Om ungdomslöner

Okej, jag vet att jag inte borde. Borde snarare göra det motsatta. Men jag vill ändå reflektera lite kring det här med ungdomslöner.

För den som inte följt diskussionen kan jag berätta att begreppet kommer från Lennart Gabrielsson, folkpartistiskt kommunalråd i Sollentuna. Han sa i måndags att

“Om det kostar för mycket att anställa icke erfaren arbetskraft i dag så är det en bra ingång. Man har ju diskuterat lönens nivå eller inte, men man ska komma ihåg att om man inte har jobb och inte får 75 procent av lägstalönen då får man ingen lön alls, och det är ännu mindre.”

Folkpartiet motiverar förslaget på sin hemsidan med att särskilda ungdomslöner, som är ”tydligt lägre än genomsnittslönerna”, skulle öka lönespridningen och göra unga mer konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden. Man hänvisar bland annat till regeringens egen långtidsutredning.

Jag kan inte hitta något resonemang om lönespridningen i långtidsutredningen (vid en sökning av ordet finns det bara på sidan 147 i ett resonemang om att lönespridningen i Sverige ökar på grund av att vi har fler skillnader mellan arbetsplatser). I ett av delbetänkandena (s. 95) skrivs dock

”En större lönespridning i den nedre delen av fördelningen skulle troligen gynna sysselsättningen för svaga grupper men samtidigt öka inkomstklyftorna för de som har jobb. Om arbetsgivaravgifter eller inkomstskatter sänks för personer med låga löner så kan lönekostnaden för företaget sänkas utan att lönen efter skatt minskar. Jobbskatteavdraget och lägre arbetsgivaravgifter för vissa grupper är exempel på sådana åtgärder.”

Nåväl. Ungdomslöner ska alltså vara bra av två skäl:

  1. Det är ett bättre alternativ än socialbidrag
  2. Det ökar lönespridningen.

Vad gäller den första anledningen är jag visserligen lite svag för argumentet att det är bättre med en lägre ingångslön än att leva på socialbidrag. Socialbidraget ligger på existensminimum och passiviserar människor. Jag tror inte att många väljer att leva på socialbidrag av egen vilja (även om undantag säkert finns). För att få socialbidrag måste man i princip krypa för kommunen, redovisa många av sina kostnader och delta i arbetsmarknadsprogram. Det är inget roligt liv. Arbete med lön är mycket bättre.

Frågetecknen består dock. För det första är 75% av ingångslönen knappt mer än ett socialbidrag. 12 000 kronor före skatt blir i Uppsala drygt 9 800 kronor efter skatt. Socialbidrag är inte riktigt så högt, men med en hyra på ca 4000 borde socialbidraget landa på ungefär 9 000 kronor. Min invändning är inte att lönen prompt måste vara mer än ett socialbidrag. Min poäng är att det är en låg ersättning för arbete. Att arbeta kostar också pengar (resor till och från jobbet o.s.v.). Själva lönenivån är med andra ord barockt låg för ett heltidsarbete.

Och mer skeptisk blir jag när jag tänker vidare. Vilka är det egentligen som ska få dessa ungdomslöner? Det kan ju knappast vara så att alla ungdomar under 25 år ska få ungdomslöner första året de arbetar. Det är ju inte bara befängt, det är också otroligt inkonsekvent med det förslag som bl.a. Folkpartiet har på kompetens istället för ålders i LAS.

Någon form av urval ska alltså till. Med andra ord, någon myndighet (arbetsförmedlingen? Soc.?) ska sitta och bestämma att en viss person är tillräckligt inkompetent för att få ett jobb till normal lön och istället, under en period, ha en lägre lön. Jag ställer mig inte bara skeptisk, jag blir upprörd. Och inte övertygad om att det är bra att ge en lön motsvarande socialbidrag till en person som kan vara lika gammal som sin arbetskamrat bara för att kommunen har ansett att den unge är svår att anställa.

Lönespridningen då? Om många fler unga får lägre löner skapas en större lönespridning. Genom att sänka lönerna i botten blir steget större upp till de normala. Problemet är bara att om detta är argumentet för ungdomslöner, då har man inte förstått ett skvatt (eller är det jag som hart missuppfattat något hela tiden?).

När jag och många andra i den liberala rörelsen har diskuterat lönespridning har det ju aldrig handlat om att de med lägst löner tjänar för mycket. Det har ju handlat om att många i Sverige tar studielån och pluggar många år och sedan inte får betalt för det. Och det är ju något helt annat. Blir den högutbildade läraren med höga studielån mer kompenserad bara för att den nyanställde 21-årige vaktmästaren på skolan får en lön som motsvarar existensminimum.

Nej, jag är inte övertygad. Eller för att travestera Kjell-Olof Feldt – Ungdomslöner är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit.

Däremot tror jag att Folkpartiet är mycket mer rätt ute när det gäller ett flexibelt anställningsskydd som grundar sig på kompetens och rätten till bra utbildning som en bas att stå på. För ärligt talat, det är ju inte ett par tusenlappar hit och dit som gör att många företag inte anställer unga, det handlar ju mycket oftare om att de unga som hamnar i arbetslöshet inte har gymnasiekompetens och att arbetsgivare ibland, på grund av det inflexibla anställningsskyddet, är rädda för att anställa unga oprövade tills vidare.

Uppdatering: Jag har fått kritik avseende min beräkning av skatt och försörjningsstöd på kloka Joakim Holmertz blogg. Jag har utvecklat varför beräkningen är korrekt i en kommentar till hans inlägg som kan läsas här.

Liberalism är visst lösningen

Har idag, föga förvånande, fått svar från SACO Studentråd och Sveriges ingengörer efter gårdagens artikel på SVT Debatt.

I korthet menar Lisa Gemmel och Daniel Eriksson att fackföreningsrörelsen står för ett av två alternativ där det andra är lagstiftning. Tesen är att systemet med kollektivavtal är mer flexibelt än regleringar i lag. Det stämmer i teorin. Avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare är mer flexibelt än en ‘one size fits all’-lösning, som lagstiftning är. Tyvärr så ser inte verkligheten ut på det sättet. Oavsett om det är på grund av kollektivavtal eller lagstiftning så har vi höga ingångslöner och en inflexibel arbetsrätt. Oavsett om det är riksdagens eller fackens fel, så är det så det ser ut.

Ett starkt anställningsskydd och höga ingångslöner leder visserligen inte generellt till högre arbetslöshet, men däremot till lägre sysselsättning för bland annat ungdomar. Unga och personer med en sämre socioekonomisk bakgrund, exempelvis invandrare, missgynnas och får med en strikt reglerad arbetsrätt svårare att få in en fot på arbetsmarknaden.

De negativa effekter som höga ingångslöner har för unga förstärks med andra ord av de strikta anställningsreglerna. I Sverige har de höga ingångslönerna i kombination med utformningen av arbetsrätten och otillräcklig kompetens (och här kommer utbildningspolitiken in i bilden också) i hög grad bidragit till den höga ungdomsarbetslösheten.

Personligen tror jag att facket kan vara en konstruktiv part för att lösa ungdomsarbetslöshetsproblemet. Om facket är berett att tillåta lite högre lönespridning, flexiblare anställningsvillkor mot en rejäl ekonomisk trygghet vid uppsägning, då är vi en god bit på väg mot såväl en nyktrare debatt som en tryggare arbetsmarknad för unga.

Så jag menar inte att lagstiftning är lösningen på problemet, utan att en mer nyanserad fackföreningsrörelse är nyckeln.

Facket och ungdomsarbetslösheten

Skriver idag på SVT Debatt om ungdomsarbetslösheten och fackets roll i denna. Rubriksättningen är väl sådär, men den går an.

Min tes är att genom det rigida system med arbetsrättsliga regler och höga ingångslöner – som bland annat facket har kämpat fram – Sverige har, så har vi skapat ett system där unga strukturellt diskrimineras arbetsmarknaden.

Och det är inte så konstigt, ju högre löner (dvs högra kostnader för arbetsgivarna) och inflexibla system, desto mer rimligt blir det för en arbetsgivare att söka den där lite äldre tryggare personen. Ungdomarna blir alltså inte lika intressanta. Och detta skapar en stor ungdomsarbetslöshet och en desperation bland många unga. Som företagen utnyttjar.

Det är i det perspektivet Unionens inlägg i debatten om Phonehouse’s HUTLÖSA anställningsvillkor ska ses. Det är inte mer regler och mindre flexibilitet som löser det grundläggande problemet. Phonehouse’s arrogans mot unga är inte roten av problemet, det är symptomen på ett större.

(S)amma gamla kaka

Idag presenterade regeringen, eller rättare sagt Anders Borg, budgetpropositionen om statens budget 2011. Propositionen har titeln ”Från kris till full sysselsättning” och på regeringens hemsida beskrivs budgeten som inriktad på att stötta återhämtningen av den svenska ekonomin, arbete för att nå full sysselsättning genom stärkt jobblinje och minskat utanförskap samt att fortsätta värna den offentligt finansierade välfärden. Enligt regeringen förutsätter detta fortsatt ordning och reda i de offentliga finanserna.

DN skriver att det är en försiktig budgetVänstern hävdar att arbetslösheten inte alls kommer minska.

Budskapet från finansdepartementet är alltså i korthet stabila finanser och full sysselsättning. Det är väl bra, men problemet är att man nästan ensidigt fokuserar på själva arbetskraften, d.v.s. de arbetslösa. Genom sänkta inkomstskatter och satsningar på arbetsmarknadsutbildningar och jobbcoacher så ska den arbetslösa få större incitament och mer hjälp att hitta jobb. Men det är ju inte så det ser ut. Enligt arbetsförmedlingen finns idag 31 670 lediga jobb. Antalet arbetslösa är samtidigt enligt SCB ca 370 000 människor. Det finns alltså inte ens jobb åt var tionde arbetslös. Därför är det fler jobb vi behöver. Inte fler och aggresivare jobbsökande.

  • Var är förslagen för en reformerad arbetsmarknad där trösklarna in sänks och mottot är flexibilietet?
  • Var är förslagen för en reformerad lönebildning som en motor för en mer dynamisk arbetsmarknad?
  • Var är förslagen för ett mer företagssamt Sverige där mindre och nya företag vågar anställa och där entreprenörskap är något fint?

Så när vänsterpartet hävdar att regeringen ännu inte har presenterat något för att få ner arbetslösheten på längre sikt så kan det finnas viss sanning i det. Nu kan man visserligen försvara regeringen med att vi har överlevt en finanskris genom sparsamhet och att det inte är läge för större reformer. Sparsamheten har ju gjort Sverige stabilt och konkurrenskraftigt.

Men vänta här nu. Andra länder i Europa och globalt satsar ju nu. I Storbritannien beskriver den nya regeringen att utmaningen ligger i att transformera den brittiska ekonomin till att bygga på ansvarstagande, frihet och rättvisa. Man vill undvika beroende av ett mindre antal finansiella sektorer och regioner vilket man ska göra genom fokuse på tillväxt genom investeringar och entreprenörskap. Ekonomin ska vara hållbar och baserad på den privata sektorn. De tyngsta förslagen är att minska budgetunderskottet och sänkta bolagsskatter för att få igång ekonomin.

Även I Tyskland har man slagit fast att det främsta målet är ekonomisk tillväxt. Detta ska Merkels regering nås genom stabila offentliga finanser, minskad byråkrati och investeringar på utbildning och forskning.

Och i USA beskriver Obama den svåra situationen som att det viktigaste är att motverka ytterligare finansiell kris för att kunna planera för en långsiktigt växande ekonomi. Detta vill man nå genom sänkta bolags- och inkomstskatter och investeringar i utbildning och infrastruktur. Man vill framför allt få de mindre bolagen och småföretagen att växa.

Nu är detta endast ett litet axplock, men om man ska sammanfatta tongångarna i de tre länderna så är de: fokus på växande ekonomier genom sänkta bolagsskatter och satsningar på utbildning och infrastruktur. Och detta skiljer sig från den svenska budgetdebatten på ett markant sätt som inte enbart är retoriskt. I andra länder vill man underlätta för fler företag och fler arbetstillfällen genom att sänka företagens skatter, genom att utbilda fler och bättre samt genom att investera i sådant som behövs i morgondagen.

Visserligen ser situationen sämre ut utanför Sveriges gränser. Och vi  har ju starka offentliga finanser tack vare att vi har suttit still i båten. Men problemet är perspektiven; vad om framtiden? Varför ska vi, med en av Europas mest sunda offentliga finanser, inte våga satsa på företagande och sådant som bygger en långsiktigt hållbar ekonomi?

Problemet är Borg och Reinfeldt! (Hoppsan, nu svor jag i kyrkan). Viljan att stanna kvar vid makten har gjort att de mindre allianspartierna håller käften så att Borg och Reinfeldt får som de vill. Det är genom arbetsmarknadspolitik som sysselsättningen ska öka (genom lägre löner) och det är genom en statsbudget i balans som vi ska klara de offentliga åtagandena.

Det är sosseretorik all over. Ok, inte det där med lägre löner (vilket kan vara bra för att få en mer flexibel arbetsmarknad), men i övrigt. För med budgeten så är det inte mycket snack om en växande ekonomi och nya företag genom investeringar och sänkta skatter och utbildning. Det är istället en matchande ekonomi med sänkt arbetslöshet genom sänkta inkomstkatter (dämpar löneutvecklingen?) och jobbcoacher. Eller som Swedbanks ekonomer kommenterar:

“För att förebygga att arbetslösheten stiger och fastnar på en hög nivå behövs också på kort sikt ett större inslag av efterfrågestimulanser. Vi bedömer att detta inte skulle hota de finanspolitiska målen”

Sorry, men jag vill ha en större kaka, inte samma gamla sossekaka.

Andra bloggar: Rasmus, Johan Hedin,

En student är en människa är mer än en student

När man söker till högskolan så kan man välja om man vill läsa kurser på hel- eller halvfart. Tanken är att man kan läsa på heltid – d.v.s. 40 timmar i veckan – och att studierna då ska motsvara ett arbete. Problemet är bara att det egentligen inte funkar på det sättet.

Idag skriver flera nätttidningar om att flertalet studenter inte anser sig studera på heltid trots att deras respektive universitet anser att de gör det. För det första kan man ju fråga sig om det egentligen spelar någon roll. Om ett universitet eller regeringen eller vilka det nu är har bestämt att en viss utbildning ska innehålla det och det och ta si och så mycket tid, vad gör det om studenterna inte bara är studenter? Låt säga att en lärarstuderande till exempel engagerar sig i RFSU på fritiden och dessutom vänder hamburgare på Sibylla en kväll i veckan. Är det fel?

Givetvis inte! Men vad är då problemet? Förmodligen hänger hänger ihop med det förmynderskap och mån om resurserna som statsmakterna ofta håller sig med. Man vill att studenterna ska studera, annars riskerar ju kanske utbildningens anseende urholkas och finansministerns anslag till högskolan utnyttjas på ett ineffektivt sätt. Men problemet med den uppfattningen är ju att man då har fel perspektiv på saken. Sedan när blev studierna i sig ett självändamål? Visst, kunskap, kreativitet och insikt är bland det viktigaste som finns i ett samhälle och därför måste vi ha kvalitativa utbildningar. Men poängen är ju att en studerande som arbetar vid sidan om studierna snarare stärker en utbildning än försvagar den.

I artiklarna antyder också Gunilla Jacobsson från Högskoleverket att problemet ligger i att institutionerna har tvingats dra ner på de lärarledda timmarna och att detta gör att studenterna inte kan fylla sina veckor med 40 timmars studier. Detta i sin tid leder till att studenterna både har tid och möjlighet att ägna sina liv åt andra saker än plugg. Återigen ger man uttryck för att studenterna inte ska göra annat än att studera när de är på högskolan. Men eftersom kraven rimligtvis är desamma på utbildningarna är det ju befängt att se det som ett problem.

Visst, med fler resurser till högskolan skulle man kunna ge fler lärarledda timmar och på så sätt antingen förkorta eller fördjupa utbildningarna. Men det är inte säkert att det är det vi egentligen vill ha. Alla behöver inte ha den fördjupade kunskapen och det finns goda skäl för att inte hasta igenom utbildningar. Kunskap behöver tid för att gro och få fäste.

Till detta kan man tillägga att den som inte enbart studerar får perspektiv på sin utbildning och förmodligen vinner arbetslivserfarenhet. Men det är ju inte regeringen heller särskilt intresserad av eftersom man bestraffar de som arbetar vid sidan om studierna med minskat studiestöd. Fast det är ju en annan fråga.

Andra bloggar om: , , , , ,
Pingat på intressant.se