Folkpartiet och framtiden

Ja du, kära Folkpartiet, vad ska det egentligen bli av dig när du blir stor?

Du fick i höstas ditt näst sämsta valresultat någonsin. I opinionsmätningarna balanserar du på riksdagsspärren.

Forcerad, partiell förnyelse

Efter åtta år i regeringsställning och med företrädare som har suttit i partiets ledning i över 20 år behöver Folkpartiet förnyas. Därför var vi många som delade valanalysen att Folkpartiet behöver utveckla bl.a. sin integrationspolitik och den ekonomiska politiken. Men om man tittar närmare på den rådande förnyelseprocessen är det uppenbart att förnyelsen har kört i diket. Att partiets ledning tyvärr har begått avgörande misstag.

Continue reading Folkpartiet och framtiden

Språktest inte lösningen

Idag skriver Björklund, Ullenhag och Sabuni på DN Debatt om Folkpartiets integrationspolitik. Egentligen är det en bra artikel, partiet föreslår flera bra åtgärder för att främja ett inkluderande samhälle som bygger på egen försörjning och språkkunskaper. Bland annat föreslår partiet att kommuner måste erbjuda sysselsättning och aktiviteter för de som är långvarigt beroende av försörjningsstöd, något som har visat sig kunna hjälpa tillbaka till arbete. Man föreslår också att fler ska erbjudas yrkespraktik och att personer som anhöriginvandrar också måste få hjälp och stöd av samhället.
Särskilt glädjande är att Folkpartiet mycket tydligt signalerar att öppenhet och migration både är välkommet och nödvändigt för Sverige. Därmed tar partiet tydligt avstånd från t.ex. Sverigedemokraterna och signalerar att man är ett liberalt parti som välkomnar globalisering och arbetar mot den främlingsfientlighet som breder ut sig.Men så var det detta med språktest. Det förslag som används som slagträ i debatten för att svartmåla oss som rörelse. Det är tråkigt, inte minst eftersom Folkpartiet inte har någon annan avsikt än att främja integration vilket är viktigt i en tid av globalisering och invandring som partiet välkomnar.

Det betyder dock inte att förslaget inte bör diskuteras, dock på en betydligt mer sansad nivå. Språktest för medborgarskap är inte något nytt. Sådant finns i någon form i de allra flesta europeiska länder. Studerar man den statistik som Globaliseringsrådet tog fram i sin rapport ”Språk, krav och medborgarskap” (s. 47) syns dock inga större skillnader i sysselsättningsgrad mellan länder som har språktest och länder som inte har det. Som verktyg för ökade språkkunskaper och för sysselsättning finns det inga tydliga belägg.

Det kan förstås finnas andra fördelar med ett språktest än integration i form av sysselsättning. Testet skulle kunna innebära ett tillskott av socialt kapital eller att fler känner sig hemma i sitt nya land. Frågan är dock vad det är man i så fall vill uppnå och om det finns stöd för att just språktest leder till detta. Forskningen ger inte några svar för varken det ena eller det andra på det här området och så länge man inte vet vad man vill uppnå och har stöd i sina idéer för hur man kommer dit är det därför oklokt att leka med demokratiska rättigheter.

Därmed inte sagt att kunskaper i svenska är oviktigt för att komma in på arbetsmarknaden och därmed underlätta för egenmakt genom egen försörjning. Att koppla språk till medborgarskap är emellertid olyckligt eftersom det kan få negativa bieffekter. Det finns tecken på att efterfrågan på medborgarskap är känsligt för ökade krav. Ett språktest leder därför troligen till att färre lyckas integreras via medborgarskapet eftersom ytterligare ett hinder införs. De som hamnar utanför skulle dessutom med stor sannolikhet vara de med sämst språkkunskaper och med sämst utbildningsbakgrund. Det vore en olycklig utveckling ur ett integrationsperspektiv.

Detta är inte heller det enda problemet, även den liberala synen på staten utmanas. Vårt medborgarskap påverkar inte nämnvärt tillgången till välfärdsförmåner. Det ger dock rätt att påverka samhället genom rösträtt och ett starkare skydd för grundläggande fri- och rättigheter. Medborgarskapet utgör på så sätt grunden för individens relation med makten. Ett språktest skulle därför i praktiken reducera människors inflytande och exkludera dem enbart på grund av språkkunskaper.

Språktest signalerar dessutom att medborgarskapet inte handlar om universella värden och grundläggande principer utan snarare om det svenska språket och kulturen. Kunskaper i svenska och förståelse för vårt samhälle är viktigt för integration, men bör inte i en globaliserad värld vara en förutsättning för medborgerligt inflytande.

I en värld där gränser rivs förlorar nationalstaten betydelse för varje dag som går. Det behöver pareras med en gemenskap som är lätt tillgänglig och som baseras på universella principer och grundläggande fri- och rättigheter. Krav på kunskaper om ett litet språk i Europas utkant varken kan eller borde dock räknas till det gemenskapsbygget. Språktest signalerar att kunskaper i svenska är viktigt för integration, men att koppla det till medborgarskap utmanar andra liberala principer. Och det är inget annat än olyckligt. Nästa gång Folkpartiet presenterar ett integrationspolitiskt program hoppas jag därför att kravet på språktest är struket.

Björklund borde tänka om och ompröva sin inställning!

Igår presenterades utredningen “Riktiga betyg är bättre än högre betyg“. Utredningen kan man läsa här. I korthet går förslaget ut på att man ska förtydliga rätten till omprövning av betyg, att lärare ska ha en dokumentationsskyldighet och att rektor samt annan lärare ska kunna genomföra den eventuella omprövningen. Det som har florerat på såväl nyhetssajter, bloggar och på ett av regeringens eget departement om att förslaget handlar om överklagande är direkt felaktigt.

Förslaget har alltså mött en hel del motstånd, till och med från självaste utbildningsministern (FP). Denna är värd att bemöta, men först lite kort om vad som borde vara en naturlig startpunkt för en liberal.

En principiell utgångspunkt när det gäller all myndighetsutövning måste nämligen rimligtvis vara att ett beslut som innebär myndighetsutövning ska kunna omprövas och överklagas. När staten fattar ett beslut som i stor eller liten utsträckning påverkar en enskild medborgare så borde den medborgaren ha rätt att vända sig till myndigheten och be den överväga sitt beslut och om det inte fungerar kunna vända sig till en överordnad instans och be dem ompröva beslutet (d.v.s. överklaga – märk skillnaden). Det handlar om att staten inte ska kunna fatta beslut godtyckligt och att det alltid ska finnas ett tryck för att fatta rätt beslut från början.

Nu handlar som sagt visserligen inte förslaget om överklagan utan om rätt till omprövning på den beslutsfattande myndigheten (skolan). Eller inte ens det, för rätt till omprövning finns redan idag i den nya skollagen där det nu kallas för att ändra betygssättningen. Vad utredningen föreslår är egentligen att man ska döpa om det från ändring till omprövning (en slags kosmetika, alltså).

Men finns det då några bra argument mot förslaget som gör att man borde frångå den principiella utgångspunkten? Björklund har i princip fokuserat mest på att lagstadgad rätt till omprövning kommer leda till mer byråkrati i skolan. För det första så undrar jag vad det är för byråkrati Björklund är rädd för (byråkrati är inte alltid dåligt. Men ok, med kravet på dokumentation så blir det troligen med för lärarna att göra. Ett annat byråkratiskt inslag skulle kunna vara att själva omprövningen tar tid i anspråk.

Detta är dock inte så farligt som det låter. Att lärarna ska dokumentera vad eleverna kan är inte något dåligt. Visst, det kommer att ta tid i anspråk, men det får ju vägas mot vinsten av att beslut om betyg blir mer grundat på sådant som går att dokumentera och mindre på godtyckliga omständigheter. Tänk om vi skulle argumentera på samma sätt för migrationsverket (ni behöver inte skriva ned utredningen om asyl) eller på en kommunal myndighet (skit i att dokumentera vilket behov en person med funktionsnedsättning har). Mer dokumentation kommer ta tid från lärarna, men det gynnar eleverna.

Vad gäller den andra invändningen så köper jag inte heller den. Bara för att ett beslut kan omprövas så innebär inte det att varenda beslut kommer omprövas. Jag menar, på universitetet så kan man begära omprövning av ett betyg, men det innebär inte att alla studenter gör det. Detta hänger ihop med att en begäran om omprövning sällan faktiskt leder till just en omprövning. Detta eftersom det kommer krävas att eleven ska påvisa något som antyder att betyget är felaktigt (kanske genom dokumentationen). Och utredningen föreslår också begränsningar i form av att begäran måste lämnas in inom tre veckor och att endast slutbetyget i högstadiet och kursbetyg på gymnasiet kan omprövas enligt förslaget. Alla andra betyg står fast som berget.

Men det finns fler invändningar. På några ställen så har man hävdat att de föreslagna reglerna kommer ändra det sätt som lärarna sätter betyg. Genom att fokus sätts på dokumenterad eller åtminstone dokumenterbar fakta så kan det “bli en väldig fokusering vid skriftliga provresultat”, som Björklund uttryckte det.

Men varför skulle det vara ett problem? Det är ju bara bra om lärare i större utsträckning grundar sina beslut om betyg på sådana resultat och mindre på magkänsla och mer eller mindre godtycklig uppfattning. Det kan verkligen ifrågasättas om det är bra att lärare grundar sina beslut på känsla eller sådant som inte går att dokumentera. Om det är något som framkommer under en lektion så får väl läraren skriva ned det om det nu är så viktigt!

Men även om nu detta skulle vara ett problem så kan lärarna vara lugna, för de kan i praktiken fortsätta att grunda betygen på annat än prov och uppsatser o.s.v. För, Björklunds tes bygger på antagandet att det skriftliga och “känslan” kan leda till två olika slutsatser avseende betyget: antingen så föranleder “känslan” ett högre betyg än vad den dokumenterade kunskapen gör (situation 1), eller så föranleder den ett lägre betyg än vad den dokumenterade kunskapen gör (situation 2).

Och då kommer det i praktiken hända två saker. I situation 1 så kommer eleven inte begära omprövning. Varför begära omprövning av ett VG när man bara har fått G på uppsatserna? I situation 2 så kan dock eleven komma att begära omprövning, men då är det också befogat. Om eleven har fått MVG på proven men ändå fått ett G i betyg så ska ju betyget höjas.

Nej, det förslag som utredningen har presenterat är i själva verket bra. Och jag fattar inte varför Björklund är så negativt inställd. Är det så att han tror att det är politiskt dåligt att vara för en åtgärd som stärker elevers rättssäkerhet. Eller har han helt enkelt inte tänkt igenom förslaget?

Det gäller väl att sätta sitt hopp till den majoritet som faktiskt finns i frågan i riksdagen.

Andra på samma tema: Edvin Alam, Sebastian Hallén, Per-Åke Fredriksson,

Lärarleg – en otidsenlig idé?

Jag vet att den här bloggen nästan håller på att utvecklas till löpande uppdateringar om vad som är fel med Alliansen i allmänhet. Jag kan dock inte slita mig. Det är ju så man utvecklas – genom att tydliggöra brister och föreslå förbättringar. Men innan jag funderar över ett ännu ett nytt förslag från regeringen så vill jag bara förtydliga: Alliansen är bra för Sverige!

Vad som ger mig en bitter smak i munnen nu är förslaget om lärarlegitimation. Jag kommer själv ihåg när detta började diskuteras på allvar under utredningen för ett par år sedan. Och även om vår partiledare Jan Björklund har goda intentioner så var jag skeptisk då, och jag är skeptisk nu.

Förslaget om lärarlegitimation går i korthet ut på att endast lärare med en s.k. lärarlegitimation får anställas tills vidare (d.v.s. fast anställning) och att endast sådana lärare får sätta betyg. Tanken är att legitimationen då blir en kvalitetsstämpel.

Kvalitén ska enligt regeringen höjas genom att man efter utbildning kontrollerar lärarens kompetens. Legitimationen blir på så sätt ytterligare en prövning, vilken enligt regeringen kan

”ses som en deklaration av lärarens eller förskollärarens behörighet och lämplighet. Ett legitimationssystem kommer som en följd av detta också sannolikt att kunna höja statusen på yrkena och bidra till en bättre rekryteringsbas där fler väl motiverade personer söker sig till lärar- eller förskolläraryrket.”

Detta kan säkerligen stämma, en ytterligare kontrollstation efter utbildningen kan säkert göra det svårare att bli lärare. Detta i kombination med att endast legitimerade lärare får fast anställning och behörighet att sätta betyg kan göra det mer attraktivt bland de som vill bli lärare att bli just legitimerade lärare.

Men detta är uppenbarligen ett cirkelresonemang. Bara för att det blir svårare och mer attraktivt att vara en legitmerad lärare så innebär inte det per definition att det blir mer attraktivt att bli lärare över huvud taget. Så länge det inte finns attraktiva villkor i form av löner, arbetsmiljö och möjlighet till avancemang och kompetensutveckling så kommer läraryrket inte vara lika attraktivt som andra yrken. Och detta påpekade även bl.a. Högskoleverket under beredningen av propositionen.

Det som är tråkigt är att även regeringen av misstag nästan erkänner bristerna i sitt eget resonemang men inte tar till sig av denna kritik. I propositionen bemöts nämligen bland annat Högskoleverkets kritik med:

“Regeringen anser dock att om det ställs höga krav för att få utöva ett yrke, blir yrket attraktivare för personer som är väl motiverade att anta utmaningen att nå upp till dessa krav och också vidmakthålla dem i sin professionella yrkesutövning. Det kan däremot bli mindre attraktivt för personer som kanske inte kommit in på önskad alternativ utbildning eller har valt läraryrket för att det inte alltid ställts så stora krav.”

Jag menar, här erkänner ju regeringen att statusen höjs genom att färre söker sig till läraryrket. Risken för lärarbrist ökar med andra ord med detta förslag, vilket även Marknadsliberalen har noterat.

Vad som är värre är att systemet klingar bekant, det är nämligen framväxten av ännu ett skråväsende (som jag också har skrivit om tidigare). I Sverige hade vi tidigare – från medeltiden och framåt – ett skråväsende som i praktiken innebar att för att få utöva vissa yrken så var man tvungen att vara medlem av ett skrå. Kungamakten och staten kontrollerade skråna och kunde på så sätt motarbeta konkurrens utifrån. Det vill säga, en viss grupp människor hade monopol på att utöva ett yrke. Skråväsendet avskaffades dock i takt med att ekonomin utvecklades och näringsfrihet infördes istället.

Nu ska det dock tilläggas att läraryrket inte utan vidare kan jämställas med hantverkaryrket. Det finns vissa yrkesområden som det är av yttersta vikt i att den som utför yrket har god och relevant kompetens. Läkaryrket är ett sådant, juristyrket ett annat.

Man kan lätt tänka sig att läraryrket är ett sådant yrke (vilket regeringen inte riktigt anser – för denna motiverar ju legitimationen främst med att höja statusen, inte kompetensen). Duktiga och välutbildade lärare är viktiga för att säkerställa att de elever som vi tvingar till skolan får den goda utbildning de har rätt till.

Problemet är bara att det inte alls är säkert att det är just den svenska lärarutbildningen som ska ha monopol på att utbilda lärare. Man kan mycket väl tänka sig att en högskoleingenjör skulle kunna vara en bra lärare i matematik på gymnasiet. Eller att en litteraturvetare skulle kunna vara en bra svensklärare på högstadiet. Eller att en gammal krögare skulle kunna vara en bra lärare i hemkunskap.

Det viktigaste med svensk skola är inte att lärarna har en viss utbildning eller en viss kompetens. Det viktigaste är att eleverna når målen. Med tanke på hur samhället utvecklas och i den takt som gammal kunskap blir obsolet och ny kunskap blir relevant, så slår skråtänket fel.

Risken med att cementera läraryrket och på så sätt skydda lärare som redan är inne i systemet är att vi får en sämre och mindre diversifierad lärarkår. Eftersom samhället utvecklas i rask takt behöver vi en syn på lärare som är modern. Vi behöver en mängd olika kunskaper i skolan och jag är rädd för att en lärarlegitimation stänger ute friskt blod och nytänkande.

Och för egen del så blir jag lite orolig när lärarfacken och socialdemokraterna applåderar förslaget. Är detta förslag verkligen till för eleverna, eller är det till för lärarna?

Att legitimationen riskerar att inte fungera på grund av att vi kanske får ett B-lag i skolorna som inte har behörighet och som är anställda på viss tid är också ett argument mot förslaget. Jag tror att dessa obehöriga lärare kommer finnas kvar och att de kommer vara ett stöd (läs: rätt och slätt berätta) för de legitimerade lärarna som kommer sätta betygen åt de obehöriga lärarnas elever.

Nej, nu har jag målat fan på väggen tillräckligt mycket. Förslaget om lärarlegitimation kommer inte krossa den svenska skolan. Många, många andra länder har ju trots allt systemet. Men om jag hade fått bestämma så hade jag inte infört legitimationen.

Läs gärna Hell-mans, Törnqvists, Rasmus, Radikalens och Helene Odenjungs mer positiva inlägg om förslaget samt Josefin Strömbergs, Fredriks, Emanuels och Expressens Opinionsbloggs tänkvärda inlägg.

Dagens politiska debatt tar död på demokratin

Folkpartisterna – likt många andra politiska krafter – slår numera bakut. I takt med att väljarstödet ha visat sig svika i opinionsmätningarna börjar förtroendet svikta och syndabockar letas. Leijonborg åkte ut med huvudet före och media får sig känga efter känga. Fenomenet är ganska intressant, inte bara därför att det är en påtaglig brist på självinsikt i det lilla riksdagspartiet, utan också för att det är ett av de tydligaste symptomen på vad som är lite tokigt i det politiska Sverige. Ett symptom på hur den politiska retoriken slagit knut på sig själv.

Som väljare är det lätt att snurra bort sig i den politiska debatten och till slut finna sig själv i ett hav av påhopp, löften och just populistisk retorik. För den som inte är insatt – vilket de flesta inte är – måste politiken te sig mer och mer förvirrande med partier som friskt lånar varandras frågor och kärnbudskap.

Det blir på något sätt som att pr-människorna fäller krokben för sig själva. Ju mindre väljarna lyssnar, ju enklare blir budskapen, ju mer förvirrade blir väljarna och ju svagare blir den politiska legitimiteten. I takt med att väljarna uppfattar de politiska makthavarna och oppositionen som bärare av samma budskap med samma problembild och liknande lösningar blir väljarna mindre intresserade av politiken. Och det är något som är mycket illa.

Det som händer nu är ju egentligen det som verkligen inte får hända. I takt med att väljarna flyr politiken och blir allt mer ointresserade blir också de budskap som ska fånga väljarnas intressen enklare. Det blir en ond cirkel där alla partier talar samma klarspråk: arbete är viktigt, skolan ska stärka de som är svaga, de sjuka ska bli friska, miljön ska bli bättre och freden i världen ska stärkas.

När sedan dessa verkliga problem realiseras för väljarna och behovet av lösningar blir allt tydligare kommer legitimiteten i systemet förloras. Den processen stärks också av att samtidigt som politikerna tycks stå för samma saker och därför oförmögna att hantera problemen så skriker de mer än någonsin på varandra. Persson föraktar öppet Leijonborg, moderaterna hyllar första maj och Sahlin kallar första april för alliansens dag. Det politiska Sverige blir då mer ett skådespel, en cirkus som inte har några lösningar på dagens problem.

Nu tillhör jag de som tror på att politiken i Sverige kan lösa många av de problem som finns. Inget parti eller politisk kraft har nog den ultimata lösningen men partierna och de styrande besitter förmågan att identifiera problemen och hitta de rätta verktygen. Problemet är bara att när väljarna tappar förtroendet till politiken underlättar man för de mörka, förenklande krafterna. Sverigedemokraterna och de andra krafter som föraktar demokratin och likt treåringar tror på de enkla lösningarna kommer att vinna större insteg.

Den riktigt svåra frågan är bara hur man ska hantera problemet. Jag har ingen aning om hur, men jag tror att en dellösning är en förbättrad och fördjupa dialog med väljarna och samhället. Och då menar jag inte seminarier som ingen går på eller tuffa one-liners. Det som behövs är massiva kampanjer där man köper upp reklamplats i tidningarna, tid i tv och ute i det offentliga rummet.

För att det demokratiska samhället ska överleva är det absolut nödvändigt att fånga tillbaka dem som det demokratiska samhället ska bestå av och framför allt stärka. Tyvärr kommer vi nog inte få se mycket av det. Måtte bara inte Weimarrepubliken upprepa sig.
Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant.se

Sossarna är libertarianer och Björklund är sosse

Batongliberalen har tydligen i praktiken segrat. Om han verkligen har vunnit slaget kan man inte veta med säkerhet, men mycket pekar tyvärr mot det. Vart man än vänder sig och oavsett vem man snackar med så får man klart för sig at Björklund är en högerextremistisk militär. Att han är det senare råder det väl inget tvivel om, men högerextremistisk? Det mest skumma är att det som alla till vänster om blivande folkpartiledaren använder sig av som argument för att Björklund är extremist, är att han förespråkar krav.

Men vad är det för ett argument egentligen? Låt oss först titta på den gamle majorens krav:

Björklunds krav:

Några av de här kraven, särskilt det om att lärare ska ange sina stackars elever till SÄPO är ju absurda och rimmar illa med liberalism, men vad är det egentligen som skrämmer vänstern? Personligen så tror jag att det är det faktum att man från det hållet i svensk politik har en orealistisk syn på människan som är präglad av ett förakt mot auktorieter. Man har förknippat människans frihet med total frihet men som endast kan ges i ett samhälle med en stark stat.

På ett sätt så måste det vara mycket glädjande för en liberal att höra representanter från andra ideologier tala om att man ställer för mycket krav och att man hellre ska lita på människan. Just den synen på individen är ju traditionellt sett liberalernas paradgren: den fria människan med det sunda förnuftet skapar företag och kramas och allt är halleluja. Problemet för de som hatar kravliberalism och allt vad det heter är bara att de inte riktigt är konsekventa. Samtidigt som man säger sig lovprisa människans frihet, förnuft och förmåga att ta hand om sig själv så skapar man system som låser människor. System som är mer kravfyllda än några system Björklund ens skulle drömma mardrömmar om.

Vilka är det som ivrigast kräver att elever ska gå i en sorts skola? Socialister! Vilka är det som kräver totalt utnyttjande av arbetsförmåga? Kommunister! Vilka är det som kräver att man ska ge ifrån sig så mycket egendom som möjligt? Socialister! Vilka är det som kräver konformitet? Kommunister! Listan kan göras lång och det ska sägas att de regimer som har ställt högst krav på medborgarna alltid har varit de som haft en vänsterorienterad läggning. Och det är inte så märkligt med tanke på att vänsterns utgångspunkt alltid är kollektivet och för att ett sådant ska fungera måste ju alla i kollektivet ta sitt kollektiva ansvar.

Med andra ord så är krav i sig egentligen inte problemet utan något som alla riksdagspartier tycker om och godkänner (varför skulle man annars välja att sitta i en riksdag som stiftar lagar – d.v.s. ställer krav på medborgarna?).

Men vad är då problemet i svensk politik? Hur kommer det sig att batongliberalen blir slagen med kravbatongen? Svaret är kombinationen av den flata inställningen till människan och det givmilda samhället. Om man fullt ut skulle ägna sig åt (ny)liberalism och libertarianism osv så skulle man i princip ha ett mer eller mindre kravlöst samhälle; staten skulle knappt lägga sig i över huvud taget. Nu är det ju tack och lov så att väldigt få i Sverige är intresserade av den typen av stat. Man har från alla politiska partier insett att förmögenhet spelar en viktig roll och att vi därför måste omfördela några resurser så att alla får lika möjligheter. Så långt är nog de flesta med.

Vad den nya sortens vänster dock har glömt bort är att ju mer man ger för att hjälpa medborgarna, ju mindre behöver medborgarna fixa själva. Och ju mindre man måste fixa själv, ju mer slappnar man av – det är fullt naturligt. Om jag kunde ta en jur kand genom att ligga i hängmattan hade jag gjort det. De flesta socialister brukade inse detta, därav alla skatter och skolor och påbud och en stor klåfingrig stat till storebror, problemet idag är att det auktoritetsrädda vänstern har glömt bort att det är så det funkar och har en onaturlig tro till människan. En tro som egentligen är starkast bland de stundom virriga libertarianerna…

Och vad gäller Björklund. På ett sätt är han mer sosse än någon annan, eftersom det enda som kan rädda det socialdemokratiska folkhemmet just är ansvarsfulla människor som känner att de har en moralisk och ekonomisk plikt att göra rätt för sig. Så vad fenomentet Björklund egentligen bevisar är att socialdemokratin och vänstern har ett utomordentligt starkt grepp om tanken i Sverige. På gott och ont, jag är inte den som är odelat negativ.

Vad gäller Björklund som partiledare – för hans kravliberalism (med måtta givetvis) är det egentligen inget fel på – är hans största brist att han just är förste vice ordförande och att han är skolminister. Det måste vara något skumt med ett parti som kastar ut en kravliberal för att ersätta den med en i princip identiskt kravliberal.

Och problemet för folkpartiet är att det ses just som ett kravparti. Och krav är för det mesta jobbiga för väljare…

Andra bloggar om: , , , , , ,
Pingat på intressant.se