Dyrt misstag av Folkpartiet att gå med på Reinfeldts alliansöverenskommelse

Skriver tillsammans med Jonatan Macznick och Joakim Holmertz på Newsmill om alliansöverenskommelsen i Maramö:

Efter alliansmötet hemma hos Annie Lööf i Maramö tidigare i veckan står det klart att Fredrik Reinfeldt helt lyckats utmanövrera de tre andra allianspartiledarna i de förhandlingar som förts om det framtida allianssamarbetet. Planen kommer göra att Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna ännu mer än idag försvinner i Moderaternas skugga.

Ett fördjupat allianssamarbete kommer ytterligare minska Folkpartiets, Centerpartiets och Kristdemokraternas utrymme att driva sin egen politik. Bara moderaterna tjänar på ett fördjupat allianssamarbete, och i motsvarande mån förlorar de svenska väljarna på det eftersom väljarnas möjlighet att påverka den politik som kommer föras av en eventuell borgerlig regering efter valet 2014 minskar

Det var rätt att bilda Alliansen 2004. Det var det enda sättet att bryta det socialdemokratiska maktmonopolet och fatta nödvändiga beslut för att få Sverige på fötter igen. De borgerliga partierna har dessutom bevisat att de klarar av att samarbeta och regera tillsammans.

Dagens politiska landskap ser dock helt annorlunda ut. Socialdemokraterna är inte samma maktfaktor som förr och borgerlig regeringsduglighet är ett faktum. Det kräver nya strategier. Väljarna måste få veta att en röst på Folkpartiet liberalerna inte är detsamma som en röst på Moderaterna. De måste få veta att en röst på Folkpartiet är en röst för humanare migrationspolitik, avskaffad värnskatt och stärkta rättigheter för HBT-personer.

Maramömötet innebär dock motsatsen. Fram till valet kommer skillnaderna mellan de borgerliga partierna snarare minska. I juni nästa år, precis efter europaparlamentsvalet, läggs ett allianskonvent. Då kan eventuella skillnader mellan partierna som väljarna lagt märke till under europaparlamentsvalet slätas över. När alliansens gemensamma valmanifest kommer presenteras ytterligare två månader senare är det bara en månad kvar till valet. Precis lagom lång tid för att väljarna inte ska hinna uppfatta några skillnader mellan alliansens olika partier efter det att deras gemensamma politik släpps.

Alliansen har inneburit mycket gott för Sverige, och kan förhoppningsvis åstadkomma mycket gott också i framtiden. Alliansens små partier måste emellertid börja visa på borgerliga alternativ till den – oftast väldigt moderatinfluerade – kompromisspolitik som är alliansens politik. I ett samarbete måste man kompromissa, men det finns inte någon motsättning mellan att ställa sig bakom en kompromiss och samtidigt vara tydlig med att man hade föredragit en annan politik.

Folkpartiet liberalerna måste göra upp med föreställningen att väljarna är dumma. Det är de inte. Väljarna kan hålla två saker i huvudet på samma gång. Folkpartiet kan både delta i allianssamarbetet och driva sin egen politik. Den enda egentliga anledningen att inte driva sin egen politik är att man inte tror på den, utan känner sig tryggare bakom någon annans. Vi tror på Folkpartiet liberalernas politik, och den vill vi driva.

Det är för mycket moderater i alliansen

Är det inte lustigt att när brittisk politik blir mer som svensk, då blir den svenska mer som den brittiska. Jag menar, i Storbritannien händer nåt mycket intressant just nu: Labour och Tories utmanas på allvar av det tredje största partiet i årets valrörelse. Liberaldemokraterna fick vara med i valdebatterna i tv och vips, alla tre partier har ungefär lika stort stöd.

Det återstår att se hur valet slutar. Det brittiska valsystemet gynnar konsekvent socialdemokraterna. Det förra valet där dessa fick ungefär lika många röster som de konservativa men ändå en mycket stark majoritet i underhuset är mer än något ett tydligt bevis på detta.

Nåväl, jag har funderat lite över det här med moderater och sossar. Jag är alldeles för ung för att veta hur det har sett ut i svensk rikspolitik tidigare, men jag misstänker att den polarisering som finns mellan blocken idag är mer påtaglig än tidigare. Alliansen har skapat ett trovärdigt alternativ till socialdemokraterna, och Mona har svarat med en egen allians. Och debatten mellan de två sidorna handlar mer om “moderaterna säger” och “sossarna klagar”. Det är ju inte alltid så, men media gillar det där med två alternativ.

Samtidigt som britterna rör sig från ett tvåpartisystem verkar vi alltså röra oss i motsatt riktning

Detta är iofs kanske inte så konstigt. Moderaterna är större än alla andra tre partier i alliansen tillsammans, och sossarna är ännu större. Men det är ändå inte bra, moderaterna är ett parti på kanten i alliansen, medan socialdemokraterna är ett “mittenparti” bland de rödgröna. Poängen är att socialdemokraterna gynnas av att debattera mot moderaterna, eftersom väljarna då lättare missar att det finns tre andra partier i alliansen som är mer nyanserade. Att moderaterna glatt hakar på tåget är inte heller så konstigt, de får ju den uppmärksamhet som alla partier, likt småbarn, skriker efter.

Risken är att alliansen förlorar valet eftersom mittenväljarna missar att det finns mittenpartier i regeringen. Enligt undersökningar är ju så många som en femtedel av de röstberättigade villiga att byta block. Striden om regeringsmakten står och faller alltså i denna mitten vars väljare folkpartiet och centern bättre attraherar. En miljöpartist är en potentiell folkpartist, men inte ofta en potentiell moderat.

Well well, detta var lite lösa tankar som ploppade upp samtidigt som jag läste en artikel i DN om en debatt i Stockholm. Den hade lika gärna kunnat vara hämtad från Storbritannien: Jämtin från Labour och Nordin från Tories. Men var är våra Libdems? Nåja, det kommer ju knappast hända i den här valrörelsen…