Jag lyssnar för att jag vill höra

Jag lyssnar för att jag vill höra. Men jag är inte säker på vad det är jag lyssnar på. Eftersom jag själv är uppvuxen i en av de förorter som Athena Farrokhzad pratar om och själv – dock inte på grund av min hudfärg – har blivit jagad av skinheads, ville jag lyssna. Kampen mot fascismen är också min kamp.

Continue reading Jag lyssnar för att jag vill höra

Almedalen har börjat!

En vecka går fort, en almedalsvecka går fortare! Mitt schema är precis lagom 10-11 seminarier och samtal att delta i vilket förhoppningsvis ger tid över att gå på en del andra seminarier och tid att träffa andra människor.

10455340_10154289155940537_7597318113158296370_nIdag har har jag deltagit i två seminarier. Först ut var en debatt om vapenexport som anordnades av Amnesty och Svenska freds. Seminarier finns i efterhand att titta på här. Utöver mig deltog representanter för MP, M och S. Föga förvånande var det jag och miljöpartisten mot de två stora S och M. Folkpartiets linje är att vapenexporten är viktig och att möjligheten att genom export tillgodose andra demokratier med försvarsmateriell både främjar fred och säkerhet och är bra för svensk försvarsförmåga. Här skiljer sig FP en del från MP som av förklarliga skäl fick mothugg för sin mer extrema ståndpunkt att all vapenexport bör förbjudas.

Continue reading Almedalen har börjat!

Republiken kan inte vänta

Skriver i senaste numret av Liberal debatt om varför Sverige borde byta statsskick till republik:

Det sägs att Anders Lindeberg, en av de män som offentligt kritiserade Karl XIV Johan, vägrade erkänna sig själv benådad från det dödsstraff som han hade dömts till. Enligt myten tvingades han ut ur förvaringen på Vaxholms fästning och dörren låstes inifrån för att han inte skulle ta sig in igen. Den principfastet han visade kan tyckas idiotisk, men är beundransvärd i sin enkelhet.

Mot bakgrund av den utredningsiver och den politiska feghet som finns i monarki/republik-frågan kan man fråga sig vad som krävs för att införa republik i Sverige. Krävs det samma obevekliga principfasthet som Anders Lindeberg visade, eller är det klokt att utreda frågan ett halvt sekel till?

Ur ett historiskt perspektiv kan dramatiken behövas. De flesta republiker har fötts antingen genom revolutioner, statskupper eller på grund av avkolonisering. I USA bröt man med den brittiska kronan och inrättade sin republik i samband med den amerikanska revolutionen. Och den tyska monarkin begravdes i samband med den dramatiska förlusten i första världskriget då den demokratiskt avancerade – men föga accepterade – Weimarrepubliken inrättades. Weimarrepubliken blev visserligen kortlivad och övergick i Nazityskland, men den nuvarande konstitutionen kom på plats efter ytterligare en dramatisk förlust i ytterligare ett världskrig.

Nu är visserligen inte alla konstitutionella förändringar av det här slaget alltid kantade av revolutioner och krig, men när frågan om monarki ställs på sin spets i en fredlig folkomröstning så har det historiskt ofta inneburit ett nej till förändring. Det i stort sett enda exemplet från den moderna historien där folket direkt har fått bestämma statsskicket till republik är Italien. 1946, efter andra världskriget, röstade 54 procent av italienarna bort monarkin i en folkomröstning. Några månader senare abdikerade den italienske kungen.

Andra gånger som folket direkt har fått säga något om republik eller monarki är i Norge 1905 och Australien 1999. Båda gångerna röstade folket för att behålla monarkin.

Ur ett teoretisk – och ur ett tryggt svenskt – perspektiv, kan dock en stegvis reformering av statsskicket till republik vara både realistiskt och önskvärt. I Sverige har vi ju också en historia av att genomföra konstitutionella förändringar i lugn takt. Det tog t.ex. ett antal år från det att ståndsriksdagen upplöstes till att allmän rösträtt infördes. På samma sätt krävde den nuvarande grundlagen en knapp generation av utredningar.

Frågan är dock om inte denna tradition ibland går överstyr i politisk feghet. Trots att en majoritet av riksdagen redan under 1970-talet var för ett republikanskt statsskick innebar Torekovkompromissen att kungen blev kvar, om än utan någon formell makt. Eller som Palme sa på Socialdemokraternas kongress 1972: »Det finns bara en plym kvar, en dekoration, och det är lätt att genomföra en republik om man så vill.«

Torekovkompromissen var inte så radikal. I övergångsbestämmelserna till den nya regeringsformen föreskrevs nämligen att borttagandet av kungens formella makt inte skulle äga rum så länge den gamle kungen, Gustaf VI Adolf, levde. Övergångsbestämmelserna togs dock aldrig i bruk eftersom han dog innan författningen trädde ikraft.

Genom den stegvisa och smygande reformeringen av statsskicket tas dock inte bara små steg i rätt riktning. Ibland leder förändringen fel. De små stegen försvårar också ett ordentligt genomförande av republik eftersom den rådande ordningen inte längre blir ett problem. Det är svårare att förespråka en riktig republik när kungen inte längre har någon makt.

Vad som krävs i Sverige är därför varken en revolution eller ytterligare ett sekel av utredningar och noga överväganden. Opinionen mot monarkin ökar sakta men säkert trots prinsessbröllop och prinsessfödslar och trots att Republikanska föreningen når nya rekordmedlemstal. Sverige har ju dessutom redan tidigare i princip varit republik. Innan Gustav Vasas arvskungadöme valdes Sveriges kung.

I Magnus Erikssons landslag från 1350-talet stod det klart och tydligt att »Nu skall till konungariket Sverige konung väljas, och det skall ej ärvas, om de hava mist sin konung«. Istället för kungamakt genom arv reglerades det att tolv män från varje lagmansdöme skulle samlas vid Mora stenar (en mil utanför Uppsala) och välja kung med enkel majoritet. Kungen skulle i sin tur svära en trohet mot landslagen, förankra sin makt genom att rida Eriksgata och sedan välja ett råd som han styrde landet med. Med lite politiskt mod skulle svenska politiker kunna kväva de konservativa argumenten för monarkin med att republiken är minst lika historisk och traditionstyngd som monarkin.

Det betyder dock inte att republiken bör införas imorgon. Det finns en poäng med att i ett liberalt samhälle inte genomföra radikala och omfattande konstitutionella förändringar i en handvändning.

Sverige har redan idag ett demokratiskt statsskick. 1974 års regeringsform befäster parlamentarismen i Sverige och försäkrar att det demokratiskt valda parlamentet, riksdagen, är det forum från vilket all offentlig makt utgår. Och demokratiska system bör värnas. Även om införandet av en republik skulle innebära att vårt statsskick blev än mer demokratiskt kan det finnas en poäng med att inte genomföra förändringar av statsskicket allt för lättvindigt.

Detta argument ska dock inte användas så extremt som det har använts i Sverige hittills. Konstitutionella reformer, särskilt när det handlar om huruvida vi ska ha ett demokratiskt vald statsöverhuvud eller inte, berör den typen av frågor som inte bör begravas i byrålådor. Stora ändringar i pensions- eller socialförsäkringssystem kan behöva genomföras varsamt eftersom de påverkar människors ekonomi direkt, men frågan om republik är inte en sådan fråga. Om Sverige hade varit en apartheidstat utan kvinnlig rösträtt hade det aldrig varit acceptabelt för en liberal att hävda att frågan om demokrati behöver utredas i ett halvt sekel innan en förändring kommer till stånd.

Frågan om hur den svenska republiken skulle se ut är dessutom inte särskilt svår att lösa. Den tyska konstitutionen kan mycket väl tjäna som förebild eftersom den både bygger på en idé om vald statschef och parlamentarism. I Tyskland har presidenten dessutom främst ceremoniella uppgifter, liknande den svenska kungen.

Vad Sverige behöver är med andra ord inte en idé om hur republiken skulle kunna se ut vad Sverige behöver är politiker som vågar ta steget. Och med tanke på att det redan finns cirka 150 republiker i världen borde inte något skrämma politikerna. Med tanke på hur snabbt det har gått hittills, kanske republiken kan bli verklighet om 20 år när rojalisterna tänker sig att Victoria ska ta över.

Medborgarskapstest forts.

Sist, för alldeles för många dagar sedan, skrev jag lite kort om medborgarskapstest ur en principiell synvinkel. Min poäng där var att man måste fundera över vad medborgarskapet faktiskt är för något för att på allvar kunna ta ställning till idén om medborgarskapstest. Jag menar att medborgarskapet syftar till att avgränsa de som har rösträtt i ett land från de som inte har det. Och eftersom rösträtt handlar om makt att kunna påverka de som fattar beslut över ens huvud i en representativ demokrati, så ska rösträtten vara lätt att förvärva. Och voila! Medborgarskapet ska, principiellt sett, vara lätt att förvärva. Därför är medborgarskapstest problematiska.

Nåväl, inga principer lever ju inte utan undantag. Med pragmatiska argument kan man ofta sticka hål även de mest fina principer i vissa situationer. Och så också med medborgarskapstestet. Jag tänkte titta lite närmare på ett av dessa argument nu: medborgarskapstestet främjar integrationen.
Tanken är enkel, åtminstone i teorin. Genom ökad kunskap om svensk kultur och svenska värderingar, liksom kunskaper om svenska språket, kan man lättare förstå vad det är den invandrande ska integreras i. Märk väl att det inte, även om en del föreslår det, inte ens behöver handla om kultur och värderingar, man skulle lika väl kunna tänka sig att det handlar om lagar och rättigheter. Men tanken är ändå densamma genom kunskap om hur det svenska samhället fungerar kan man lättare bli en del av det svenska samhället.
Det finns bara ett problem – man hoppar över ett steg.
Den relevanta frågan som man måste ställa sig är nämligen på vilket sett ett test, dvs ett prov, ökar kunskaper. Var det proven i skolan som gjorde att vi lärde oss Pythagoras sats? Troligtvis inte.

En eloge till liberalerna i Europaparlamentet!

Idag kom ett pressmeddelande från ALDE om att LIBE, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, antagit en rapport från en av utskottets liberala ledamöter. Bland annat kräver rapporten en full utvärdering av hur EUs antiterrorlagstiftning har påverkat våra grundläggande fri- och rättigheter. Se gärna gårdagens intervju med rapportförfattaren här.

Jag har själv här på bloggen och i bland annat UNT skrivit ett par inlägg om datalagringsdirektivet och om behovet av en utvärdering av lagstiftningen. All lagstiftning innebär på något sätt en inskränkning i våra friheter. De kan ofta vara motiverade; polismaktens rätt att frihetsberöva kan behövas för att bedriva brottsutredningar och läkarens möjlighet till tvångsomhändertagande på grund av psykisk ohälsa kan behövas för att skydda människors liv och hälsa.

Framför allt är kravet på fler och bättre proportionalitetsbedömningar intressant i Sopha Velds rapport. Det är genom kravet på proportionalitet, det vill säga att lagstiftningen når ett klar och avgränsat syfte och att det inte finns mindre ingripande åtgärder, som vi sätter upp gränser för lagstiftningen.

Ibland undrar jag dock om svenska och europeiska makthavare alltid tänker i de banorna. Allt för ofta tycks det som att intresset av att beivra brott och förhindra misstänka terrorattacker slår ut alla andra intressen. För även om polisen behöver möjlighet att gripa misstänkta brottslingar måste man inse att varje gripande innebär ett ingrepp i rörelsefriheten.

Med den rapport som LIBE nu antagit kanske åtminstone europeiska politiker inser att all lagstiftning inom unionen måste bygga på proportionalitet. För proportionalitet är inte bara ett juridiskt påfund, det är även ett sätt att begränsa statsmaktens vålds- och maktmonopol över enskilda medborgare. Det handlar alltså om precis den frihet som antiterrorlagstiftningen utger sig för att beskydda.

Elever måste få ett skydd mot godtycke

Skriver replik i SvD om varför elever borde få rätt att överklaga betyg:

Stefan Caplan (M), gymnasielärare själv, uppvisar en skrämmande syn på hur det offentliga samhället är organiserat. Med svepande formuleringar om att lärare har utbildning och lång erfarenhet menar han att de regler som normalt gäller för myndighetsutövning inte ska gälla i skolan.

Det är inte värdigt ett rättssamhälle att lämna elever helt utan rättsmedel. Samhället utbildar varje år cirka 1,3 miljoner elever i grund- och gymnasieskolan och lärarna fattar årligen cirka 7 miljoner beslut om betyg. Beslut som påverkar framtiden för alla dessa elever.
I en demokratisk rättsstat är det en självklarhet att medborgare ska kunna begära omprövning som ett sätt att skydda sig mot godtycklig maktutövning. Och det gäller barn i lika stor utsträckning som vuxna.
Förslaget om rätt till omprövning av betyg handlar inte om att misstro och svartmåla lärare. Med ett sådant resonemang skulle man lika gärna kunna ta bort överklagbarheten på beslut om försörjningsstöd. För det skulle ju kunna ses som en misstroendeförklaring mot den kommunala handläggaren. Och på samma sätt skulle man kunna argumentera för att ta bort de nyinrättade migrationsdomstolarna som överprövar avslag på ansökan om asyl. Domstolarna signalerar ju då att samhället saknar förtroende för Migrationsverket.
Nej, förslaget handlar om att lärare, liksom all annan myndighetspersonal, begår fel ibland. Det handlar om att signalera att man inte kan sätta betyg på vilka grunder som helst. Skolan ska inte, i ett kunskapssamhälle, vara en oas där normala regler om myndighetsutövning inte gäller.
Inte heller argumentet att rätt till omprövning skulle leda till massiv byråkratisering håller en rimlig intellektuell nivå. Visserligen skulle förslaget innebära att lärarna får dokumentera mer, men det är inte mer än rimligt. Betyg ska nämligen inte sättas på känsla eller vaga icke-dokumenterade uppfattningar.
Om vi ska skapa en bättre skola måste inte bara kraven bli tydligare, betygen måste också sättas på rätt grunder.
Faktum är att rätten att överklaga betyg inte ens handlar om att skapa möjligheter till massöverklaganden eller misstro mot lärare. Förslaget handlar om att harmonisera en av de mest vanliga formerna av myndighetsutövning med övriga former av offentligt maktutövande. Med förslaget ges barn i grund- och gymnasieskolan samma möjligheter till omprövning som studenter i högskolan. Det är inget pekfinner mot lärare, det är att ta barn på samma allvar som vuxna.
Det är alltid obehagligt för beslutsfattare att bli granskade. Det är dock en självklarhet i en liberal rättsstat att granska makten. Med den skolpolitik som Alliansen nu bedriver sätts allt mer fokus på betygen. Det är rätt. Men samtidigt som det ställer större krav på barnen i skolan så ställer det också krav på lärarna. Därför är rätt till omprövning en självklarhet för oss som vill bygga en skola i världsklass.

Det blir inte bättre för att man sätter ord på det

Förra torsdagen kom så det vi väntat på men hoppats inte skulle komma – förslaget om polisens ökade befogenheter. Justitieminister Beatrice Ask (M) lade fram ett förslag om att införa en ny lag som tillåter att polisen övervakar enskilda medborgares elektroniska kommunikation, utan att dessa medborgare behöver vara misstänka för något brott. Detta dessutom utan att domstol, eller ens åklagare, har haft något att säga till om.

Det ironiska (utöver att SÄPO inte anser sig behöva fler lagar) är att regeringen väljer att motivera lagförslaget med att det finns ett behov att att förstärka rättssäkerheten och integritetsskyddet på området. Bakgrunden är att den verksamhet som lagfästs med förslaget redan idag bedrivs med stöd av en luddig paragraf i lagen om elektronisk kommunikation. Men logiken är uppenbart bakvänd. Integritetskränkande underrättelseinhämtning blir ju inte mindre integritetskränkande för att man använder tio paragrafer istället för en.

Vad som troligen händer nu är att svenska politiker och opinionsbildare tappar greppet om verkligheten i spåren efter det attentatsförsök som skakade Stockholm förra veckan. Det finns ett engelskt uttryck som lyder “Hard cases make bad law” vilket i korthet bygger på maximen att lagstiftning inte ska bygga på värsta tänkbara fall. På så sätt säkerställs att lagstiftning är proportionerlig och ändamålsenlig. Men nu gör man istället tvärtom.

Och Beatrice Ask är inte heller ensam. Förra veckan försökte Morgan Johansson (S) övertyga sitt parti om att tiden nu (efter attentatsförsöket) är mogen för att ge SÄPO fler befogenheter. Och Johan Pehrson (FP) var inte sen att haka på, både på nätet och på radio.

Polisväsendet fyller en viktig funktion, inte minst för att motverka och beivra sådana brott som skakade Stockholm förra veckan. Det är statens skyldighet att säkerställa medborgares frihet genom att lagföra brottslingar och försöka ingripa innan ett brott har begåtts. Men samtidigt som en viktig del av frihetsbegreppet bygger på att skydda enskilda medborgare från andra medborgare, så är det från ett liberalt perspektiv minst lika viktigt med ett skydd från staten.

Och här kan man fundera över om Beatrice Ask verkligen förstår vad det är för förslag hon själv har lagt fram? Var finns reflektionen kring att det med detta förslag inte ens kommer krävas domstolsbeslut för att kunna bedriva hemlig teleövervakning? Det påstående som Ask själv levererade i förra torsdagens Aftonbladet förstärker bara intrycket av att hon inte har koll på sitt eget lagförslag eftersom hon då påstod att åtminstone åklagare måste besluta, vilket är en direkt felaktighet om man läser remissen (5§ i lagförslaget):

Beslut om inhämtning av uppgifter fattas av myndigheten. Myndighetschefen får delegera rätten att fatta beslut om inhämtning till en annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.

Justitieministern och regeringen hade här en chans att ta integritetsfrågorna på allvar och överväga om det är rimligt att polisen har befogenhet att kartlägga våra elektroniska rörelser. Man kunde istället ha gjort en annan avvägning och begränsat möjligheterna till att endast omfatta vissa personer.

Det tråkiga är också att kritiken från liberalt håll sviker samtidigt som de liberala generna i regeringskroppen får vika för de konservativa och statskramande krafterna. Jag undrar varför inte Folkpartiet är mer tydligt med sin liberala ideologi. Om Folkpartiet på allvar ska stå upp för sin liberala ideologi är det dags att låta förnuft och respekt för den enskilde återigen få en framträdande roll. Det måste vara slut på den stillatigande tiden där regeringens liberaler sitter med armarna i kors och accepterar att statsmaktens intresse går före den enskilda människans.

Bäst av allt skulle vara om Folkpartiet motsatte sig förslaget. Men en förskitig gissning är att det aldrig kommer att hända. Men vad Folkpartiet skulle kunna göra är att åtminstone lufta kritik mot övervakningssamhället och i alla fall resonera kring var gränsen går. Övervakning kan säkert skapa en känsla av trygghet hos många, men det är ett oacceptabelt och oproportionerligt ingrepp i våra privatliv.

Det största hotet mot vårt öppna samhälle ligger nämligen inte i ett enstaka attentatsförsök i Stockholm, det ligger i skapandet av en polisstat. Och med det förslag som regeringen presenterade i torsdags, är vi tyvärr ännu närmare en sådan.

Andra på samma ämne: Daniel Rhodin, Mark Klamberg och Mathias Sundin.

Är Uppsala studentkår emot fri åsiktsbildning?

I torsdags kampanjade, som jag tidigare har nämnt, Liberala Studenter här i Uppsala. Vi var ett gäng tappra som delade ut flygblad på Ekonomikum och på Engelska Parken.

Jag måste säga att det känns riktigt bra att kampanja med Liberala studenter, framför allt tack vare den högskolepolitik som folkpartiet har fört. Man känner en trygghet i att kampanja när politiken och dess resultat slår oppositionens (brist på) förslag på punkt efter punkt.

Budskapen på våra flygblad i torsdags var två: avskaffat kårobligatorium och höjt studiemedel. Från den första juli är svenska studenter inte längre tvungna att vara medlem i en studentkår. Bland annat S-studenter har förbarmat sig över detta och argumenterat att det är en försvagning av demokratin i högskolan.

Jag håller inte med. Demokrati och deltagande är enormt viktigt för ett bra universitet, men man kan inte likställa dessa med kårmedlemskap. Föreningsfrihet innebär inte bara en rätt att vara medlem i en förening, utan också en rätt att inte vara medlem i en förening.

Det tråkiga när vi kampanjade på Ekonomikum var dock att studentkåren inte ens ville ha oss där och försökte kasta ut oss. De tyckte uppenbarligen inte om vårt budskap om att tvångsanslutningen av svenska studenter upphör under sommaren. Att Uppsala studentkår så tydligt tar avstånd från fri åsiktsbildning är inte bara tråkigt utan egentligen skandalöst. Vad är receptet, att man både ska tvingas vara medlem i kåren och dessutom att bara vissa partier får sprida budskap i kårvalet?

Skämmes!

Dagens politiska debatt tar död på demokratin

Folkpartisterna – likt många andra politiska krafter – slår numera bakut. I takt med att väljarstödet ha visat sig svika i opinionsmätningarna börjar förtroendet svikta och syndabockar letas. Leijonborg åkte ut med huvudet före och media får sig känga efter känga. Fenomenet är ganska intressant, inte bara därför att det är en påtaglig brist på självinsikt i det lilla riksdagspartiet, utan också för att det är ett av de tydligaste symptomen på vad som är lite tokigt i det politiska Sverige. Ett symptom på hur den politiska retoriken slagit knut på sig själv.

Som väljare är det lätt att snurra bort sig i den politiska debatten och till slut finna sig själv i ett hav av påhopp, löften och just populistisk retorik. För den som inte är insatt – vilket de flesta inte är – måste politiken te sig mer och mer förvirrande med partier som friskt lånar varandras frågor och kärnbudskap.

Det blir på något sätt som att pr-människorna fäller krokben för sig själva. Ju mindre väljarna lyssnar, ju enklare blir budskapen, ju mer förvirrade blir väljarna och ju svagare blir den politiska legitimiteten. I takt med att väljarna uppfattar de politiska makthavarna och oppositionen som bärare av samma budskap med samma problembild och liknande lösningar blir väljarna mindre intresserade av politiken. Och det är något som är mycket illa.

Det som händer nu är ju egentligen det som verkligen inte får hända. I takt med att väljarna flyr politiken och blir allt mer ointresserade blir också de budskap som ska fånga väljarnas intressen enklare. Det blir en ond cirkel där alla partier talar samma klarspråk: arbete är viktigt, skolan ska stärka de som är svaga, de sjuka ska bli friska, miljön ska bli bättre och freden i världen ska stärkas.

När sedan dessa verkliga problem realiseras för väljarna och behovet av lösningar blir allt tydligare kommer legitimiteten i systemet förloras. Den processen stärks också av att samtidigt som politikerna tycks stå för samma saker och därför oförmögna att hantera problemen så skriker de mer än någonsin på varandra. Persson föraktar öppet Leijonborg, moderaterna hyllar första maj och Sahlin kallar första april för alliansens dag. Det politiska Sverige blir då mer ett skådespel, en cirkus som inte har några lösningar på dagens problem.

Nu tillhör jag de som tror på att politiken i Sverige kan lösa många av de problem som finns. Inget parti eller politisk kraft har nog den ultimata lösningen men partierna och de styrande besitter förmågan att identifiera problemen och hitta de rätta verktygen. Problemet är bara att när väljarna tappar förtroendet till politiken underlättar man för de mörka, förenklande krafterna. Sverigedemokraterna och de andra krafter som föraktar demokratin och likt treåringar tror på de enkla lösningarna kommer att vinna större insteg.

Den riktigt svåra frågan är bara hur man ska hantera problemet. Jag har ingen aning om hur, men jag tror att en dellösning är en förbättrad och fördjupa dialog med väljarna och samhället. Och då menar jag inte seminarier som ingen går på eller tuffa one-liners. Det som behövs är massiva kampanjer där man köper upp reklamplats i tidningarna, tid i tv och ute i det offentliga rummet.

För att det demokratiska samhället ska överleva är det absolut nödvändigt att fånga tillbaka dem som det demokratiska samhället ska bestå av och framför allt stärka. Tyvärr kommer vi nog inte få se mycket av det. Måtte bara inte Weimarrepubliken upprepa sig.
Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant.se