Sammanslagningarna av lärosäten måste snabbas på!

Skriver idag för Liberala studenters räkning på DN Debatt som en kommentar till Jan Björklunds artikel i måndags om sammanslagningar av universitet och högskolor. Utbildningsministern skrev bland annat

“Ska Sverige eftersträva högsta vetenskapliga kvalitet kan vi inte sprida ut resurserna mer än i dag – det skulle allvarligt hota att utarma den högklassiga forskningen vid lärosäten som till exempel Karolinska institutet och Chalmers. Alltför små miljöer, med alltför få forskare inom ett ämne, bör också undvikas; för bästa möjliga vetenskapliga utveckling krävs en kritisk massa av forskare och forskarstuderande.”

Han föreslog därefter att det krävs en del sammanslagningar av större universitet med mindre högskolor för att möta den utmaningen. Dock med brasklappen att han själv, genom regeringen, inte kommer besluta om detta ensidigt.

Liberala studenter anser att regeringen har en viktig poäng och att vi behöver slå ihop en del lärosäten för att skapa mer resursstarka och innovativa utbildningsmiljöer. Vad vi vill påpeka är dock att svensk högre utbildning även kräver ett fortsatt och fördjupat autonomiarbete. Vi skriver bland annat.

“Utbildningsministerns besked är välkommet men för fattigt. Sammanslagningarna måste snabbas på och kompletteras med en ombildning av fler universitet och högskolor till exempelvis stiftelser såsom Chalmers och Handelshögskolan i Stockholm.

En sådan utveckling skulle också gynna studenter och forskare. Med färre men starkare universitet som ger bättre förutsättningar att utveckla verksamheten utan statlig inblandning främjas den dynamik och flexibilitet som framtiden kräver. På så sätt möjliggör man även att beslut om utbildning och forskning fattas så nära studenter och forskare som möjligt.”

En eloge till liberalerna i Europaparlamentet!

Idag kom ett pressmeddelande från ALDE om att LIBE, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, antagit en rapport från en av utskottets liberala ledamöter. Bland annat kräver rapporten en full utvärdering av hur EUs antiterrorlagstiftning har påverkat våra grundläggande fri- och rättigheter. Se gärna gårdagens intervju med rapportförfattaren här.

Jag har själv här på bloggen och i bland annat UNT skrivit ett par inlägg om datalagringsdirektivet och om behovet av en utvärdering av lagstiftningen. All lagstiftning innebär på något sätt en inskränkning i våra friheter. De kan ofta vara motiverade; polismaktens rätt att frihetsberöva kan behövas för att bedriva brottsutredningar och läkarens möjlighet till tvångsomhändertagande på grund av psykisk ohälsa kan behövas för att skydda människors liv och hälsa.

Framför allt är kravet på fler och bättre proportionalitetsbedömningar intressant i Sopha Velds rapport. Det är genom kravet på proportionalitet, det vill säga att lagstiftningen når ett klar och avgränsat syfte och att det inte finns mindre ingripande åtgärder, som vi sätter upp gränser för lagstiftningen.

Ibland undrar jag dock om svenska och europeiska makthavare alltid tänker i de banorna. Allt för ofta tycks det som att intresset av att beivra brott och förhindra misstänka terrorattacker slår ut alla andra intressen. För även om polisen behöver möjlighet att gripa misstänkta brottslingar måste man inse att varje gripande innebär ett ingrepp i rörelsefriheten.

Med den rapport som LIBE nu antagit kanske åtminstone europeiska politiker inser att all lagstiftning inom unionen måste bygga på proportionalitet. För proportionalitet är inte bara ett juridiskt påfund, det är även ett sätt att begränsa statsmaktens vålds- och maktmonopol över enskilda medborgare. Det handlar alltså om precis den frihet som antiterrorlagstiftningen utger sig för att beskydda.

Måste vi implementera datalagringsdrektivet?

En del av det försvar som vår borgerliga och delvis liberala regering för fram när det kommer till datalagringsdirektivet är att Sverige som land är tvunget att implementera direktivet.

Det stämmer. Alla medlemsstater är tvungna att implementera direktiv som medlemsstaterna har varit med och tagit fram och antagit i EU. Samtidigt så måste man fundera på vems sida man vill stå.

Europeiska unionen är fantastisk. Med handel och öppna gränser har vi skapat världens största frihandelsområde och minnena av 1900-talets konflikter bleknar i takt med att Europas folk integreras allt mer.

Det är i detta sammanhang som man ska se datalagringsdirektivet – som ett sätt att möta nya hot mot européers frihet. Problemet är bara att direktivet inte fyller sitt syfte, eftersom det enligt tyska utvärderingar har små effekter på brottsbekämpningen. Dessutom bryter kartläggningen mot ett av syftena med EU-samarbetet.

EU skapades som en garant för fred och frihet i Europa. Men frihet kräver mer än att polisen får alla resurser som den tror sig behöva. Även om en grundläggande del av frihetsbegreppet är att skydda enskilda medborgare från andra medborgare, så är det från ett liberalt perspektiv minst lika viktigt med ett skydd från staten.

Om man är en sann europé och liberal så motsätter man sig med andra ord en svensk implementering av datalagringsdirektivet. EU ska inte vara ett alibi för att införa integritetskränkande regler som snarare påminner om de östeuropeiska övervakningsapparaterna!

Att Folkpartiet, mitt moderparti och riksdagens mest EU-vänliga parti, inte har den linjen är beklämmande. Folkpartiet borde vara både en pådrivande kraft för europeisk integrationen och en vakthund mot dåliga överstatliga regleringar. Det är Folkpartiet redan när det kommer till jordbrukspolitiken. Nu är det dags att partiet även är det inom dessa frågor!

Men om man ser till debatten så verkar det vara alla andra än just folkpartister som vågar stå emot direktivet: Journalistförbundet och Tidningsutgivarnas debattartikel, Maria Ferm (MP) och Jens Holm (V), Mina moderata karameller, Tokmoderaten, Erik Bengtzboe (M) och Christian Engström (PP) och Camilla Lindberg.

Sossarna är libertarianer och Björklund är sosse

Batongliberalen har tydligen i praktiken segrat. Om han verkligen har vunnit slaget kan man inte veta med säkerhet, men mycket pekar tyvärr mot det. Vart man än vänder sig och oavsett vem man snackar med så får man klart för sig at Björklund är en högerextremistisk militär. Att han är det senare råder det väl inget tvivel om, men högerextremistisk? Det mest skumma är att det som alla till vänster om blivande folkpartiledaren använder sig av som argument för att Björklund är extremist, är att han förespråkar krav.

Men vad är det för ett argument egentligen? Låt oss först titta på den gamle majorens krav:

Björklunds krav:

Några av de här kraven, särskilt det om att lärare ska ange sina stackars elever till SÄPO är ju absurda och rimmar illa med liberalism, men vad är det egentligen som skrämmer vänstern? Personligen så tror jag att det är det faktum att man från det hållet i svensk politik har en orealistisk syn på människan som är präglad av ett förakt mot auktorieter. Man har förknippat människans frihet med total frihet men som endast kan ges i ett samhälle med en stark stat.

På ett sätt så måste det vara mycket glädjande för en liberal att höra representanter från andra ideologier tala om att man ställer för mycket krav och att man hellre ska lita på människan. Just den synen på individen är ju traditionellt sett liberalernas paradgren: den fria människan med det sunda förnuftet skapar företag och kramas och allt är halleluja. Problemet för de som hatar kravliberalism och allt vad det heter är bara att de inte riktigt är konsekventa. Samtidigt som man säger sig lovprisa människans frihet, förnuft och förmåga att ta hand om sig själv så skapar man system som låser människor. System som är mer kravfyllda än några system Björklund ens skulle drömma mardrömmar om.

Vilka är det som ivrigast kräver att elever ska gå i en sorts skola? Socialister! Vilka är det som kräver totalt utnyttjande av arbetsförmåga? Kommunister! Vilka är det som kräver att man ska ge ifrån sig så mycket egendom som möjligt? Socialister! Vilka är det som kräver konformitet? Kommunister! Listan kan göras lång och det ska sägas att de regimer som har ställt högst krav på medborgarna alltid har varit de som haft en vänsterorienterad läggning. Och det är inte så märkligt med tanke på att vänsterns utgångspunkt alltid är kollektivet och för att ett sådant ska fungera måste ju alla i kollektivet ta sitt kollektiva ansvar.

Med andra ord så är krav i sig egentligen inte problemet utan något som alla riksdagspartier tycker om och godkänner (varför skulle man annars välja att sitta i en riksdag som stiftar lagar – d.v.s. ställer krav på medborgarna?).

Men vad är då problemet i svensk politik? Hur kommer det sig att batongliberalen blir slagen med kravbatongen? Svaret är kombinationen av den flata inställningen till människan och det givmilda samhället. Om man fullt ut skulle ägna sig åt (ny)liberalism och libertarianism osv så skulle man i princip ha ett mer eller mindre kravlöst samhälle; staten skulle knappt lägga sig i över huvud taget. Nu är det ju tack och lov så att väldigt få i Sverige är intresserade av den typen av stat. Man har från alla politiska partier insett att förmögenhet spelar en viktig roll och att vi därför måste omfördela några resurser så att alla får lika möjligheter. Så långt är nog de flesta med.

Vad den nya sortens vänster dock har glömt bort är att ju mer man ger för att hjälpa medborgarna, ju mindre behöver medborgarna fixa själva. Och ju mindre man måste fixa själv, ju mer slappnar man av – det är fullt naturligt. Om jag kunde ta en jur kand genom att ligga i hängmattan hade jag gjort det. De flesta socialister brukade inse detta, därav alla skatter och skolor och påbud och en stor klåfingrig stat till storebror, problemet idag är att det auktoritetsrädda vänstern har glömt bort att det är så det funkar och har en onaturlig tro till människan. En tro som egentligen är starkast bland de stundom virriga libertarianerna…

Och vad gäller Björklund. På ett sätt är han mer sosse än någon annan, eftersom det enda som kan rädda det socialdemokratiska folkhemmet just är ansvarsfulla människor som känner att de har en moralisk och ekonomisk plikt att göra rätt för sig. Så vad fenomentet Björklund egentligen bevisar är att socialdemokratin och vänstern har ett utomordentligt starkt grepp om tanken i Sverige. På gott och ont, jag är inte den som är odelat negativ.

Vad gäller Björklund som partiledare – för hans kravliberalism (med måtta givetvis) är det egentligen inget fel på – är hans största brist att han just är förste vice ordförande och att han är skolminister. Det måste vara något skumt med ett parti som kastar ut en kravliberal för att ersätta den med en i princip identiskt kravliberal.

Och problemet för folkpartiet är att det ses just som ett kravparti. Och krav är för det mesta jobbiga för väljare…

Andra bloggar om: , , , , , ,
Pingat på intressant.se

Ett barn i Darfur har aldrig hört talas om folkmord

Jag skulle vilja bjuda på några citat ifrån gårdagens interpellationsdebatt i riksdagen där utrikesministern ombetts att klargöra regeringens linje i frågan om Darfur. Som Bildt skriver på sin blogg så är frågan fortfarande inte särskilt uppmärksammad i Sverige, varken vad som sägs på Helgeandsholmen eller hur många som dör i södra Sudan.

Igår så ville inte Bildt säga att det var ett folkmord som skedde i Sudan. Han ville bara kalla det för händelser som ”lett till diskussionen om folkmord i folkrättens bemärkelse har förekommit eller inte”. På sätt och vis är det rimligt att inte kalla vad som helst för folkmord, bara det som är folkmord ska kallas för detsamma. Men varför har vi egentligen debatten här hemma och i andra trygga länder utomlands? Kvinnorna i Darfur, de svältande barnen och de döda männen, bryr sig nog inte så mycket om vilken etikett man sätter på händelserna.

Bildt menar att man inte får föregripa den process som nu förs i ICC och att vi inte får ”devalvera Förintelsen genom att inflatera användningen av begreppet ’folkmord’. Om allt blir folkmord är till slut ingenting folkmord.” Men är det verkligen så? Hur många gånger har vi använt det begrepp som föddes efter andra världskriget? Vi använder det om förintelsen, om det som hände i Srebrenica och vi använder det för att beskriva det som hände i Rwanda. Men sen då? Om vi inte kan använda det för att beskriva ”fördrivandet av människor, mördandet av hundratusentals och drivande av miljoner på flykt”, när ska vi då använda begreppet? Är inte det en fråga om devalvering av begreppet. Givetvis ska man använda det med måtta, men detta är inte detsamma som att inte använda det alls.

Men som sagt, definitionsfrågan är ändå sekundär. Om vi bara nöjer oss med att sätta en etikett på ett skeende och sedan stolt kalla oss för frihetens och trygghetens försvarare så är vi ändå förlorare. Då är de svältande barnen ändå förlorare. Som tur är så snuddar Veronika Palm, Hans Wallmark och utrikesministern dessa frågor. Det känns tryggt att Bildt slår fast att ”skyldigheten att ingripa /inte/ kommer av några juridiska definitioner. Skyldigheten att ingripa kommer ur det mänskliga lidande som vi ser.” Det känns också tryggt att ”Sveriges samlade bistånd till Sudan, inklusive Darfur, /i år kommer/ att uppgå till nära 350 miljoner kronor”.

Frågan är bara om det räcker. Tyvärr så är jag pessimistisk och det är synd att vi i Sverige fortfarande, likt en strandad val, ligger kvar i en diskussion om huruvida situationen i Sudan ska kallas för folkmord eller omfattande kränkningar av mänskiga rättigheter. Det är också synd att utrikesministern avslutar sitt anförande med ”Vi kan inte återuppväcka de döda i Darfur, men vi kan möjligtvis förhindra att fler dör annorstädes i framtiden i världen. Då handlar det om att bygga folkrätten och att bygga de internationella institutionerna.

Men det tänker jag inte ens kommentera.

 

Andra bloggar om: , , , , , ,

De döda argumentens dödfödda försök

Det går inte att komma ifrån att det handlar om rätten till sin egen kropp, sin egen framtid och sina egna förutsättningar. På svenskans debattsida driver Stefan Swärd tesen att Sverige som nation har mer medkänsla för djur än för människor och använder aborträtten som bevis. Genom att ge kvinnor rätten över sina liva och rätten att själva bestämma berövar man enligt honom ofödda barn livet och chansen till framtid.

Det kan vara svårt att bemöta ett sådant argument. Vad är det som ger oss rätt att stoppa något som annars helt naturligt hade hänt? Vad ger oss rätt att säga nej till vissa öden men ja till andra? Svåra frågor, men frågan kunde lika gärna vara: vad är det som ger samhället rätt att tvinga på en människa ett livslångt ansvar i form av föräldraskap? Vad ger oss rätt att äta djur?

Sanningen är ju att det samhälle som vi lever i består av oändliga avväganden mellan olika intressen. De levande djurens intresse av god djurhållning ställs mot människans intresse av billig mat. Människans intresse av en naturlig mångfald ställs mot människans intresse av effektiva arbetsytor och stadsbyggnad. På dessa nivåer, och otaliga andra, ställs olika intressen mot varandra. Ofta är det lätt att avgöra och kompromissa, andra inte. Swärds problem är att han ställer kvinnans frihet mot något som inte ens existerar. Man kan inte utan vidare säga att det är ett barn man tar död på genom abort. Men det är inte ett barn! Med den retoriken, är spermier barn? De simmar ju, och det gör ju människor också, parallellen är ju uppenbar. Och är ägg barn? Människor äter ju ägg och äger hönor som lägger likadana – its clearly human!

I Sverige har vi dragit en gräns vid den artonde graviditetsveckan och alla barn som föds levande efter den 28e veckan klassas juridiskt som barn. Den tanke som genomsyrar är att foster inte är barn och att de därför inte är människor. Precis som spermier inte är människor eller ägg för den delen. Om man dödar ett sådant foster är det alltså inte mord.

Just den här debatten har förts ett tag, men det som nu håller på att hända i den återuppväckta debatten kring kvinnans rätt till abort är att man ställer fel saker mot fel saker. Man kan inte ställa mannens skyldighet att sörja för sitt barn mot kvinnans rätt över sitt eget liv eller sin egen kropp. För det är inte samma sak och de utesluter inte varandra. Man kan inte heller, som Swärd med unken retorik gör, hävda att det är för mannens skull – hans intresse av en fri sexualitet – som vi har abort. Det är kvinnan och hennes självbestämmande över sin egen kropp och framför allt sin egen framtid som står i förgrunden.

Den fråga som egentligen borde ställas är varför samhället som ska ges rätt att avgöra den enskilda kvinnans livsval? Om vi accepterar att vi har rätten över våra kroppar och rätten till våra tankar, våra idéer och rätten att välja skola och jobb och bostadsort, så måste vi också ges rätten att använda preventivmedel!

Andra bloggar om: , , ,