Sökes: en svagare regering och en författningsdomstol

Bland andra Carl Fredrik Bergstöm, den nytillträdde professorn i Europarätt här i Uppsala, som deltagit i SNS:s demokratiråd, skriver på DN Debatt om en rapport de har släppt: Europeiseringen av svensk politik. I korthet skriver de att medlemskapet i EU har påverkat svensk politik men att vi måste ändra grundlagen på några områden och förändra vissa attityder i den svenska förvaltningen. Bland annat vill man ändra regeringsformen så att den bättre speglar relationen till EU och att de svenska domstolarna ska vara mer aktiva i unionen.

Artikeln är välskriven, däremot är författarna inte helt tydliga med sin kritik. Sverige har en mycket stark centralmakt. Den är olik den franska på det sättet att makten inte direkt sipprar ner i myndigheterna tack vare förbudet mot ministerstyre, men regeringens ställning i Sverige är nästan exceptionell. Här har vi stora likheter med systemet i Storbritannien eftersom vi har en nästan total avsaknad av maktdelning i svensk konstitution. Skillnaden mot Storbritannien är dock att domstolarna där har en starkare ställning tack vare kombinationen svag grundlag och Common law (d.v.s att domstolarna utvecklar stora delar av rätten samtidigt som man har principen Rule of Law som delvis balanserar principen om parlamentets suveränitet). I Sverige har vi tvärtom svaga domstolar på grund av kombinationen svag grundlag och en stark folksuveränitetsprincip.

Men likheterna till Storbritannien är dock stora. När jag studerade på andra sidan Nordsjön brukade min lärare i konstitutionell rätt på universitetet i Leeds ofta säga att Storbritannien är en ”elected dictatorship”. Vad han menade då var att premiärministern har en stor makt över regeringen som i sin tur har en mycket stor makt över parlamentet. Hur detta kommer utveckla sig i Storbritannien är dock nu oklart: gårdagens val lämnade efter sig ett s.k. ”hängt parlament” och ett liberalt parti som förlorat mandat trots att fler människor röstar på dem. Det är ohållbart (och här ett sidospår).

foto: Gunnar Seijbold

Nåväl, till europeiserigen av Sverige. Tallberg och Bergström och de andra har många bra poänger i debattartikeln, men de kunde gott säga lite tydligare vad som karaktäriserar svensk konstitutionell tradition och hur denna både hjälper Sveriges ställning i EU men försvagar folket ställning i Sverige. Poängen här är inte att det är det är EU det är fel på. Man kan ha synpunkter på hur unionen är organiserad, och det ska man ha. EU har ett demokratiskt underskott. Poängen är dock att så som det svenska systemet är organiserat så förstärks det redan existerande demokratiska underskottet i både EU och Sverige.

I Sverige har vi som sagt svaga domstolar. Det grundar sig i ett ställningstagande från lagstiftaren att det är folket som bestämmer. Detta är också en bärande tanke i demokratin, inte så mycket för folkvilja alltid är demokratisk och bra, utan för att folket ska få bestämma över sig själv. Denna tanke har starkt genomsyrat svensk konstitutionell tradition och lett till att även om svenska lagar strider mot grundlagen eller internationella MR-konventioner, så står sig dessa. Domstolarna är helt enkelt fega. Det är för övrigt denna aspekt som gör att de svenska domstolarna är obenägna att vända sig till EU-domstolen och be om förhandsavgörande.

Problemet med folksuveräniteten är inte att folket bestämmer, utan att majoriteten ibland kan förtrycka minoriteten. Nu är detta inget gigantiskt problem i Sverige, men vi bör fundera på hur man kan utveckla minoriteters skydd genom en starkare grundlag och en konstitutionell domstol som skyddar våra fri- och rättigheter. Detta skulle troligen också åtgärda några av de problem som SNS:s demokratiråd konkretiserar: en författningsdomstol skulle sända signalen till de allmänna domstolarna att människors rättigheter kan stå över riksdagens lagar. Det skulle troligen göra oss mer benägna att rådfråga EU-domstolen.

Dessutom, en författningsdomstol skulle utveckla det svenska systemet genom att beskära regeringens makt. Hittills har jag beskrivit det som att det är folket som genom riksdagen styr mycket av svensk politik och utveckling. Så ser det dock inte ut. Det starka systemet med partipiska och en beredningsrätt i regeringen gör att statsministerns vilja ofta alltid får genomslag. Det är också denna starka ställning som har blivit ännu starkare med EU-inträdet. Mycket av den politik som förs och utvecklas nere i Bryssel för och utvecklas av just regeringarnas representanter. Säga vad man vill om EU-nämnden, men den fungerar inte riktigt.

Artikeln på DN Debatt lär delvis följas av en debatt av de som tycker att vi ska gå ur EU. EU har ju uppenbarligen påverkat svensk politik, och nu måste man ju till och med ändra i grundlagen. Men om man drar den slutsatsen så har man missat poängen. Sverige har påverkats av EU, men EU har också påverkats av Sverige. Som man skriver i debattartikeln har den svenska arbetsmarknadspolitiken haft ett positivt inflytande och de sociala frågorna tagit större plats i unionen. Sveriges arbete med jämställdhet och miljö har också troligtvis påverkat den gemensamma politiken i EU.

Vad det kokar ner till är att man måste fråga sig om man är positiv till europeisk integration. Jag är det, men många delar tyvärr inte min uppfattning. Jag stöter ofta på åsikten att europeisk integration leder till en europeisk federation. Men då har man missförstått utvecklingen: den europeiska integrationen leder till vad vi vill att den ska leda till. Det finns starka krafter för att harmonisera allt fler lagar i EU, men det är en följd av att de europeiska regeringarna vill lösa gemensamma problem. Med en svagare regering och ett starkare svensk parlament och svensk grundlag visar vi att Sverige tar demokratifrågorna på allvar utan att stoppa den positiva integrationen i Europa.

För att leka lite DN-debatt skulle jag därför vilja komplettera och förtydliga SNS:s nio önskvärda reformer och handlingstrategier:

– Skriv om grundlagen så att skyddet för medborgerliga rättigheter blir starkare.

– Upprätta en författningsdomstol som kan kontrollera att regering och riksdag inte fattar beslut som strider mot våra grundläggande rättigheter

– Stärk riksdagen genom att avskaffa EU-nämnden och inkorporera EU-frågorna i det ordinarie utskottsarbetet

– Skicka den tyska författningsdomstolens dom till alla riksdagsledamöter så att de tar intryck av denna domstols syn på parlamentarisk maktdelning

Det sadistiska Sverige ropar på hårdhet

Igår kunde man läsainternet (och nu på morgonen i tidningarna) att domstolarna dömer allt fler till fängelse, men att man på senare tid dömer till något kortare fängelsestraff. Oj oj oj, utropar Beatrica Ask, usch va hemskt! Vi måste ju bura in brottslingarna för att få ner brottsligheten!

Jag vet inte vad som är det värsta, en onyanserad och på gränsen till okunnig justitieminister eller en opinion som nickar instämmande. Jag kommer att tänka på sossarnas retorik mot moderaterna: ”ni bekämpar inte arbetslösheten, ni bekämpar de arbetslösa”. Ungefär likadant tänker folk i Sverige: vi ska inte satsa på att bekämpa orsakerna till kriminalitet, vi ska slå tjuvarna på fingrarna.

Men frågan som man ska ställa sig, och som inte ställs någonstans i den politiska debatten, är ju om hårdare straff och fängelse verkligen fungerar. Nils Jareborg, professor i straffrätt vid Uppsala universitet uttrycker det ganska bra:

Folk i allmänhet anser sig veta hur man når resultat. Ett samband mellan strängare straff och minskad brottslighet ses som självklart. Kunskapskällan är det s.k. sunda förnuftet (som dessvärre ofta är varken sunt eller förnuftigt).

Det som enligt forskning mest påverkar laglydnaden är inte längden på straff – vilken brottsling räknar med att bli straffad? – utan risken för upptäckt, utbildning, tillfälle att begå brott, social samhörighet och arbetsförhållanden.

Så om det inte är av preventiva skäl som allmänheten vill bestraffa brottslingar, vad är det då? Jo, viljan att bestraffa! Med andra ord, ett utryck för en slags kollektiv sadism.
Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant.se

Snurrig värre från Moderaterna

Hur snurrig den svenska debatten blir kan man se här. De unga moderaterna snurrar ihop det som nästan bara moderater kan drar och en parallell mellan ungdomsarbetslöshet och LO. Hur kan ett avskaffande av en centralorganisation skapa fler jobb? Effekten borde väl snarare bli den motsatta, när hundratusentals fackliga representanter inte längre har ett vända-papper-jobb…

I alla fall. Turordningsreglerna har inget med facket att göra! De finns lagstadgade i LAS. Och de har inte heller något att göra med viljan att anställa, de säger bara vem som ska gå först vid arbetsbrist.

Det är iofs intressant att se att moderaterna börjar slåss mot varandra, men de slåss fortfarande på samma planhalva: turordning hit och turordning dit, ersättningsnivåer hit och ersättningsnivåer dit.

Det man måste göra är ju att göra det mer lönsamt att anställa. Punkt!

All publicitet är bra publicitet. Eller?

Vår kära jämställdhetsminister är i hetluften igen. Säga vad man vill om henne, men hon syns ju i alla fall. Som jag brukar säga.

Personligen tycker jag att det är synd att hon inte kallar sig feminist, vägrar gå med i sitt partis kvinnoförbund och inte tror på delad föräldraförsäkring. Det blir lite tokigt när hon i ena andetaget i svenskans intervju säger att “politiken ska befria kvinnan, så att hon slipper känna att hon måste välja mellan yrkesliv och familje­liv.” Och det andra andetaget inte tycker att politiken ska blanda sig i hur vi män vägrar ta vårt ansvar, eftersom grunden för henner är att hushållen så långt som möjligt ska få göra egna val.

Det är iofs bra att hon vill slopa taket. Men så länge man inte kombinerar det med att dela föräldraförsäkringen kommer nog inte så mycket hända. Tror jag.

Den andra artikeln på nätet denna morgon bekräftar väl bara bilden av att vår kära jämställdhetsminister inte är någon superakademiker, juridikstudierna till trots. Vad nu de hade hjälpt?

Blir lite trött

Maria Abrahamsson har fått det om bakfoten igen – fast vad kan man inte förvänta sig av en ledarskribent på svenskan? Jag har inte läst någon påföljdslära över huvud taget, men min spontana åsikt är att livstidsstraffet inte ska finnas för livstidsstraffets egen skull. Det finns ju en anledning till att tidsbegränsade straff också finns med i straffskalan för mord…