Sega könsnormer hotar kvaliteten i forskningen

Skriver i Lösnummer, Örebro studentkårs tidning, tillsammans med Emil Eriksson Rissve om behovet av en mer jämställd akademi:

Kunskap bygger framtiden. För att dra nytta av den kompetens som finns i svensk högskola måste den ojämställdhet som finns på svenska universitet motarbetas. Liberala studenters förslag om årliga jämställdhetsutvärderingar av svensk forskning borde därför bli verklighet.” Det skriver Liberala studenter.

Den svenska högskolan är i några viktiga avseenden en ojämställd och starkt könsuppdelad arena. Av Högskoleverkets rapport Kvinnor och män i högskolan (Rapport 2008:20 R) framgår bland annat att närmare två tredjedelar av studenterna inom högskolans grundutbildning numera är kvinnor. Samtidigt finns det i toppen av den akademiska karriären, bland professorerna, fortfarande endast 18 procent kvinnor och 82 procent män.

Högskoleverket pekar på att en del av problemet ligger i sega kultur- och maktstrukturer som vi alla medvetet eller omedvetet bidrar till att upprätthålla. Till exempel har inom forskningen endast 12,7 procent av det som tilldelats excellenscentra eller strategiska satsningar gått till kvinnor, medan 87,3 procent har gått till män.

Kvinnor sållas helt enkelt bort, trots att de varit toppkvalificerade. I en forskningsvärld med sådana könsstrukturer blir alla förlorare.

Ett sätt att stoppa detta vore att genomföra årliga utvärderingar av jämställdhetsperspektivet på forskningsanslagen. På så sätt synliggör man ojämställdheten och kan lättare åtgärda problemen. Snedvriden fördelning av forskningsanslag måste få ett slut om svensk forskning även i framtiden ska hålla världsklass.

I grupper där studenter och anställda har skiftande erfarenheter berikas utbildning och forskning av att olika perspektiv bryts mot varandra. Mångfald och jämställdhet mellan kvinnor och män ger därför högre kvalitet och större bredd i forskning och utbildning.

Jämställdhet i högskolan är i grunden en fråga om rättvisa för individen, ingen ska väljas bort på grund av vad hen har mellan benen. Det är också en avgörande fråga för akademins legitimitet som samhällsbärande institution, och i förlängningen för det svenska samhällets utveckling och konkurrenskraft, att ingen sållas bort på fel grunder.

Om vi på allvar tror att män och kvinnor i snitt är lika smarta och driftiga, då kan inte ojämställdheten på svenska universitet förklaras på annat sätt en med unkna könsnormer.

Svensk utbildning och forskning förtjänar bättre. Det är dags att se bortom individen och låta kunskapen styra.

Folkpartiet inrättar nytt härbärge för kvinnor

Skriver i UNT idag med mina allianskollegor om våra planer på att inrätta ett särskilt härbärge för kvinnor.

Att vara utan bostad är en av de svåraste formerna av ofrihet. Inte nog med att en bostad och ett eget hem ofta är en förutsättning för att kunna få och behålla ett jobb, det är också en förutsättning för att kunna bygga ett eget liv. Utan en dörr att hålla stängd och få en fristad bakom blir allt annat mycket svårare.

I Uppsala har vi arbetat hårt för att komma till rätta med den mycket svåra bostadsproblematik som finns i staden. Folkpartiet har bland annat medverkat till att professionalisera kommunens bostadsenhet, ökat trycket på det kommunala bostadsbolaget att bygga fler hyresrätter och för de allra mest akuta fallen har vi även öppnat ett kommunalt härbärge där man snabbt och enkelt ska kunna få en säng att sova i.

Härbärget ute i Librobäck har hjälpt många, särskilt nu när det är så kallt. Men situationen på härbärget är inte alltid den bästa. Det kan ofta vara svårt för en kvinna att sova på ett natthärbärge tillsammans med manliga hemlösa. Jargongen är ofta rå och kränkande. Även om det finns enskilda rum att sova i så innebär umgänget påfrestningar. Kvinnorna riskerar att hamna i nya utsatta situationer.

Därför kommer vi inrätta ett särskilt härbärge för utsatta kvinnor där man kan få en säng att sova i utan att behöva oroa sig för att bli trakasserad eller i värsta fall utnyttjad.

En idé för en mer genomtänkt föräldraförsäkring

Jaha, så har striden om föräldraförsäkringen dragit igång på allvar i Folkpartisverige. Kanske kunde man inte vänta annat efter att LUF-kongressen strukit kravet på delad föräldraförsäkring och skrivit in ordet kärnfamilj i sitt handlingsprogram. Eftersom jag har skrivit en smärre avhandling så kan jag säga till er otåliga att ni kan hoppa till rubriken “argument för och mot delad föräldraförsäkring” direkt.

Nåväl, nu är det i alla fall Niklas Frykman och Mattias Sundin som kastar in en brandfackla på Svd Brännpunkt. Adressaterna är egentligen inte andra folkpartister utan ett gäng centerpartister, men man att det egentligen handlar om den kommande diskussionen på landsmötet i oktober är rätt uppenbart.

Själva artikeln de har skrivit är inget under. Första gången jag försökte läsa den kom jag bara halvvägs. Inte för att den var ointressant, men när man kallar förespråkarna av delning för socialister, hänvisar till nån tunna som Gudrun Schyman sitter i och sedan avfärdar förslaget för att det kom under 1990-talet, då tänkte jag att det inte skulle komma nåt vettigt ur artikeln.

Så jag måste ju bara yttra mig med andra ord.

Utgångspunkter
Det här med föräldraförsäkringen är nämligen inte helt enkelt. Det handlar inte om huruvida man är socialist eller jag-hatar-klåfingriga-staten-liberal. Man måste tänka lite mer än så. Kalla mig tråkig – jag är ju trots allt jurist (fick jag det sagt också.

Föräldraförsäkringen är nämligen en inkomsttrygghetsförsäkring. Den finansieras av obligatoriska arbetsgivaravgifterna och är en rättighet för alla arbetstagare. Den liknar på så sätt sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Dvs är du sjuk från jobbet får du sjukpenning/ersättning. Är du arbetslös och utan jobb får du arbetslöshetsersättning (åtminstone grundersättning) och är blir du förälder och är borta från jobbet får du föräldrapenning.

Skillnaden är bara vilka som är mottagarna. För medan sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen är mer försäkringsmässig och utbetalas till den enskilde arbetstagaren så är adressaten i praktiken familjen i föräldraförsäkringen.

Okej, det var en sanning med modifikation. För om man läser 12 kapitlet i Socialförsäkringsbalken (där reglerna om föräldraförsäkring finns) så kan man läsa att “om föräldrarna har gemensam vårdnad om ett barn får vardera föräldern föräldrapenning under hälften av den tid som anges i 12§”. (Och det är ungefär det Frykman och Sundin triumferar på Brännpunkt: föräldraförsäkringen är individuell!)

Problemet är bara 12 §. Den säger nämligen att föräldrapenningen omfattar 480 dagar för föräldrarna. Ingångsvinkeln är alltså kollektivet familjen och föräldraförsäkringen syftar till att ge detta lilla kollektiv en ersättning för att kunna vara hemma och ta hand om det nyfödda barnet. Och i konsekvensens namn är alltså den ”individualiserade” föräldrapenningen överlåtbar, dvs den ena föräldern kan de en del av sin ledighet till den andra föräldern (jfr 12 kap 15 § 2 meningen Socialförsäkringsbalken)

Nu har jag skrivit ganska mycket, men jag måste få komma till poängen. För hur systemet ska se ut handlar om vilka överväganden man gör och vilka syften man tycker att föräldraförsäkringen ska fylla.

Argument för och emot en delad föräldraförsäkring
Som jag ser det kan man teoretiskt dela upp det i tre olika syften:

  1. Föräldraförsäkringen syftar till att ge barnet möjlighet att vara få vårdnad av sina föräldrar
  2. Föräldraförsäkringen syftar till att bereda den enskilda föräldern möjlighet att vårda sitt barn
  3. Föräldraförsäkringen syftar till att bereda föräldraparet möjlighet att vårda sitt barn.

Låt oss titta lite närmare på alla tre. Jag menar att om man tycker punkten ett är det viktigaste så kan man förorda såväl en strikt individualiserad föräldraförsäkring som en överlåtbar. Om man menar att den andra punkten är det viktigaste så är en strikt individualiserad försäkring det viktigaste (eftersom syftet är att ersätta en arbetstagare som uteblir från arbetsplatsen). Och om man tycker att punkten tre är det viktigaste, då är det en överlåtbar variant som är viktigast.

Varför barnperspektivet kan användas åt båda håll? Jo, för att å ena sidan är det viktigt för barnet att ha en förälder hemma (flexibiliteten med överlåtbarhet behövs) men å andra sidan är det viktigt för barnet att få möta båda sina föräldrar under sina första månader (en mer strikt individualisering behövs).

Och ungefär så ser ju debatten mellan ”socialisterna” och ”statsskeptikerna” ut. Båda grupper slår ”barns bästa” i huvudet på varandra och socialisterna hävdar även att individerna drabbas av överlåtbar medan individualisterna hävdar att föräldraparet drabbas av en kvoterad försäkring.

För mig blir det emellertid ganska enkelt. Barnargumentet är en återvändsgränd, men vem försäkringen ska vara till för är inte det. Lite tekniskt av mig kanske, men eftersom försäkringen syftar till att ersätta ett inkomstbortfall för en förälder som vill vara hemma med sitt barn så vore det märkligt om den föräldern ska kunna använda pengar som är till det syftet och ge till någon annan. Alltså, är man inte hemma från jobbet så ska man inte få försäkringspengarna. Punkt. Att det främjar jämställdhet och att barn får träffa sina pappor oftare är bara en bonus i sammanhanget.

Men barnet då? Ja, status quo-förespråkarna kommer säkert dragandes med att man måste få bestämma i familjen och att barnet inte kommer må bra av i värsta fall bara 220 dagars hemmatid med föräldrarna. Mitt svar är att 1) det funkar alldeles utmärkt i många, många andra länder, 2) båda föräldrarna tar idag ut försäkring och 3) båda föräldrarna kommer ta ut ännu mer försäkring i framtiden med en strikt individualiserad försäkring.

Så, nu ska jag inte skriva mer. För övrigt anser jag att även studenter ska kunna vara föräldralediga med vettiga villkor.

Ang resurscentrumet mot våld i nära relationer

Hade idag en debattartikel i UNT tillsammans med Mohamad Hassan (FP) om miljöpartiets smått hetsiga debattartikel härom månaden. Inledningsvis vill jag säga att det är lite märkligt av UNT att publicera den här artikeln nu. Debatten om resurscentrumet är mer eller mindre förbi nu. Det var mer än en månad sedan som VFN antog planen för att utveckla resurscentrumet.

Nåväl, till Miljöpartiet. Den debattartikel de publicerade förra månaden var smått obegriplig. Malena Ranch och Maria Gardfjell pekade på en del områden som det liggande förslaget till resurscentrum borde utvecklas på. Gott så. Problemet är bara att just dessa punkter föreslås i den utredning som Alliansen, under inflytande från Folkpartiet, beställde. Och det är åtminstone Folkpartiets uppfattning att resurscentrumet ska bli så bra som möjligt.

Men det konstiga är att Miljöpartiet enligt artikeln vill göra allt på en gång. Det problem som finns med det är att man då riskerar rasera det viktiga arbete som kommunen nu har byggt upp inom bl.a. kvinnoboendet Siri och inom Famnen. Om man ska bygga upp en ny verksamhet så måste man göra det med försiktighet.

Det verkade trots allt som att även Miljöpartiet inser det. För när resurscentrumet var uppe till omröstning i VFN i februari, då hade de inget alternativt förslag att lägga fram. Men vad kan man vänta sig av ett “Skriker högst, kräver mest”-parti. Det blir ju liksom inte helt trovärdigt till slut.

Ang mansjourens insändare

En “tillträdande” ordförande för Uppsala mansjour skrev härom dagen en insändare om Uppsala kommuns arbete för att förhindra och motverka våld i nära relationer. Enligt Mats Lind satsar vi allt för mycket på kvinnor.

Det är tråkigt att Mats Lind ställer grupper och kön mot varandra på det sätt som han gör. I dagens UNT har jag och Folkpartiets kommunalråd Mohamad Hassan därför skrivit en insändare som man kan läsa här.

I grund och botten måste samhället stöd till personer som utsätts för våld i nära relationer vara öppet mot såväl män som kvinnor. Det är dock inte särskilt märkligt att en stor del av det existerande arbetet riktas mot just kvinnor.

Visserligen finns en del studier som visar på att män och kvinnor är utsatta i ungefär lika stor utsträckning. Det räcker dock med att titta på statistik. I 75% av fallen när en kvinna anmäler misshandel så är det en bekant som är gärningsmannen (jfr 33% för män). Eller som Brottsförebyggande rådet skriver på sin hemsida:

Resultaten från NTU visar att män utgör över 90 procent av de närstående som misshandlat en kvinna. Men också när män utsätts utgörs en absolut majoritet av de närstående gärningspersonerna av män (75 procent). Vad ryms då i beteckningen närstående? Hos misshandelsutsatta kvinnor utgörs kategorin närstående till övervägande del av en partner eller före detta partner. Detta är däremot det minst vanligt förekommande förhållandet för de misshandelsutsatta männen, för vilka det i stället är absolut vanligast att närstående innebär en god vän. Ungefär var tionde närstående gärningsperson tillhör familjen (förutom partner/före detta partner), vilket gäller såväl män som kvinnor som utsatts för misshandel.

De döda argumentens dödfödda försök

Det går inte att komma ifrån att det handlar om rätten till sin egen kropp, sin egen framtid och sina egna förutsättningar. På svenskans debattsida driver Stefan Swärd tesen att Sverige som nation har mer medkänsla för djur än för människor och använder aborträtten som bevis. Genom att ge kvinnor rätten över sina liva och rätten att själva bestämma berövar man enligt honom ofödda barn livet och chansen till framtid.

Det kan vara svårt att bemöta ett sådant argument. Vad är det som ger oss rätt att stoppa något som annars helt naturligt hade hänt? Vad ger oss rätt att säga nej till vissa öden men ja till andra? Svåra frågor, men frågan kunde lika gärna vara: vad är det som ger samhället rätt att tvinga på en människa ett livslångt ansvar i form av föräldraskap? Vad ger oss rätt att äta djur?

Sanningen är ju att det samhälle som vi lever i består av oändliga avväganden mellan olika intressen. De levande djurens intresse av god djurhållning ställs mot människans intresse av billig mat. Människans intresse av en naturlig mångfald ställs mot människans intresse av effektiva arbetsytor och stadsbyggnad. På dessa nivåer, och otaliga andra, ställs olika intressen mot varandra. Ofta är det lätt att avgöra och kompromissa, andra inte. Swärds problem är att han ställer kvinnans frihet mot något som inte ens existerar. Man kan inte utan vidare säga att det är ett barn man tar död på genom abort. Men det är inte ett barn! Med den retoriken, är spermier barn? De simmar ju, och det gör ju människor också, parallellen är ju uppenbar. Och är ägg barn? Människor äter ju ägg och äger hönor som lägger likadana – its clearly human!

I Sverige har vi dragit en gräns vid den artonde graviditetsveckan och alla barn som föds levande efter den 28e veckan klassas juridiskt som barn. Den tanke som genomsyrar är att foster inte är barn och att de därför inte är människor. Precis som spermier inte är människor eller ägg för den delen. Om man dödar ett sådant foster är det alltså inte mord.

Just den här debatten har förts ett tag, men det som nu håller på att hända i den återuppväckta debatten kring kvinnans rätt till abort är att man ställer fel saker mot fel saker. Man kan inte ställa mannens skyldighet att sörja för sitt barn mot kvinnans rätt över sitt eget liv eller sin egen kropp. För det är inte samma sak och de utesluter inte varandra. Man kan inte heller, som Swärd med unken retorik gör, hävda att det är för mannens skull – hans intresse av en fri sexualitet – som vi har abort. Det är kvinnan och hennes självbestämmande över sin egen kropp och framför allt sin egen framtid som står i förgrunden.

Den fråga som egentligen borde ställas är varför samhället som ska ges rätt att avgöra den enskilda kvinnans livsval? Om vi accepterar att vi har rätten över våra kroppar och rätten till våra tankar, våra idéer och rätten att välja skola och jobb och bostadsort, så måste vi också ges rätten att använda preventivmedel!

Andra bloggar om: , , ,

All publicitet är bra publicitet. Eller?

Vår kära jämställdhetsminister är i hetluften igen. Säga vad man vill om henne, men hon syns ju i alla fall. Som jag brukar säga.

Personligen tycker jag att det är synd att hon inte kallar sig feminist, vägrar gå med i sitt partis kvinnoförbund och inte tror på delad föräldraförsäkring. Det blir lite tokigt när hon i ena andetaget i svenskans intervju säger att “politiken ska befria kvinnan, så att hon slipper känna att hon måste välja mellan yrkesliv och familje­liv.” Och det andra andetaget inte tycker att politiken ska blanda sig i hur vi män vägrar ta vårt ansvar, eftersom grunden för henner är att hushållen så långt som möjligt ska få göra egna val.

Det är iofs bra att hon vill slopa taket. Men så länge man inte kombinerar det med att dela föräldraförsäkringen kommer nog inte så mycket hända. Tror jag.

Den andra artikeln på nätet denna morgon bekräftar väl bara bilden av att vår kära jämställdhetsminister inte är någon superakademiker, juridikstudierna till trots. Vad nu de hade hjälpt?