Folkpartiet måste stoppa Beatrice Asks övervakningsplaner

Skriver på SVT Debatt om de föreslagna ändringarna i FRA:

I debatten som följde det första förslaget till FRA-lag kritiserades regeringen hårt för att öppna upp för massavlyssning av svenskar. FRA-lagen är ett hot mot våra grundläggande friheter, men regeringen var i alla fall klok nog att begränsa signalspaningen till yttre hot och till regeringen, Regeringskansliet eller Försvarsmakten. Försvarsminister Sten Tolgfors (M) stod t.ex. i riksdagens talarstol och sa att med begränsningarna i myndigheter var ”FRA-shoppen stängd”. Nu smygs dock denna begränsning i praktiken bort.

Det förslag som Beatrice Ask (M) nu vill förhandla med Socialdemokraterna om innebär i praktiken övervakning av svenskar och innebär att fler myndigheter får tillgång till FRA:s signalspaning. Om Säpo och Rikspolisstyrelsen får möjlighet att begära signalspaning finns en uppenbar risk att även svenskar blir föremål för godtycklig övervakning. Säpo, till skillnad från försvarsmakten, har inte ett uppdrag att motarbeta hot mot Sverige som nation. Säkerhetspolisen har i grunden ett polisiärt uppdrag att förebygga och avslöja brott, exempelvis terrorism, och att skydda den centrala statsledningen.

När Säpo kommer begära signalspaning kommer det därför troligtvis vara mot svenskar och inte mot internationella hot. Detta är problematiskt av flera skäl. För det första flyttas signalspaningen från utlandet till Sverige. Vad man tidigare sade att FRA endast skulle användas mot utlandet är med andra ord glömt. För det andra finns det en risk för att gränsdragningen mellan polisen och försvaret suddas ut ytterligare.

Vad är nästa steg, att försvarsmakten får befogenhet att övervaka och utreda svenska medborgare? Särskilt problematiskt är förslaget eftersom det står i direkt strid med vad Alliansen framförde i riksdagens talarstol 2009. Flera riksdagsledamöter, inklusive försvarsministern, motiverade lagen med att den nu var så mycket bättre. Karin Enström (M), Staffan Danielsson (C) och Else-Marie Lindgren (KD) m.fl. sa att lagen nu var rättssäker eftersom det bara skulle vara regeringen, Regeringskansliet och Försvarsmakten som skulle kunna begära signalspaning. Camilla Lindberg (FP) tyckte det var bättre, men avstod från att rösta ändå.

Att ge Säpo och Rikspolisstyrelsen rätt att använda FRA skulle med andra ord innebära ett stort svek mot de rättssäkerhetsförbättringar som man lyckades vaska fram 2009. Med tanke på att Folkpartiet då drev på för en mer rättssäker lag och efter att flera folkpartister uttalat sig kritiskt i media skulle det vara skandal om man inte motsatte sig Beatrice Asks förslag. Även om regeringen tidigt aviserade att Säpos tillgång till FRA skulle utredas uttalade flera folkpartister oro för att listan på myndigheter som får begära signalspaning ökar i framtiden. Folkpartiet borde därför tydligt sätta stopp för planerna att utvidga mandatet till Säpo och Rikspolisstyrelsen.

Det bombdåd som skakade Stockholms innerstad förra året var en attack mot vårt öppna samhälle. I attackens efterspel är det dock viktigt att inte göra avkall på grundläggande krav på rättsäkerhet. Bombdådet får inte används som svepskäl för ny integritetskränkande lagstiftning och detta är ett ypperligt tillfälle för Folkpartiet att bekänna sin liberala ådra. Ge inte Säpo och rikspolisstyrelsen tillgång till FRA!

Det blir inte bättre för att man sätter ord på det

Förra torsdagen kom så det vi väntat på men hoppats inte skulle komma – förslaget om polisens ökade befogenheter. Justitieminister Beatrice Ask (M) lade fram ett förslag om att införa en ny lag som tillåter att polisen övervakar enskilda medborgares elektroniska kommunikation, utan att dessa medborgare behöver vara misstänka för något brott. Detta dessutom utan att domstol, eller ens åklagare, har haft något att säga till om.

Det ironiska (utöver att SÄPO inte anser sig behöva fler lagar) är att regeringen väljer att motivera lagförslaget med att det finns ett behov att att förstärka rättssäkerheten och integritetsskyddet på området. Bakgrunden är att den verksamhet som lagfästs med förslaget redan idag bedrivs med stöd av en luddig paragraf i lagen om elektronisk kommunikation. Men logiken är uppenbart bakvänd. Integritetskränkande underrättelseinhämtning blir ju inte mindre integritetskränkande för att man använder tio paragrafer istället för en.

Vad som troligen händer nu är att svenska politiker och opinionsbildare tappar greppet om verkligheten i spåren efter det attentatsförsök som skakade Stockholm förra veckan. Det finns ett engelskt uttryck som lyder “Hard cases make bad law” vilket i korthet bygger på maximen att lagstiftning inte ska bygga på värsta tänkbara fall. På så sätt säkerställs att lagstiftning är proportionerlig och ändamålsenlig. Men nu gör man istället tvärtom.

Och Beatrice Ask är inte heller ensam. Förra veckan försökte Morgan Johansson (S) övertyga sitt parti om att tiden nu (efter attentatsförsöket) är mogen för att ge SÄPO fler befogenheter. Och Johan Pehrson (FP) var inte sen att haka på, både på nätet och på radio.

Polisväsendet fyller en viktig funktion, inte minst för att motverka och beivra sådana brott som skakade Stockholm förra veckan. Det är statens skyldighet att säkerställa medborgares frihet genom att lagföra brottslingar och försöka ingripa innan ett brott har begåtts. Men samtidigt som en viktig del av frihetsbegreppet bygger på att skydda enskilda medborgare från andra medborgare, så är det från ett liberalt perspektiv minst lika viktigt med ett skydd från staten.

Och här kan man fundera över om Beatrice Ask verkligen förstår vad det är för förslag hon själv har lagt fram? Var finns reflektionen kring att det med detta förslag inte ens kommer krävas domstolsbeslut för att kunna bedriva hemlig teleövervakning? Det påstående som Ask själv levererade i förra torsdagens Aftonbladet förstärker bara intrycket av att hon inte har koll på sitt eget lagförslag eftersom hon då påstod att åtminstone åklagare måste besluta, vilket är en direkt felaktighet om man läser remissen (5§ i lagförslaget):

Beslut om inhämtning av uppgifter fattas av myndigheten. Myndighetschefen får delegera rätten att fatta beslut om inhämtning till en annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.

Justitieministern och regeringen hade här en chans att ta integritetsfrågorna på allvar och överväga om det är rimligt att polisen har befogenhet att kartlägga våra elektroniska rörelser. Man kunde istället ha gjort en annan avvägning och begränsat möjligheterna till att endast omfatta vissa personer.

Det tråkiga är också att kritiken från liberalt håll sviker samtidigt som de liberala generna i regeringskroppen får vika för de konservativa och statskramande krafterna. Jag undrar varför inte Folkpartiet är mer tydligt med sin liberala ideologi. Om Folkpartiet på allvar ska stå upp för sin liberala ideologi är det dags att låta förnuft och respekt för den enskilde återigen få en framträdande roll. Det måste vara slut på den stillatigande tiden där regeringens liberaler sitter med armarna i kors och accepterar att statsmaktens intresse går före den enskilda människans.

Bäst av allt skulle vara om Folkpartiet motsatte sig förslaget. Men en förskitig gissning är att det aldrig kommer att hända. Men vad Folkpartiet skulle kunna göra är att åtminstone lufta kritik mot övervakningssamhället och i alla fall resonera kring var gränsen går. Övervakning kan säkert skapa en känsla av trygghet hos många, men det är ett oacceptabelt och oproportionerligt ingrepp i våra privatliv.

Det största hotet mot vårt öppna samhälle ligger nämligen inte i ett enstaka attentatsförsök i Stockholm, det ligger i skapandet av en polisstat. Och med det förslag som regeringen presenterade i torsdags, är vi tyvärr ännu närmare en sådan.

Andra på samma ämne: Daniel Rhodin, Mark Klamberg och Mathias Sundin.

Drogtester av barn är fel – slumpmässiga eller ej

Bara för något är lagligt innebär det inte att det är rätt att göra det. Alliansens arbetsgrupp i rättsfrågor skriver idag på DN debatt om hur man vill utveckla rättspolitiken i Sverige. En del av förslagen är bra, eller åtminstone rimliga. Men ett är mindre bra, för att inte säga orimligt.

Arbetsgruppen föreslår slumpmässiga, frivilliga drogtester i skolan vid behov. Det är nog ingen som tror att Ask, Pehrson & Co inte har ett gott syfte: man vill upptäcka och vårda de som har missbruksproblem samt lagföra de som ser till att ungdomarna får problemen. Men man bör ändå ställa sig frågande. Det är alltid lätt att gömma sig bakom ord som “slumpmässiga”, “frivilliga” och “behov”.

Faktum är att JO (Justiteombudsmannen) kom med ett uttalande om detta nyligen. Han uttalade att sådana drogtester inte var påtvingade kroppsliga ingrepp (vilka är förbjudna enligt grundlagen) då testerna var frivilliga och endast en testgrupp drogtestades. Det tycks som att i Nässjö var det fråga om nån slags undersökning i skolhälsovården. Detta verkar dock inte vara vad alliansens arbetsgrupp föreslår, de vill se det som en förebyggande åtgärd.

Det låter ju rimligt, det måste man ge Pehrson & Co. Slumpmässiga kan man tolka som att det blir lika för alla, frivilliga som att ingen tvingas och vid behov som att det görs endast när det verkligen är nödvändigt. Vad som man dock måste fundera över är, “vad är är syftet?” och “är åtgärden rimlig för att nå detta syfte?”

I detta fall vill man komma tillrätta med drogproblem. Fine. Men om man slumpmässigt ska drogtesta bara de som vill, då lär man ju knappast komma åt problemet. Så även om vi hittar ett syfte så är inte detta förslag adekvat för att nå det. Snarare riskerar vi att lära dagens ungdomar att kroppsliga ingrepp är ok. Vi sänder signalen att ungarna gott kan, och borde, foga sig för statsmakterna när de har rent mjöl i påsen.

Det är inte den signalen som jag vill att man ska sända till kidsen i skolorna. Vi ska inte ha några slumpmässiga, frivilliga drogtester där. Hur fint det än låter så är det fel åtgärd!

Läs gärna Per Pettersson som skriver klokt om ämnet.

Det sadistiska Sverige ropar på hårdhet

Igår kunde man läsainternet (och nu på morgonen i tidningarna) att domstolarna dömer allt fler till fängelse, men att man på senare tid dömer till något kortare fängelsestraff. Oj oj oj, utropar Beatrica Ask, usch va hemskt! Vi måste ju bura in brottslingarna för att få ner brottsligheten!

Jag vet inte vad som är det värsta, en onyanserad och på gränsen till okunnig justitieminister eller en opinion som nickar instämmande. Jag kommer att tänka på sossarnas retorik mot moderaterna: ”ni bekämpar inte arbetslösheten, ni bekämpar de arbetslösa”. Ungefär likadant tänker folk i Sverige: vi ska inte satsa på att bekämpa orsakerna till kriminalitet, vi ska slå tjuvarna på fingrarna.

Men frågan som man ska ställa sig, och som inte ställs någonstans i den politiska debatten, är ju om hårdare straff och fängelse verkligen fungerar. Nils Jareborg, professor i straffrätt vid Uppsala universitet uttrycker det ganska bra:

Folk i allmänhet anser sig veta hur man når resultat. Ett samband mellan strängare straff och minskad brottslighet ses som självklart. Kunskapskällan är det s.k. sunda förnuftet (som dessvärre ofta är varken sunt eller förnuftigt).

Det som enligt forskning mest påverkar laglydnaden är inte längden på straff – vilken brottsling räknar med att bli straffad? – utan risken för upptäckt, utbildning, tillfälle att begå brott, social samhörighet och arbetsförhållanden.

Så om det inte är av preventiva skäl som allmänheten vill bestraffa brottslingar, vad är det då? Jo, viljan att bestraffa! Med andra ord, ett utryck för en slags kollektiv sadism.
Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant.se