Sökes: mod att våga vara liberal

Skriver i senaste numret av Liberal debatt om det liberala uppdraget:

Efter en strejk på ett plåtslageri i Stockholm i slutet av 1800-talet åtalades fyra arbetare. Efter fyra års processande friades dem. Deras advokat hette Karl Staaff. Sju år senare blev han Folkpartiets första statsminister.

I dag, nästan hundra år senare, sitter Folkpartiet återigen i regeringen men på ett valresultat som är partiets sämsta någonsin om man bortser från katastrofvalen 1982 och 1998. Problemet är att partiet inte vet vart det är på väg. Trots pågående partiprogramsarbete är risken stor att partiet inte hittar tillbaka till sina rötter och att det varken sitter i regeringen eller i riksdagen efter nästa val.

Att vara ett liberalt parti är större än att jaga kortsiktiga vinster i opinionen. När Liberala samlingspartiet (föregångaren till Folkpartiet) bildades stod demokrati, rättssäkerhet och liberal jämlikhet i fokus. Kampen då handlade mycket om den underklass som saknade rösträtt och som inte levde på samma villkor som andra. Därför arbetade Folkpartiet under första halvan av 1900-talet för att skapa arbetsrättslig och ekonomisk trygghet för löntagare. Det gav en stor grupp människor frihet.

När den socialdemokratiska dominansen blev ett faktum skiftade partiet fokus och gjorde en ny analys. De offentliga monopolen innebar ofrihet. Det är därför partiets politik de senaste decennierna har handlat om frihet i form av mer makt över den egna plånboken samt avregleringar och valmöjligheter inom välfärden.

Den tredje vågens liberalism lyser dock med sin frånvaro. Med en pågående globalisering och borgerliga regeringar 11 av de 23 senaste åren vid nästa val, är det inte enkelt att formulera nya politiska uppdrag. I skuggan av den ekonomiska liberalismens segertåg de senaste decennierna famlar Folkpartiet märkbart efter ett nytt syfte. Det märks inte minst när man skärskådar vad partiets programrådsgrupp hittills har presterat.

Ansatsen är visserligen imponerande: offentlig blogg, studiecirkelsmaterial och enkäter kompletterat med programråd. Samtidigt är det något som skaver. Flertalet inlägg på programrådsbloggen handlar om politik som partiet redan driver med framgång. Valfrihet inom välfärden återkommer många gånger liksom ekonomisk globalisering och utvecklad skolpolitik.

Den enda gången partiprogramsbloggen känns relevant är när en av partiets riksdags­ledamöter skriver om behovet av spridandet av demokrati och riskerna med allt ekonomiskt starkare diktaturer. Den typen av ansats – hur världen utvecklas och vilka hoten mot friheten är framåt – är dock bristvara i partiprogramsarbetet och i det studiecirkelmaterial som har utformats.

Samtidigt som Folkpartiet sitter i regeringsställning och levererar liberal politik inom många områden håller Sverige och Europa på att förlora sina starka rättssamhällen och gräva ner sig i nationalism. Polisens befogenheter ökar dramatiskt och statens övervakning når rekordnivåer. Samtidigt medför globaliseringen att allt fler känner otrygghet när jobben hotas, invandringen ökar och kraven höjs. Utanför våra gränser monteras demokratin ned i Ungern, nynazistiska partier växer och beslut flyttas till anonyma byråkrater i EU.

Denna utveckling borde vara utgångspunkten för Folkpartiets nya partiprogram och en ny politisk analys. Det nya partiprogrammet får inte ta utgångspunkt i 1900-talets problem­formuleringar. Hotet mot individens frihet i dag är inte antalet leverantörer av äldreboenden utan ett samhälle där det allmänna abdikerar från objektivitet och saklighet.

Detta är vad som händer i ett Sverige där säkerhetspolitiska analyser går före demokratiska friheter och där tiotusentals människor inte upplever att de kan få hjälp och stöd av polisen eller det allmänna när de behöver. I dag räcker inte ens Anne Wibbles »årslön på banken« om man blir arbetslös och hamnar på kant med myndigheterna. Folkpartiets uppgift borde därför nu handla om skyddet av starka demokratiska institutioner och rättssäkerhet eftersom dessa utgör den yttersta garanten mot ofrihet och godtycke.

Bortsett från kastandet av de politiska skygglapparna behöver Folkpartiet dessutom omvärdera sin roll i svensk politik. Parallellt med bristen på ordentlig politisk debatt har partiet anpassat sig för mycket till det politiska landskapet genom att ensidigt fokusera på utbildningsdepartementets frågor.

Alliansvurmen är ett problem. De frihetsreformer koalitionen har genomfört har fört Sverige i en mer liberal riktning men Folkpartiets kräftgång visar även på Alliansens janusansikte. Samarbetet har gett partiet verklig makt att påverka, men försvagar samtidigt partiets röst eftersom Alliansen uppfattas som en partibildning. Och eftersom Alliansens sammantagna politik inte är tillräckligt liberal är inte heller ett fördjupat samarbete svaret.

En mer nykter attityd gentemot övriga allianspartier förutsätter dock att partiet slutar stirra sig blind på opinionen. Egentligen är det märkligt hur landets mesta idéparti så tydligt har förlorat sig i den mediala »logiken«, vilket den uppenbara flörten med moderatväljare representerar.

Att försöka locka moderater som uppger Folkpartiet som bästa andrahandsalternativ är inte ologiskt, men var är tron på den egna politiken? Svaret på frågan om vilken politik Folkpartiet ska driva får inte vara den politik som gammalmoderater saknar i de nya Moderaterna. Svaret måste vara att fördjupa och lyfta fram det som utgör grunden i Folkpartiet liberalerna, förmåga att kritiskt analysera vilka hinder individen möter i dag och imorgon. Lyckas partiet inte behålla den förmågan kan vi lika gärna bilda »Allianspartiet«.

Frågan är vart Folkpartiet är på väg. Den politiska inriktning som partiprogramsarbetet tycks mynna i gör att frågan är högst befogad. Det nya partiprogrammet riskerar att snarare ge mer av samma politik än liberala svar på den nationalism och rättsosäkerhet som breder ut sig i Europa. Faran med det förra är att Folkpartiet blir ännu svårare att särskilja från de andra allianspartierna, hotet från det senare är högst reellt.

Liberalismen är inte bekväm. Den befinner sig alltid i opposition mot de ofriheter som finns för stunden genom att kritiskt analysera olika maktförhållanden i samhället. Det är så Folkpartiet tidigare har bidragit till att göra Sverige till ett fritt, upplyst och demokratiskt land. När nationalismen och rädslan nu står för dörren ligger det därför i Folkpartiets uppdrag att ta kampen för de människor som drabbas av främlingsfientlighet och myndigheters godtycke. För det är vår förbannade plikt. Att våga vara liberaler.

Folkpartiet måste stoppa Beatrice Asks övervakningsplaner

Skriver på SVT Debatt om de föreslagna ändringarna i FRA:

I debatten som följde det första förslaget till FRA-lag kritiserades regeringen hårt för att öppna upp för massavlyssning av svenskar. FRA-lagen är ett hot mot våra grundläggande friheter, men regeringen var i alla fall klok nog att begränsa signalspaningen till yttre hot och till regeringen, Regeringskansliet eller Försvarsmakten. Försvarsminister Sten Tolgfors (M) stod t.ex. i riksdagens talarstol och sa att med begränsningarna i myndigheter var ”FRA-shoppen stängd”. Nu smygs dock denna begränsning i praktiken bort.

Det förslag som Beatrice Ask (M) nu vill förhandla med Socialdemokraterna om innebär i praktiken övervakning av svenskar och innebär att fler myndigheter får tillgång till FRA:s signalspaning. Om Säpo och Rikspolisstyrelsen får möjlighet att begära signalspaning finns en uppenbar risk att även svenskar blir föremål för godtycklig övervakning. Säpo, till skillnad från försvarsmakten, har inte ett uppdrag att motarbeta hot mot Sverige som nation. Säkerhetspolisen har i grunden ett polisiärt uppdrag att förebygga och avslöja brott, exempelvis terrorism, och att skydda den centrala statsledningen.

När Säpo kommer begära signalspaning kommer det därför troligtvis vara mot svenskar och inte mot internationella hot. Detta är problematiskt av flera skäl. För det första flyttas signalspaningen från utlandet till Sverige. Vad man tidigare sade att FRA endast skulle användas mot utlandet är med andra ord glömt. För det andra finns det en risk för att gränsdragningen mellan polisen och försvaret suddas ut ytterligare.

Vad är nästa steg, att försvarsmakten får befogenhet att övervaka och utreda svenska medborgare? Särskilt problematiskt är förslaget eftersom det står i direkt strid med vad Alliansen framförde i riksdagens talarstol 2009. Flera riksdagsledamöter, inklusive försvarsministern, motiverade lagen med att den nu var så mycket bättre. Karin Enström (M), Staffan Danielsson (C) och Else-Marie Lindgren (KD) m.fl. sa att lagen nu var rättssäker eftersom det bara skulle vara regeringen, Regeringskansliet och Försvarsmakten som skulle kunna begära signalspaning. Camilla Lindberg (FP) tyckte det var bättre, men avstod från att rösta ändå.

Att ge Säpo och Rikspolisstyrelsen rätt att använda FRA skulle med andra ord innebära ett stort svek mot de rättssäkerhetsförbättringar som man lyckades vaska fram 2009. Med tanke på att Folkpartiet då drev på för en mer rättssäker lag och efter att flera folkpartister uttalat sig kritiskt i media skulle det vara skandal om man inte motsatte sig Beatrice Asks förslag. Även om regeringen tidigt aviserade att Säpos tillgång till FRA skulle utredas uttalade flera folkpartister oro för att listan på myndigheter som får begära signalspaning ökar i framtiden. Folkpartiet borde därför tydligt sätta stopp för planerna att utvidga mandatet till Säpo och Rikspolisstyrelsen.

Det bombdåd som skakade Stockholms innerstad förra året var en attack mot vårt öppna samhälle. I attackens efterspel är det dock viktigt att inte göra avkall på grundläggande krav på rättsäkerhet. Bombdådet får inte används som svepskäl för ny integritetskränkande lagstiftning och detta är ett ypperligt tillfälle för Folkpartiet att bekänna sin liberala ådra. Ge inte Säpo och rikspolisstyrelsen tillgång till FRA!

Medborgarskapstest forts.

Sist, för alldeles för många dagar sedan, skrev jag lite kort om medborgarskapstest ur en principiell synvinkel. Min poäng där var att man måste fundera över vad medborgarskapet faktiskt är för något för att på allvar kunna ta ställning till idén om medborgarskapstest. Jag menar att medborgarskapet syftar till att avgränsa de som har rösträtt i ett land från de som inte har det. Och eftersom rösträtt handlar om makt att kunna påverka de som fattar beslut över ens huvud i en representativ demokrati, så ska rösträtten vara lätt att förvärva. Och voila! Medborgarskapet ska, principiellt sett, vara lätt att förvärva. Därför är medborgarskapstest problematiska.

Nåväl, inga principer lever ju inte utan undantag. Med pragmatiska argument kan man ofta sticka hål även de mest fina principer i vissa situationer. Och så också med medborgarskapstestet. Jag tänkte titta lite närmare på ett av dessa argument nu: medborgarskapstestet främjar integrationen.
Tanken är enkel, åtminstone i teorin. Genom ökad kunskap om svensk kultur och svenska värderingar, liksom kunskaper om svenska språket, kan man lättare förstå vad det är den invandrande ska integreras i. Märk väl att det inte, även om en del föreslår det, inte ens behöver handla om kultur och värderingar, man skulle lika väl kunna tänka sig att det handlar om lagar och rättigheter. Men tanken är ändå densamma genom kunskap om hur det svenska samhället fungerar kan man lättare bli en del av det svenska samhället.
Det finns bara ett problem – man hoppar över ett steg.
Den relevanta frågan som man måste ställa sig är nämligen på vilket sett ett test, dvs ett prov, ökar kunskaper. Var det proven i skolan som gjorde att vi lärde oss Pythagoras sats? Troligtvis inte.

En eloge till liberalerna i Europaparlamentet!

Idag kom ett pressmeddelande från ALDE om att LIBE, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, antagit en rapport från en av utskottets liberala ledamöter. Bland annat kräver rapporten en full utvärdering av hur EUs antiterrorlagstiftning har påverkat våra grundläggande fri- och rättigheter. Se gärna gårdagens intervju med rapportförfattaren här.

Jag har själv här på bloggen och i bland annat UNT skrivit ett par inlägg om datalagringsdirektivet och om behovet av en utvärdering av lagstiftningen. All lagstiftning innebär på något sätt en inskränkning i våra friheter. De kan ofta vara motiverade; polismaktens rätt att frihetsberöva kan behövas för att bedriva brottsutredningar och läkarens möjlighet till tvångsomhändertagande på grund av psykisk ohälsa kan behövas för att skydda människors liv och hälsa.

Framför allt är kravet på fler och bättre proportionalitetsbedömningar intressant i Sopha Velds rapport. Det är genom kravet på proportionalitet, det vill säga att lagstiftningen når ett klar och avgränsat syfte och att det inte finns mindre ingripande åtgärder, som vi sätter upp gränser för lagstiftningen.

Ibland undrar jag dock om svenska och europeiska makthavare alltid tänker i de banorna. Allt för ofta tycks det som att intresset av att beivra brott och förhindra misstänka terrorattacker slår ut alla andra intressen. För även om polisen behöver möjlighet att gripa misstänkta brottslingar måste man inse att varje gripande innebär ett ingrepp i rörelsefriheten.

Med den rapport som LIBE nu antagit kanske åtminstone europeiska politiker inser att all lagstiftning inom unionen måste bygga på proportionalitet. För proportionalitet är inte bara ett juridiskt påfund, det är även ett sätt att begränsa statsmaktens vålds- och maktmonopol över enskilda medborgare. Det handlar alltså om precis den frihet som antiterrorlagstiftningen utger sig för att beskydda.

Skönsång för en liberal jurist

“Rättsstaten kräver inte bara skickliga och omdömesgilla poliser, ett effektivt åklagarväsende, oberoende och opartiska domare och en fri advokatkår. Den är beroende av insatser av personer långt utanför juristernas krets. Inte minst viktigt är det att ansvariga politiker på central, regional och lokal nivå har insikt om rättsstatens betydelse.

Här skall också nämnas de många som i olika sammanhang utövar myndighet i förhållande till enskilda medborgare. Hit hör tjänstemän inom skatteväsendet, socialtjänsten och många andra verksamheter som staten, landstingen och kommunerna svarar för.”

Så sjunger Hans Corell på DN Debatt om behovet av en ännu starkare svensk rättsstat.

En av anledningarna till mitt politiska engagemang över huvud taget är en vilja att stärka rättsstatstanken och arbetet för att legalitet präglar all myndighetsutövning. Det är därför jag vill arbeta för bättre riktlinjer i VFN, är emot datalagringsdirektivet och vill ha en konstitutionsdomstol.

Sverige har en på många sätt väl utbyggd och välfungerande välfärdsstat. Med olika rättighetslagar som socialtjänstlagen och LSS o.s.v. skapar vi möjligheter för personer som i andra samhällen inte hade kunnat förverkliga sig själva. Det är också så man ska se på skolplikten och den lättillgängliga domstolsprövning som förvaltningsdomstolarna erbjuder.

Men även solen har sina fläckar. Vi har ännu inte gett elever i grund- och gymnasieskolan de rättssäkerhetsgarantier som andra medborgare har och vi har sett en allt för godtycklig utbyggnad av polismaktens befogenheter.

I en liberal stat krävs välfärdsinstitutioner. Men en liberal rättsstat kräver också att makten, erkännandet av rättigheter, utövas och tillerkänns under lagarna.

Eller som Hans Corell idag också citerade FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:

“Eftersom det är väsentligt för att människorna inte som en sista utväg skall tvingas att tillgripa uppror mot tyranni och förtryck att de mänskliga rättigheterna skyddas genom rättsstatens principer”

Måste vi implementera datalagringsdrektivet?

En del av det försvar som vår borgerliga och delvis liberala regering för fram när det kommer till datalagringsdirektivet är att Sverige som land är tvunget att implementera direktivet.

Det stämmer. Alla medlemsstater är tvungna att implementera direktiv som medlemsstaterna har varit med och tagit fram och antagit i EU. Samtidigt så måste man fundera på vems sida man vill stå.

Europeiska unionen är fantastisk. Med handel och öppna gränser har vi skapat världens största frihandelsområde och minnena av 1900-talets konflikter bleknar i takt med att Europas folk integreras allt mer.

Det är i detta sammanhang som man ska se datalagringsdirektivet – som ett sätt att möta nya hot mot européers frihet. Problemet är bara att direktivet inte fyller sitt syfte, eftersom det enligt tyska utvärderingar har små effekter på brottsbekämpningen. Dessutom bryter kartläggningen mot ett av syftena med EU-samarbetet.

EU skapades som en garant för fred och frihet i Europa. Men frihet kräver mer än att polisen får alla resurser som den tror sig behöva. Även om en grundläggande del av frihetsbegreppet är att skydda enskilda medborgare från andra medborgare, så är det från ett liberalt perspektiv minst lika viktigt med ett skydd från staten.

Om man är en sann europé och liberal så motsätter man sig med andra ord en svensk implementering av datalagringsdirektivet. EU ska inte vara ett alibi för att införa integritetskränkande regler som snarare påminner om de östeuropeiska övervakningsapparaterna!

Att Folkpartiet, mitt moderparti och riksdagens mest EU-vänliga parti, inte har den linjen är beklämmande. Folkpartiet borde vara både en pådrivande kraft för europeisk integrationen och en vakthund mot dåliga överstatliga regleringar. Det är Folkpartiet redan när det kommer till jordbrukspolitiken. Nu är det dags att partiet även är det inom dessa frågor!

Men om man ser till debatten så verkar det vara alla andra än just folkpartister som vågar stå emot direktivet: Journalistförbundet och Tidningsutgivarnas debattartikel, Maria Ferm (MP) och Jens Holm (V), Mina moderata karameller, Tokmoderaten, Erik Bengtzboe (M) och Christian Engström (PP) och Camilla Lindberg.

Björklund borde tänka om och ompröva sin inställning!

Igår presenterades utredningen “Riktiga betyg är bättre än högre betyg“. Utredningen kan man läsa här. I korthet går förslaget ut på att man ska förtydliga rätten till omprövning av betyg, att lärare ska ha en dokumentationsskyldighet och att rektor samt annan lärare ska kunna genomföra den eventuella omprövningen. Det som har florerat på såväl nyhetssajter, bloggar och på ett av regeringens eget departement om att förslaget handlar om överklagande är direkt felaktigt.

Förslaget har alltså mött en hel del motstånd, till och med från självaste utbildningsministern (FP). Denna är värd att bemöta, men först lite kort om vad som borde vara en naturlig startpunkt för en liberal.

En principiell utgångspunkt när det gäller all myndighetsutövning måste nämligen rimligtvis vara att ett beslut som innebär myndighetsutövning ska kunna omprövas och överklagas. När staten fattar ett beslut som i stor eller liten utsträckning påverkar en enskild medborgare så borde den medborgaren ha rätt att vända sig till myndigheten och be den överväga sitt beslut och om det inte fungerar kunna vända sig till en överordnad instans och be dem ompröva beslutet (d.v.s. överklaga – märk skillnaden). Det handlar om att staten inte ska kunna fatta beslut godtyckligt och att det alltid ska finnas ett tryck för att fatta rätt beslut från början.

Nu handlar som sagt visserligen inte förslaget om överklagan utan om rätt till omprövning på den beslutsfattande myndigheten (skolan). Eller inte ens det, för rätt till omprövning finns redan idag i den nya skollagen där det nu kallas för att ändra betygssättningen. Vad utredningen föreslår är egentligen att man ska döpa om det från ändring till omprövning (en slags kosmetika, alltså).

Men finns det då några bra argument mot förslaget som gör att man borde frångå den principiella utgångspunkten? Björklund har i princip fokuserat mest på att lagstadgad rätt till omprövning kommer leda till mer byråkrati i skolan. För det första så undrar jag vad det är för byråkrati Björklund är rädd för (byråkrati är inte alltid dåligt. Men ok, med kravet på dokumentation så blir det troligen med för lärarna att göra. Ett annat byråkratiskt inslag skulle kunna vara att själva omprövningen tar tid i anspråk.

Detta är dock inte så farligt som det låter. Att lärarna ska dokumentera vad eleverna kan är inte något dåligt. Visst, det kommer att ta tid i anspråk, men det får ju vägas mot vinsten av att beslut om betyg blir mer grundat på sådant som går att dokumentera och mindre på godtyckliga omständigheter. Tänk om vi skulle argumentera på samma sätt för migrationsverket (ni behöver inte skriva ned utredningen om asyl) eller på en kommunal myndighet (skit i att dokumentera vilket behov en person med funktionsnedsättning har). Mer dokumentation kommer ta tid från lärarna, men det gynnar eleverna.

Vad gäller den andra invändningen så köper jag inte heller den. Bara för att ett beslut kan omprövas så innebär inte det att varenda beslut kommer omprövas. Jag menar, på universitetet så kan man begära omprövning av ett betyg, men det innebär inte att alla studenter gör det. Detta hänger ihop med att en begäran om omprövning sällan faktiskt leder till just en omprövning. Detta eftersom det kommer krävas att eleven ska påvisa något som antyder att betyget är felaktigt (kanske genom dokumentationen). Och utredningen föreslår också begränsningar i form av att begäran måste lämnas in inom tre veckor och att endast slutbetyget i högstadiet och kursbetyg på gymnasiet kan omprövas enligt förslaget. Alla andra betyg står fast som berget.

Men det finns fler invändningar. På några ställen så har man hävdat att de föreslagna reglerna kommer ändra det sätt som lärarna sätter betyg. Genom att fokus sätts på dokumenterad eller åtminstone dokumenterbar fakta så kan det “bli en väldig fokusering vid skriftliga provresultat”, som Björklund uttryckte det.

Men varför skulle det vara ett problem? Det är ju bara bra om lärare i större utsträckning grundar sina beslut om betyg på sådana resultat och mindre på magkänsla och mer eller mindre godtycklig uppfattning. Det kan verkligen ifrågasättas om det är bra att lärare grundar sina beslut på känsla eller sådant som inte går att dokumentera. Om det är något som framkommer under en lektion så får väl läraren skriva ned det om det nu är så viktigt!

Men även om nu detta skulle vara ett problem så kan lärarna vara lugna, för de kan i praktiken fortsätta att grunda betygen på annat än prov och uppsatser o.s.v. För, Björklunds tes bygger på antagandet att det skriftliga och “känslan” kan leda till två olika slutsatser avseende betyget: antingen så föranleder “känslan” ett högre betyg än vad den dokumenterade kunskapen gör (situation 1), eller så föranleder den ett lägre betyg än vad den dokumenterade kunskapen gör (situation 2).

Och då kommer det i praktiken hända två saker. I situation 1 så kommer eleven inte begära omprövning. Varför begära omprövning av ett VG när man bara har fått G på uppsatserna? I situation 2 så kan dock eleven komma att begära omprövning, men då är det också befogat. Om eleven har fått MVG på proven men ändå fått ett G i betyg så ska ju betyget höjas.

Nej, det förslag som utredningen har presenterat är i själva verket bra. Och jag fattar inte varför Björklund är så negativt inställd. Är det så att han tror att det är politiskt dåligt att vara för en åtgärd som stärker elevers rättssäkerhet. Eller har han helt enkelt inte tänkt igenom förslaget?

Det gäller väl att sätta sitt hopp till den majoritet som faktiskt finns i frågan i riksdagen.

Andra på samma tema: Edvin Alam, Sebastian Hallén, Per-Åke Fredriksson,

Förnyelse är också Folkpartiets utmaning

Moderaternas nye partisekreterare Sofia Arkelsten presenterade nu på morgonen sin vision för moderaternas fortsatta arbete. Hennes återkommande budskap är att moderaterna måste fortsätta förnya politiken och därför ta utgångspunkt i nyfikenheten hos folk och hos unga.

Artikeln är helt rätt från två perspektiv. För det första så är det medialt och retoriskt rätt. Moderaterna, liksom miljöpartiet, fortsätter använda en retorik som bygger på framtiden och på utveckling. Hela valrörelsen för dessa två partier genomsyrades av ett framtidsinriktat, och på så sätt optimistiskt, budskap. Jag är övertygad om att det inte är en slump att det var just dessa två partier som också vann sympatisörer i valet. Eller rättare sagt – att dessa två partier var de ENDA av riksdagspartierna som vann procent.

Men det är också innehållsmässigt rätt. Tiderna förändras och utmaningarna byter skepnad och det betyder att även politiken måste ömsa skin. Detta är också vad Arkelstens budskap är. Moderaterna ska lyssna till väljarna och fundera på vad som krävs och behövs i framtiden.

Även om jag inte har fördjupat mig i någon grundligare valanalys här på bloggen så är detta den stora utmaningen för oss andra och framför allt för Folkpartiet. Precis som Norrgård beskriver på sin blogg så måste det till en djupgående analys för att förnya och förbättra.

Tittar man t.ex. på Folkpartiets resultat här i Uppsala så gjorde vi ett katastrofval. Det finns faktiskt inget annat sätt att beskriva det. Partiet tappar mer än 3% från 12.88% till 9.84%. Det kanske inte låter som så mycket, men om man begrundar att vi tappar 2 329 röster så ser saken annorlunda ut. Nästan var sjätte person som röstade på Folkpartet 2006 röstade nu på något annat parti. Och om man jämför med 2002 års val så är det ännu värre. Då hade vi över 20 000 väljare i kommunen. Av dessa har 40% gått till ett annat parti, det vill säga nästan varannan väljare.

Detta är utgångspunkten i valet här i Uppsala. Personligen tror jag att det beror på flera olika saker. Dels att vi inte har varit tillräckligt offensiva och intressanta i själva valrörelsen. Dels att vi inte har en tillräckligt intressant politik som vi framför.

Och här kommer moderaterna och miljöpartiet in i bilden igen. Jag tror inte att vi ska kopiera deras politik. Absolut inte. Moderaternas politik är alldeles för tråkigt (läs sossig) och miljöpartiets alldeles för snurrig. Men vi ska lära av deras förhållningssätt. Precis som Arkelsten skriver i DN idag så måste politiken ta hänsyn till att samhället förändras varje dag. Och därför måste även partierna utvecklas och förnyas.

Jag menar, hur attraktivt är det egentligen med ett parti som vill möta skolans utmaningar med 1900-talets skolpolitik, som vill möta energiproblemen och klimathotet med 1900-talets kärnkraft och som anser att den tredje viktigaste frågan i valet 2010 är parboendegaranti för pensionärerna?

Missförstå mig rätt. Jag är älskar Folkpartiet (nåväl) och tror på vår politik. Men vi måste formulera den och förnya den så att den möter dagens utmaningar och det som våra medmänniskor upplever som utmaningar. och inte minst, genom att vara framåtsyftande.

Det är iaf mitt bidrag till valanalysen för Uppsala, vi måste förmedla bättre genom ett framtidsinriktat budskap, och vi måste ha en framtidsinriktad politik.

Läs även Kent Perssons (moderata) inlägg om förnyelsearbete på ett lokalt plan samt Böhlmark, också han om moderat förnyelsearbete. Missa inte heller UNTs ledarsidas intressanta reflektion att det i princip enbart är valets stora vinnare som på allvar inleder ett förnyelsearbete. Det tål att tänkas på.

Berätta vad vi vill, inte vad vi inte vill!

Jag röstade på alliansen i förra valet, och jag kommer av naturliga, för att inte säga intelligenta, skäl göra det i år igen. Men jag undrar: var är visionerna?

Igår åkte alliansens partiledare på en liten tågturné. Man hade till och med ett regeringssammanträde där på tåget, trots att det varken var torsdag eller särskilt praktiskt. Nåväl, nu presenterade man ju också nio löften om vad man inte ska göra. Men det vinner vi inga val på.

Det är positivt att ge besked till väljarna om vad man inte tycker om med den rödgröna politiken. Att väljarna med tydligt språk får läsa att regeringen inte tänker tänker höja skatten för vanliga löntagare och att man inte tänker avskaffa rot- och rut-avdragen, är bra. Men det blir ändå fel, vad vill man göra då?

De nio löftena är på nåt sätt det tydliga exemplet på en konservativ retorik. Jag vet att det börjar låta som att jag har hakat upp mig, men Alliansen varken är, eller får vara, konservativ! Vi ska stå för en optimistisk politik med tro på framtiden och en tro på att när Sveriges medborgare får större förtroende för sina egna liv men samtidigt trygghet att misslyckas, då skapar vi ett ännu bättre land.

Poängen är inte att Alliansen inte har gjort bra saker för Sverige, det har vi. Poängen är inte att man inte vill göra Sverige ännu bättre, det vill vi. Poängen är att vi i debatten inte får fastna i att berätta vad vi inte vill, fastna i att berätta hur kass de rödgröna är och fastna i att berätta vad vi har gjort. Vi måste stå upp för och sprida vår berättelse om vad som är bra för Sverige!