Dagens politiska debatt tar död på demokratin

Folkpartisterna – likt många andra politiska krafter – slår numera bakut. I takt med att väljarstödet ha visat sig svika i opinionsmätningarna börjar förtroendet svikta och syndabockar letas. Leijonborg åkte ut med huvudet före och media får sig känga efter känga. Fenomenet är ganska intressant, inte bara därför att det är en påtaglig brist på självinsikt i det lilla riksdagspartiet, utan också för att det är ett av de tydligaste symptomen på vad som är lite tokigt i det politiska Sverige. Ett symptom på hur den politiska retoriken slagit knut på sig själv.

Som väljare är det lätt att snurra bort sig i den politiska debatten och till slut finna sig själv i ett hav av påhopp, löften och just populistisk retorik. För den som inte är insatt – vilket de flesta inte är – måste politiken te sig mer och mer förvirrande med partier som friskt lånar varandras frågor och kärnbudskap.

Det blir på något sätt som att pr-människorna fäller krokben för sig själva. Ju mindre väljarna lyssnar, ju enklare blir budskapen, ju mer förvirrade blir väljarna och ju svagare blir den politiska legitimiteten. I takt med att väljarna uppfattar de politiska makthavarna och oppositionen som bärare av samma budskap med samma problembild och liknande lösningar blir väljarna mindre intresserade av politiken. Och det är något som är mycket illa.

Det som händer nu är ju egentligen det som verkligen inte får hända. I takt med att väljarna flyr politiken och blir allt mer ointresserade blir också de budskap som ska fånga väljarnas intressen enklare. Det blir en ond cirkel där alla partier talar samma klarspråk: arbete är viktigt, skolan ska stärka de som är svaga, de sjuka ska bli friska, miljön ska bli bättre och freden i världen ska stärkas.

När sedan dessa verkliga problem realiseras för väljarna och behovet av lösningar blir allt tydligare kommer legitimiteten i systemet förloras. Den processen stärks också av att samtidigt som politikerna tycks stå för samma saker och därför oförmögna att hantera problemen så skriker de mer än någonsin på varandra. Persson föraktar öppet Leijonborg, moderaterna hyllar första maj och Sahlin kallar första april för alliansens dag. Det politiska Sverige blir då mer ett skådespel, en cirkus som inte har några lösningar på dagens problem.

Nu tillhör jag de som tror på att politiken i Sverige kan lösa många av de problem som finns. Inget parti eller politisk kraft har nog den ultimata lösningen men partierna och de styrande besitter förmågan att identifiera problemen och hitta de rätta verktygen. Problemet är bara att när väljarna tappar förtroendet till politiken underlättar man för de mörka, förenklande krafterna. Sverigedemokraterna och de andra krafter som föraktar demokratin och likt treåringar tror på de enkla lösningarna kommer att vinna större insteg.

Den riktigt svåra frågan är bara hur man ska hantera problemet. Jag har ingen aning om hur, men jag tror att en dellösning är en förbättrad och fördjupa dialog med väljarna och samhället. Och då menar jag inte seminarier som ingen går på eller tuffa one-liners. Det som behövs är massiva kampanjer där man köper upp reklamplats i tidningarna, tid i tv och ute i det offentliga rummet.

För att det demokratiska samhället ska överleva är det absolut nödvändigt att fånga tillbaka dem som det demokratiska samhället ska bestå av och framför allt stärka. Tyvärr kommer vi nog inte få se mycket av det. Måtte bara inte Weimarrepubliken upprepa sig.
Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant.se

Leijonborg borde tacka alliansen för makten

Han är trött, han är gråhårig, folk gör narr av hans röst och han har förbrukat sitt politiska kapital. Trots sitt goda självförtroende är det bara en tidsfråga innan han hoppar av. När de större distrikten börjar anmäla sig kommer han inte se någon annan utväg, oavsett antalet vitamininjektioner och tidigare avgångskrav.

Det var aldrig folkpartiet som förde alliansen till makten, det var det alliansen som förde folkpartiet till makten.

Andra bloggar om: , , ,
Pingat på intressant.se

Partiledarbyte till trots måste jag säga att det är betryggande att Leijonborg faktiskt tar upp de fördelningspolitiska effekterna av avskaffandet av fastighetsskatten. Det går ju inte att komma ifrån att det finns sådana aspekter, även om Nuder gapar alldeles för högt den här gången också.

Men som sagt, det känns bra att man faktiskt tittat på rättviseaspekten och erkänner att det är en skattesänkning för de rika och faktiskt funderat på hur man ska kunna ta tillbaka lite av det som man ger.