Brown hånar brittiska väljare

Gordon Brown avgår som partiledare för de brittiska socialdemokraterna. Labour gjorde ett riktigt dåligt val och förlorade sin majoritet samtidigt som man förlorade 91 mandat och har nu endast 6% fler röster än Liberaldemokraterna.

Browns utspel kan dock inte ses som annat än ett desperat sätt att försöka klänga sig kvar vid makten. I brittisk press har det spekulerats, även innan valet, att ett av scenarierna vid ett så kallat “hung parliament” är att labour byter ledare och fortsätter regera med stöd av Liberaldemokraterna. Och idag, samtidigt som han meddelade sin avgång, bjöd Brown in Liberaldemokraterna till förhandlingar om regeringsmakten.

Det är synd och fånigt: Labour förlorade 7% i valet och britterna är rätt trötta på socialdemokraterna. Något oförtjänt kanske, men så är det. Att tro att det bara handlar om vem det är som styr (Brown) är på sätt och vis ett hån mot brittiska väljare. Britterna röstade på de konservativa och på Liberaldemokraterna, och dessa borde få försöka styra landet genom en majoritetsregering.

Men vi får väl se. Liberaldemokraterna är ju inte helt nöjda med de konservativas syn på EU och framför allt inte Tories inställning till en reform av det brittiska valsystemet. Mitt tips är därför att Liberaldemokraterna kommer hoppa i säng med det parti som lovar mest och är trovärdigast när det kommer till electoral reform. Att Liberaldemokraterna nog sneglar mot Labour är inte heller helt konstigt eftersom partiet är en sammanslagning av det gamla Liberal Party och Social Democratic Party, ett utbrytarparti från – just det, Labour.

Läs även Per Altenberg och Tommy Rydfeldt.

David Cameron bjuder in Liberaldemokraterna

Tittade precis på David Camerons presskonferens. Tories bjuder in Liberaldemokraterna att regera med dem så att Storbritannien får en koalitionsregering med majoritet i underhuset.

Cameron gjorde mycket tydligt att han inte kommer kompromissa på några områden. Han kommer inte kompromissa särskilt mycket med de konservativas EU-skepticism, deras restriktiva syn på invandring och gjorde samtidigt mycket tydligt att merparten av politiken måste hämtas från de konservativas valmanifest.

Liberaldemokraterna kommer dock inte gå helt tomhänta. Det verkar som att Cameron kommer släppa skolpolitiken, arbetet för att förbättra miljön och delar av skattepolitiken till liberalerna. Liberaldemokraterna har ju kampanjat mycket i dessa frågor och har bland annat föreslagit en mycket stor höjning i grundavdraget så att låginkomsttagare får skattesänkningar.

Camerons invit låter mycket intressant och kanske är detta vad britterna behöver. Vad som bekymrar mig dock, är att Cameron inte berörde frågan om ett förändrat valsystem särskilt mycket. Det enda han sa var att man var villig att diskutera det, i en bred kommitté som även inkluderar Labour.

Jo, så mycket för det. Ska bli intressant att höra vad Nick Clegg svarar.

En riktig chans till förändring

Idag är det val i Storbritannien och Nordirland. Under ca fyra-fem veckor har en intensiv valrörelse förts och debatten gått högt. Så högt, att partiledarna nu till och med debatterar i tv. Det har aldrig hänt förr.

Det brittiska valsystemet är annorlunda. Det finns en inbyggd favorisering av det socialdemokratiska partiet vilket leder till helt absurda resultat. 30 % av rösterna betyder inte 30 % av mandaten, utan det kan bli helt annorlunda. Ta till exempel en av de senaste opinionsmätningar som kom i morse från ComRes. Den första siffran är hur många som skulle rösta på partiet, den följande är antalet mandat och den sista hur många procent detta mandat motsvarar:

Tories 37% av rösterna -> 294 mandat = 45% av mandaten
Libdem 28% av rösterna -> 81 mandat = 12% av mandaten
Labour 28% av rösterna -> 248 mandat = 38% av mandaten

Sifrorna talar sitt tydliga språk, inte så konstigt att George Orwell kom från England. För där betyder 37 % av rösterna att man får 45 % av mandaten, och vad konstigare, 28 % betyder 38 % om man är sosse men bara 12 % om man är liberal.

Det intressanta är dock att det verkar som att inget av partierna får egen majoritet i underhuset. Och en minoritetsregering måste styra med stöd av Liberaldemokraterna. Förhoppningen är att det leder till en förändring av det brittiska systemet. Storbritannien är ju mycket olikt Sverige på många sätt. Visst, landet är också med i EU, har sin egen valuta och är marknadsekonomi. Men man saknar skriven konstitution, har ett svagt skydd för mänskliga rättigheter (nåja, där kan vi ju fortfarande göra en hel del i Sverige också) och man har, som jag har visat ovan, ett mycket vinklat valsystem. Ett valsystem som nu också verkar leda till frustration och valfusk.

Om Tories blir tvungen att söka stöd av Liberaldemokraterna för att bilda regering så kan det innebära att liberalerna får igenom några av sina frågor. Och då, då blir det kanske en så att de brittiska väljarna i nästa val faktiskt får en riktig chans att ändra på systemet.

Det är för mycket moderater i alliansen

Är det inte lustigt att när brittisk politik blir mer som svensk, då blir den svenska mer som den brittiska. Jag menar, i Storbritannien händer nåt mycket intressant just nu: Labour och Tories utmanas på allvar av det tredje största partiet i årets valrörelse. Liberaldemokraterna fick vara med i valdebatterna i tv och vips, alla tre partier har ungefär lika stort stöd.

Det återstår att se hur valet slutar. Det brittiska valsystemet gynnar konsekvent socialdemokraterna. Det förra valet där dessa fick ungefär lika många röster som de konservativa men ändå en mycket stark majoritet i underhuset är mer än något ett tydligt bevis på detta.

Nåväl, jag har funderat lite över det här med moderater och sossar. Jag är alldeles för ung för att veta hur det har sett ut i svensk rikspolitik tidigare, men jag misstänker att den polarisering som finns mellan blocken idag är mer påtaglig än tidigare. Alliansen har skapat ett trovärdigt alternativ till socialdemokraterna, och Mona har svarat med en egen allians. Och debatten mellan de två sidorna handlar mer om “moderaterna säger” och “sossarna klagar”. Det är ju inte alltid så, men media gillar det där med två alternativ.

Samtidigt som britterna rör sig från ett tvåpartisystem verkar vi alltså röra oss i motsatt riktning

Detta är iofs kanske inte så konstigt. Moderaterna är större än alla andra tre partier i alliansen tillsammans, och sossarna är ännu större. Men det är ändå inte bra, moderaterna är ett parti på kanten i alliansen, medan socialdemokraterna är ett “mittenparti” bland de rödgröna. Poängen är att socialdemokraterna gynnas av att debattera mot moderaterna, eftersom väljarna då lättare missar att det finns tre andra partier i alliansen som är mer nyanserade. Att moderaterna glatt hakar på tåget är inte heller så konstigt, de får ju den uppmärksamhet som alla partier, likt småbarn, skriker efter.

Risken är att alliansen förlorar valet eftersom mittenväljarna missar att det finns mittenpartier i regeringen. Enligt undersökningar är ju så många som en femtedel av de röstberättigade villiga att byta block. Striden om regeringsmakten står och faller alltså i denna mitten vars väljare folkpartiet och centern bättre attraherar. En miljöpartist är en potentiell folkpartist, men inte ofta en potentiell moderat.

Well well, detta var lite lösa tankar som ploppade upp samtidigt som jag läste en artikel i DN om en debatt i Stockholm. Den hade lika gärna kunnat vara hämtad från Storbritannien: Jämtin från Labour och Nordin från Tories. Men var är våra Libdems? Nåja, det kommer ju knappast hända i den här valrörelsen…

Nu kanske Storbritannien blir ett land som andra

Storbritannien, ett land med ett sjukt politiskt system, går till val i maj. I förra valet fick Labour och Tories ungefär lika många röster, 35% respektive 32%. Trots detta så fick Labour över 55% av platserna i parlamentet, och Tories endast 30%. England är alltså ett land där 35% av rösterna innebär 100% inflytande. Det är sjukt.

Jag kan tillägga att Liberaldemokraterna fick 22% av rösterna men bara 10% av ledamöterna. Twisted!

Jag bodde i England förra läsåret. Under tio månader i Leeds pluggade, engelsk statsrätt och engelsk avtals-, bolags- och skadeståndsrätt samt EU-rätt. Det året förändrade min syn på Storbritannien radikalt, och framför allt på England.

Jag kan ju inte på nåt sätt påstå att jag känner landet på djupet, men jag fick nog en ganska bra inblick. England är ett land som är konformt och konservativt. Klassystemet är relativt djupt rotat, men det är inte bara denna pop-version som jag tänker på främst.

Jag upplever i och för sig även Sverige som relativt konformt och att människor här också tänker på problem ifrån samma perspektiv och så. Men England är värre. Detta s.k liberala landet kryllar av kameror och poliser. Det är ett land utan någon skriven konstitution och har ett system som i princip består av en vald diktator. Detta är inte brösttoner, utan så ser det engelska systemet ut.

Jag tror att grunden för detta systemet är det konservativa systemet med konforma klasser. Detta har lett till ett förhållningssätt till politik som är annorlunda än det svenska. Politik handlar ju om makt, men framför allt om konflikter. Inte på det sättet att konflikter är målet med politiken, men för att konflikter uppstår när man vill ha makt. Idéer och lösningar slåss om makten.

I Sverige har vi en tradition av att lyssna på varandra och en vilja att så ofta som möjligt komma överens. Vi försöker lösa problem genom att på demokratisk väg hitta lösningar. Vi har ett system där hela samhället genom remisser ofta får yttra sig och där vi sätter stark tilltro till de som har kunskap och insikt. I England är det tvärtom. I Storbritannien konfronterar man och kör på allt eller inget.

Jag vet inte om det är det engelska systemet med enmansvalkretsar som har skapat detta fenomen, eller om systemet är ett symptom på inställningen. Oavsett så är det inte ett bra system.

Men nu händer det kanske saker. Enligt den senaste opinionsundersökningenleder numera Liberaldemokraterna och Nick Clegg. Detta är inte bara positivt för att Libdems har en mycket bättre och framför allt nyanserad politik, utan för att det kan bana väg för en total reform av det brittiska politiska systemet. Siffrorna ovan visar tydligt hur systemet gav Labour ett mycket större inflytande än stöd och att Liberaldemokraterna fick ungefär halva inflytandet de förtjänade.

Men nu har Liberaldemokraterna gått om både Tories och Labour i opinionsmätningarna. Måtte detta bli starten på att ändra det brittiska till ett mer proportionellt system där politiker måste samarbeta för att lösa problem!