Socialdemokraterna letar upp sina socialistiska rötter?

Det här med första maj är intressant. De röda knallar runt på gator och torg och protesterar. Det är bra att man samlar folk, men när man samtidigt gör det med plakat och enkelspåriga, vilseledande budskap, då blir det bara knasigt. Vem lurar man egentligen?

Foto: Lena Dahlström

På sätt och vis så var också innehållet i tågen igår intressant. Samtidigt som oppositionen har ett övertag i opinionsmätningarna som helt och hållet bygger på ett ökad stöd för det minst socialistiska av de tre partierna, så är retoriken mer socialistisk än någonsin.Ung vänsters Amanda Linderborg sa i sitt tal här i Uppsala

”Oavsett om vi kallar oss kommunister eller inte, så är det viktigaste att vi är det”

Samtidigt sa syndikalisternas Jesper Lundby:

”Jag vill se poliser gråta och Svenskt Näringsliv upplösas i ett askmoln”

Som tur är så är dessa kommunister och upprorsivrare inte i majoritet i oppositionen, men socialdemokraterna är inte bättre. När jag av en slump sprang på deras demonstrationståg i Uppsala igår så ropade de något mycket intressant:

”Reinfeldt från oss alla tar, ger till dem som redan har”.

Vad menar man med det? Det man syftar på är att regeringen har infört jobbskatteavdraget. Jobbskatteavdraget innebär att de som har en inkomst av arbete beräknar skatten på en summa som är lägre än den verkliga inkomsten. Alltså, en löntagare blir tvungen att betala mindre i skatt och får behålla mer av sina intjänade pengar. Socialdemokraterna anser däremot att detta är att ta från oss alla och ger till de rika. Snurrigt, man har läst sin Orwell.

Och vad är det socialistiska, för att inte säga kommunistiska, i detta? Jo, om man säger att en skattesänkning – som alltså innebär att man får behålla mer av sin egen lön – innebär att man tar från folket. Detta kan inte betyda annat än att min lön är allas egendom. Det jag får av ICA den 25:e varje månad, det är alltså egentligen inte mitt, utan statens. Det är ungefär som att lönen är ett bidrag från de snälla socialdemokraterna. Inte undra på att man är ett bidragsparti.

Hur snurrigt som helst.

Sen att det inte blir mindre snurrigt av att socialdemokraterna själva föreslår skattesänkningar, bl.a. för pensionärer, gör inte saken lättare. Är inte detta också att ta från oss alla och ge till de som redan har? Staten får ju då in mindre pengar och ger dessa till pensionärerna. Snurr, snurr, snurr.

Den tydligaste visionen vinner valet

Ideologierna är döda. Inte på så sätt att de inte studeras eller har anhängare, men på så sätt att de inte tar plats i debatten. Ideologierna är döda.

 

När jag gick en av flera småutbildningar i liberal ideologi stötte jag en gång på en människa som sa att ideologi, det är bara för de unga. Han menade att när man väl blir politiker, då är man pragmatisk och tvungen att lösa vissa problem. I den stunden försvinner den ideologiska debatten. Jag kan förstå den infallsvinkeln, och kanske delvis sympatisera med den. När man sitter i en kommunal nämnd eller utformar lagförslag i ett av riksdagens utskott är ju inte den ideologiska debatten lika självklar. Det viktigaste då är ju att leverera ett resultat som är acceptabelt och önskvärt. Politiken som verktyg, helt enkelt.

Men är det trots detta också acceptabelt och önskvärt att ideologierna endast är obduktionsobjekt? Jag tror inte det. Vi bär alla med oss ett system av värderingar genom vilka vi uppfattar den verklighet som cirkulerar omkring oss. I vissa fall är det kanske lite undanträngt till förmån för det praktiska sinnelaget, men ibland är det rätt framträdande.

 

Det är detta som är ideologiernas syfte och mål. Politik handlar inte enbartom att praktiskt förändra verkligheten i den riktning man finner önskvärd. Lika mycket handlar det om att utmana andra ideologier och utveckla samhället på alla sätt. Och det är här som regeringen idag brister. Man har fokuserat allt för mycket på att regera, att skapa en bild av den dugliga makten.

 

I sin iver att trumfa Socialdemokratin i regeringsduglighet har man förlorat sin största styrka: bilden av att vara det andra alternativet. Regeringen blev inte vald därför att den sågs som en bättre handlingskraftig skara politiker. Svenska folket röstade fram alliansregeringen för att man ville ha något nytt, något annorlunda och något bättre.

 

Så länge Alliansen inte utmanar de rödgröna också på det ideologiska planet, kommer de inte vinna valet. Man måste förklara, fäkta och försvara de liberala värderingarna och förtydliga de skillnader som finns. Retoriken kring sjukförsäkringarna är, som jag har berört i tidigare poster, ett tydligt exempel på hur man inte lyckas förklara alternativet. Andra exempel är hur regeringen inte lyckas förmå förklara pensionärerna skatter. Ytterliggare ett är bristen på försvar för turerna kring Saab.

 

Stå upp för den liberala ideologin, regeringen!

Dagens politiska debatt tar död på demokratin

Folkpartisterna – likt många andra politiska krafter – slår numera bakut. I takt med att väljarstödet ha visat sig svika i opinionsmätningarna börjar förtroendet svikta och syndabockar letas. Leijonborg åkte ut med huvudet före och media får sig känga efter känga. Fenomenet är ganska intressant, inte bara därför att det är en påtaglig brist på självinsikt i det lilla riksdagspartiet, utan också för att det är ett av de tydligaste symptomen på vad som är lite tokigt i det politiska Sverige. Ett symptom på hur den politiska retoriken slagit knut på sig själv.

Som väljare är det lätt att snurra bort sig i den politiska debatten och till slut finna sig själv i ett hav av påhopp, löften och just populistisk retorik. För den som inte är insatt – vilket de flesta inte är – måste politiken te sig mer och mer förvirrande med partier som friskt lånar varandras frågor och kärnbudskap.

Det blir på något sätt som att pr-människorna fäller krokben för sig själva. Ju mindre väljarna lyssnar, ju enklare blir budskapen, ju mer förvirrade blir väljarna och ju svagare blir den politiska legitimiteten. I takt med att väljarna uppfattar de politiska makthavarna och oppositionen som bärare av samma budskap med samma problembild och liknande lösningar blir väljarna mindre intresserade av politiken. Och det är något som är mycket illa.

Det som händer nu är ju egentligen det som verkligen inte får hända. I takt med att väljarna flyr politiken och blir allt mer ointresserade blir också de budskap som ska fånga väljarnas intressen enklare. Det blir en ond cirkel där alla partier talar samma klarspråk: arbete är viktigt, skolan ska stärka de som är svaga, de sjuka ska bli friska, miljön ska bli bättre och freden i världen ska stärkas.

När sedan dessa verkliga problem realiseras för väljarna och behovet av lösningar blir allt tydligare kommer legitimiteten i systemet förloras. Den processen stärks också av att samtidigt som politikerna tycks stå för samma saker och därför oförmögna att hantera problemen så skriker de mer än någonsin på varandra. Persson föraktar öppet Leijonborg, moderaterna hyllar första maj och Sahlin kallar första april för alliansens dag. Det politiska Sverige blir då mer ett skådespel, en cirkus som inte har några lösningar på dagens problem.

Nu tillhör jag de som tror på att politiken i Sverige kan lösa många av de problem som finns. Inget parti eller politisk kraft har nog den ultimata lösningen men partierna och de styrande besitter förmågan att identifiera problemen och hitta de rätta verktygen. Problemet är bara att när väljarna tappar förtroendet till politiken underlättar man för de mörka, förenklande krafterna. Sverigedemokraterna och de andra krafter som föraktar demokratin och likt treåringar tror på de enkla lösningarna kommer att vinna större insteg.

Den riktigt svåra frågan är bara hur man ska hantera problemet. Jag har ingen aning om hur, men jag tror att en dellösning är en förbättrad och fördjupa dialog med väljarna och samhället. Och då menar jag inte seminarier som ingen går på eller tuffa one-liners. Det som behövs är massiva kampanjer där man köper upp reklamplats i tidningarna, tid i tv och ute i det offentliga rummet.

För att det demokratiska samhället ska överleva är det absolut nödvändigt att fånga tillbaka dem som det demokratiska samhället ska bestå av och framför allt stärka. Tyvärr kommer vi nog inte få se mycket av det. Måtte bara inte Weimarrepubliken upprepa sig.
Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant.se

Sossarna är libertarianer och Björklund är sosse

Batongliberalen har tydligen i praktiken segrat. Om han verkligen har vunnit slaget kan man inte veta med säkerhet, men mycket pekar tyvärr mot det. Vart man än vänder sig och oavsett vem man snackar med så får man klart för sig at Björklund är en högerextremistisk militär. Att han är det senare råder det väl inget tvivel om, men högerextremistisk? Det mest skumma är att det som alla till vänster om blivande folkpartiledaren använder sig av som argument för att Björklund är extremist, är att han förespråkar krav.

Men vad är det för ett argument egentligen? Låt oss först titta på den gamle majorens krav:

Björklunds krav:

Några av de här kraven, särskilt det om att lärare ska ange sina stackars elever till SÄPO är ju absurda och rimmar illa med liberalism, men vad är det egentligen som skrämmer vänstern? Personligen så tror jag att det är det faktum att man från det hållet i svensk politik har en orealistisk syn på människan som är präglad av ett förakt mot auktorieter. Man har förknippat människans frihet med total frihet men som endast kan ges i ett samhälle med en stark stat.

På ett sätt så måste det vara mycket glädjande för en liberal att höra representanter från andra ideologier tala om att man ställer för mycket krav och att man hellre ska lita på människan. Just den synen på individen är ju traditionellt sett liberalernas paradgren: den fria människan med det sunda förnuftet skapar företag och kramas och allt är halleluja. Problemet för de som hatar kravliberalism och allt vad det heter är bara att de inte riktigt är konsekventa. Samtidigt som man säger sig lovprisa människans frihet, förnuft och förmåga att ta hand om sig själv så skapar man system som låser människor. System som är mer kravfyllda än några system Björklund ens skulle drömma mardrömmar om.

Vilka är det som ivrigast kräver att elever ska gå i en sorts skola? Socialister! Vilka är det som kräver totalt utnyttjande av arbetsförmåga? Kommunister! Vilka är det som kräver att man ska ge ifrån sig så mycket egendom som möjligt? Socialister! Vilka är det som kräver konformitet? Kommunister! Listan kan göras lång och det ska sägas att de regimer som har ställt högst krav på medborgarna alltid har varit de som haft en vänsterorienterad läggning. Och det är inte så märkligt med tanke på att vänsterns utgångspunkt alltid är kollektivet och för att ett sådant ska fungera måste ju alla i kollektivet ta sitt kollektiva ansvar.

Med andra ord så är krav i sig egentligen inte problemet utan något som alla riksdagspartier tycker om och godkänner (varför skulle man annars välja att sitta i en riksdag som stiftar lagar – d.v.s. ställer krav på medborgarna?).

Men vad är då problemet i svensk politik? Hur kommer det sig att batongliberalen blir slagen med kravbatongen? Svaret är kombinationen av den flata inställningen till människan och det givmilda samhället. Om man fullt ut skulle ägna sig åt (ny)liberalism och libertarianism osv så skulle man i princip ha ett mer eller mindre kravlöst samhälle; staten skulle knappt lägga sig i över huvud taget. Nu är det ju tack och lov så att väldigt få i Sverige är intresserade av den typen av stat. Man har från alla politiska partier insett att förmögenhet spelar en viktig roll och att vi därför måste omfördela några resurser så att alla får lika möjligheter. Så långt är nog de flesta med.

Vad den nya sortens vänster dock har glömt bort är att ju mer man ger för att hjälpa medborgarna, ju mindre behöver medborgarna fixa själva. Och ju mindre man måste fixa själv, ju mer slappnar man av – det är fullt naturligt. Om jag kunde ta en jur kand genom att ligga i hängmattan hade jag gjort det. De flesta socialister brukade inse detta, därav alla skatter och skolor och påbud och en stor klåfingrig stat till storebror, problemet idag är att det auktoritetsrädda vänstern har glömt bort att det är så det funkar och har en onaturlig tro till människan. En tro som egentligen är starkast bland de stundom virriga libertarianerna…

Och vad gäller Björklund. På ett sätt är han mer sosse än någon annan, eftersom det enda som kan rädda det socialdemokratiska folkhemmet just är ansvarsfulla människor som känner att de har en moralisk och ekonomisk plikt att göra rätt för sig. Så vad fenomentet Björklund egentligen bevisar är att socialdemokratin och vänstern har ett utomordentligt starkt grepp om tanken i Sverige. På gott och ont, jag är inte den som är odelat negativ.

Vad gäller Björklund som partiledare – för hans kravliberalism (med måtta givetvis) är det egentligen inget fel på – är hans största brist att han just är förste vice ordförande och att han är skolminister. Det måste vara något skumt med ett parti som kastar ut en kravliberal för att ersätta den med en i princip identiskt kravliberal.

Och problemet för folkpartiet är att det ses just som ett kravparti. Och krav är för det mesta jobbiga för väljare…

Andra bloggar om: , , , , , ,
Pingat på intressant.se

SD – Schlingmanns (o)Debatt

Som jag trodde skulle Per Schlingmann inte kunna ta debatten. Jag är uppriktigt sagt förvånad, jag trodde han skulle vara mer slipad än så och frågan är ju hur man kan släppa fram honom i en sån här debatt. Men moderater är ju moderater.

Fast grundproblemet är som sagt att man tar debatten på fel sätt; nu fick man ju intrycktet av att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna mer eller mindre är som vilket parti som helst. Vilket de ju inte är! Men för att sammanfatta då för de som inte såg programmet…

Sverigedemokraterna tycker:

  • att kvinnors rätt att göra abort ska begränsas
  • att homosexuella inte ska jämställas med heterosexuella
  • att adoption är fel
  • att kvinnor hör hemma vid spisen
  • att svenskt medborgarskap ska kunna tas tillbaka
  • att invandrare är Sveriges problem
  • ingenting vettigt.

Annars kan man ju bara konstatera att medierna fortsätter sin hetsjakt mot folkpartiet.

Andra bloggar om: , , , ,

Rasism är rasism är rasism är Sverigedemokraterna

I olika opinionsmätningar de senaste veckorna har Sverigedemokraterna både fått större stöd än kd och fått över fyra procent. På ett sätt så är det inte alls förvånande: Sverigedemokraterna har mer eller mindre vuxit konstant de senaste åren. Men på ett annat sätt så är det både skrämmande och överraskande. Med betoning på det svenska samhället och den svenska kristna moralen menar sd att bara nationalistisk politik kan ge trygghet och göra sjuka friska. Öppet deklarerar man att

”ett befolkningsmässigt homogent samhälle har bättre förutsättningar att nå en fredlig och demokratisk utveckling, än en heterogen statsbildning. /Och/ därför förespråkar /…/ en restriktiv invandringspolitik, liksom att samhället på alla sätt ska uppmuntra en ökad återvandring. /De menar att/ dagens situation med kulturellt främmande enklaver i de flesta städer är inte hållbar. /Att/ ingen integrationspolitik i världen /…/ klara/r/ av att integrera så många människor på så kort tid som behövs. /Och att/ det bästa både för svenskarna och för de invandrare som inte kunnat anpassa sig till samhället vore om många invandrare återvänder till sina hemländer.”

Jag tror inte att någon av de 349 ledamöterna i riksdagen håller med om detta. En riksdag som är vald av nästan 80% av det svenska folket.
Men hur ska man då möta det hot mot det demokratiska samhället som dessa så kallade demokrater utgör? De senaste åren har det ju varit poppis att säga att man ska möta de främlingsfientliga partierna och på så sätt dra ut trollen i ljuset. Och nu verkar det äntligen hända saker. Men hur ska man då föra debatten? Tydligen ska den handla om arbete. Men vad är det för skitsnack? Genom att debattera alldagliga frågor utan någon konkret fokus på den unkna främlingsfientlighet som ju faktiskt genomsyrar sd så ger man ju dem den auktoritet och trovärdighet som man absolut inte ska ge dem. Vad Per Schlingmann borde och måste göra är att sätta dit dessa demokratiska bastarder och slå dem på näsan. Demokrati kan aldrig gå ihop med nationalism! Trygghet kan aldrig skapas med segregering! Sjukdom kan aldrig botas med det främlingsfientliga viruset!
Därför ska man inte somPer Schlingmann behandla Sverigedemokraterna som vilket parti som helst. För det är de inte! Problemet med Schlingmann är att han ser ett motsattsförhållande mellan debatt och särbehandling. Man ska debattera med sd, men man ska också särbehandla dem. Det ska man göra på det sättet att man debatterar ideologi och främlingsfientlighet. Visst, genom att belysa problem med arbetslöshet och utanförskap. Men det är inte det Schlingmann tyckts vilja. Liksom alla andra förvirrade moderater vill han debattera jobb. Helt fel perspektiv enligt mig. 

Kanske kommer då Ullenhag göra ett bättre jobb i Tv8 ikväll. Folkpartiet har ju tagit debatten förr. Men det är det ingen som skriver nåt om idag. De flesta medierna tycks ha kapitulerat inför den allmänna föreställningen att folkpartiet både är främlingsfientligt och på väg bort. Och rapporteringen kring de förestående debatterna är ett bevis på det. Inte bara låtsas man knappt om att folkpartiet också ska debattera med sd, man låtsas inte heller om att Ullenhag vill debattera just nationalism och populism och anser att Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti vars livsluft är främlingsfientlighet. 

All heder åt Ullenhag som faktiskt sätter fingret på problemet: 

– I ett läge när sd ökade sitt väljarstöd i förra valet har de partier som står upp för principen om människors lika värde en skyldighet att visa respekt mot väljarna genom att avslöja vilken politik sd egentligen står för.

Andra bloggar om , , , ,

SvD är moderat är konservativ

Jag prenumererar på en morgontidning. Jag prenumererar på den för att jag tycker det är trevligt och mysigt att ha den som sällskap på morgonen när man är sådär supertrött och helst av allt vill krypa ner under täcket igen. Ok, jag prenumererar inte på tidningen själv, min granne sponsrar lite också. I alla fall. Många tycker kanske att det inte spelar så stor roll vilken tidning man har, men även om jag sätter kaffet i vrångstrupen ibland med den tidningen jag har så hade jag blivit ännu mer irriterad med konkurrenten.

Visst, det hade kanske varit bättre för då hade man ju vaknat till. I alla fall. Istället för att bli irriterad vid frukostbordet blev jag det idag vid datorn.

Under rubriken “lika till alla eller äkta chanser” kan man läsa lite gammaldags konservativt tänkande. Ett tänkande som dessutom rör till det ordentligt. Poängen med artikeln är att borgerligheten är kättjad i det socialistiska tänkandet och att de fördelningspolitiska effekterna av ett avskaffande av fastighetsskatten bara är buffel och båg.

Som exempel för Mr PJ Linder fram att en lärarfamilj i Nacka betalar dubbelt så mycket i fastighetsskatt som en lärare i Skövde. Ok, så långt är man ju med, men grejen är ju den att en skövdefamilj i både medeltal och sett till median är en tredjedel så förmögna som sina kusiner i Nacka. Så om man nu ska börja räkna siffror så är ju faktiskt Nackalärarna rikare ändå.

Men visst, alla är inte guldgossar och ett beskattande av fiktiva värden är ju inte sådär superoptimalt. Grejen är ju bara den att ett avskaffande av skatten gör att Nackalärarna, som redan är vinnare, får ännu mer pengar. Det är därför man ska beskatta försäljningen högre. De miljarder som staten förlorar går rätt ner i de rikares fickor och det är inte mer än rimligt att ta tillbaka dem.

Nu anser iofs svenskan att det är rätt att ekonomiska skillnader människor emellan ökar. Tycka vad man vill om det. Skillnader är på många sätt bra, men man kan inte hur som helst sätta jämlikhet mot utbildning och beskattning mot företagsklimat. Ett väl fungerande företagsklimat förutsätter jämlikhet och utbildning förutsätter beskattning.

Och rent faktiskt, det spelar ingen roll, var nackalärarna rikare innan och är rikare efter.

Sen att vi ska tänka mer på individen istället för kollektivet, det är en annan sak. Individen behöver också betald skola och socialförsäkringar. Till exempel.

Andra bloggar om: