Liberalernas svek

Skriver i Upsala Nya Tidning om riksdagens beslut om datalagringsdirektivet:

Riksdagen godkänner att alla våra telefonsamtal, sms och e-postmeddelanden lagras i databaser. Och regeringen föreslår att det ska bli lättare för polisen att komma åt dessa uppgifter. Vem som helst kommer att kunna bli avlyssnad, skriver Benny Lindholm.
I dag fattar riksdagen beslut om datalagringsdirektivet. Med ett enkelt knapptryck tvingar riksdagsledamöterna alla svenska telefon- och internetleverantörer att bygga stora databaser med information om alla våra telefonsamtal, sms och e-postmeddelanden. Datalagringen är dock inte det stora hotet mot vår frihet. I skymundan planerar regeringen att införa ännu fler regler som gör det ännu lättare för polisen att övervaka vanliga människor.
Datalagringsdirektivet är både omdebatterat och kritiserat. Cecilia Malmström, EU-kommissionär med ansvar för arbetet mot den organiserade brottsligheten, beskrev till exempel direktivet som ett ”hafsverk” i Ekots lördagsintervju förra veckan. Samtidigt har datalagringen både kritiserats och förklarats olaglig av flera författningsdomstolar runt om i Europa och flera undersökningar visar att datalagringen endast har en minimal påverkan på brottsbekämpningen.
För svenska politiker från båda blocken räcker det dock inte med de gigantiska informationsdatabaserna. Såväl regeringen som Socialdemokraterna tycker att det måste bli enklare för polisen att få tag på privat information och att tidigare rättssäkerhetsgarantier måste slopas.
Utan någon nämnvärd offentlig debatt har man låtit utreda hur polisens användning av teleoperatörernas information ska kunna förenklas och effektiviseras. Strax innan jul förra året kom svaret. Regeringen föreslår att polisen i sin spaningsverksamhet inte längre ska behöva motivera avlyssningen för domstol och åklagare och att det tidigare kravet på en skäligen misstänkt person ska slopas. När datalagringen är på plats ska det i stället räcka att polisen antar att uppgiften behövs för att ”förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet” för vissa angivna brott.
Som liberal har jag tappat hoppet till våra liberala riksdagspartier i rättssäkerhetsfrågorna. Intresset av att slippa betala böter till EU och intresset av att ge ännu mer makt till polisen står tyvärr högre i kurs än att skydda vanliga medborgares rätt till privatliv och till skydd mot godtycklig maktutövning.
Visserligen ökar förtroendet för den svenska polisen, men att utan rättssäkerhetsgarantier på svaga grunder låta polisen kolla upp vem som har ringt vem kan vara ett smygande demokratiproblem i Sverige. De flesta poliser sköter sina uppgifter, men under stress eller med fel personer vid makten kan luddiga och vidsträckta befogenheter få katastrofala konsekvenser för vanliga människor.
Som det fick i Göteborg för ett drygt år sedan. Där begärde polisen in en mängd trafikdata från en viss telefonmast i syfte att jaga terrorister. Syftet var kanske gott, men insatsen slutade med att grovt beväpnade och maskerade poliser stormade in och grep en helt oskyldig människa mitt framför ögonen på hans gråtande barn. Att regeringens svar i det läget inte är färre polisiära befogenheter utan fler är både förvånande och obehagligt.
I alla rättsstater behövs ett välfungerande rättsväsende som beivrar brott och skyddar allmänheten. I en liberal rättsstat måste dock polismaktens befogenheter alltid vägas mot den enskildes rätt. Därför är det viktigt med gränser för statens makt. Som fallet med de oskyldigt gripna och trakasserade människorna i Göteborg visar, är staten ibland maktfullkomlig, ogenomtänkt och inkompetent.
Garantier för att polisens makt inte missbrukas behövs helt enkelt för att säkerställa en acceptabel lägstanivå. Att i det läget ta bort kravet på domstolsprövning och att det ska finnas en skäligen misstänkt person kan utgöra ett av de största hoten mot enskilda människors frihet i Sverige.
Att Telia, Tele2 och andra internetoperatörer tvingas samla enorma mängder information om varje telefonsamtal och varje e-postmeddelande är inte det stora problemet med datalagringsdirektivet. Sådan information lagras redan i dag. Det stora problemet är att regeringen samtidigt planerar att göra det lättare för polisen att söka bland all denna information. Utan domstolskontroll och utan krav på att man är skäligen misstänkt för ett brott finns en risk för att det är till vilken hederlig medborgare som helst som polisen av misstag rusar in en vanlig söndag morgon. Och det borde vi verkligen prata om
.

Datalagringen uppe till omröstning

Idag ska riksdagen rösta om datalagringsdirektivet. Liberala studenters och min hållning är att direktivet inte borde genomföras i svensk rätt. Tvärtom borde Sverige gå i bräschen för en lagstiftning som både respekterar rätten till privatliv och är effektiv i kampen mot grov organiserad brottslighet.

Datalagringsdirektivet är varken eller.

Läs min och Christina Engléns debattartikel i UNT om hur Folkpartiet borde rösta.

Måste vi implementera datalagringsdrektivet?

En del av det försvar som vår borgerliga och delvis liberala regering för fram när det kommer till datalagringsdirektivet är att Sverige som land är tvunget att implementera direktivet.

Det stämmer. Alla medlemsstater är tvungna att implementera direktiv som medlemsstaterna har varit med och tagit fram och antagit i EU. Samtidigt så måste man fundera på vems sida man vill stå.

Europeiska unionen är fantastisk. Med handel och öppna gränser har vi skapat världens största frihandelsområde och minnena av 1900-talets konflikter bleknar i takt med att Europas folk integreras allt mer.

Det är i detta sammanhang som man ska se datalagringsdirektivet – som ett sätt att möta nya hot mot européers frihet. Problemet är bara att direktivet inte fyller sitt syfte, eftersom det enligt tyska utvärderingar har små effekter på brottsbekämpningen. Dessutom bryter kartläggningen mot ett av syftena med EU-samarbetet.

EU skapades som en garant för fred och frihet i Europa. Men frihet kräver mer än att polisen får alla resurser som den tror sig behöva. Även om en grundläggande del av frihetsbegreppet är att skydda enskilda medborgare från andra medborgare, så är det från ett liberalt perspektiv minst lika viktigt med ett skydd från staten.

Om man är en sann europé och liberal så motsätter man sig med andra ord en svensk implementering av datalagringsdirektivet. EU ska inte vara ett alibi för att införa integritetskränkande regler som snarare påminner om de östeuropeiska övervakningsapparaterna!

Att Folkpartiet, mitt moderparti och riksdagens mest EU-vänliga parti, inte har den linjen är beklämmande. Folkpartiet borde vara både en pådrivande kraft för europeisk integrationen och en vakthund mot dåliga överstatliga regleringar. Det är Folkpartiet redan när det kommer till jordbrukspolitiken. Nu är det dags att partiet även är det inom dessa frågor!

Men om man ser till debatten så verkar det vara alla andra än just folkpartister som vågar stå emot direktivet: Journalistförbundet och Tidningsutgivarnas debattartikel, Maria Ferm (MP) och Jens Holm (V), Mina moderata karameller, Tokmoderaten, Erik Bengtzboe (M) och Christian Engström (PP) och Camilla Lindberg.

Malmström ska utvärdera datalagringsdirektivet

För övrigt noterar jag att Malmström i sin artikel mycket tydligt fokuserar på integritet och skydd för uppgifter. Hon skriver nämligen att hon kommer

begära en översyn av de olika system vi har för datalagring och informationsutbyte. Det går ofta väl att motivera att de enskilda systemen behövs i kampen mot organiserad brottslighet och terrorism, men det är lätt att tappa helhetsbilden.

Detta är ett mycket viktigt uttalande! Malmström vill alltså utvärdera exempelvis datalagringsdirektivet och andra regler som ibland kränker rätten till personlighet integritet.

Precis som hon skriver är det framför allt inte de enskilda instrumenten som är oroväckande utan hur den gradvisa utbyggnaden leder till en total bild där integriteten hotas på allvar. Hennes förslag om en översyn som ska titta på helheten är därför mycket välkommen. Bra jobbat!