Sökes: mod att våga vara liberal

Skriver i senaste numret av Liberal debatt om det liberala uppdraget:

Efter en strejk på ett plåtslageri i Stockholm i slutet av 1800-talet åtalades fyra arbetare. Efter fyra års processande friades dem. Deras advokat hette Karl Staaff. Sju år senare blev han Folkpartiets första statsminister.

I dag, nästan hundra år senare, sitter Folkpartiet återigen i regeringen men på ett valresultat som är partiets sämsta någonsin om man bortser från katastrofvalen 1982 och 1998. Problemet är att partiet inte vet vart det är på väg. Trots pågående partiprogramsarbete är risken stor att partiet inte hittar tillbaka till sina rötter och att det varken sitter i regeringen eller i riksdagen efter nästa val.

Att vara ett liberalt parti är större än att jaga kortsiktiga vinster i opinionen. När Liberala samlingspartiet (föregångaren till Folkpartiet) bildades stod demokrati, rättssäkerhet och liberal jämlikhet i fokus. Kampen då handlade mycket om den underklass som saknade rösträtt och som inte levde på samma villkor som andra. Därför arbetade Folkpartiet under första halvan av 1900-talet för att skapa arbetsrättslig och ekonomisk trygghet för löntagare. Det gav en stor grupp människor frihet.

När den socialdemokratiska dominansen blev ett faktum skiftade partiet fokus och gjorde en ny analys. De offentliga monopolen innebar ofrihet. Det är därför partiets politik de senaste decennierna har handlat om frihet i form av mer makt över den egna plånboken samt avregleringar och valmöjligheter inom välfärden.

Den tredje vågens liberalism lyser dock med sin frånvaro. Med en pågående globalisering och borgerliga regeringar 11 av de 23 senaste åren vid nästa val, är det inte enkelt att formulera nya politiska uppdrag. I skuggan av den ekonomiska liberalismens segertåg de senaste decennierna famlar Folkpartiet märkbart efter ett nytt syfte. Det märks inte minst när man skärskådar vad partiets programrådsgrupp hittills har presterat.

Ansatsen är visserligen imponerande: offentlig blogg, studiecirkelsmaterial och enkäter kompletterat med programråd. Samtidigt är det något som skaver. Flertalet inlägg på programrådsbloggen handlar om politik som partiet redan driver med framgång. Valfrihet inom välfärden återkommer många gånger liksom ekonomisk globalisering och utvecklad skolpolitik.

Den enda gången partiprogramsbloggen känns relevant är när en av partiets riksdags­ledamöter skriver om behovet av spridandet av demokrati och riskerna med allt ekonomiskt starkare diktaturer. Den typen av ansats – hur världen utvecklas och vilka hoten mot friheten är framåt – är dock bristvara i partiprogramsarbetet och i det studiecirkelmaterial som har utformats.

Samtidigt som Folkpartiet sitter i regeringsställning och levererar liberal politik inom många områden håller Sverige och Europa på att förlora sina starka rättssamhällen och gräva ner sig i nationalism. Polisens befogenheter ökar dramatiskt och statens övervakning når rekordnivåer. Samtidigt medför globaliseringen att allt fler känner otrygghet när jobben hotas, invandringen ökar och kraven höjs. Utanför våra gränser monteras demokratin ned i Ungern, nynazistiska partier växer och beslut flyttas till anonyma byråkrater i EU.

Denna utveckling borde vara utgångspunkten för Folkpartiets nya partiprogram och en ny politisk analys. Det nya partiprogrammet får inte ta utgångspunkt i 1900-talets problem­formuleringar. Hotet mot individens frihet i dag är inte antalet leverantörer av äldreboenden utan ett samhälle där det allmänna abdikerar från objektivitet och saklighet.

Detta är vad som händer i ett Sverige där säkerhetspolitiska analyser går före demokratiska friheter och där tiotusentals människor inte upplever att de kan få hjälp och stöd av polisen eller det allmänna när de behöver. I dag räcker inte ens Anne Wibbles »årslön på banken« om man blir arbetslös och hamnar på kant med myndigheterna. Folkpartiets uppgift borde därför nu handla om skyddet av starka demokratiska institutioner och rättssäkerhet eftersom dessa utgör den yttersta garanten mot ofrihet och godtycke.

Bortsett från kastandet av de politiska skygglapparna behöver Folkpartiet dessutom omvärdera sin roll i svensk politik. Parallellt med bristen på ordentlig politisk debatt har partiet anpassat sig för mycket till det politiska landskapet genom att ensidigt fokusera på utbildningsdepartementets frågor.

Alliansvurmen är ett problem. De frihetsreformer koalitionen har genomfört har fört Sverige i en mer liberal riktning men Folkpartiets kräftgång visar även på Alliansens janusansikte. Samarbetet har gett partiet verklig makt att påverka, men försvagar samtidigt partiets röst eftersom Alliansen uppfattas som en partibildning. Och eftersom Alliansens sammantagna politik inte är tillräckligt liberal är inte heller ett fördjupat samarbete svaret.

En mer nykter attityd gentemot övriga allianspartier förutsätter dock att partiet slutar stirra sig blind på opinionen. Egentligen är det märkligt hur landets mesta idéparti så tydligt har förlorat sig i den mediala »logiken«, vilket den uppenbara flörten med moderatväljare representerar.

Att försöka locka moderater som uppger Folkpartiet som bästa andrahandsalternativ är inte ologiskt, men var är tron på den egna politiken? Svaret på frågan om vilken politik Folkpartiet ska driva får inte vara den politik som gammalmoderater saknar i de nya Moderaterna. Svaret måste vara att fördjupa och lyfta fram det som utgör grunden i Folkpartiet liberalerna, förmåga att kritiskt analysera vilka hinder individen möter i dag och imorgon. Lyckas partiet inte behålla den förmågan kan vi lika gärna bilda »Allianspartiet«.

Frågan är vart Folkpartiet är på väg. Den politiska inriktning som partiprogramsarbetet tycks mynna i gör att frågan är högst befogad. Det nya partiprogrammet riskerar att snarare ge mer av samma politik än liberala svar på den nationalism och rättsosäkerhet som breder ut sig i Europa. Faran med det förra är att Folkpartiet blir ännu svårare att särskilja från de andra allianspartierna, hotet från det senare är högst reellt.

Liberalismen är inte bekväm. Den befinner sig alltid i opposition mot de ofriheter som finns för stunden genom att kritiskt analysera olika maktförhållanden i samhället. Det är så Folkpartiet tidigare har bidragit till att göra Sverige till ett fritt, upplyst och demokratiskt land. När nationalismen och rädslan nu står för dörren ligger det därför i Folkpartiets uppdrag att ta kampen för de människor som drabbas av främlingsfientlighet och myndigheters godtycke. För det är vår förbannade plikt. Att våga vara liberaler.

Skönsång för en liberal jurist

“Rättsstaten kräver inte bara skickliga och omdömesgilla poliser, ett effektivt åklagarväsende, oberoende och opartiska domare och en fri advokatkår. Den är beroende av insatser av personer långt utanför juristernas krets. Inte minst viktigt är det att ansvariga politiker på central, regional och lokal nivå har insikt om rättsstatens betydelse.

Här skall också nämnas de många som i olika sammanhang utövar myndighet i förhållande till enskilda medborgare. Hit hör tjänstemän inom skatteväsendet, socialtjänsten och många andra verksamheter som staten, landstingen och kommunerna svarar för.”

Så sjunger Hans Corell på DN Debatt om behovet av en ännu starkare svensk rättsstat.

En av anledningarna till mitt politiska engagemang över huvud taget är en vilja att stärka rättsstatstanken och arbetet för att legalitet präglar all myndighetsutövning. Det är därför jag vill arbeta för bättre riktlinjer i VFN, är emot datalagringsdirektivet och vill ha en konstitutionsdomstol.

Sverige har en på många sätt väl utbyggd och välfungerande välfärdsstat. Med olika rättighetslagar som socialtjänstlagen och LSS o.s.v. skapar vi möjligheter för personer som i andra samhällen inte hade kunnat förverkliga sig själva. Det är också så man ska se på skolplikten och den lättillgängliga domstolsprövning som förvaltningsdomstolarna erbjuder.

Men även solen har sina fläckar. Vi har ännu inte gett elever i grund- och gymnasieskolan de rättssäkerhetsgarantier som andra medborgare har och vi har sett en allt för godtycklig utbyggnad av polismaktens befogenheter.

I en liberal stat krävs välfärdsinstitutioner. Men en liberal rättsstat kräver också att makten, erkännandet av rättigheter, utövas och tillerkänns under lagarna.

Eller som Hans Corell idag också citerade FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:

“Eftersom det är väsentligt för att människorna inte som en sista utväg skall tvingas att tillgripa uppror mot tyranni och förtryck att de mänskliga rättigheterna skyddas genom rättsstatens principer”

Liberalism är visst lösningen

Har idag, föga förvånande, fått svar från SACO Studentråd och Sveriges ingengörer efter gårdagens artikel på SVT Debatt.

I korthet menar Lisa Gemmel och Daniel Eriksson att fackföreningsrörelsen står för ett av två alternativ där det andra är lagstiftning. Tesen är att systemet med kollektivavtal är mer flexibelt än regleringar i lag. Det stämmer i teorin. Avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare är mer flexibelt än en ‘one size fits all’-lösning, som lagstiftning är. Tyvärr så ser inte verkligheten ut på det sättet. Oavsett om det är på grund av kollektivavtal eller lagstiftning så har vi höga ingångslöner och en inflexibel arbetsrätt. Oavsett om det är riksdagens eller fackens fel, så är det så det ser ut.

Ett starkt anställningsskydd och höga ingångslöner leder visserligen inte generellt till högre arbetslöshet, men däremot till lägre sysselsättning för bland annat ungdomar. Unga och personer med en sämre socioekonomisk bakgrund, exempelvis invandrare, missgynnas och får med en strikt reglerad arbetsrätt svårare att få in en fot på arbetsmarknaden.

De negativa effekter som höga ingångslöner har för unga förstärks med andra ord av de strikta anställningsreglerna. I Sverige har de höga ingångslönerna i kombination med utformningen av arbetsrätten och otillräcklig kompetens (och här kommer utbildningspolitiken in i bilden också) i hög grad bidragit till den höga ungdomsarbetslösheten.

Personligen tror jag att facket kan vara en konstruktiv part för att lösa ungdomsarbetslöshetsproblemet. Om facket är berett att tillåta lite högre lönespridning, flexiblare anställningsvillkor mot en rejäl ekonomisk trygghet vid uppsägning, då är vi en god bit på väg mot såväl en nyktrare debatt som en tryggare arbetsmarknad för unga.

Så jag menar inte att lagstiftning är lösningen på problemet, utan att en mer nyanserad fackföreningsrörelse är nyckeln.