Regeringen måste våga vara liberal även när det gäller rättspolitik

Skriver på SVT Debatt om förslaget att låta IFAU:s databas lagra känsliga personuppgifter:

Med förslaget om IFAU:s databas riskerar regeringen att återigen svika den personliga integriteten. Det blir nu ännu tydligare att Alliansen sätter statens intresse av skydd, kontroll och effektivitet framför individens frihet och rättvisa. Till bokstavskombinationerna FRA, IPRED och DLD ska nu alltså IFAU nu läggas.
Den borgerligt styrda regeringen, som ideologiskt borde ha den enskilda individens intresse som utgångspunkt, riskerar att återigen svika den personliga integriteten. Den 31 maj i år föreslog nämligen Alliansen att institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) ska få tillstånd att skapa en databas med mängder av integritetskänslig information. Om förslaget blir verklighet tar Alliansen ytterligare steg bort från en politik som skyddar individer mot en politik som sätter statens intressen främst.
Med regeringens förslag ska IFAU få skapa en egen datasamling som innehåller personuppgifter om bland annat etniskt ursprung och medlemskap i fackförening. Detta trots att tunga remissinstanser såsom Justitiekanslern och Datainspektionen har avstyrkt förslaget.
Genom att påpeka att arbetsmarknadspolitiken omfattar 60-90 miljarder kr per år försöker regeringen i lagrådsremissen vifta bort invändningarna. Kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken samt IFAU:s eget intresse av att snabbt kunna utföra uppdrag på beställning väger enligt regeringen tyngre än grundläggande fri- och rättigheter. Som Justitiekanslern påpekat i remissförfarandet har inte ens en tydlig proportionalitetsavvägning mellan IFAU:s behov och de förväntade positiva effekterna av databasen gjorts.
Vad regeringen egentligen ger uttryck för med förslaget är att ändamålen helgar medlen och att statens egna intressen är viktigare än medborgarnas skydd. För liberaler i regering och riksdag borde detta vara mycket bekymmersamt. Ett tydligt liberalt förhållningssätt till staten handlar om att ständigt kritiskt analysera maktkoncentrationer som begränsar individens frihet på olika sätt. De polisiära befogenheter och det övervakningssamhälle som Alliansen med datalagringsdirektivet, FRA och andra lagar har medverkat till utgör klara avsteg från detta. Genom den föreslagna databasen blir det ännu tydligare att Alliansen sätter statens intresse av skydd, kontroll och effektivitet framför individens frihet och rättvisa. Det liberala svaret på dessa förslag, från t.ex. Folkpartiet borde alltid vara att trygghet förutsätter frihet.
Att staten i olika sammanhang bygger upp databaser med delvis integritetskänslig information är oundvikligt. I ett rättssamhälle är det dock viktigt att inte skapa system som kan missbrukas. Det innebär att integritetskänslig information måste lagras med stor försiktighet och att man hela tiden avgränsar databaserna. Att då låta ett forskningsinstitut skapa en gigantisk egen databas är stort misslyckande.
Även om den föreslagna databasen endast utgör en liten pusselbit i den övervakning som har ökat med hjälp av såväl Socialdemokraterna som Alliansen de senaste åren borde detta förslag inte ha fått lämna regeringskansliet. Sedan den elfte september 2011 har polisens befogenheter ökat dramatiskt och statens övervakning når rekordnivåer. Nu ska tydligen en stor databas över medborgarna skapas också. Till bokstavskombinationerna FRA, IPRED och DLD ska nu alltså IFAU nu läggas. När ska regeringen våga vara liberal även i rättspolitiken?

Folkpartiet måste stoppa Beatrice Asks övervakningsplaner

Skriver på SVT Debatt om de föreslagna ändringarna i FRA:

I debatten som följde det första förslaget till FRA-lag kritiserades regeringen hårt för att öppna upp för massavlyssning av svenskar. FRA-lagen är ett hot mot våra grundläggande friheter, men regeringen var i alla fall klok nog att begränsa signalspaningen till yttre hot och till regeringen, Regeringskansliet eller Försvarsmakten. Försvarsminister Sten Tolgfors (M) stod t.ex. i riksdagens talarstol och sa att med begränsningarna i myndigheter var ”FRA-shoppen stängd”. Nu smygs dock denna begränsning i praktiken bort.

Det förslag som Beatrice Ask (M) nu vill förhandla med Socialdemokraterna om innebär i praktiken övervakning av svenskar och innebär att fler myndigheter får tillgång till FRA:s signalspaning. Om Säpo och Rikspolisstyrelsen får möjlighet att begära signalspaning finns en uppenbar risk att även svenskar blir föremål för godtycklig övervakning. Säpo, till skillnad från försvarsmakten, har inte ett uppdrag att motarbeta hot mot Sverige som nation. Säkerhetspolisen har i grunden ett polisiärt uppdrag att förebygga och avslöja brott, exempelvis terrorism, och att skydda den centrala statsledningen.

När Säpo kommer begära signalspaning kommer det därför troligtvis vara mot svenskar och inte mot internationella hot. Detta är problematiskt av flera skäl. För det första flyttas signalspaningen från utlandet till Sverige. Vad man tidigare sade att FRA endast skulle användas mot utlandet är med andra ord glömt. För det andra finns det en risk för att gränsdragningen mellan polisen och försvaret suddas ut ytterligare.

Vad är nästa steg, att försvarsmakten får befogenhet att övervaka och utreda svenska medborgare? Särskilt problematiskt är förslaget eftersom det står i direkt strid med vad Alliansen framförde i riksdagens talarstol 2009. Flera riksdagsledamöter, inklusive försvarsministern, motiverade lagen med att den nu var så mycket bättre. Karin Enström (M), Staffan Danielsson (C) och Else-Marie Lindgren (KD) m.fl. sa att lagen nu var rättssäker eftersom det bara skulle vara regeringen, Regeringskansliet och Försvarsmakten som skulle kunna begära signalspaning. Camilla Lindberg (FP) tyckte det var bättre, men avstod från att rösta ändå.

Att ge Säpo och Rikspolisstyrelsen rätt att använda FRA skulle med andra ord innebära ett stort svek mot de rättssäkerhetsförbättringar som man lyckades vaska fram 2009. Med tanke på att Folkpartiet då drev på för en mer rättssäker lag och efter att flera folkpartister uttalat sig kritiskt i media skulle det vara skandal om man inte motsatte sig Beatrice Asks förslag. Även om regeringen tidigt aviserade att Säpos tillgång till FRA skulle utredas uttalade flera folkpartister oro för att listan på myndigheter som får begära signalspaning ökar i framtiden. Folkpartiet borde därför tydligt sätta stopp för planerna att utvidga mandatet till Säpo och Rikspolisstyrelsen.

Det bombdåd som skakade Stockholms innerstad förra året var en attack mot vårt öppna samhälle. I attackens efterspel är det dock viktigt att inte göra avkall på grundläggande krav på rättsäkerhet. Bombdådet får inte används som svepskäl för ny integritetskränkande lagstiftning och detta är ett ypperligt tillfälle för Folkpartiet att bekänna sin liberala ådra. Ge inte Säpo och rikspolisstyrelsen tillgång till FRA!

Datalagringen uppe till omröstning

Idag ska riksdagen rösta om datalagringsdirektivet. Liberala studenters och min hållning är att direktivet inte borde genomföras i svensk rätt. Tvärtom borde Sverige gå i bräschen för en lagstiftning som både respekterar rätten till privatliv och är effektiv i kampen mot grov organiserad brottslighet.

Datalagringsdirektivet är varken eller.

Läs min och Christina Engléns debattartikel i UNT om hur Folkpartiet borde rösta.

Måste vi implementera datalagringsdrektivet?

En del av det försvar som vår borgerliga och delvis liberala regering för fram när det kommer till datalagringsdirektivet är att Sverige som land är tvunget att implementera direktivet.

Det stämmer. Alla medlemsstater är tvungna att implementera direktiv som medlemsstaterna har varit med och tagit fram och antagit i EU. Samtidigt så måste man fundera på vems sida man vill stå.

Europeiska unionen är fantastisk. Med handel och öppna gränser har vi skapat världens största frihandelsområde och minnena av 1900-talets konflikter bleknar i takt med att Europas folk integreras allt mer.

Det är i detta sammanhang som man ska se datalagringsdirektivet – som ett sätt att möta nya hot mot européers frihet. Problemet är bara att direktivet inte fyller sitt syfte, eftersom det enligt tyska utvärderingar har små effekter på brottsbekämpningen. Dessutom bryter kartläggningen mot ett av syftena med EU-samarbetet.

EU skapades som en garant för fred och frihet i Europa. Men frihet kräver mer än att polisen får alla resurser som den tror sig behöva. Även om en grundläggande del av frihetsbegreppet är att skydda enskilda medborgare från andra medborgare, så är det från ett liberalt perspektiv minst lika viktigt med ett skydd från staten.

Om man är en sann europé och liberal så motsätter man sig med andra ord en svensk implementering av datalagringsdirektivet. EU ska inte vara ett alibi för att införa integritetskränkande regler som snarare påminner om de östeuropeiska övervakningsapparaterna!

Att Folkpartiet, mitt moderparti och riksdagens mest EU-vänliga parti, inte har den linjen är beklämmande. Folkpartiet borde vara både en pådrivande kraft för europeisk integrationen och en vakthund mot dåliga överstatliga regleringar. Det är Folkpartiet redan när det kommer till jordbrukspolitiken. Nu är det dags att partiet även är det inom dessa frågor!

Men om man ser till debatten så verkar det vara alla andra än just folkpartister som vågar stå emot direktivet: Journalistförbundet och Tidningsutgivarnas debattartikel, Maria Ferm (MP) och Jens Holm (V), Mina moderata karameller, Tokmoderaten, Erik Bengtzboe (M) och Christian Engström (PP) och Camilla Lindberg.

Det blir inte bättre för att man sätter ord på det

Förra torsdagen kom så det vi väntat på men hoppats inte skulle komma – förslaget om polisens ökade befogenheter. Justitieminister Beatrice Ask (M) lade fram ett förslag om att införa en ny lag som tillåter att polisen övervakar enskilda medborgares elektroniska kommunikation, utan att dessa medborgare behöver vara misstänka för något brott. Detta dessutom utan att domstol, eller ens åklagare, har haft något att säga till om.

Det ironiska (utöver att SÄPO inte anser sig behöva fler lagar) är att regeringen väljer att motivera lagförslaget med att det finns ett behov att att förstärka rättssäkerheten och integritetsskyddet på området. Bakgrunden är att den verksamhet som lagfästs med förslaget redan idag bedrivs med stöd av en luddig paragraf i lagen om elektronisk kommunikation. Men logiken är uppenbart bakvänd. Integritetskränkande underrättelseinhämtning blir ju inte mindre integritetskränkande för att man använder tio paragrafer istället för en.

Vad som troligen händer nu är att svenska politiker och opinionsbildare tappar greppet om verkligheten i spåren efter det attentatsförsök som skakade Stockholm förra veckan. Det finns ett engelskt uttryck som lyder “Hard cases make bad law” vilket i korthet bygger på maximen att lagstiftning inte ska bygga på värsta tänkbara fall. På så sätt säkerställs att lagstiftning är proportionerlig och ändamålsenlig. Men nu gör man istället tvärtom.

Och Beatrice Ask är inte heller ensam. Förra veckan försökte Morgan Johansson (S) övertyga sitt parti om att tiden nu (efter attentatsförsöket) är mogen för att ge SÄPO fler befogenheter. Och Johan Pehrson (FP) var inte sen att haka på, både på nätet och på radio.

Polisväsendet fyller en viktig funktion, inte minst för att motverka och beivra sådana brott som skakade Stockholm förra veckan. Det är statens skyldighet att säkerställa medborgares frihet genom att lagföra brottslingar och försöka ingripa innan ett brott har begåtts. Men samtidigt som en viktig del av frihetsbegreppet bygger på att skydda enskilda medborgare från andra medborgare, så är det från ett liberalt perspektiv minst lika viktigt med ett skydd från staten.

Och här kan man fundera över om Beatrice Ask verkligen förstår vad det är för förslag hon själv har lagt fram? Var finns reflektionen kring att det med detta förslag inte ens kommer krävas domstolsbeslut för att kunna bedriva hemlig teleövervakning? Det påstående som Ask själv levererade i förra torsdagens Aftonbladet förstärker bara intrycket av att hon inte har koll på sitt eget lagförslag eftersom hon då påstod att åtminstone åklagare måste besluta, vilket är en direkt felaktighet om man läser remissen (5§ i lagförslaget):

Beslut om inhämtning av uppgifter fattas av myndigheten. Myndighetschefen får delegera rätten att fatta beslut om inhämtning till en annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.

Justitieministern och regeringen hade här en chans att ta integritetsfrågorna på allvar och överväga om det är rimligt att polisen har befogenhet att kartlägga våra elektroniska rörelser. Man kunde istället ha gjort en annan avvägning och begränsat möjligheterna till att endast omfatta vissa personer.

Det tråkiga är också att kritiken från liberalt håll sviker samtidigt som de liberala generna i regeringskroppen får vika för de konservativa och statskramande krafterna. Jag undrar varför inte Folkpartiet är mer tydligt med sin liberala ideologi. Om Folkpartiet på allvar ska stå upp för sin liberala ideologi är det dags att låta förnuft och respekt för den enskilde återigen få en framträdande roll. Det måste vara slut på den stillatigande tiden där regeringens liberaler sitter med armarna i kors och accepterar att statsmaktens intresse går före den enskilda människans.

Bäst av allt skulle vara om Folkpartiet motsatte sig förslaget. Men en förskitig gissning är att det aldrig kommer att hända. Men vad Folkpartiet skulle kunna göra är att åtminstone lufta kritik mot övervakningssamhället och i alla fall resonera kring var gränsen går. Övervakning kan säkert skapa en känsla av trygghet hos många, men det är ett oacceptabelt och oproportionerligt ingrepp i våra privatliv.

Det största hotet mot vårt öppna samhälle ligger nämligen inte i ett enstaka attentatsförsök i Stockholm, det ligger i skapandet av en polisstat. Och med det förslag som regeringen presenterade i torsdags, är vi tyvärr ännu närmare en sådan.

Andra på samma ämne: Daniel Rhodin, Mark Klamberg och Mathias Sundin.

Så blev rätten till privatliv inte en valfråga

Idag är det fyra veckor kvar till valet. Och nu börjar det dra ihop sig. Jag var på besök i Bålsta igår med Maira Weimer som kandiderar till riksdagen. Grymt mycket folk, lite regn och en massa leenden. Det är faktiskt rätt kul att dela ut material och prata politik, även om de flesta är för stressade för att ha en längre diskussion.

Idag är det iaf fyra veckor kvar till valet och det börjar alltså att dra ihop sig. Regeringen har fått mycket fina siffror i dagens SIFO som publiceras i SvD. Det bådar gott. Man ska ju inte dra allt för stora växlar på det här med opinionssiffror, men leendet sprider sig även på min mun när jag inser att väljarna har börjat inse att de rödgröna inte har mycket att komma med.

En fråga som jag dock fortfarande saknar i debatten är vår integritet och skyddet för vårt privatliv. I dagens UNT rapporteras att även kyrkorna har börjat sätta upp kameror i tyg och otyg. Självfallet så är väl dessa kameror inget större steg mot en storebrorsstat där allas vårt privatliv offras på offentlighetens trygghets altare. Men vad är det som säger att kameror är den metod vi ska använda för att avvärja hot?

Det var i och för sig inte det jag tänkte på mest. Jag tänkte mer på hur piraterna har tappat fart i opinionen. Nu när valet börjar närma sig syns de allt mindre. Tyvärr. Jag tror att det har att göra med barnporren. Som jag har skrivit tidigare så är piraterna en mycket, mycket välkommen rörelse i svensk politik, om än en dogmatisk sådan. Piraternas kamp för rätten till privatliv även på nätet är viktig.

Men, som jag har skrivit tidigare, piraternas fokusering på barnporrbrott (där de på många sätt har rätt i sak) gör att fokus dras från de stora integritetsfrågorna. När piraterna i syfte att få enskilt mediautrymme (för det måste väl vara anledningen till att man vill göra barnporren till valfråga) inte lägger största kraft på att tala om datalagring av såväl telebolag som matbutiker, kameraövervakning och FRA – då skjuter dig sig själva i foten.

På grund av detta rapporterar medierna mest om barnporren och regleringen kring denna. Och det är, även om det också är en viktig fråga, något som den breda massa inte känner är viktigt. Det är en PR-mässig miss och attraherar endast de som är in the loop. Genom att de andra integritets- och rättssäkerhetsfrågorna då hamnar i skymmundan tappar Piratpartiet stöd och själva sakfrågan får mindre utrymme. Det förlorar vi alla på. Men såklart, Folkpartiet har ju inte heller drivit rätten till privatliv, precis. Förutom det ganska bra förslaget om att inrätta en författningsdomstol.

Well, jag ska inte klaga mer, men att “övriga partier” nu ligger nere på 1% visar ju inget annat än att piraternas taktik inte har fungerat. Tyvärr. Vi hade mått bra av en verklig debatt om rätten till privatliv.

För övrigt fyller det svenska flyget 100 år idag. Ja, jag är en sucker för flygplan. Synd att de inte kunde vara mer miljövänliga bara.

Anna Troberg svarar.

Följetången piratpartiet fortsätter. Jag skrev ju en artikel på Newsmill om att piratpartiet är dogmatiska och aldrig kommer vilja kompromissa med rätten att ta del av “information” på nätet. Jag menade att detta lägger hinder för en mer nyanserad debatt.

Nu har jag fått svar. I korthet skriver Anna Troberg först en massa om att piratpartiet inte alls är fundamentalistiskt och dogmatiskt. Problemet är att hon ändå inte tycker att piratpartiet ska ge upp sin inställning. Men ok, det är bara bra att piratpartiet kämpar för vad de tror på. Dock var det aldrig vad jag menade, jag menade att piratpartiet har en retorik som bygger på att man aldrig kan göra avsteg från viktiga principer för att få en effektiv politik för andra viktiga principer. Här står ju två principer mot varandra, medborgarnas rätt att ta del av information och barns rätt att inte bli utsatta för övergrepp. När dessa ibland krockar, som på nätet, då kan det vara på sin plats att rucka på sina principer.

Det som måste stå i fokus i dessa situationer är ju att nå fram till en effektiv metod. I detta fallet finns ett förslag om att göra kampen mot barnporr i samhället (dvs såväl på nätet som i verkligheten) mer effektiv. Malmström förslår gemensamma straff, samarbete mellan myndigheter, regler om vilka som får arbeta med barn samt en skyldighet för stater att komma tillrätta med porren på nätet. Detta vill EU-kommissionen att man ska göra genom att stänga ned sidor men också genom att blockera sidor som man inte lyckas stänga ned. Det är en vettig politik. Den gör ett litet insteg på rätten att ta del av information, men den absoluta majoriteten i Sverige står nog bakom den.

När jag tänker efter på hur debatten har gått med piraterna så är det tydligt att vi talar förbi varandra. Såhär skulle man kunna karaktärisera det.’

PP: Vi vill inte se blockering av barnporr på nätet!
Jag: Varför inte?
PP: Därför att det har hänt att oskyldiga sajter har blockerats, det är rättsosäkert.
Jag: Okej, men det är ju en tillämpningsfråga, alltså hur man organiserar blockeringen. Vi får kontrollera myndigheterna bättre och införa de säkerhetsåtgärder som Malmström föreslår.
PP: Men det spelar ingen roll. blockering är censur och det kan vi aldrig acceptera.
Jag: Censur? Det kan ni väl ändå inte påstå, det är ju en blockering i efterhand, och av barnporr dessutom..
PP: Ja, men staten förhindrar ju medborgarna att ta del av en publicerad hemsida.
Jag: Hm, ok, rätt bred definition. Det skulle ju innebära att ni också är för censur eftersom ni vill stänga ned sidorna. Då förhindras ju medborgarna att ta del av “informationen” också.
PP: Men blockering är ingen effektiv metod, man borde satsa på andra metoder.
Jag: men det är ju det man vill, blockeringen är ju en halv artikel bland en massa andra och fungerar endast som ett komplement.

Nu tänker jag nog inte blogga särskilt mycket mer om detta, det känns som att det mesta redan är sagt. Jag anser att man måste ha flera verktyg i verktygslådan för att komma till rätta med barnporr. Jag är övertygad om att blockering inte är det mest effektiva, men att det är ett av flera verktyg. Jag ville med mina artiklar och blogginlägg peka på att piratpartiet har svaga argument mot blockeringen, men självklart en rätt att tycka som de gör. Jag ville också förtydliga att blockering av barnporr är ett acceptabelt ingrepp i yttrandefriheten. Jag tror att de flesta håller med mig.

Drogtester av barn är fel – slumpmässiga eller ej

Bara för något är lagligt innebär det inte att det är rätt att göra det. Alliansens arbetsgrupp i rättsfrågor skriver idag på DN debatt om hur man vill utveckla rättspolitiken i Sverige. En del av förslagen är bra, eller åtminstone rimliga. Men ett är mindre bra, för att inte säga orimligt.

Arbetsgruppen föreslår slumpmässiga, frivilliga drogtester i skolan vid behov. Det är nog ingen som tror att Ask, Pehrson & Co inte har ett gott syfte: man vill upptäcka och vårda de som har missbruksproblem samt lagföra de som ser till att ungdomarna får problemen. Men man bör ändå ställa sig frågande. Det är alltid lätt att gömma sig bakom ord som “slumpmässiga”, “frivilliga” och “behov”.

Faktum är att JO (Justiteombudsmannen) kom med ett uttalande om detta nyligen. Han uttalade att sådana drogtester inte var påtvingade kroppsliga ingrepp (vilka är förbjudna enligt grundlagen) då testerna var frivilliga och endast en testgrupp drogtestades. Det tycks som att i Nässjö var det fråga om nån slags undersökning i skolhälsovården. Detta verkar dock inte vara vad alliansens arbetsgrupp föreslår, de vill se det som en förebyggande åtgärd.

Det låter ju rimligt, det måste man ge Pehrson & Co. Slumpmässiga kan man tolka som att det blir lika för alla, frivilliga som att ingen tvingas och vid behov som att det görs endast när det verkligen är nödvändigt. Vad som man dock måste fundera över är, “vad är är syftet?” och “är åtgärden rimlig för att nå detta syfte?”

I detta fall vill man komma tillrätta med drogproblem. Fine. Men om man slumpmässigt ska drogtesta bara de som vill, då lär man ju knappast komma åt problemet. Så även om vi hittar ett syfte så är inte detta förslag adekvat för att nå det. Snarare riskerar vi att lära dagens ungdomar att kroppsliga ingrepp är ok. Vi sänder signalen att ungarna gott kan, och borde, foga sig för statsmakterna när de har rent mjöl i påsen.

Det är inte den signalen som jag vill att man ska sända till kidsen i skolorna. Vi ska inte ha några slumpmässiga, frivilliga drogtester där. Hur fint det än låter så är det fel åtgärd!

Läs gärna Per Pettersson som skriver klokt om ämnet.

Piraterna och debatten, igen

Skriver en alldeles för lång artikel på Newsmill där jag utvecklar varför Piratpartiet borde fokusera på andra strider för att skydda friheten på nätet.

För de som fortfarande är nyfikna på vad EU-kommissionen faktiskt föreslår när det kommer till blockering av tillgång till nätet finns länken här. Observera att man angående internet endast har föreslagit en artikel:

Artikel 21
1. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att uppnå blockering av tillträde, för internetanvändare inom deras territorium, till internetsidor som innehåller eller sprider barnpornografi. Blockeringen av tillgång ska vara underkastat nödvändiga skyddsmekanismer, särskilt att blockeringen är begränsat till vad som är nödvändigt, att användare informeras om skälen för blockerandet och att innehållsleverantörerna, så långt det är möjligt, informeras om möjligheterna att överklaga den.
 (min kursivering)

För de som fortfarande tror att EU-kommissionen inte vill se nedstängning framgår av artikeln att man även vill se detta och att man anser att blockering inte får bli en ursäkt för att inte göra något annat:

2. Utan att det påverkar detta (min kursivering), ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att uppnå borttagande av internetsidor som innehåller eller sprider barnpornografi.

Vill piratpartiet legalisera publicering av barnporr?

Uppdatering 2010-04-25: Det verkar råda viss förvirring om vad jag egentligen menar eller skriver. Därför är ett förtydligande på sin plats.

Jag anser att barnporr bör förebyggas, lagföras och förhindras. Därför är Malmströms förslag om gemensamma regler för vilka som inte ska få jobba med barn och gemensamma regler för straff för barnporrbrott.

Vad gäller blockering specifikt så är detta inlägg en uppföljning på ett tidigare. Eftersom kommissionens förslag om blockering i stort motsvarar det svenska nuvarande systemet med blockering så innebär en kritik av Malmströms förslag också en kritik mot det svenska systemet. Detta påpekade jag i en kommentar till det tidigare inlägget. Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge kommenterade då att blockering av barnporr är censur och att denna blockering är ett hot mot pressfriheten. Jag frågade då om piratpartiet kommer arbeta för en förändring av svensk lagstiftning, d.v.s. om man vill ändra vår grundlag så att publicering av barnporr inte längre är undantaget från tryckfrihet.

Och så var cirkusen igång igen. Cecilia Malmström vill exportera det svenska systemet med blockering av barnpornografiska sajter, piratpartiet skriker censur och försvarar publiceringsrätten.

Jag ids inte upprepa det jag tidigare har anfört med anledning av EU-kommissionens förslag, utan jag konstaterar bara att blockering av barnpornografiska hemsidor är en mindre ingripande åtgärd än nedstängning av barnpornografiska sidor, att vi varken har eller borde ha en rätt att producera eller publicera barnporr och att Malmströms förslag troligen inte innebär några större förändringar i svensk lagstiftning.

Jag lägger här fokus på Piratpartiet. I min diskussion med ett par pirater tidigare framkom en del spännande information. Rick Falkvinge hävdade här på bloggen att blockering av barnporr innebär att man i praktiken avskaffar pressfriheten.

Bakgrunden till hans uttalande var mitt påpekande att vi inte har någon tryckfrihet för barnporr. Precis som Malmström själv har sagt ingår inte barnporr i yttrandefriheten enligt den avvägning som vi har gjort i Sverige. Man kan givetvis ha synpunkter på den avgränsningen, men då måste man vara tydlig med vad man säger.

Det Rick Falkvinge menar när han säger att blockering av barnporr är ett brott mot pressfriheten är att publicering av barnporr borde legaliseras.

Hur detta går ihop med hans europaparlamentarikers inställning att man borde stänga ned sidor som innehåller barnporr är obegripligt.

Nåväl, det var upptakten, nu kom uppföljaren. Christian Engström manar till en demonstration på Medborgarplatsen mot Malmströms förslag med motiveringen att man måste slås för ett öppet samhälle. Varför denna demonstration skulle ha något att göra med barnporren är dock oklart. Enligt piratpartiets egen hemsida handlar demonstrationen om ACTA.

Betyder det att du tycker att rätten att publicera barnporr på nätet är en viktigare fråga än integritet, Christian Engström? Denna har ju varit piratpartiets tidigare huvudfråga. Fast å andra sidan så verkar ju inte integritet vara en fråga för piratpartiet längre, utan endast när det gäller vissa delar av nätet.

Well, detta är ändå ett sidospår, frågan om piratpartiets ställning till den del av grundlagen som reglerar barnporr är fortfarande obesvarad. Jag har fortfarande inte fått svar från Falkvinge i den frågan.

Men jag väntar fortfarande, Rick!