En eloge till liberalerna i Europaparlamentet!

Idag kom ett pressmeddelande från ALDE om att LIBE, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, antagit en rapport från en av utskottets liberala ledamöter. Bland annat kräver rapporten en full utvärdering av hur EUs antiterrorlagstiftning har påverkat våra grundläggande fri- och rättigheter. Se gärna gårdagens intervju med rapportförfattaren här.

Jag har själv här på bloggen och i bland annat UNT skrivit ett par inlägg om datalagringsdirektivet och om behovet av en utvärdering av lagstiftningen. All lagstiftning innebär på något sätt en inskränkning i våra friheter. De kan ofta vara motiverade; polismaktens rätt att frihetsberöva kan behövas för att bedriva brottsutredningar och läkarens möjlighet till tvångsomhändertagande på grund av psykisk ohälsa kan behövas för att skydda människors liv och hälsa.

Framför allt är kravet på fler och bättre proportionalitetsbedömningar intressant i Sopha Velds rapport. Det är genom kravet på proportionalitet, det vill säga att lagstiftningen når ett klar och avgränsat syfte och att det inte finns mindre ingripande åtgärder, som vi sätter upp gränser för lagstiftningen.

Ibland undrar jag dock om svenska och europeiska makthavare alltid tänker i de banorna. Allt för ofta tycks det som att intresset av att beivra brott och förhindra misstänka terrorattacker slår ut alla andra intressen. För även om polisen behöver möjlighet att gripa misstänkta brottslingar måste man inse att varje gripande innebär ett ingrepp i rörelsefriheten.

Med den rapport som LIBE nu antagit kanske åtminstone europeiska politiker inser att all lagstiftning inom unionen måste bygga på proportionalitet. För proportionalitet är inte bara ett juridiskt påfund, det är även ett sätt att begränsa statsmaktens vålds- och maktmonopol över enskilda medborgare. Det handlar alltså om precis den frihet som antiterrorlagstiftningen utger sig för att beskydda.

Socialdemokraterna och euron

Det är mycket fegt av Socialdemokraterna att börja sväva på målet och använda krisen i Grekland för att hämta inrikespolitiska poänger. Antingen så vill man vara med eller så vill man det inte. Om Sven-Erik Österberg anser att det finns betydliga risker med ett medlemsskap, då borde han kanske säga att han är emot euron istället för att sprida ut dim-ridåer.

Faktum är att den kris som vi ser i Europa idag, och framför allt i Grekland, inte beror på euron. Detta verkar faktiskt också socialdemokraterna inse, varför skulle man annars sikta in sig på stabilitets- och tillväxtpakten. Indirekt säger ju Sven-Erik att det är bristande finansiell styrning och politik i medlemsländerna snarare än euron i sig det är fel på.

Men i vanlig ordning är man lite oärlig och utnyttjar politisk retorik för att vinna inhemska poänger. Folkpartiet är för att byta kronan mot euron och är det lika mycket nu som tidigare. Vi vänder inte kappan efter vinden utan står för våra idéer även när det blåser motvind. Och att euron idag skulle vara ett dåligt politiskt projekt kan vi ju annars bara fråga Estland om. Estland är nämligen på väg in i euron, as we speak.

Läs även Cecilia Malmström, och Olle Schmidt.

Malmström ska utvärdera datalagringsdirektivet

För övrigt noterar jag att Malmström i sin artikel mycket tydligt fokuserar på integritet och skydd för uppgifter. Hon skriver nämligen att hon kommer

begära en översyn av de olika system vi har för datalagring och informationsutbyte. Det går ofta väl att motivera att de enskilda systemen behövs i kampen mot organiserad brottslighet och terrorism, men det är lätt att tappa helhetsbilden.

Detta är ett mycket viktigt uttalande! Malmström vill alltså utvärdera exempelvis datalagringsdirektivet och andra regler som ibland kränker rätten till personlighet integritet.

Precis som hon skriver är det framför allt inte de enskilda instrumenten som är oroväckande utan hur den gradvisa utbyggnaden leder till en total bild där integriteten hotas på allvar. Hennes förslag om en översyn som ska titta på helheten är därför mycket välkommen. Bra jobbat!

För Sverige i världen

Min värnplikt gjorde ganska stort intryck på mig. Innan jag ryckte in var jag inte särskilt intresserad av det militära men under den pågående utbidildningen förstod jag både nyttan av värnplikt och försvar på ett personligt såväl som ett nationellt (och internationellt) plan.

Tyvärr så är den mer eller mindre härskande uppfattningen i Sverige att försvaret bara är ett nödvändigt ont och att världen mer eller mindre skulle vara bättre, om inte perfekt, om vi bara kunde bli av med kamoufleraed män med vapen. På sätt och vis så skulle den väl det, men lika lite som alla människor har rent mjöl i påsen och är fredliga skulle världen klara sig utan väpnade styrkor.

Missförstå mig rätt, det är bra att propagera för pacifism, men vi kommer aldrig nå dit.

Ett uttryck för den ganska snedvridna synen på den svenska försvarsmakten var dagens dokument inifrån som visades på tvåan. Speakern ställde den retoriska frågan varför vi “behöver svenska soldater skolade för strid mot en okänd motståndare”. Den frågan fångar hela den svenska debatten i ett nötskal, framför allt eftersom den är felaktigt ställd. Frågan är inte vad vi får ut av att ha soldater, utan vad andra får ut av att vi har soldater. Innan EU till slut skickade iväg svenska och franska soldater till Kongo i början på 2000-talet så hade ju tusentals människor krävt att FN skulle skydda dem. Och det är det som är uppgiften. Lika mycket som vi har en moralisk skyldighet att värna om demokrati och rättvisa i världen med bistånd och läkarhjälp osv osv så har vi en moralisk skyldighet att värna om civilbefolknings säkerhet.

I Sverige har vi alldeles för länge haft den ganska naiva synen på omvärlden att vi bara kan och ska verka för demokrati och säkerhet utan militära maktmedel, och att vi faktist har gjort det tidigare. Men faktum är ju att alla de militära fredsbevarande operationer som vi hittills har deltagit i under FN-flagg har varit med militära maktmedel. Visst, vi har inte haft mandat att tvinga fram fred och vi har bara haft rätt att använda våra vapen i självförsvar, men att, som dokument inifrån, hävda att vi bara har varit diplomater är en naiv, blåögd villfarelse. Vi har varit diplomater, men vi har varit sådana med vapenmakt och det har hjälpt våra soldater och framför allt den civilbefolkning dessa har varit satta att beskydda.

Ett annat problem som dokumentären målade upp var att vi numera deltar i fredsframtvingande operationer, som t.ex. den i Afganistan. Men vad är problemet med det? Vänstern vill ju gärna hävda att det är det ondskefulla USA som står bakom operationerna och att de vill tvinga misär och elände över de stackras afganerna. Men lika mycket som vi ska skydda de som lever i bräcklig fred ska vi ju tvinga fram fred i de områden som inte har någon. Annars slutar det ju som i Rwanda eller i Bosnien.

Tyvärr så är det ju vad som håller på hända nu i t.ex. Sudan. Men problemet där, ska väl erkännas, är ju inte så mycket brist på engagemang här hemma i Sverige som en brist på vilja hos den Sudanesiska regeringen och brist på engageman i FN:s säkerhetsråd (därKina har oljeintressen och Ryssland vill sälja vapen).

Ok, det ska väl erkännas iochförsig att vad som nu händer inom EU inte är helt oproblematiskt, varken med hänsyn till vad somhänder eller hur det händer i Sverige. Visserligen har vi som lever i välmående demokratier i väst en moralisk skyldighet att sprida demokrati och trygghet i världen. Men vi får absolut inte gå för långt. Risken är annars att vi allt för ofta skickar bepansrade fordon till andra delar av världen på en mission att övertyga andra kulturer att vårt sätt att leva är det bästa. Vi får absolut inte ge vika för en kolonialistisk syn och vi måste alltid se till att vi leverar en fred på det sätt som de lokala befolkningarna är intresserade av.

Ett annat problem är ju att den battlegroup som nu sätts upp är alldeles för ung och oerfaren. Att skicka iväg den riskerar säkerligen inte bara att resultera i misslyckade operationer med skadade unga svenskar. Det skulle säkert också resultera i en svensk opinion som hellre ser att Sverige isolerar sig och bara lägger pengar på brunar i Afrika. De svenska fredsbevarande styrkorna fyller en mycket viktig funktion internationellt sett och de bringar trygghet för många människor, samtidigt som ett svenskt engagemang förmodligen nyanserar den internationella synen på fredsframtvingande insatser.

Andra bloggar om: , , , ,

Turkiet

Aldrig. Sa han. Aldrig, spydde hans med snus fullproppade mun ut. Aldrig, svarade han på frågan om när Turkiet blir medlem i EU. Och lite cyniskt tänkte jag att de små grisögonen där bakom glasögonen inte var fyllda av något annat än förakt och nationalism. För det var ju det som det hela handlade om. Av flera orsaker egentligen. Men till dessa återkommer jag.

Men ska Turkiet få bli medlem i EU?

Ja, varför inte, är frågan som jag ovillkorligen ställer mig. För det är ju faktiskt så att Turkiet gjort många framsteg och att Turkiet faktiskt är ett land som utvecklas i rätt riktning. Och varför skulle de inte, när de väl möter alla krav på rättsäkerhet, demokrati osv kunna få bli medlemmar?

Och det är där som skon klämmer för mig. För jag anser inte att Turkiet som land rent geografiskt sett inte skulle kunna ingå i det samarbete som vi idag kallar för den Europeiska Unionen. Delar av landet ligger solklart i Europa och även om inte alla delar gör det så varför inte? Efter det att Balkan, Rumänien och Bulgarien och till slut även Ukraina tagit stegen in i den föränderliga unionen, så skulle Turkiet vara redan mer central i Unionen rent geografiskt än somliga andra länder.

Och jag tror att det för motståndarna är just geografin och kulturen som är den klämmande skon. För även om det är fel att de är geografiskt utanför och ven om det är så att kulturen är ständigt närvarande i alla de redan anslutna länderna, så är Turkiet en symbol som andas abnormalitet.

Och det är ju bara att smaka på debatten i Europa och inte minst i Sverige. Vad är det debatten smakar? Den smakar rädsla inför EU och ett desperat fasthållande vid nationalstaten och den egna kulturen. Man är rädd för att EU projekt kommer putta bort allt det nationella och hävda den egna europeiseringen som enda väg.

Själv tror jag inte på det. För alla tillhör i minoriteter i Europa. Och även om projektet syftar till att finna europeiska lösningar på europeiska problem så är därmed unionen som sådan för evigt hindrad från att av sig själv skapa och påtvinga en europeisk kultur. Därför att den inte finns idag och det inte finns någon som vill ha den.

Och det är den rädslan som ledarskribenten med snuset och de små grisögonen är ett uttryck för. När han menar att det är elitens svek mot folket så menar han att folket är hotat av en europeisk elit som inte finns och att det nationella folket är det enda suveräna och i gudomligheten evigt överlägsna och korrekta. Det han menar är att folksjälen, den svenska nationella folksjälen, som idag inte ens finns, är det enda rätta att bygga någon stat på.

Tyvärr.

Tyvärr blir nog inte EU den union som den skulle kunnat bli. Just på grund av smågrisögon som inte ser verkligheten utan endast ser den verkligt sanna nationella realiteten i sina dödsryckningar inför en osynlig fiende.

Ta av dig glasögonen, spotta ut snuset och ta ditt ansvar istället!

Uppdrag Granskning

Uppdrag Granskning under den välkände Janne Josefssons ledning har släppt ännu en bomb ikväll. Jag vet inte vad jag tycker om det än. Det handlade om hur pass väl insatta riksdagsledamöterna är i konstitutionsförslaget.

Det är ju änmärkningsvärt att de inte har kunskap i sådana centrala frågor. Till och med jag hade ett hum om dem. De borde veta sånt.

Fast å andra sidan, ty ja, det finns en andra sida. Kan man erkligen kräva av alla ledamöter att de ska sitta inne med denna kunskap dygnet runt? Och visst är det ju så att det finns en partipiska i riksdagen. Som ledamöterna röstar efter. Sen så är det ju så som att man har dem som är specialiserade. Det är ju så riksdagen fungerar. Man är samlade i nämnder efter olika områden som behandlar beslutet först och kommer med ett förslag till ställningstagande som hela riksdagen skall rösta om.

Jag menar, ta till exempel mig. Jag jobbar på ICA. ICA säljer saker till hemmet. Inte kan väl nån kräva av mig att jag ska veta hur lång till lönnebergaskinkan som säljs i charken håller sig i kylskåpet efter inköp. den kunskapen litar jag på att de i charken kan.

Men den dagen som jag måste veta, då har jag ju sett till att veta eftersom det är mitt jobb. Det är ju så det funkar.

Fast å andra sidan tycker jag att de borde veta. Men vem skulle inte vilja ha övermänniskor som sitter i riksdagen och kan allt? Det skulle i alla fall jag velat. Då hade vi nog kommit nånvart.

För övrigt tycker jag nog att en folkomröstning inte är en så där jättedum idé. OM än av andra skäl.

EU

Det blev ett nej i Frankrikes folkomröstning. Trist, för det förslag som låg (eller ligger) var nog den bästa kompromissen. Men jag tycker nog att man skulle ha hållit en folkomröstning i Sverige också. Även om det känns ganska meningslöst nu.

Anledningen är att jag tycker att EU måste bli ett folkligt projekt. Det måste synliggöras och vitaliseras. Problemet är ju att folk inte förstår historien bakom EU och projektet. Att folk inte förstår hur EU ser ut idag. Eller hur det skulle ha sett ut imorgon.

För att folk i allmänhet är ointresserade av och inte förstår samhället. Ta till exempel miljön. Folk förstår inte problemet och vill därför inte ta itu med det. På samma sätt saknar folk förståelse för andra länders problem och andra folks åsikter. Det är synd. Folk är alldeles för upptagna i sig själva

Vidga vyerna och öppna ögonen borde folk göra Men de kommer de nog aldrig. Inte i dagens samhälle. Jag tycker nog att man måste skola människor i kritiskt tänkande mer och satsa mycket mer på folkbildning.

Och det är nog en fråga om ledarskap. En fråga om politiskt ledarskap. Synd att det ledarskapet inte finns. Och nog aldrig kommer finnas. För de folkvalda ledarna är produkter av folks vilja. Och folk orkar eller vill inte ha en ledare som pratar om de stora problemen. Det vore alldeles för obehagligt.

Så man väljer ett samhälle som blundar för problemen men som känns lättare att leva i. Man väljer med andra ord en lätt väg till undergången snarare än en svår väg till framgången.