Regeringen måste våga vara liberal även när det gäller rättspolitik

Skriver på SVT Debatt om förslaget att låta IFAU:s databas lagra känsliga personuppgifter:

Med förslaget om IFAU:s databas riskerar regeringen att återigen svika den personliga integriteten. Det blir nu ännu tydligare att Alliansen sätter statens intresse av skydd, kontroll och effektivitet framför individens frihet och rättvisa. Till bokstavskombinationerna FRA, IPRED och DLD ska nu alltså IFAU nu läggas.
Den borgerligt styrda regeringen, som ideologiskt borde ha den enskilda individens intresse som utgångspunkt, riskerar att återigen svika den personliga integriteten. Den 31 maj i år föreslog nämligen Alliansen att institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) ska få tillstånd att skapa en databas med mängder av integritetskänslig information. Om förslaget blir verklighet tar Alliansen ytterligare steg bort från en politik som skyddar individer mot en politik som sätter statens intressen främst.
Med regeringens förslag ska IFAU få skapa en egen datasamling som innehåller personuppgifter om bland annat etniskt ursprung och medlemskap i fackförening. Detta trots att tunga remissinstanser såsom Justitiekanslern och Datainspektionen har avstyrkt förslaget.
Genom att påpeka att arbetsmarknadspolitiken omfattar 60-90 miljarder kr per år försöker regeringen i lagrådsremissen vifta bort invändningarna. Kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken samt IFAU:s eget intresse av att snabbt kunna utföra uppdrag på beställning väger enligt regeringen tyngre än grundläggande fri- och rättigheter. Som Justitiekanslern påpekat i remissförfarandet har inte ens en tydlig proportionalitetsavvägning mellan IFAU:s behov och de förväntade positiva effekterna av databasen gjorts.
Vad regeringen egentligen ger uttryck för med förslaget är att ändamålen helgar medlen och att statens egna intressen är viktigare än medborgarnas skydd. För liberaler i regering och riksdag borde detta vara mycket bekymmersamt. Ett tydligt liberalt förhållningssätt till staten handlar om att ständigt kritiskt analysera maktkoncentrationer som begränsar individens frihet på olika sätt. De polisiära befogenheter och det övervakningssamhälle som Alliansen med datalagringsdirektivet, FRA och andra lagar har medverkat till utgör klara avsteg från detta. Genom den föreslagna databasen blir det ännu tydligare att Alliansen sätter statens intresse av skydd, kontroll och effektivitet framför individens frihet och rättvisa. Det liberala svaret på dessa förslag, från t.ex. Folkpartiet borde alltid vara att trygghet förutsätter frihet.
Att staten i olika sammanhang bygger upp databaser med delvis integritetskänslig information är oundvikligt. I ett rättssamhälle är det dock viktigt att inte skapa system som kan missbrukas. Det innebär att integritetskänslig information måste lagras med stor försiktighet och att man hela tiden avgränsar databaserna. Att då låta ett forskningsinstitut skapa en gigantisk egen databas är stort misslyckande.
Även om den föreslagna databasen endast utgör en liten pusselbit i den övervakning som har ökat med hjälp av såväl Socialdemokraterna som Alliansen de senaste åren borde detta förslag inte ha fått lämna regeringskansliet. Sedan den elfte september 2011 har polisens befogenheter ökat dramatiskt och statens övervakning når rekordnivåer. Nu ska tydligen en stor databas över medborgarna skapas också. Till bokstavskombinationerna FRA, IPRED och DLD ska nu alltså IFAU nu läggas. När ska regeringen våga vara liberal även i rättspolitiken?

Liberalernas svek

Skriver i Upsala Nya Tidning om riksdagens beslut om datalagringsdirektivet:

Riksdagen godkänner att alla våra telefonsamtal, sms och e-postmeddelanden lagras i databaser. Och regeringen föreslår att det ska bli lättare för polisen att komma åt dessa uppgifter. Vem som helst kommer att kunna bli avlyssnad, skriver Benny Lindholm.
I dag fattar riksdagen beslut om datalagringsdirektivet. Med ett enkelt knapptryck tvingar riksdagsledamöterna alla svenska telefon- och internetleverantörer att bygga stora databaser med information om alla våra telefonsamtal, sms och e-postmeddelanden. Datalagringen är dock inte det stora hotet mot vår frihet. I skymundan planerar regeringen att införa ännu fler regler som gör det ännu lättare för polisen att övervaka vanliga människor.
Datalagringsdirektivet är både omdebatterat och kritiserat. Cecilia Malmström, EU-kommissionär med ansvar för arbetet mot den organiserade brottsligheten, beskrev till exempel direktivet som ett ”hafsverk” i Ekots lördagsintervju förra veckan. Samtidigt har datalagringen både kritiserats och förklarats olaglig av flera författningsdomstolar runt om i Europa och flera undersökningar visar att datalagringen endast har en minimal påverkan på brottsbekämpningen.
För svenska politiker från båda blocken räcker det dock inte med de gigantiska informationsdatabaserna. Såväl regeringen som Socialdemokraterna tycker att det måste bli enklare för polisen att få tag på privat information och att tidigare rättssäkerhetsgarantier måste slopas.
Utan någon nämnvärd offentlig debatt har man låtit utreda hur polisens användning av teleoperatörernas information ska kunna förenklas och effektiviseras. Strax innan jul förra året kom svaret. Regeringen föreslår att polisen i sin spaningsverksamhet inte längre ska behöva motivera avlyssningen för domstol och åklagare och att det tidigare kravet på en skäligen misstänkt person ska slopas. När datalagringen är på plats ska det i stället räcka att polisen antar att uppgiften behövs för att ”förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet” för vissa angivna brott.
Som liberal har jag tappat hoppet till våra liberala riksdagspartier i rättssäkerhetsfrågorna. Intresset av att slippa betala böter till EU och intresset av att ge ännu mer makt till polisen står tyvärr högre i kurs än att skydda vanliga medborgares rätt till privatliv och till skydd mot godtycklig maktutövning.
Visserligen ökar förtroendet för den svenska polisen, men att utan rättssäkerhetsgarantier på svaga grunder låta polisen kolla upp vem som har ringt vem kan vara ett smygande demokratiproblem i Sverige. De flesta poliser sköter sina uppgifter, men under stress eller med fel personer vid makten kan luddiga och vidsträckta befogenheter få katastrofala konsekvenser för vanliga människor.
Som det fick i Göteborg för ett drygt år sedan. Där begärde polisen in en mängd trafikdata från en viss telefonmast i syfte att jaga terrorister. Syftet var kanske gott, men insatsen slutade med att grovt beväpnade och maskerade poliser stormade in och grep en helt oskyldig människa mitt framför ögonen på hans gråtande barn. Att regeringens svar i det läget inte är färre polisiära befogenheter utan fler är både förvånande och obehagligt.
I alla rättsstater behövs ett välfungerande rättsväsende som beivrar brott och skyddar allmänheten. I en liberal rättsstat måste dock polismaktens befogenheter alltid vägas mot den enskildes rätt. Därför är det viktigt med gränser för statens makt. Som fallet med de oskyldigt gripna och trakasserade människorna i Göteborg visar, är staten ibland maktfullkomlig, ogenomtänkt och inkompetent.
Garantier för att polisens makt inte missbrukas behövs helt enkelt för att säkerställa en acceptabel lägstanivå. Att i det läget ta bort kravet på domstolsprövning och att det ska finnas en skäligen misstänkt person kan utgöra ett av de största hoten mot enskilda människors frihet i Sverige.
Att Telia, Tele2 och andra internetoperatörer tvingas samla enorma mängder information om varje telefonsamtal och varje e-postmeddelande är inte det stora problemet med datalagringsdirektivet. Sådan information lagras redan i dag. Det stora problemet är att regeringen samtidigt planerar att göra det lättare för polisen att söka bland all denna information. Utan domstolskontroll och utan krav på att man är skäligen misstänkt för ett brott finns en risk för att det är till vilken hederlig medborgare som helst som polisen av misstag rusar in en vanlig söndag morgon. Och det borde vi verkligen prata om
.

En eloge till liberalerna i Europaparlamentet!

Idag kom ett pressmeddelande från ALDE om att LIBE, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, antagit en rapport från en av utskottets liberala ledamöter. Bland annat kräver rapporten en full utvärdering av hur EUs antiterrorlagstiftning har påverkat våra grundläggande fri- och rättigheter. Se gärna gårdagens intervju med rapportförfattaren här.

Jag har själv här på bloggen och i bland annat UNT skrivit ett par inlägg om datalagringsdirektivet och om behovet av en utvärdering av lagstiftningen. All lagstiftning innebär på något sätt en inskränkning i våra friheter. De kan ofta vara motiverade; polismaktens rätt att frihetsberöva kan behövas för att bedriva brottsutredningar och läkarens möjlighet till tvångsomhändertagande på grund av psykisk ohälsa kan behövas för att skydda människors liv och hälsa.

Framför allt är kravet på fler och bättre proportionalitetsbedömningar intressant i Sopha Velds rapport. Det är genom kravet på proportionalitet, det vill säga att lagstiftningen når ett klar och avgränsat syfte och att det inte finns mindre ingripande åtgärder, som vi sätter upp gränser för lagstiftningen.

Ibland undrar jag dock om svenska och europeiska makthavare alltid tänker i de banorna. Allt för ofta tycks det som att intresset av att beivra brott och förhindra misstänka terrorattacker slår ut alla andra intressen. För även om polisen behöver möjlighet att gripa misstänkta brottslingar måste man inse att varje gripande innebär ett ingrepp i rörelsefriheten.

Med den rapport som LIBE nu antagit kanske åtminstone europeiska politiker inser att all lagstiftning inom unionen måste bygga på proportionalitet. För proportionalitet är inte bara ett juridiskt påfund, det är även ett sätt att begränsa statsmaktens vålds- och maktmonopol över enskilda medborgare. Det handlar alltså om precis den frihet som antiterrorlagstiftningen utger sig för att beskydda.

Skönsång för en liberal jurist

“Rättsstaten kräver inte bara skickliga och omdömesgilla poliser, ett effektivt åklagarväsende, oberoende och opartiska domare och en fri advokatkår. Den är beroende av insatser av personer långt utanför juristernas krets. Inte minst viktigt är det att ansvariga politiker på central, regional och lokal nivå har insikt om rättsstatens betydelse.

Här skall också nämnas de många som i olika sammanhang utövar myndighet i förhållande till enskilda medborgare. Hit hör tjänstemän inom skatteväsendet, socialtjänsten och många andra verksamheter som staten, landstingen och kommunerna svarar för.”

Så sjunger Hans Corell på DN Debatt om behovet av en ännu starkare svensk rättsstat.

En av anledningarna till mitt politiska engagemang över huvud taget är en vilja att stärka rättsstatstanken och arbetet för att legalitet präglar all myndighetsutövning. Det är därför jag vill arbeta för bättre riktlinjer i VFN, är emot datalagringsdirektivet och vill ha en konstitutionsdomstol.

Sverige har en på många sätt väl utbyggd och välfungerande välfärdsstat. Med olika rättighetslagar som socialtjänstlagen och LSS o.s.v. skapar vi möjligheter för personer som i andra samhällen inte hade kunnat förverkliga sig själva. Det är också så man ska se på skolplikten och den lättillgängliga domstolsprövning som förvaltningsdomstolarna erbjuder.

Men även solen har sina fläckar. Vi har ännu inte gett elever i grund- och gymnasieskolan de rättssäkerhetsgarantier som andra medborgare har och vi har sett en allt för godtycklig utbyggnad av polismaktens befogenheter.

I en liberal stat krävs välfärdsinstitutioner. Men en liberal rättsstat kräver också att makten, erkännandet av rättigheter, utövas och tillerkänns under lagarna.

Eller som Hans Corell idag också citerade FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:

“Eftersom det är väsentligt för att människorna inte som en sista utväg skall tvingas att tillgripa uppror mot tyranni och förtryck att de mänskliga rättigheterna skyddas genom rättsstatens principer”

Elever måste få ett skydd mot godtycke

Skriver replik i SvD om varför elever borde få rätt att överklaga betyg:

Stefan Caplan (M), gymnasielärare själv, uppvisar en skrämmande syn på hur det offentliga samhället är organiserat. Med svepande formuleringar om att lärare har utbildning och lång erfarenhet menar han att de regler som normalt gäller för myndighetsutövning inte ska gälla i skolan.

Det är inte värdigt ett rättssamhälle att lämna elever helt utan rättsmedel. Samhället utbildar varje år cirka 1,3 miljoner elever i grund- och gymnasieskolan och lärarna fattar årligen cirka 7 miljoner beslut om betyg. Beslut som påverkar framtiden för alla dessa elever.
I en demokratisk rättsstat är det en självklarhet att medborgare ska kunna begära omprövning som ett sätt att skydda sig mot godtycklig maktutövning. Och det gäller barn i lika stor utsträckning som vuxna.
Förslaget om rätt till omprövning av betyg handlar inte om att misstro och svartmåla lärare. Med ett sådant resonemang skulle man lika gärna kunna ta bort överklagbarheten på beslut om försörjningsstöd. För det skulle ju kunna ses som en misstroendeförklaring mot den kommunala handläggaren. Och på samma sätt skulle man kunna argumentera för att ta bort de nyinrättade migrationsdomstolarna som överprövar avslag på ansökan om asyl. Domstolarna signalerar ju då att samhället saknar förtroende för Migrationsverket.
Nej, förslaget handlar om att lärare, liksom all annan myndighetspersonal, begår fel ibland. Det handlar om att signalera att man inte kan sätta betyg på vilka grunder som helst. Skolan ska inte, i ett kunskapssamhälle, vara en oas där normala regler om myndighetsutövning inte gäller.
Inte heller argumentet att rätt till omprövning skulle leda till massiv byråkratisering håller en rimlig intellektuell nivå. Visserligen skulle förslaget innebära att lärarna får dokumentera mer, men det är inte mer än rimligt. Betyg ska nämligen inte sättas på känsla eller vaga icke-dokumenterade uppfattningar.
Om vi ska skapa en bättre skola måste inte bara kraven bli tydligare, betygen måste också sättas på rätt grunder.
Faktum är att rätten att överklaga betyg inte ens handlar om att skapa möjligheter till massöverklaganden eller misstro mot lärare. Förslaget handlar om att harmonisera en av de mest vanliga formerna av myndighetsutövning med övriga former av offentligt maktutövande. Med förslaget ges barn i grund- och gymnasieskolan samma möjligheter till omprövning som studenter i högskolan. Det är inget pekfinner mot lärare, det är att ta barn på samma allvar som vuxna.
Det är alltid obehagligt för beslutsfattare att bli granskade. Det är dock en självklarhet i en liberal rättsstat att granska makten. Med den skolpolitik som Alliansen nu bedriver sätts allt mer fokus på betygen. Det är rätt. Men samtidigt som det ställer större krav på barnen i skolan så ställer det också krav på lärarna. Därför är rätt till omprövning en självklarhet för oss som vill bygga en skola i världsklass.

Måste vi implementera datalagringsdrektivet?

En del av det försvar som vår borgerliga och delvis liberala regering för fram när det kommer till datalagringsdirektivet är att Sverige som land är tvunget att implementera direktivet.

Det stämmer. Alla medlemsstater är tvungna att implementera direktiv som medlemsstaterna har varit med och tagit fram och antagit i EU. Samtidigt så måste man fundera på vems sida man vill stå.

Europeiska unionen är fantastisk. Med handel och öppna gränser har vi skapat världens största frihandelsområde och minnena av 1900-talets konflikter bleknar i takt med att Europas folk integreras allt mer.

Det är i detta sammanhang som man ska se datalagringsdirektivet – som ett sätt att möta nya hot mot européers frihet. Problemet är bara att direktivet inte fyller sitt syfte, eftersom det enligt tyska utvärderingar har små effekter på brottsbekämpningen. Dessutom bryter kartläggningen mot ett av syftena med EU-samarbetet.

EU skapades som en garant för fred och frihet i Europa. Men frihet kräver mer än att polisen får alla resurser som den tror sig behöva. Även om en grundläggande del av frihetsbegreppet är att skydda enskilda medborgare från andra medborgare, så är det från ett liberalt perspektiv minst lika viktigt med ett skydd från staten.

Om man är en sann europé och liberal så motsätter man sig med andra ord en svensk implementering av datalagringsdirektivet. EU ska inte vara ett alibi för att införa integritetskränkande regler som snarare påminner om de östeuropeiska övervakningsapparaterna!

Att Folkpartiet, mitt moderparti och riksdagens mest EU-vänliga parti, inte har den linjen är beklämmande. Folkpartiet borde vara både en pådrivande kraft för europeisk integrationen och en vakthund mot dåliga överstatliga regleringar. Det är Folkpartiet redan när det kommer till jordbrukspolitiken. Nu är det dags att partiet även är det inom dessa frågor!

Men om man ser till debatten så verkar det vara alla andra än just folkpartister som vågar stå emot direktivet: Journalistförbundet och Tidningsutgivarnas debattartikel, Maria Ferm (MP) och Jens Holm (V), Mina moderata karameller, Tokmoderaten, Erik Bengtzboe (M) och Christian Engström (PP) och Camilla Lindberg.

Självklar rätt att överklaga betyg!

Skriver idag i UNT om varför det borde vara självklart att kunna överklaga betyg:

Är lärare ofelbara? I lördagens UNT (15/1) intervjuades Ulla Friis, professor vid Uppsala universitet, om bland annat förslaget om elevers rätt att begära omprövning av betyg.

Friis uttalade att förslaget innebär en misstroendeförklaring mot lärare och att det signalerar att samhället saknar förtroende för lärarkåren. Det är ett mycket provocerande syn på lärarnas ställning i myndighetsmaskineriet. Lärare sätter betyg på elever som enligt lag är tvungna att gå i skolan, betyg som sedan påverkar riktiga människors livsval och livsmöjligheter.

I en demokratisk rättsstat är det en självklarhet att medborgare ska kunna begära omprövning som ett sätt att skydda sig mot godtycklig maktutövning. Menar Friis att det även är fel att kunna ompröva ett beslut om försörjningsstöd, till exempel? Det skulle ju kunna ses som en misstroendeförklaring mot den kommunala handläggaren.

Och menar Friis att vi ska ta bort de nyinrättade migrationsdomstolarna som överprövar avslag på ansökan om asyl? Domstolarna signalerar ju då att samhället saknar förtroende för Migrationsverket. Lärare begår också fel ibland. En rätt till omprövning är ett sätt att stärka elever rättigheter. Lärare ska respekteras och stöttas i sin yrkesutövning, men det innebär inte att elever inte ska ha rätt att ifrågasätta lärares myndighetsutövning. Rättssäkerhet för elever är viktigare än lärares heder.

Björklund borde tänka om och ompröva sin inställning!

Igår presenterades utredningen “Riktiga betyg är bättre än högre betyg“. Utredningen kan man läsa här. I korthet går förslaget ut på att man ska förtydliga rätten till omprövning av betyg, att lärare ska ha en dokumentationsskyldighet och att rektor samt annan lärare ska kunna genomföra den eventuella omprövningen. Det som har florerat på såväl nyhetssajter, bloggar och på ett av regeringens eget departement om att förslaget handlar om överklagande är direkt felaktigt.

Förslaget har alltså mött en hel del motstånd, till och med från självaste utbildningsministern (FP). Denna är värd att bemöta, men först lite kort om vad som borde vara en naturlig startpunkt för en liberal.

En principiell utgångspunkt när det gäller all myndighetsutövning måste nämligen rimligtvis vara att ett beslut som innebär myndighetsutövning ska kunna omprövas och överklagas. När staten fattar ett beslut som i stor eller liten utsträckning påverkar en enskild medborgare så borde den medborgaren ha rätt att vända sig till myndigheten och be den överväga sitt beslut och om det inte fungerar kunna vända sig till en överordnad instans och be dem ompröva beslutet (d.v.s. överklaga – märk skillnaden). Det handlar om att staten inte ska kunna fatta beslut godtyckligt och att det alltid ska finnas ett tryck för att fatta rätt beslut från början.

Nu handlar som sagt visserligen inte förslaget om överklagan utan om rätt till omprövning på den beslutsfattande myndigheten (skolan). Eller inte ens det, för rätt till omprövning finns redan idag i den nya skollagen där det nu kallas för att ändra betygssättningen. Vad utredningen föreslår är egentligen att man ska döpa om det från ändring till omprövning (en slags kosmetika, alltså).

Men finns det då några bra argument mot förslaget som gör att man borde frångå den principiella utgångspunkten? Björklund har i princip fokuserat mest på att lagstadgad rätt till omprövning kommer leda till mer byråkrati i skolan. För det första så undrar jag vad det är för byråkrati Björklund är rädd för (byråkrati är inte alltid dåligt. Men ok, med kravet på dokumentation så blir det troligen med för lärarna att göra. Ett annat byråkratiskt inslag skulle kunna vara att själva omprövningen tar tid i anspråk.

Detta är dock inte så farligt som det låter. Att lärarna ska dokumentera vad eleverna kan är inte något dåligt. Visst, det kommer att ta tid i anspråk, men det får ju vägas mot vinsten av att beslut om betyg blir mer grundat på sådant som går att dokumentera och mindre på godtyckliga omständigheter. Tänk om vi skulle argumentera på samma sätt för migrationsverket (ni behöver inte skriva ned utredningen om asyl) eller på en kommunal myndighet (skit i att dokumentera vilket behov en person med funktionsnedsättning har). Mer dokumentation kommer ta tid från lärarna, men det gynnar eleverna.

Vad gäller den andra invändningen så köper jag inte heller den. Bara för att ett beslut kan omprövas så innebär inte det att varenda beslut kommer omprövas. Jag menar, på universitetet så kan man begära omprövning av ett betyg, men det innebär inte att alla studenter gör det. Detta hänger ihop med att en begäran om omprövning sällan faktiskt leder till just en omprövning. Detta eftersom det kommer krävas att eleven ska påvisa något som antyder att betyget är felaktigt (kanske genom dokumentationen). Och utredningen föreslår också begränsningar i form av att begäran måste lämnas in inom tre veckor och att endast slutbetyget i högstadiet och kursbetyg på gymnasiet kan omprövas enligt förslaget. Alla andra betyg står fast som berget.

Men det finns fler invändningar. På några ställen så har man hävdat att de föreslagna reglerna kommer ändra det sätt som lärarna sätter betyg. Genom att fokus sätts på dokumenterad eller åtminstone dokumenterbar fakta så kan det “bli en väldig fokusering vid skriftliga provresultat”, som Björklund uttryckte det.

Men varför skulle det vara ett problem? Det är ju bara bra om lärare i större utsträckning grundar sina beslut om betyg på sådana resultat och mindre på magkänsla och mer eller mindre godtycklig uppfattning. Det kan verkligen ifrågasättas om det är bra att lärare grundar sina beslut på känsla eller sådant som inte går att dokumentera. Om det är något som framkommer under en lektion så får väl läraren skriva ned det om det nu är så viktigt!

Men även om nu detta skulle vara ett problem så kan lärarna vara lugna, för de kan i praktiken fortsätta att grunda betygen på annat än prov och uppsatser o.s.v. För, Björklunds tes bygger på antagandet att det skriftliga och “känslan” kan leda till två olika slutsatser avseende betyget: antingen så föranleder “känslan” ett högre betyg än vad den dokumenterade kunskapen gör (situation 1), eller så föranleder den ett lägre betyg än vad den dokumenterade kunskapen gör (situation 2).

Och då kommer det i praktiken hända två saker. I situation 1 så kommer eleven inte begära omprövning. Varför begära omprövning av ett VG när man bara har fått G på uppsatserna? I situation 2 så kan dock eleven komma att begära omprövning, men då är det också befogat. Om eleven har fått MVG på proven men ändå fått ett G i betyg så ska ju betyget höjas.

Nej, det förslag som utredningen har presenterat är i själva verket bra. Och jag fattar inte varför Björklund är så negativt inställd. Är det så att han tror att det är politiskt dåligt att vara för en åtgärd som stärker elevers rättssäkerhet. Eller har han helt enkelt inte tänkt igenom förslaget?

Det gäller väl att sätta sitt hopp till den majoritet som faktiskt finns i frågan i riksdagen.

Andra på samma tema: Edvin Alam, Sebastian Hallén, Per-Åke Fredriksson,

Därför överklagar vi inte förvaltningsrättens dom

Idag publicerade UNT en artikel om den dom som föll mot Uppsala kommun förra veckan och som upphävde de “Råd och vägledning” som VFN antog tidigare i år. Den rubrik som UNT satt (“Kommunen får bakläxa om ledsagare”) är missvisande eftersom Förvaltningsrätten över huvud taget inte resonerar kring rätten till ledsagning i sina domskäl. Men domen är ändå intressant eftersom vi i nämnden idag diskuterade huruvida vi skulle överklaga domen.

Själva domen bygger på ett kommunalbesvär från ett antal kommunmedborgare som ansåg att dokumentet begränsar handläggare och politiker i nämndens individutskott på ett sätt så att dessa inte kan fatta beslut i enlighet med framför allt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Förvaltningsrätten gick i princip på de klagandes linje och ansåg därför att nämndens beslut inte var lagenligt (en kommunal nämnd har ju inte befogenhet att fatta beslut som strider mot lag).

Jag vill först tillägga att Förvaltningsrättens dom är illa underbyggd och svår att förstå. Om jag skulle spekulera så skulle Kammarrätten inte göra samma bedömning. Trots detta så argumenterade jag mot att nämnden skulle överklaga domen. Här var jag inte oemotsagd till en början, det fanns en mer eller mindre stark vilja att överklaga på sina håll. Men rationella argument vinner alltid i längden. Oppositionen var visserligen enig i frågan om att inte överklaga, men den enigheten var å andra sidan kortvarig när (S) och (MP) inte röstade med (V)s förslag att återinföra de gamla riktlinjerna.

Problemet med det nuvarande (upphävda) dokumentet är enligt FR att det inte tillräckligt tydligt ger uttryck för att kommunen även fattar beslut tills vidare, att det ställer krav på ett “omedelbart” behov av den sökta insatsen och att man ska vara beredd att flytta när verkställighet erbjuds. Detta i kombination med att vi behöver omformulera skrivningarna som är kopplade till rätten till ledsagning gör att en revision av dokumentet är det bästa svaret på Förvaltningsrättens dom. Revisionen måste enligt mig också syfta till att göra att dokumentet, såväl som den faktiska handläggningen, med säkerhet ligger i linje med LSS och skapa trygghet för de som berörs av våra beslut.

Unga folkpartister i protest mot drogtester i skolan

Jag har tidigare bloggat om att slumpmässiga drogtester av barn inte är att föredra. För det första är skräcken för drogerna överdriven, för det andra är det integritetskränkande. Därför upptäcker jag med glädje att Maria Weimer och andra unga kandidater i Uppsala har släppt ett pressmeddelande med protester mot drogtesterna. Utdrag:

“Pressmeddelande från Folkpartiet liberalerna 2010-05-10
Unga kandidater i protest mot drogtester i skolan!

– Slumpmässiga drogtester av barn är integritetskränkande och sänder fel signal till våra ungdomar. säger Maria Weimer, 31 år, andranamn på riksdagslistan i Uppsala län, med anledning av Fp:s krav på drogtester i skolor.

Tidigare i år utförde Nässjö kommun slumpmässiga drogtester på ungdomar på Brinellgymnasiet. Skolinspektionen slog ner på testerna men Justitieombudsmannen fastställde att de inte stred mot grundlagen. Den 28 mars uttalade Alliansens arbetsgrupp i rättsfrågor, med bland andra Johan Pehrson, att alliansen kommer arbeta för fler skolor ska ha utföra drogtester. 

– Drogproblem finns på några skolor, men det finns en stor risk för att slumpmässiga drogtester främst kommer att användas i utanförskapsområden. Det riskerar bara att öka misstänkliggörandet av ungdomar och kan få dem att känna sig utpekade på ett sätt som ökar andra sociala problem, säger Carl Nettelblad, 25 år, ung kandidat till landstingsfullmäktige i Uppsala. 

– I ett rättssamhälle har godtyckliga och slumpmässiga drogtester ingen plats och Folkpartiet borde ompröva sin inställning i denna fråga. För att på allvar förhindra att ungdomar hamnas i drogmissbruk måste man arbeta med information och upplysning. Det är polis och socialtjänst som ska utreda och erbjuda stöd till ungdomar med drogproblem, inte skolan. Det anser Fannie Finnved, 21 år, ung kandidat till Uppsala kommunfullmäktige.”

Det är bara att gratulera att folkpartiets kandidater i Uppsala står upp även för de ungas integritet. Särskilt Fannie Finnveds uttalande är klockrent. Förslaget om drogtester i skolan har ingen plats i ett rättssamhälle och de riskerar bara försvåra förtroendet för skolhälsovården. Detta påpekade också skolinspektionen med anledning av testerna i Nässjö.

JO kom i och för sig fram till att testerna inte stred mot grundlagen. Men då ska man veta att grundlagens ställning är ganska svag i Sverige. Och att som Johan Pehrson använda grundlagen som stöd för förslaget är bara fånigt. Att vara politiker innebär att ta ställning, och man kan ta ställning med hänvisning till att något är tillåtet enligt grundlagen. Att förbjuda slumpmässiga drogtester av barn skulle också vara tillåtet enligt grundlagen…

Nej, gör om, gör rätt, Johan Pehrson!