så stor roll vilken tidning man har, men även om jag sätter kaffet i vrångstrupen ibland med den tidningen jag har så hade jag blivit ännu mer irriterad med konkurrenten.

Visst, det hade kanske varit bättre för då hade man ju vaknat till. I alla fall. Istället för att bli irriterad vid frukostbordet blev jag det idag vid datorn.

Under rubriken “lika till alla eller äkta chanser” kan man läsa lite gammaldags konservativt tänkande. Ett tänkande som dessutom rör till det ordentligt. Poängen med artikeln är att borgerligheten är kättjad i det socialistiska tänkandet och att de fördelningspolitiska effekterna av ett avskaffande av fastighetsskatten bara är buffel och båg.

Som exempel för Mr PJ Linder fram att en lärarfamilj i Nacka betalar dubbelt så mycket i fastighetsskatt som en lärare i Skövde. Ok, så långt är man ju med, men grejen är ju den att en skövdefamilj i både medeltal och sett till median är en tredjedel så förmögna som sina kusiner i Nacka. Så om man nu ska börja räkna siffror så är ju faktiskt Nackalärarna rikare ändå.

Men visst, alla är inte guldgossar och ett beskattande av fiktiva värden är ju inte sådär superoptimalt. Grejen är ju bara den att ett avskaffande av skatten gör att Nackalärarna, som redan är vinnare, får ännu mer pengar. Det är därför man ska beskatta försäljningen högre. De miljarder som staten förlorar går rätt ner i de rikares fickor och det är inte mer än rimligt att ta tillbaka dem.

Nu anser iofs svenskan att det är rätt att ekonomiska skillnader människor emellan ökar. Tycka vad man vill om det. Skillnader är på många sätt bra, men man kan inte hur som helst sätta jämlikhet mot utbildning och beskattning mot företagsklimat. Ett väl fungerande företagsklimat förutsätter jämlikhet och utbildning förutsätter beskattning.

Och rent faktiskt, det spelar ingen roll, var nackalärarna rikare innan och är rikare efter.

Sen att vi ska tänka mer på individen istället för kollektivet, det är en annan sak. Individen behöver också betald skola och socialförsäkringar. Till exempel.

Andra bloggar om:

Snurrig värre från Moderaterna

Hur snurrig den svenska debatten blir kan man se här. De unga moderaterna snurrar ihop det som nästan bara moderater kan drar och en parallell mellan ungdomsarbetslöshet och LO. Hur kan ett avskaffande av en centralorganisation skapa fler jobb? Effekten borde väl snarare bli den motsatta, när hundratusentals fackliga representanter inte längre har ett vända-papper-jobb…

I alla fall. Turordningsreglerna har inget med facket att göra! De finns lagstadgade i LAS. Och de har inte heller något att göra med viljan att anställa, de säger bara vem som ska gå först vid arbetsbrist.

Det är iofs intressant att se att moderaterna börjar slåss mot varandra, men de slåss fortfarande på samma planhalva: turordning hit och turordning dit, ersättningsnivåer hit och ersättningsnivåer dit.

Det man måste göra är ju att göra det mer lönsamt att anställa. Punkt!