Medborgarskapstest forts.

Sist, för alldeles för många dagar sedan, skrev jag lite kort om medborgarskapstest ur en principiell synvinkel. Min poäng där var att man måste fundera över vad medborgarskapet faktiskt är för något för att på allvar kunna ta ställning till idén om medborgarskapstest. Jag menar att medborgarskapet syftar till att avgränsa de som har rösträtt i ett land från de som inte har det. Och eftersom rösträtt handlar om makt att kunna påverka de som fattar beslut över ens huvud i en representativ demokrati, så ska rösträtten vara lätt att förvärva. Och voila! Medborgarskapet ska, principiellt sett, vara lätt att förvärva. Därför är medborgarskapstest problematiska.

Nåväl, inga principer lever ju inte utan undantag. Med pragmatiska argument kan man ofta sticka hål även de mest fina principer i vissa situationer. Och så också med medborgarskapstestet. Jag tänkte titta lite närmare på ett av dessa argument nu: medborgarskapstestet främjar integrationen.
Tanken är enkel, åtminstone i teorin. Genom ökad kunskap om svensk kultur och svenska värderingar, liksom kunskaper om svenska språket, kan man lättare förstå vad det är den invandrande ska integreras i. Märk väl att det inte, även om en del föreslår det, inte ens behöver handla om kultur och värderingar, man skulle lika väl kunna tänka sig att det handlar om lagar och rättigheter. Men tanken är ändå densamma genom kunskap om hur det svenska samhället fungerar kan man lättare bli en del av det svenska samhället.
Det finns bara ett problem – man hoppar över ett steg.
Den relevanta frågan som man måste ställa sig är nämligen på vilket sett ett test, dvs ett prov, ökar kunskaper. Var det proven i skolan som gjorde att vi lärde oss Pythagoras sats? Troligtvis inte.

Medborgarskapstest ur en principiell synvinkel

Att LUF har tagit ställning för medborgarskapstest kan knappast ha undgått någon politiskt initierad. Debatten har dock, till skillnad från den bland annat jag förde på kongressen förra helgen, inte varit något under av intellektuell spänst (Adam Cwejman undantagen). Snarare har något slags skyttegravskrig blossat upp i LUF-Sverige. Tänkte därför bidra med en lite mer resonerade invändning mot förslaget.

Förslag om medborgarskapstest måste ta sin utgångspunkt i medborgarskapet. Utan att fundera över vad medborgarskapet fyller för syfte kan man inte föra en sansad diskussion om vad kriterierna för detta medborgarskap ska vara. Utan att avgränsa medborgarskapet från permanent uppehållstillstånd blir en diskussion om kraven för resan från det senare till det förra rätt meningslös.

Rent juridiskt fyller medborgarskapet syftet att klargöra vilka som får rösta och vilket som har ej särställning i svensk lagstiftning. Detta är visserligen inte helt sant, för även personer med permanent uppehållstillstånd omfattas av våra rättigheter också. Medborgarskapet handlar alltså framför allt om vilka som får rösta i riksdagsval.

Fast nu handlar ju inte allt om juridik. Utöver juridiken kan man säga att medborgarskapet handlar om att särskilja de som har en starkare koppling till staten från de som har en svagare. Rent spontant tycker jag att detta är märkligt. Vilken starkare koppling till ett land kan man egentligen ha än bosättning? Varför har en kvinna som är bosatt i Sverige och har medborgarskap en starkare koppling än en kvinna som endast har permanent uppehållstillstånd?

Den frågan är nämligen relevant i sammanhanget, för, den besvarar frågan varför vi behöver ett test för att särskilja vissa personer från andra. (för det är ju vad test egentligen handlar om)

Ett argument i den här delen, och som jag också återkommer till i följande blogginlägg, är att medborgarskap är ett uttryck för att man är en del av en gemenskap. Även om jag ifrågasätter vilken typ av gemenskap medborgarskapstestförespråkarna avser, vill jag leka med tanken. För, om man i juridisk mening menar att medborgarskap pekar ut vilka som får rösta i riksdagsval, då menar man ju rimligen att tillhörighet till en redan existerande gemenskap (typ Sverige) är en förutsättning för att få rösta. Redan har vill jag säga att den här gemenskapen inte behöver vara etnisk, nationell eller kulturell. Den kan mycket väl, som Adam Cwejman har varit inne på, istället handla om omfamnadet av universella liberala värden.

Men ändå, frågan måste ställas; varför skall tillhörighet till en gemenskap (normen) vara en förutsättning för att få rösta? Vilken tanke om demokrati är det egentligen? Jag menar att den är helt bakvänd. Demokrati får aldrig handla om att de som har makten (i det här fallet de som redan har medborgarskap) ska kunna välja sina medmänniskor. Eller rent konkret: riksdagen ska inte kunna välja sina väljare. Man kan givetvis vara av annan åsikt, men liberal demokrati handlar om självbestämmande och en rätt för den enskilde att påverka makten. En rätt för den enskilde att påverka – välja – den som har monopol på att påverka henne.

Min utgångspunkt är med andra ord att tanken om en gemenskap inte får lägga hinder för den enskildes möjligheter att påverka sin vardag. Med ett kollektivistiskt synsätt kan man kanske motivera det, men liberalt är det knappast. Och rent principiellt handlar ett medborgarskapstest om just detta – att stänga ute människor och begränsa människors möjligheter.

Eftersom inga principer inte bär med sig undantag (som ofta är pragmatiskt motiverade) slutar inte mina resonemang här: snart kommer en del tankar om mer pragmatiska argument för medborgarskapstest (dvs medborgarskapstest som integrationsfrämjande). Jag är dock lika skeptisk där.