Språktest inte lösningen

Idag skriver Björklund, Ullenhag och Sabuni på DN Debatt om Folkpartiets integrationspolitik. Egentligen är det en bra artikel, partiet föreslår flera bra åtgärder för att främja ett inkluderande samhälle som bygger på egen försörjning och språkkunskaper. Bland annat föreslår partiet att kommuner måste erbjuda sysselsättning och aktiviteter för de som är långvarigt beroende av försörjningsstöd, något som har visat sig kunna hjälpa tillbaka till arbete. Man föreslår också att fler ska erbjudas yrkespraktik och att personer som anhöriginvandrar också måste få hjälp och stöd av samhället.
Särskilt glädjande är att Folkpartiet mycket tydligt signalerar att öppenhet och migration både är välkommet och nödvändigt för Sverige. Därmed tar partiet tydligt avstånd från t.ex. Sverigedemokraterna och signalerar att man är ett liberalt parti som välkomnar globalisering och arbetar mot den främlingsfientlighet som breder ut sig.Men så var det detta med språktest. Det förslag som används som slagträ i debatten för att svartmåla oss som rörelse. Det är tråkigt, inte minst eftersom Folkpartiet inte har någon annan avsikt än att främja integration vilket är viktigt i en tid av globalisering och invandring som partiet välkomnar.

Det betyder dock inte att förslaget inte bör diskuteras, dock på en betydligt mer sansad nivå. Språktest för medborgarskap är inte något nytt. Sådant finns i någon form i de allra flesta europeiska länder. Studerar man den statistik som Globaliseringsrådet tog fram i sin rapport ”Språk, krav och medborgarskap” (s. 47) syns dock inga större skillnader i sysselsättningsgrad mellan länder som har språktest och länder som inte har det. Som verktyg för ökade språkkunskaper och för sysselsättning finns det inga tydliga belägg.

Det kan förstås finnas andra fördelar med ett språktest än integration i form av sysselsättning. Testet skulle kunna innebära ett tillskott av socialt kapital eller att fler känner sig hemma i sitt nya land. Frågan är dock vad det är man i så fall vill uppnå och om det finns stöd för att just språktest leder till detta. Forskningen ger inte några svar för varken det ena eller det andra på det här området och så länge man inte vet vad man vill uppnå och har stöd i sina idéer för hur man kommer dit är det därför oklokt att leka med demokratiska rättigheter.

Därmed inte sagt att kunskaper i svenska är oviktigt för att komma in på arbetsmarknaden och därmed underlätta för egenmakt genom egen försörjning. Att koppla språk till medborgarskap är emellertid olyckligt eftersom det kan få negativa bieffekter. Det finns tecken på att efterfrågan på medborgarskap är känsligt för ökade krav. Ett språktest leder därför troligen till att färre lyckas integreras via medborgarskapet eftersom ytterligare ett hinder införs. De som hamnar utanför skulle dessutom med stor sannolikhet vara de med sämst språkkunskaper och med sämst utbildningsbakgrund. Det vore en olycklig utveckling ur ett integrationsperspektiv.

Detta är inte heller det enda problemet, även den liberala synen på staten utmanas. Vårt medborgarskap påverkar inte nämnvärt tillgången till välfärdsförmåner. Det ger dock rätt att påverka samhället genom rösträtt och ett starkare skydd för grundläggande fri- och rättigheter. Medborgarskapet utgör på så sätt grunden för individens relation med makten. Ett språktest skulle därför i praktiken reducera människors inflytande och exkludera dem enbart på grund av språkkunskaper.

Språktest signalerar dessutom att medborgarskapet inte handlar om universella värden och grundläggande principer utan snarare om det svenska språket och kulturen. Kunskaper i svenska och förståelse för vårt samhälle är viktigt för integration, men bör inte i en globaliserad värld vara en förutsättning för medborgerligt inflytande.

I en värld där gränser rivs förlorar nationalstaten betydelse för varje dag som går. Det behöver pareras med en gemenskap som är lätt tillgänglig och som baseras på universella principer och grundläggande fri- och rättigheter. Krav på kunskaper om ett litet språk i Europas utkant varken kan eller borde dock räknas till det gemenskapsbygget. Språktest signalerar att kunskaper i svenska är viktigt för integration, men att koppla det till medborgarskap utmanar andra liberala principer. Och det är inget annat än olyckligt. Nästa gång Folkpartiet presenterar ett integrationspolitiskt program hoppas jag därför att kravet på språktest är struket.

Vilseledande debatt om debatten

Lite senare än försvarbart kan jag inte undvika att kommentera debatten om debatten de senaste dagarna. I måndags skrev ju Erik Ullenhag, folkpartist och integrationsminister, en debattartikel i DN om att krossa myterna om invandringen. Han plockade upp en del saker i artikeln och hänvisade i övrigt till en hemsida, www.regeringen.se/tolerans, som regeringen gjort.

Sen tog debatten om Erik Ullenhags debatt vid. I sak handlar denna om att regeringens faktapresentation (till skillnad från myterna) inte innehåller särskilt mycket fakta. Tyvärr misslyckas även de som kritiserar integrationsministern.

Den uppmärksamme läsaren noterar nämligen att de som svarat på Ullenhags artikel (Andreas Johansson Heinö och Paulina Neuding och Gunnar Sandelin) antingen inte läser regeringens presenterade myter och faktapåståenden ordentligt eller argumenterar oärligt och vilseledande – ungefär som de menar att Ullenhag och regeringen gör.

För att ta myt, faktapåstående och motpåstående var för sig:

Myt: Invandringen har lett till en våg av kriminalitet.

Regeringens faktapåstående: Det är svårt att mäta kriminalitet men Sverige skiljer sig inte från andra jämförbara länder och överrepresentation beror troligtvis på att gruppen invandrare normalt karaktäriseras av sådant som normalt är överrepresenterat i statistiken (kön, ålder, inkomst, sysselsättning och utbildningsnivå).

Johansson/Neudings motpåstående: Regeringen viftar bort problemet med utrikesföddas överrepresentation i brottsstatistiken bland annat med att en majoritet av invandrare inte begår brott.

Kommentar: Här säger regeringen, i ett av de längsta faktapåståendena, att frågan är komplex men att överrepresentationen troligtvis beror på att gruppen invandrare utgörs av personer som normalt är överrepresenterade i statistiken. Det är ett faktapåstående som håller och som dessutom har stöd i kriminologin. Men vad svarar Johansson/Neuding? Jo, att regeringen viftar bort myten med ett enkelt konstaterande att en majoritet av invandrare inte begår brott. Detta är direkt felaktigt, för det är inte vad regeringen säger.

Ställning: Regeringen 1 – 0 Kritikerna

Myt: Det finns en tyst majoritet som anser att invandringspolitiken är en katastrof.

Regeringens faktapåstående: Endast 42 % (lägre än tidigare) tycker att det är bra att ta emot färre flyktingar. I andra undersökningar har 88 % av stockholmarna instämt eller instämt starkt i påståendet att invandrare är bra för staden (72 % av Malmöborna).

Johansson/Neudings motpåstående: Regeringen nämner inte att de som vill ta emot färre flyktingar alltjämt är betydligt fler än de som inte vill det.

Kommentar: Regeringen motbevisar myten att en tyst majoritet av befolkningen anser att invandringspolitiken är en katastrof (42 % är ingen majoritet) och presenterar dessutom siffror från invandrartäta delar av landet som är ännu starkare. Johansson/Neuding hänger dock upp sin argumentation på att 42% är fler än de som vill ta emot fler flyktingar. Det stämmer säkert, men det visar ändå inte att en tyst majoritet anser att invandringspolitiken är en katastrof.

Ställning: Regeringen 2 – 0 Kritikerna

Myt: Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land.

Regeringens faktapåstående: endast 15 % av Sveriges befolkning är född i ett annat land, en andel som endast kommer öka till 16.5% till 2050.

Johansson/Neudings motpåstående: ”Om en lika stor andel av svenskarna vore arbetslösa skulle vi tala om massarbetslöshet, men ”massinvandring” avfärdas som ett främlingsfientligt fantasifoster.”

Kommentar: Myten handlar om att det finns en massinvandring som kommer leda till att svenskarna snart är i minoritet. Regeringen visar att detta enbart är en myt och att andelen invandrare enligt SCB kommer öka från 15% till 16.5%. Johansson/Neuding väljer dock att fokusera på begreppet massinvandring, något som regeringen egentligen inte ens kommenterar i sitt faktapåstående. Kritikerna väljer således att försvara den sverigedemokratiska bilden av massinvandringen har återigen inte motbevisat regeringens faktapåstående.

Ställning: Regeringen 3 – 0 Kritikerna

Myt: De flesta så kallade flyktingar saknar flyktingskäl.

Regeringens faktapåstående: 91 % av de som sökte asyl 2010 fick uppehållstillstånd på grund av skydds- eller flyktingskäl (totalt 9 978).

Sandelins motpåstående: ”Endast åtta procent av de närmare 400.000 permanenta tillstånd som beviljats de senaste 30 åren har gällt asylsökande som i hemlandet hotats till livet av staten. De skyddsbehövande, som främst flyr från inre väpnade konflikter eller riskerar tortyr, utgör 21 procent. Tillsammans utgör de endast något mer än en fjärdedel av vårt totala flyktingmottagande, vilket är en viss skillnad mot Ullenhags 91 procent.”

Kommentar: Den här är lite mer intressant och regeringens faktapåstående utgör ett av de längre. Sandelin väljer dock att jämföra äpplen och päron. Med hjälp av 30 års statistik försöker han motbevisa statistik för det senaste året. Alla som har sysslat på något sätt med statistik vet att detta är ett horribelt sätt att förfara med statistik. Sandelin har dock en liten poäng, dock inte den som han själv tror att den är. Sverige har haft en relativt restriktiv tillämpning av flyktingkonventionen. Detta har lett till att personer som egentligen har ett skyddsbehov (och som i andra länder hade fått flyktingsstatus) i Sverige istället får uppehållstillstånd på andra grunder än flyktingskap. Siffrorna är alltså i sak rätt, men beskriver inte det som Sandelin försöker påstå.

Ställning: Regeringen 4 – 1 Kritikerna

Myt: Invandringen kostar Sverige tiotals miljarder kronor varje år.

Regeringens faktapåstående: Vissa studier pekar på svagt positiva effekter på tillväxten, men det finns även studier som pekar på svagt negativa effekter. Studier av den fria rörligheten inom EU pekar på vissa positiva effekter. Flera studier pekar på att invandring leder till ökad handel med invandrarnas ursprungsländer. Andelen företagare är högre bland utrikes födda än bland inrikes födda och utrikes födda har fler anställda per företag. Det finns teorier om att öppna och toleranta samhällen är mer uppfinningsrika, och Sverige ligger också i topp i flera internationella index över innovationsklimat. Det är inte helt klart hur invandringen påverkar de offentliga finanserna. De beräkningar som finns visar på större kostnader än intäkter. Beräkningarna handlar dock om offentliga intäkter och utgifter på individnivå. De positiva effekterna som invandring har på samhällsekonomin som helhet genom ökad tillväxt, handel och företagande ingår inte.

Sandelins motpåstående: Regeringens utredare, professor emeritus Jan Ekberg, har beräknat transfereringarna i den offentliga sektorn från inrikes till utrikes födda till 1,5 till 2 procent av BNP, vilket innebär 43–58 miljarder per år. Ekonomidocenten Jan Tullberg vid Handelshögskolan i Stockholm höjer i sin studie taket till tre procent av BNP, vilket betyder runt 90 miljarder årligen.

Kommentar: Här säger regeringen att det är svårt att möta invandringens ekonomiska följder och pekar på två (inte motsägelsefulla) påståenden: 1) invandring har på det stora hela positiva effekter, och 2) invandring kan innebära ökade kostnader på de offentliga transfereringarna. Sandelin väljer dock att försöka slå regeringen i huvudet med det senaste faktapåståendet. Problemet är bara att regeringen själv har presenterat det (dock utan siffror) och att det bara delvis beskriver invandringens ekonomiska konsekvenser.

Slutställning: Regeringen 5 – 1 Kritikerna.

Så vad betyder då allt detta? Jo, att Johansson och Neuding och Sandelin inte har skrivit något vettigt egentligen. Om man är välvilligt inställd är detta troligen en konsekvens av att man inte har läst regeringens myter och faktapåståenden i detalj och att man i missriktad välvilja kritiserar regeringen för påståenden som den inte har presenterar.

Konsekvensen är dock mycket olycklig. Det är bra att regeringens påståenden granskas och debatteras, men den nivå som debatten hamnade på nu, när debattörer kritiserar regeringen för påståenden som den egentligen inte riktigt kommit med blir bara kontraproduktiv. Om det är någon som gynnas av det så är det de främlingsfientliga. För nu kan de nämligen peka på ”de ansedda debattörerna och forskarna” och påpeka att regeringen minsann har fel. När det egentligen inte är vad Johansson och Neuding och Sandelin visar.

Men så är ju invandringsdebatten alltid en cirkus.

Adaktusson med dolken i hand

Jag vet inte riktigt, men jag känner mig lite olustig efter att ha tittatdebatten mellan Ullenhag och sd:s partiledare på svenskans hemsida. I stort så tycker jag att Ullenhag gjorde riktigt väl ifrån sig. Han var på hugget och vek inte en tum från sitt budskap att sverigedemokraterna är främlingsfientliga och ytterst ett hot mot vår demokrati.

Men jag är också bekymrad. Adaktusson, i sin egen iver, var allt för engagerad i debatten och tycktes vilja vara både intervjuare och debattledare. Han var alldeles för snäll mot Ullenhag och alldeles för elak mot Jimmie Åkesson. Detta är inte bara bekymrande ur ett demokratiskt perspektiv eftersom det blir en slags skendebatt, det är också bekymrande eftersom det blir två mot en. Sverigedemokraterna har unkna idéer och en förkastlig syn på människan men det ursäktar inte en hetsjakt mot dem. Genom att förkasta och förringa partiet känner tittaren i slutet en slags sympati med de nationalistiska ulvarna och debatten får då motsatt effekt.

Jag är också besviken därför att Ullenhag och Adaktusson förringade sverigedemokraterna till ett parti som vill lösa alla problem med återvandring och därför i viss mån är ett enfrågeparti. Visst, sd är ett enfrågeparti och de vill lösa alla problem och låta mannan regna med hjälp av återvandring, men den inställning som blottades i början dissekerades aldrig. Åkesson är för ett par sekunder i början av debatten inne på att det är det mångkulturella samhället som är problemet och att den svenska kulturen måste bevaras. Tyvärr så släpptes den tråden redan i inledningen. Ett misstag!

Därför är jag inte helt säker på att debatten verkligen blev den strålkastare som den kunde ha varit. För oss som redan är frälsta, rasister som demokrater, ändrade debatten ingenting. Men de oinvigda såg nog en skendebatt som mer fungerade som offentlig avrättning av en avart åsikt. Väljare är inte dumma – vi läser inte alltid på – men vi förstår när någon är förtryckt och nedvärderad. Detta i kombination med en avsaknad av debatt om det verkligt viktiga gav nog Åkesson fler röster än han förtjänar.

Andra bloggar om: , , ,

Rasism är rasism är rasism är Sverigedemokraterna

I olika opinionsmätningar de senaste veckorna har Sverigedemokraterna både fått större stöd än kd och fått över fyra procent. På ett sätt så är det inte alls förvånande: Sverigedemokraterna har mer eller mindre vuxit konstant de senaste åren. Men på ett annat sätt så är det både skrämmande och överraskande. Med betoning på det svenska samhället och den svenska kristna moralen menar sd att bara nationalistisk politik kan ge trygghet och göra sjuka friska. Öppet deklarerar man att

”ett befolkningsmässigt homogent samhälle har bättre förutsättningar att nå en fredlig och demokratisk utveckling, än en heterogen statsbildning. /Och/ därför förespråkar /…/ en restriktiv invandringspolitik, liksom att samhället på alla sätt ska uppmuntra en ökad återvandring. /De menar att/ dagens situation med kulturellt främmande enklaver i de flesta städer är inte hållbar. /Att/ ingen integrationspolitik i världen /…/ klara/r/ av att integrera så många människor på så kort tid som behövs. /Och att/ det bästa både för svenskarna och för de invandrare som inte kunnat anpassa sig till samhället vore om många invandrare återvänder till sina hemländer.”

Jag tror inte att någon av de 349 ledamöterna i riksdagen håller med om detta. En riksdag som är vald av nästan 80% av det svenska folket.
Men hur ska man då möta det hot mot det demokratiska samhället som dessa så kallade demokrater utgör? De senaste åren har det ju varit poppis att säga att man ska möta de främlingsfientliga partierna och på så sätt dra ut trollen i ljuset. Och nu verkar det äntligen hända saker. Men hur ska man då föra debatten? Tydligen ska den handla om arbete. Men vad är det för skitsnack? Genom att debattera alldagliga frågor utan någon konkret fokus på den unkna främlingsfientlighet som ju faktiskt genomsyrar sd så ger man ju dem den auktoritet och trovärdighet som man absolut inte ska ge dem. Vad Per Schlingmann borde och måste göra är att sätta dit dessa demokratiska bastarder och slå dem på näsan. Demokrati kan aldrig gå ihop med nationalism! Trygghet kan aldrig skapas med segregering! Sjukdom kan aldrig botas med det främlingsfientliga viruset!
Därför ska man inte somPer Schlingmann behandla Sverigedemokraterna som vilket parti som helst. För det är de inte! Problemet med Schlingmann är att han ser ett motsattsförhållande mellan debatt och särbehandling. Man ska debattera med sd, men man ska också särbehandla dem. Det ska man göra på det sättet att man debatterar ideologi och främlingsfientlighet. Visst, genom att belysa problem med arbetslöshet och utanförskap. Men det är inte det Schlingmann tyckts vilja. Liksom alla andra förvirrade moderater vill han debattera jobb. Helt fel perspektiv enligt mig. 

Kanske kommer då Ullenhag göra ett bättre jobb i Tv8 ikväll. Folkpartiet har ju tagit debatten förr. Men det är det ingen som skriver nåt om idag. De flesta medierna tycks ha kapitulerat inför den allmänna föreställningen att folkpartiet både är främlingsfientligt och på väg bort. Och rapporteringen kring de förestående debatterna är ett bevis på det. Inte bara låtsas man knappt om att folkpartiet också ska debattera med sd, man låtsas inte heller om att Ullenhag vill debattera just nationalism och populism och anser att Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti vars livsluft är främlingsfientlighet. 

All heder åt Ullenhag som faktiskt sätter fingret på problemet: 

– I ett läge när sd ökade sitt väljarstöd i förra valet har de partier som står upp för principen om människors lika värde en skyldighet att visa respekt mot väljarna genom att avslöja vilken politik sd egentligen står för.

Andra bloggar om , , , ,