Regering(S)förklaringen

Visserligen är det två dagar senare, men jag behövde smälta tisdagens regeringsförklaring för att kunna kommentera den. Liksom efter statsministerns almedalstal i somras så är jag besviken.

I korthet handlade regeringsförklaringen om jobb. Detta är i sig inget märkligt eftersom alliansen även i årets val sökte väljarnas förtroende med arbetslinjen. I korthet var också regeringsförklaringen torr. Men detta är inte heller särskilt märkligt. Regeringsförklaringar är per definition torra och statsministern läser i princip alltid innantill från sitt manus. Men regeringsförklaringen var i det närmaste också visionslös. Och det ska den inte vara!

Moderaterna är de nya socialdemokraterna. Åtminstone riksdagen. Titta bara på följande citat ur tisdagens regeringsförklaring:

Ur inledningen:

Alliansen bärs av en idé om Sverige. Vi vill ta ansvar för vårt land och skapa goda förutsättningar för arbete och välfärd. Vi vill lägga grunden för ett rättvist samhälle som håller ihop, där människor kan känna trygghet, ta egna initiativ och förverkliga sina ambitioner. Ett samhälle där familjen och det civila samhället står starka.

Och ur det efterföljande avsnittet om de offentliga finanserna:

Ansvar för Sverige. Det är så vi tar Sverige från kris mot full sysselsättning. Regeringen vill därför samla riksdagen kring uppgiften att säkerställa att Sveriges finanser är långsiktigt hållbara. Inriktningen för politiken under mandatperioden är att de offentliga finanserna ska uppvisa balans och överskott på 1 procent av BNP.

Och:

Därmed tryggas den offentliga välfärdens grund och Sveriges möjligheter att tryggt hantera kommande kriser.

Det centrala är alltså Sverige. Och då kollektivet Sverige. Genom stabila offentliga finanser kan vi skapa ett Sverige där undersåtarna medborgarna, bidrar till det kollektiva byggandet av välfärden.

Det viktigaste med att folk arbetar är således, för statsministern, inte att man ska få makt över sitt eget liv, kontroll över frukterna av sitt arbete och självkänsla och trygghet i sig själv. Det viktigaste med att folk arbetar är att staten då får in skattemedel som man kan fördela. Gonatt moderaterna, hej socialdemokraterna.

Och det fortsatte i samma anda:

Vårt främsta mål är att föra Sverige mot full sysselsättning.

Arbete är grunden för Sveriges välstånd. Vår framtid, vårt samhälles sammanhållning och vår välfärd är beroende av människors arbetsinsatser. Vår utgångspunkt är därför att alla människors arbetsinsatser behövs.

Sverige är i dag ett land som kan sätta kraft bakom ambitionen att nå full sysselsättning. Ett land som genom att återupprätta arbetets värde steg för steg gör vårt samhälle mer inkluderande och dynamiskt, med förmåga att möta såväl demografiska utmaningar som en hårdnande global konkurrens. Med möjligheter att utveckla den välfärd som betyder så mycket för sammanhållningen i det svenska samhället.

Missförstå mig rätt. Att den offentliga ekonomin håller ihop och att myndigheterna har resurser så att de kan fungera är centrala faktorer i varje samhällsbygge. Annars fungerar det inte. Men frågan man måste ställa sig är “för vem?”

Jag är övertygad om att Reinfeldt och hans polare vill skapa ett Sverige för människorna. Men detta genom staten som på så sätt får företräde före människorna. Retoriken är uppenbar. Staten före individen, individen genom staten. För en liberal borde detta framkalla kalla kårar. Om inte det, så åtminstone oro. För en liberal borde det vara individen före staten, staten för individen.

Nu var iofs inte Reinfeldt helt statskramande. Han nämnde också något annat:

Samhället är större än staten.

Men vad Reinfeldt ansluter sig till här är en gammal moderat (konservativ) syn på samhället. Det är genom andra gemenskaper utöver staten, som trygghet för människorna kan skapas. Inte för att det är bättre, nödvändigtvis, utan för att staten då inte behövs.

Nåväl, att moderaterna, och därigenom alliansen, inte är klockrent liberala var och är ingen nyhet. Men jag blir ändå oroad.

Antal ggr statsministern nämnde “individer”: 2
Antal ggr statsministern nämnde “staten” och “samhället”: 41

Antal ggr statsministern nämnde frihet: 8 (och då främst inom utrikespolitiken)
Antal ggr statsministern nämnde välfärd: 23

Nu står visserligen inte alltid individen och samhället/staten i motsatsförhållande, och inte heller frihet och välfärd, men det säger ändå något. Socialmoderaterna har segrat.

Eller som Gudmundson skriver: Sverige är färdigt. Förvaltarens tid är här.

Ska man gäspa eller förfäras?

Ok, jag är en ögontjänare, men jag kan inte undvika att kort kommentera statsministerns tal i Almedalen ikväll. Jag är besviken. Trots att moderatledaren var på uppenbart gott humör och uppslupet raljerade och eldade på de egna anhängarna så var det inte mycket att hänga i julgranen. Jag saknade rent av den gamla torra Reinfeldt som sakligt och tydligt levererar sin pragmatiska syn på saker och ting. Vad han själv saknade var en röd tråd och ett tydligt budskap.

För vad var budskapet egentligen? Statsministern inledde med en spark riktad mot s.k. särintressen och han fortsatte med att skrämmas med oppositionens förslag till skattehöjningar. Nånstans där emellan slog han sig för bröstet och utropade Sverige som ett ljus i Europas ekonomiska mörker och lyckades beskriva arbetslösa ungdomar som ambitionslösa personer som inte vet hur man skriver en jobbansökan. Det var inte mycket till visioner.

Men visionslösheten verkar å andra sidan vara det nya varumärket och detta faller också samman med den nya retoriken om allmänintresse kontra särintresse. Kritiken mot särintressena var ju inte bara talets inledning utan även temat i Reinfeldts debattartikel i DN imorse. Kort går moderaternas nya huvudlinje ut på att man numera är det samhällsbärande partiet. Moderaternas huvuduppgift är att göra korrekta pragmatiska prioriteringar som värnar det s.k. allmänintresset. Ungefär som en myndighet, man ska lyssna på alla och ingen och göra det som är rätt.

Jag blir upprörd av detta. Vadå allmänintresse, vad är det? I varken debattartikeln eller i talet nämnde Reinfeldt något om vad som är detta allmänintresse, annat än att hålla statens finanser i balans. Jag börjar fundera på om moderaterna inte har blivit kidnappade av tjänstemännen på regeringskansliet. Förvalta istället för förnya, bevara istället för förbättra. Statsministern kunde lika gärna ha kallat sig socialdemokrat, det är ju staten framför allt som är den nya parollen. Att moderaterna idag dessutom presenterade en valaffisch som var nästan identisk en 25 år gammal socialdemokratisk affisch ska därför inte ses som busstreck, utan som ett tecken.

Vad moderaterna och Reinfeldt alltså försöker sig på är att stöpa om sig från en politisk kraft till en förvaltande regering. För det är precis det talet om allmänintresse innebär. Och tråkigare kan det inte bli.

SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, SVT, Per Altenberg, Raymond, Kent Persson, Ann-Cathrin

Pensionärsdebattsträsket – en liten överblick

Har precis ögnat igenom socialdemokraternas budgetmotion. Anledningen till att jag fick för mig att leta upp den på riksdagens hemsida och plöja igenom de 108 sidorna är att jag tittade på morgonens debatt om pensionärerna mellan Reinfeldt och Sahlin.

Jag kan inte direkt påstå att jag blev särskilt klokare av debatten. Som vanligt. Reinfeldt har fortfarande en förfärlig fäbless för långa och invecklade meningar som man måste vara doktor i grammatik för att tränga sig igenom. Sahlin är ju mer lättförstådd men däremot full av motsägelser.

Och det var en av dessa motsägelser som fångade mitt intresse. Sahlin kritiserade skattesänkningarna för löntagare som meningslösa och oansvariga men pläderade sen för en motsvarande skattesänkning för pensionärerna. Hon är alltså emot mer pengar i plånboken för arbetare, men för mer pengar i portmonän för pensionärerna. Är det rättvist?

Fast det mest intressanta kom sen. I ett försök att sjabbla bort korten ville Sahlin inte stå för budgeten över huvud taget. Reinfeldt hävdade att socialdemokraterna inte vågade stå för sina skattehöjningar. Sahlin ville däremot varken säga bu eller bä utan hänvisade bara till den rödgröna vårdbudgetmotionen som kommer senare i vår. Vi som inte sitter med i förhandlingarna vet med andra ord ingenting om hur de rödgröna vill att skatterna ska se ut.

Bla bla bla, med andra ord. Jag menar, om man inte ska tro på att socialdemokraterna vill höja skatterna med nästan 20 miljarder kronor (19 915 000 000 kronor enligt deras budget, se sida 107), varför ska man då lita på att de vill sänka skatten för pensionärerna med drygt 3 miljarder?

I vilket fall, jag vände mig till sossarnas höstbudgetmotion för att se vad de tyckte för ett par månader sen i alla fall. Kontentan av debatten med den som grund är då såhär:

  • Sahlin tycker att det är fel att regeringen genom jobbskatteavdraget har gett tillbaka 71 miljarder kronor till arbetstagarna som de kan lägga på sparande, resor och annan konsumtion (se inslaget)
  • Sahlin tycker att man ska sänka skatten för pensionärerna med mindre (3 miljarder kronor -se budgetmotionen, sida 106) än regeringen som vill sänka skatten för pensionärerna med 5 miljarder.
  • Sahlin vill trots sänkt skatt för pensionärer totalt höja skatterna med 19 915 miljoner kronor. Bl.a. på inkomst, avskaffat RUT-avdrag, ny förmögenhetsskatt, skatt på vattenkraftverk o.s.v.

Det där sistnämnda kan man ju för övrigt fundera på. En höjning av fastighetsskatten på vattenkraftverk med 450 miljoner kronor, är det verkligen välkommet när elpriserna redan är så höga som de är?

Bla bla bla, med andra ord. No wonder väljarna känner sig förvirrade.