Utbildning är ingen dans på rosor

Skriver idag tillsammans med Hanna Håkansson i Upsala Nya Tidning om behoven av ytterligare kvalitetssatsningar i högre utbildning, bättre lärare och en ny syn på högskolestudier:

Den senaste tiden har diskussionen gått het om högskolenybörjarnas kunskaper. Lärarna hävdar att studenterna kan för lite och Sveriges Förenade Studentkårer menar att det är lärarna som är dåliga.

Ingen diskuterar dock den bakomliggande orsaken – flumskolan och den snabba utbyggnaden av högskoleväsendet.

Strax efter årsskiftet (UNT Debatt 2/1) slog nio lärare i historia vid Uppsala respektive Linköpings universitet larm om bristande kunskaper i svenska hos sina studenter. Studenterna påstods ha ett oerhört begränsat språk och dålig ordförståelse.

Artikeln följdes upp av Ebba Lisberg Jensen, som på Sveriges Universitetslärarförbunds hemsida hävdade att studenterna har en inlärningsförmåga som kan jämföras med en 13-årings.

Från studenthåll slår man dock föga förvånande ifrån sig kritiken. Sveriges Förenade Studentkårer (Metro 21/3) menar att det är lärarna som är dåliga och allt skulle lösas om det satsades mer resurser på lärarnas pedagogik.

Ännu ett skyttegravskrig gynnar inte svensk utbildningskvalitet. I stället borde alla parter inom utbildningsväsendet reflektera över vilka brister som behöver åtgärdas. Liberala studenter ser framför allt tre åtgärder som avgörande:

  • Gör upp på allvar med flumskolan. Grundskolan har länge präglats av låga kunskapskrav som en följd av en ansvarsförskjutning från lärare till elev. Samtidigt visar en betryggande mängd forskning på betydelsen av en närvarande lärare som förmår att engagera eleverna. Om kunskapsresultaten ska höjas måste läraren ta ett större ansvar vid katedern och finnas till hands för de elever som behöver hjälp.
  • Uppvärdera lärarrollen. Under Socialdemokraterna fick lärarna både mindre inflytande och mindre lön. Ytterligare reformerad lärarutbildning, lärarlegitimation och Folkpartiets lönesatsningar som kan ge upp emot 10 000 kronor mer i månaden för duktiga lärare behöver därför få genomslag. Sveriges lärare gör varje dag en stor insats för Sveriges framtid. Men om vi ska lyckas rekrytera morgondagens lärare måste samhällets uppskattning också synas i lärarnas plånbok.
  • Täpp till kvalitetshålen i den högre utbildningen. På 1990-talet genomgick högskolorna en enorm utbyggnad. Detta var nödvändigt för att möta en allt mer globaliserad ekonomi, men i jakt på kvantitet glömdes kvaliteteten bort. Många studenter träffar i dag inte sina lärare mer än ett par timmar i veckan och många lärare saknar pedagogisk utbildning eller erfarenhet av forskning. Kvalitet i högre utbildning kräver att studenter möter sina lärare ofta och får ut något av mötet i seminariesalen.

Det är i mötet mellan lärare och student som kunskapstörsten väcks och förståelsen ökar. Om inte satsningarna på grundskolans lärare går hand i hand med ytterligare kvalitetsatsningar på högskolan finns risk att Sverige tappar i den globala konkurrensen.
Lärare och utbildningstimmar är dock inte allt. Sverige behöver även en diskussion om den enskilde högskolestudentens ansvar. Studier på högre nivå varken är eller ska vara en dans på rosor. Studenter är vuxna människor och i takt med att studenterna kan ställa krav på sin utbildning måste man tåla att lärarna ställer krav tillbaka. Utbildning är någonting ömsesidigt där studenter och lärare arbetar tillsammans för att utbildningen ska bli så bra som möjligt.

Svensk högskoledebatt har allt för länge präglats av att olika intressegrupper skyller på varandra. Nu senast när lärarna beklagar sig över studenterna och studenterna pekar på lärarnas brister.

Om Sverige ska fortsätta vara en kunskapsnation i en globaliserad ekonomi måste vi dock upp ur sandlådan. Först när alla inser att kunskap inte växer på träd, utan frodas genom hårt arbete och eget ansvar kan Sverige bli en vinnare i konkurrensen.

Lärarleg – en otidsenlig idé?

Jag vet att den här bloggen nästan håller på att utvecklas till löpande uppdateringar om vad som är fel med Alliansen i allmänhet. Jag kan dock inte slita mig. Det är ju så man utvecklas – genom att tydliggöra brister och föreslå förbättringar. Men innan jag funderar över ett ännu ett nytt förslag från regeringen så vill jag bara förtydliga: Alliansen är bra för Sverige!

Vad som ger mig en bitter smak i munnen nu är förslaget om lärarlegitimation. Jag kommer själv ihåg när detta började diskuteras på allvar under utredningen för ett par år sedan. Och även om vår partiledare Jan Björklund har goda intentioner så var jag skeptisk då, och jag är skeptisk nu.

Förslaget om lärarlegitimation går i korthet ut på att endast lärare med en s.k. lärarlegitimation får anställas tills vidare (d.v.s. fast anställning) och att endast sådana lärare får sätta betyg. Tanken är att legitimationen då blir en kvalitetsstämpel.

Kvalitén ska enligt regeringen höjas genom att man efter utbildning kontrollerar lärarens kompetens. Legitimationen blir på så sätt ytterligare en prövning, vilken enligt regeringen kan

”ses som en deklaration av lärarens eller förskollärarens behörighet och lämplighet. Ett legitimationssystem kommer som en följd av detta också sannolikt att kunna höja statusen på yrkena och bidra till en bättre rekryteringsbas där fler väl motiverade personer söker sig till lärar- eller förskolläraryrket.”

Detta kan säkerligen stämma, en ytterligare kontrollstation efter utbildningen kan säkert göra det svårare att bli lärare. Detta i kombination med att endast legitimerade lärare får fast anställning och behörighet att sätta betyg kan göra det mer attraktivt bland de som vill bli lärare att bli just legitimerade lärare.

Men detta är uppenbarligen ett cirkelresonemang. Bara för att det blir svårare och mer attraktivt att vara en legitmerad lärare så innebär inte det per definition att det blir mer attraktivt att bli lärare över huvud taget. Så länge det inte finns attraktiva villkor i form av löner, arbetsmiljö och möjlighet till avancemang och kompetensutveckling så kommer läraryrket inte vara lika attraktivt som andra yrken. Och detta påpekade även bl.a. Högskoleverket under beredningen av propositionen.

Det som är tråkigt är att även regeringen av misstag nästan erkänner bristerna i sitt eget resonemang men inte tar till sig av denna kritik. I propositionen bemöts nämligen bland annat Högskoleverkets kritik med:

“Regeringen anser dock att om det ställs höga krav för att få utöva ett yrke, blir yrket attraktivare för personer som är väl motiverade att anta utmaningen att nå upp till dessa krav och också vidmakthålla dem i sin professionella yrkesutövning. Det kan däremot bli mindre attraktivt för personer som kanske inte kommit in på önskad alternativ utbildning eller har valt läraryrket för att det inte alltid ställts så stora krav.”

Jag menar, här erkänner ju regeringen att statusen höjs genom att färre söker sig till läraryrket. Risken för lärarbrist ökar med andra ord med detta förslag, vilket även Marknadsliberalen har noterat.

Vad som är värre är att systemet klingar bekant, det är nämligen framväxten av ännu ett skråväsende (som jag också har skrivit om tidigare). I Sverige hade vi tidigare – från medeltiden och framåt – ett skråväsende som i praktiken innebar att för att få utöva vissa yrken så var man tvungen att vara medlem av ett skrå. Kungamakten och staten kontrollerade skråna och kunde på så sätt motarbeta konkurrens utifrån. Det vill säga, en viss grupp människor hade monopol på att utöva ett yrke. Skråväsendet avskaffades dock i takt med att ekonomin utvecklades och näringsfrihet infördes istället.

Nu ska det dock tilläggas att läraryrket inte utan vidare kan jämställas med hantverkaryrket. Det finns vissa yrkesområden som det är av yttersta vikt i att den som utför yrket har god och relevant kompetens. Läkaryrket är ett sådant, juristyrket ett annat.

Man kan lätt tänka sig att läraryrket är ett sådant yrke (vilket regeringen inte riktigt anser – för denna motiverar ju legitimationen främst med att höja statusen, inte kompetensen). Duktiga och välutbildade lärare är viktiga för att säkerställa att de elever som vi tvingar till skolan får den goda utbildning de har rätt till.

Problemet är bara att det inte alls är säkert att det är just den svenska lärarutbildningen som ska ha monopol på att utbilda lärare. Man kan mycket väl tänka sig att en högskoleingenjör skulle kunna vara en bra lärare i matematik på gymnasiet. Eller att en litteraturvetare skulle kunna vara en bra svensklärare på högstadiet. Eller att en gammal krögare skulle kunna vara en bra lärare i hemkunskap.

Det viktigaste med svensk skola är inte att lärarna har en viss utbildning eller en viss kompetens. Det viktigaste är att eleverna når målen. Med tanke på hur samhället utvecklas och i den takt som gammal kunskap blir obsolet och ny kunskap blir relevant, så slår skråtänket fel.

Risken med att cementera läraryrket och på så sätt skydda lärare som redan är inne i systemet är att vi får en sämre och mindre diversifierad lärarkår. Eftersom samhället utvecklas i rask takt behöver vi en syn på lärare som är modern. Vi behöver en mängd olika kunskaper i skolan och jag är rädd för att en lärarlegitimation stänger ute friskt blod och nytänkande.

Och för egen del så blir jag lite orolig när lärarfacken och socialdemokraterna applåderar förslaget. Är detta förslag verkligen till för eleverna, eller är det till för lärarna?

Att legitimationen riskerar att inte fungera på grund av att vi kanske får ett B-lag i skolorna som inte har behörighet och som är anställda på viss tid är också ett argument mot förslaget. Jag tror att dessa obehöriga lärare kommer finnas kvar och att de kommer vara ett stöd (läs: rätt och slätt berätta) för de legitimerade lärarna som kommer sätta betygen åt de obehöriga lärarnas elever.

Nej, nu har jag målat fan på väggen tillräckligt mycket. Förslaget om lärarlegitimation kommer inte krossa den svenska skolan. Många, många andra länder har ju trots allt systemet. Men om jag hade fått bestämma så hade jag inte infört legitimationen.

Läs gärna Hell-mans, Törnqvists, Rasmus, Radikalens och Helene Odenjungs mer positiva inlägg om förslaget samt Josefin Strömbergs, Fredriks, Emanuels och Expressens Opinionsbloggs tänkvärda inlägg.

Lärarleg får inte bli nytt skråtänk!

Idag presenterade regeringen ett förslag om lärarlegitimation. Förslaget går i korthet ut på att endast legitimerade lärare ska få fast anställning och att endast dessa ska få sätta betyg. Oppositionen jublar och lärarfacken applåderar.

Syftet med reformen står på två ben – att öka läraryrkets status och att stärka kompetensen i lärarkåren. Utbildade lärare är bättre lärare.

Även om jag delar utbildningsdepartementets mål så kan jag inte undvika att vara lite skeptisk. Lärarna är enormt viktiga i skolan och därför i hela samhället. Utan en kompetent och driven lärarkår utvecklas varken samhället eller de enskilda individer som är detta samhälles byggstenar. Vad som gör mig skeptisk är dock att detta kan vara en utveckling mot ett skråtänk.

En legitimation kan aldrig vara en garanti för kompetens eller bra lärarskap. En legitimation är enbart ett kvitto på att man har genomgått en utbildning. Jag är helt övertygad om att det finns bra lärare som inte har gått lärarhögskolan precis som jag är lika övertygad om att det finns “legitimerade” lärare som är mindre bra. Även om jag delar utbildningsministerns tänk om att man ska höja lärarnas status och kompetens får man vara försiktig med att likställa en legitimation med detta.

Måtte en lärarlegitimation inte vara ett steg på vägen mot ett skråväsende! Ett sådant har vi haft förut och det visade sig att det ledde till ett system där själva strukturen stod före individerna och där konservativa krafter skyddade sig bakom skrået för att undvika utveckling och nya tankesätt. För att få en skola i världsklass behövs bra lärare, inte system som stänger ut de med “fel” kompetens!


Uppdatering: Mot gårdagens strida ström av lovord skrivet nu också Adam Cwejman och DN om varför yrkeslegitimation inte kan garantera kvalitet.