Ett barn i Darfur har aldrig hört talas om folkmord

Jag skulle vilja bjuda på några citat ifrån gårdagens interpellationsdebatt i riksdagen där utrikesministern ombetts att klargöra regeringens linje i frågan om Darfur. Som Bildt skriver på sin blogg så är frågan fortfarande inte särskilt uppmärksammad i Sverige, varken vad som sägs på Helgeandsholmen eller hur många som dör i södra Sudan.

Igår så ville inte Bildt säga att det var ett folkmord som skedde i Sudan. Han ville bara kalla det för händelser som ”lett till diskussionen om folkmord i folkrättens bemärkelse har förekommit eller inte”. På sätt och vis är det rimligt att inte kalla vad som helst för folkmord, bara det som är folkmord ska kallas för detsamma. Men varför har vi egentligen debatten här hemma och i andra trygga länder utomlands? Kvinnorna i Darfur, de svältande barnen och de döda männen, bryr sig nog inte så mycket om vilken etikett man sätter på händelserna.

Bildt menar att man inte får föregripa den process som nu förs i ICC och att vi inte får ”devalvera Förintelsen genom att inflatera användningen av begreppet ’folkmord’. Om allt blir folkmord är till slut ingenting folkmord.” Men är det verkligen så? Hur många gånger har vi använt det begrepp som föddes efter andra världskriget? Vi använder det om förintelsen, om det som hände i Srebrenica och vi använder det för att beskriva det som hände i Rwanda. Men sen då? Om vi inte kan använda det för att beskriva ”fördrivandet av människor, mördandet av hundratusentals och drivande av miljoner på flykt”, när ska vi då använda begreppet? Är inte det en fråga om devalvering av begreppet. Givetvis ska man använda det med måtta, men detta är inte detsamma som att inte använda det alls.

Men som sagt, definitionsfrågan är ändå sekundär. Om vi bara nöjer oss med att sätta en etikett på ett skeende och sedan stolt kalla oss för frihetens och trygghetens försvarare så är vi ändå förlorare. Då är de svältande barnen ändå förlorare. Som tur är så snuddar Veronika Palm, Hans Wallmark och utrikesministern dessa frågor. Det känns tryggt att Bildt slår fast att ”skyldigheten att ingripa /inte/ kommer av några juridiska definitioner. Skyldigheten att ingripa kommer ur det mänskliga lidande som vi ser.” Det känns också tryggt att ”Sveriges samlade bistånd till Sudan, inklusive Darfur, /i år kommer/ att uppgå till nära 350 miljoner kronor”.

Frågan är bara om det räcker. Tyvärr så är jag pessimistisk och det är synd att vi i Sverige fortfarande, likt en strandad val, ligger kvar i en diskussion om huruvida situationen i Sudan ska kallas för folkmord eller omfattande kränkningar av mänskiga rättigheter. Det är också synd att utrikesministern avslutar sitt anförande med ”Vi kan inte återuppväcka de döda i Darfur, men vi kan möjligtvis förhindra att fler dör annorstädes i framtiden i världen. Då handlar det om att bygga folkrätten och att bygga de internationella institutionerna.

Men det tänker jag inte ens kommentera.

 

Andra bloggar om: , , , , , ,

Carl Bildt på Norrlands

Var som sagt och lyssnade till utrikesministernNorrlands idag. Det ganska intressant. Det blev tyvärr lite av en historielektion i sånt som man redan visste.

Det intressanta var snarare vad han inte snackade om, d.v.s. problemen i EU med trafficking och gränsöverskridande brottslighet o.s.v. Eller miljön för den delen. Ville ställa en fråga om det men hann (vågade) inte.. Och visst är han höger, det märktes inte minst i den ortodoxa beskrivningen av kalla kriget där man anade att han ansåg att Trumans “containment” var det enda som hindrade det tredje världskriget. Och att han sen menade att patriotism och nationalism i sig inte är något farligt började jag undra om han egentligen är det bästa alternativet bland potentiella utrikesministrar. Han menade att nationalism endast är ett problem när det riktades mot något annat.

Suck.

Men sånt får man väl leva med, han är ju moderat.

Sen så såg jag en kvinna i femtioårsåldern som stod och rökte skamset utanför sin dörr. Undrar varför.