Var inte valhänt med valfriheten

Är valfrihet alltid liberalt? Jag läste igår en artikel av Roland Poirer Martinsson som hävdade att föräldrarna själva ska få välja hur de vill ha omsorg om sina barn och att vårdnadsbidraget därför borde försvaras. Nu är ju inte Martinsson känd som en liberal tänkare, men man skulle kunna tänka sig att det finns en liberal tanketråd i hans resonemang. Vid närmare eftertanke är det dock att bedra sig.

vårdnadsbidrag

Continue reading Var inte valhänt med valfriheten

Om ungdomslöner

Okej, jag vet att jag inte borde. Borde snarare göra det motsatta. Men jag vill ändå reflektera lite kring det här med ungdomslöner.

För den som inte följt diskussionen kan jag berätta att begreppet kommer från Lennart Gabrielsson, folkpartistiskt kommunalråd i Sollentuna. Han sa i måndags att

“Om det kostar för mycket att anställa icke erfaren arbetskraft i dag så är det en bra ingång. Man har ju diskuterat lönens nivå eller inte, men man ska komma ihåg att om man inte har jobb och inte får 75 procent av lägstalönen då får man ingen lön alls, och det är ännu mindre.”

Folkpartiet motiverar förslaget på sin hemsidan med att särskilda ungdomslöner, som är ”tydligt lägre än genomsnittslönerna”, skulle öka lönespridningen och göra unga mer konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden. Man hänvisar bland annat till regeringens egen långtidsutredning.

Jag kan inte hitta något resonemang om lönespridningen i långtidsutredningen (vid en sökning av ordet finns det bara på sidan 147 i ett resonemang om att lönespridningen i Sverige ökar på grund av att vi har fler skillnader mellan arbetsplatser). I ett av delbetänkandena (s. 95) skrivs dock

”En större lönespridning i den nedre delen av fördelningen skulle troligen gynna sysselsättningen för svaga grupper men samtidigt öka inkomstklyftorna för de som har jobb. Om arbetsgivaravgifter eller inkomstskatter sänks för personer med låga löner så kan lönekostnaden för företaget sänkas utan att lönen efter skatt minskar. Jobbskatteavdraget och lägre arbetsgivaravgifter för vissa grupper är exempel på sådana åtgärder.”

Nåväl. Ungdomslöner ska alltså vara bra av två skäl:

  1. Det är ett bättre alternativ än socialbidrag
  2. Det ökar lönespridningen.

Vad gäller den första anledningen är jag visserligen lite svag för argumentet att det är bättre med en lägre ingångslön än att leva på socialbidrag. Socialbidraget ligger på existensminimum och passiviserar människor. Jag tror inte att många väljer att leva på socialbidrag av egen vilja (även om undantag säkert finns). För att få socialbidrag måste man i princip krypa för kommunen, redovisa många av sina kostnader och delta i arbetsmarknadsprogram. Det är inget roligt liv. Arbete med lön är mycket bättre.

Frågetecknen består dock. För det första är 75% av ingångslönen knappt mer än ett socialbidrag. 12 000 kronor före skatt blir i Uppsala drygt 9 800 kronor efter skatt. Socialbidrag är inte riktigt så högt, men med en hyra på ca 4000 borde socialbidraget landa på ungefär 9 000 kronor. Min invändning är inte att lönen prompt måste vara mer än ett socialbidrag. Min poäng är att det är en låg ersättning för arbete. Att arbeta kostar också pengar (resor till och från jobbet o.s.v.). Själva lönenivån är med andra ord barockt låg för ett heltidsarbete.

Och mer skeptisk blir jag när jag tänker vidare. Vilka är det egentligen som ska få dessa ungdomslöner? Det kan ju knappast vara så att alla ungdomar under 25 år ska få ungdomslöner första året de arbetar. Det är ju inte bara befängt, det är också otroligt inkonsekvent med det förslag som bl.a. Folkpartiet har på kompetens istället för ålders i LAS.

Någon form av urval ska alltså till. Med andra ord, någon myndighet (arbetsförmedlingen? Soc.?) ska sitta och bestämma att en viss person är tillräckligt inkompetent för att få ett jobb till normal lön och istället, under en period, ha en lägre lön. Jag ställer mig inte bara skeptisk, jag blir upprörd. Och inte övertygad om att det är bra att ge en lön motsvarande socialbidrag till en person som kan vara lika gammal som sin arbetskamrat bara för att kommunen har ansett att den unge är svår att anställa.

Lönespridningen då? Om många fler unga får lägre löner skapas en större lönespridning. Genom att sänka lönerna i botten blir steget större upp till de normala. Problemet är bara att om detta är argumentet för ungdomslöner, då har man inte förstått ett skvatt (eller är det jag som hart missuppfattat något hela tiden?).

När jag och många andra i den liberala rörelsen har diskuterat lönespridning har det ju aldrig handlat om att de med lägst löner tjänar för mycket. Det har ju handlat om att många i Sverige tar studielån och pluggar många år och sedan inte får betalt för det. Och det är ju något helt annat. Blir den högutbildade läraren med höga studielån mer kompenserad bara för att den nyanställde 21-årige vaktmästaren på skolan får en lön som motsvarar existensminimum.

Nej, jag är inte övertygad. Eller för att travestera Kjell-Olof Feldt – Ungdomslöner är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit.

Däremot tror jag att Folkpartiet är mycket mer rätt ute när det gäller ett flexibelt anställningsskydd som grundar sig på kompetens och rätten till bra utbildning som en bas att stå på. För ärligt talat, det är ju inte ett par tusenlappar hit och dit som gör att många företag inte anställer unga, det handlar ju mycket oftare om att de unga som hamnar i arbetslöshet inte har gymnasiekompetens och att arbetsgivare ibland, på grund av det inflexibla anställningsskyddet, är rädda för att anställa unga oprövade tills vidare.

Uppdatering: Jag har fått kritik avseende min beräkning av skatt och försörjningsstöd på kloka Joakim Holmertz blogg. Jag har utvecklat varför beräkningen är korrekt i en kommentar till hans inlägg som kan läsas här.

Liberalism är visst lösningen

Har idag, föga förvånande, fått svar från SACO Studentråd och Sveriges ingengörer efter gårdagens artikel på SVT Debatt.

I korthet menar Lisa Gemmel och Daniel Eriksson att fackföreningsrörelsen står för ett av två alternativ där det andra är lagstiftning. Tesen är att systemet med kollektivavtal är mer flexibelt än regleringar i lag. Det stämmer i teorin. Avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare är mer flexibelt än en ‘one size fits all’-lösning, som lagstiftning är. Tyvärr så ser inte verkligheten ut på det sättet. Oavsett om det är på grund av kollektivavtal eller lagstiftning så har vi höga ingångslöner och en inflexibel arbetsrätt. Oavsett om det är riksdagens eller fackens fel, så är det så det ser ut.

Ett starkt anställningsskydd och höga ingångslöner leder visserligen inte generellt till högre arbetslöshet, men däremot till lägre sysselsättning för bland annat ungdomar. Unga och personer med en sämre socioekonomisk bakgrund, exempelvis invandrare, missgynnas och får med en strikt reglerad arbetsrätt svårare att få in en fot på arbetsmarknaden.

De negativa effekter som höga ingångslöner har för unga förstärks med andra ord av de strikta anställningsreglerna. I Sverige har de höga ingångslönerna i kombination med utformningen av arbetsrätten och otillräcklig kompetens (och här kommer utbildningspolitiken in i bilden också) i hög grad bidragit till den höga ungdomsarbetslösheten.

Personligen tror jag att facket kan vara en konstruktiv part för att lösa ungdomsarbetslöshetsproblemet. Om facket är berett att tillåta lite högre lönespridning, flexiblare anställningsvillkor mot en rejäl ekonomisk trygghet vid uppsägning, då är vi en god bit på väg mot såväl en nyktrare debatt som en tryggare arbetsmarknad för unga.

Så jag menar inte att lagstiftning är lösningen på problemet, utan att en mer nyanserad fackföreningsrörelse är nyckeln.

Facket och ungdomsarbetslösheten

Skriver idag på SVT Debatt om ungdomsarbetslösheten och fackets roll i denna. Rubriksättningen är väl sådär, men den går an.

Min tes är att genom det rigida system med arbetsrättsliga regler och höga ingångslöner – som bland annat facket har kämpat fram – Sverige har, så har vi skapat ett system där unga strukturellt diskrimineras arbetsmarknaden.

Och det är inte så konstigt, ju högre löner (dvs högra kostnader för arbetsgivarna) och inflexibla system, desto mer rimligt blir det för en arbetsgivare att söka den där lite äldre tryggare personen. Ungdomarna blir alltså inte lika intressanta. Och detta skapar en stor ungdomsarbetslöshet och en desperation bland många unga. Som företagen utnyttjar.

Det är i det perspektivet Unionens inlägg i debatten om Phonehouse’s HUTLÖSA anställningsvillkor ska ses. Det är inte mer regler och mindre flexibilitet som löser det grundläggande problemet. Phonehouse’s arrogans mot unga är inte roten av problemet, det är symptomen på ett större.

Snurrig värre från Moderaterna

Hur snurrig den svenska debatten blir kan man se här. De unga moderaterna snurrar ihop det som nästan bara moderater kan drar och en parallell mellan ungdomsarbetslöshet och LO. Hur kan ett avskaffande av en centralorganisation skapa fler jobb? Effekten borde väl snarare bli den motsatta, när hundratusentals fackliga representanter inte längre har ett vända-papper-jobb…

I alla fall. Turordningsreglerna har inget med facket att göra! De finns lagstadgade i LAS. Och de har inte heller något att göra med viljan att anställa, de säger bara vem som ska gå först vid arbetsbrist.

Det är iofs intressant att se att moderaterna börjar slåss mot varandra, men de slåss fortfarande på samma planhalva: turordning hit och turordning dit, ersättningsnivåer hit och ersättningsnivåer dit.

Det man måste göra är ju att göra det mer lönsamt att anställa. Punkt!

Det är inte alltid lätt att älska facket

Jag är med i facket. Tror jag i alla fall. Jag vet inte riktigt varför, de värvade mig under nån föreläsning på T1 (kodord för laisse faire-terminen här på juridkum – förlåt, svamlicum). De stod vid ett bord och sa att det var bäst att gå med.

Funderar lite på om det var nån slags dold maffiametod som de utövade, men jag tror inte det. I alla fall. Jag är med i facket. Numera i Jusek som studerandemedlem och tidigare, när jag jobbade som professionell lurendrejare på Cancer- och Allergifonden, var jag medlem i HTF.

En gång i tiden försökte jag gå med i Handels, men det var för krångligt och jag såg aldrig riktigt poängen med det.

Jag har en kluven inställning till facket. Jag är skeptisk därför att det är en del av den kollektiva lösning som arbetsmarknaden är uppbyggd kring. Jag är också skeptisk därför att de ibland ser mer till sig själva än till den enskilde arbetaren och dennes intressen. Men jag är ju inte dummare än att jag inser att facket ofta är en trygghet för arbetaren. Det märker jag inte minst på jobbet. Och frågan är om vi inte har en hyfsat bra avvägning mellan företagens och arbetstagarnas intressen ändå.

Även om det går lite överstyr ibland.