Solen skiner i Almedalen

Idag har det varit strålande väder i Almedalen och idag hade jag min sista programpunkt – Roast med Alliansens studentförbund. Vi i Liberala studenter hade tagit initiativ till och arrangerade en skämtsam och trevlig aktivitet. Fyra personer från vardera alliansstudentförbund – Karin Pihl från Liberala studenter – satte på sig standup-hatten och gav både skämtsamma insikter om den egna partikulturen samt om hur det är att regera i koalition.
Alliansroast

Continue reading Solen skiner i Almedalen

Dyrt misstag av Folkpartiet att gå med på Reinfeldts alliansöverenskommelse

Skriver tillsammans med Jonatan Macznick och Joakim Holmertz på Newsmill om alliansöverenskommelsen i Maramö:

Efter alliansmötet hemma hos Annie Lööf i Maramö tidigare i veckan står det klart att Fredrik Reinfeldt helt lyckats utmanövrera de tre andra allianspartiledarna i de förhandlingar som förts om det framtida allianssamarbetet. Planen kommer göra att Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna ännu mer än idag försvinner i Moderaternas skugga.

Ett fördjupat allianssamarbete kommer ytterligare minska Folkpartiets, Centerpartiets och Kristdemokraternas utrymme att driva sin egen politik. Bara moderaterna tjänar på ett fördjupat allianssamarbete, och i motsvarande mån förlorar de svenska väljarna på det eftersom väljarnas möjlighet att påverka den politik som kommer föras av en eventuell borgerlig regering efter valet 2014 minskar

Det var rätt att bilda Alliansen 2004. Det var det enda sättet att bryta det socialdemokratiska maktmonopolet och fatta nödvändiga beslut för att få Sverige på fötter igen. De borgerliga partierna har dessutom bevisat att de klarar av att samarbeta och regera tillsammans.

Dagens politiska landskap ser dock helt annorlunda ut. Socialdemokraterna är inte samma maktfaktor som förr och borgerlig regeringsduglighet är ett faktum. Det kräver nya strategier. Väljarna måste få veta att en röst på Folkpartiet liberalerna inte är detsamma som en röst på Moderaterna. De måste få veta att en röst på Folkpartiet är en röst för humanare migrationspolitik, avskaffad värnskatt och stärkta rättigheter för HBT-personer.

Maramömötet innebär dock motsatsen. Fram till valet kommer skillnaderna mellan de borgerliga partierna snarare minska. I juni nästa år, precis efter europaparlamentsvalet, läggs ett allianskonvent. Då kan eventuella skillnader mellan partierna som väljarna lagt märke till under europaparlamentsvalet slätas över. När alliansens gemensamma valmanifest kommer presenteras ytterligare två månader senare är det bara en månad kvar till valet. Precis lagom lång tid för att väljarna inte ska hinna uppfatta några skillnader mellan alliansens olika partier efter det att deras gemensamma politik släpps.

Alliansen har inneburit mycket gott för Sverige, och kan förhoppningsvis åstadkomma mycket gott också i framtiden. Alliansens små partier måste emellertid börja visa på borgerliga alternativ till den – oftast väldigt moderatinfluerade – kompromisspolitik som är alliansens politik. I ett samarbete måste man kompromissa, men det finns inte någon motsättning mellan att ställa sig bakom en kompromiss och samtidigt vara tydlig med att man hade föredragit en annan politik.

Folkpartiet liberalerna måste göra upp med föreställningen att väljarna är dumma. Det är de inte. Väljarna kan hålla två saker i huvudet på samma gång. Folkpartiet kan både delta i allianssamarbetet och driva sin egen politik. Den enda egentliga anledningen att inte driva sin egen politik är att man inte tror på den, utan känner sig tryggare bakom någon annans. Vi tror på Folkpartiet liberalernas politik, och den vill vi driva.

Sökes: mod att våga vara liberal

Skriver i senaste numret av Liberal debatt om det liberala uppdraget:

Efter en strejk på ett plåtslageri i Stockholm i slutet av 1800-talet åtalades fyra arbetare. Efter fyra års processande friades dem. Deras advokat hette Karl Staaff. Sju år senare blev han Folkpartiets första statsminister.

I dag, nästan hundra år senare, sitter Folkpartiet återigen i regeringen men på ett valresultat som är partiets sämsta någonsin om man bortser från katastrofvalen 1982 och 1998. Problemet är att partiet inte vet vart det är på väg. Trots pågående partiprogramsarbete är risken stor att partiet inte hittar tillbaka till sina rötter och att det varken sitter i regeringen eller i riksdagen efter nästa val.

Att vara ett liberalt parti är större än att jaga kortsiktiga vinster i opinionen. När Liberala samlingspartiet (föregångaren till Folkpartiet) bildades stod demokrati, rättssäkerhet och liberal jämlikhet i fokus. Kampen då handlade mycket om den underklass som saknade rösträtt och som inte levde på samma villkor som andra. Därför arbetade Folkpartiet under första halvan av 1900-talet för att skapa arbetsrättslig och ekonomisk trygghet för löntagare. Det gav en stor grupp människor frihet.

När den socialdemokratiska dominansen blev ett faktum skiftade partiet fokus och gjorde en ny analys. De offentliga monopolen innebar ofrihet. Det är därför partiets politik de senaste decennierna har handlat om frihet i form av mer makt över den egna plånboken samt avregleringar och valmöjligheter inom välfärden.

Den tredje vågens liberalism lyser dock med sin frånvaro. Med en pågående globalisering och borgerliga regeringar 11 av de 23 senaste åren vid nästa val, är det inte enkelt att formulera nya politiska uppdrag. I skuggan av den ekonomiska liberalismens segertåg de senaste decennierna famlar Folkpartiet märkbart efter ett nytt syfte. Det märks inte minst när man skärskådar vad partiets programrådsgrupp hittills har presterat.

Ansatsen är visserligen imponerande: offentlig blogg, studiecirkelsmaterial och enkäter kompletterat med programråd. Samtidigt är det något som skaver. Flertalet inlägg på programrådsbloggen handlar om politik som partiet redan driver med framgång. Valfrihet inom välfärden återkommer många gånger liksom ekonomisk globalisering och utvecklad skolpolitik.

Den enda gången partiprogramsbloggen känns relevant är när en av partiets riksdags­ledamöter skriver om behovet av spridandet av demokrati och riskerna med allt ekonomiskt starkare diktaturer. Den typen av ansats – hur världen utvecklas och vilka hoten mot friheten är framåt – är dock bristvara i partiprogramsarbetet och i det studiecirkelmaterial som har utformats.

Samtidigt som Folkpartiet sitter i regeringsställning och levererar liberal politik inom många områden håller Sverige och Europa på att förlora sina starka rättssamhällen och gräva ner sig i nationalism. Polisens befogenheter ökar dramatiskt och statens övervakning når rekordnivåer. Samtidigt medför globaliseringen att allt fler känner otrygghet när jobben hotas, invandringen ökar och kraven höjs. Utanför våra gränser monteras demokratin ned i Ungern, nynazistiska partier växer och beslut flyttas till anonyma byråkrater i EU.

Denna utveckling borde vara utgångspunkten för Folkpartiets nya partiprogram och en ny politisk analys. Det nya partiprogrammet får inte ta utgångspunkt i 1900-talets problem­formuleringar. Hotet mot individens frihet i dag är inte antalet leverantörer av äldreboenden utan ett samhälle där det allmänna abdikerar från objektivitet och saklighet.

Detta är vad som händer i ett Sverige där säkerhetspolitiska analyser går före demokratiska friheter och där tiotusentals människor inte upplever att de kan få hjälp och stöd av polisen eller det allmänna när de behöver. I dag räcker inte ens Anne Wibbles »årslön på banken« om man blir arbetslös och hamnar på kant med myndigheterna. Folkpartiets uppgift borde därför nu handla om skyddet av starka demokratiska institutioner och rättssäkerhet eftersom dessa utgör den yttersta garanten mot ofrihet och godtycke.

Bortsett från kastandet av de politiska skygglapparna behöver Folkpartiet dessutom omvärdera sin roll i svensk politik. Parallellt med bristen på ordentlig politisk debatt har partiet anpassat sig för mycket till det politiska landskapet genom att ensidigt fokusera på utbildningsdepartementets frågor.

Alliansvurmen är ett problem. De frihetsreformer koalitionen har genomfört har fört Sverige i en mer liberal riktning men Folkpartiets kräftgång visar även på Alliansens janusansikte. Samarbetet har gett partiet verklig makt att påverka, men försvagar samtidigt partiets röst eftersom Alliansen uppfattas som en partibildning. Och eftersom Alliansens sammantagna politik inte är tillräckligt liberal är inte heller ett fördjupat samarbete svaret.

En mer nykter attityd gentemot övriga allianspartier förutsätter dock att partiet slutar stirra sig blind på opinionen. Egentligen är det märkligt hur landets mesta idéparti så tydligt har förlorat sig i den mediala »logiken«, vilket den uppenbara flörten med moderatväljare representerar.

Att försöka locka moderater som uppger Folkpartiet som bästa andrahandsalternativ är inte ologiskt, men var är tron på den egna politiken? Svaret på frågan om vilken politik Folkpartiet ska driva får inte vara den politik som gammalmoderater saknar i de nya Moderaterna. Svaret måste vara att fördjupa och lyfta fram det som utgör grunden i Folkpartiet liberalerna, förmåga att kritiskt analysera vilka hinder individen möter i dag och imorgon. Lyckas partiet inte behålla den förmågan kan vi lika gärna bilda »Allianspartiet«.

Frågan är vart Folkpartiet är på väg. Den politiska inriktning som partiprogramsarbetet tycks mynna i gör att frågan är högst befogad. Det nya partiprogrammet riskerar att snarare ge mer av samma politik än liberala svar på den nationalism och rättsosäkerhet som breder ut sig i Europa. Faran med det förra är att Folkpartiet blir ännu svårare att särskilja från de andra allianspartierna, hotet från det senare är högst reellt.

Liberalismen är inte bekväm. Den befinner sig alltid i opposition mot de ofriheter som finns för stunden genom att kritiskt analysera olika maktförhållanden i samhället. Det är så Folkpartiet tidigare har bidragit till att göra Sverige till ett fritt, upplyst och demokratiskt land. När nationalismen och rädslan nu står för dörren ligger det därför i Folkpartiets uppdrag att ta kampen för de människor som drabbas av främlingsfientlighet och myndigheters godtycke. För det är vår förbannade plikt. Att våga vara liberaler.

Berätta vad vi vill, inte vad vi inte vill!

Jag röstade på alliansen i förra valet, och jag kommer av naturliga, för att inte säga intelligenta, skäl göra det i år igen. Men jag undrar: var är visionerna?

Igår åkte alliansens partiledare på en liten tågturné. Man hade till och med ett regeringssammanträde där på tåget, trots att det varken var torsdag eller särskilt praktiskt. Nåväl, nu presenterade man ju också nio löften om vad man inte ska göra. Men det vinner vi inga val på.

Det är positivt att ge besked till väljarna om vad man inte tycker om med den rödgröna politiken. Att väljarna med tydligt språk får läsa att regeringen inte tänker tänker höja skatten för vanliga löntagare och att man inte tänker avskaffa rot- och rut-avdragen, är bra. Men det blir ändå fel, vad vill man göra då?

De nio löftena är på nåt sätt det tydliga exemplet på en konservativ retorik. Jag vet att det börjar låta som att jag har hakat upp mig, men Alliansen varken är, eller får vara, konservativ! Vi ska stå för en optimistisk politik med tro på framtiden och en tro på att när Sveriges medborgare får större förtroende för sina egna liv men samtidigt trygghet att misslyckas, då skapar vi ett ännu bättre land.

Poängen är inte att Alliansen inte har gjort bra saker för Sverige, det har vi. Poängen är inte att man inte vill göra Sverige ännu bättre, det vill vi. Poängen är att vi i debatten inte får fastna i att berätta vad vi inte vill, fastna i att berätta hur kass de rödgröna är och fastna i att berätta vad vi har gjort. Vi måste stå upp för och sprida vår berättelse om vad som är bra för Sverige!

Moderaterna måste släppa loss FP och C!

Niklas Ekdal har idag skrivit en mycket intressant artikel på DN Debatt (ständigt denna sida, av mina utgångspunkter att döma kan man tro att den är det enda jag läser). Han går hårt mot blockpolitiken och menar denna inte utgör svaret på de problem som svenska folket ser.

Som stöd för sin tes anför han att blockpolitiken 1) har gjort så att de sociala klyftorna har ökat, 2) lett till en politisk retorik som inte återspeglar den förda politiken, 3) öppnat för SD:s intåg i riksdagen och 4) lett till att de stora politiska frågorna inte besvaras. Även om dessa fyra aspekter – som egentligen väver in i varandra – har poänger, så missar Ekdal poängen lite. Åtminstone är han inte helt tydlig. Problemet är inte att partierna samlas i två block, problemet är att partierna debatterar som två.

Blockpolitiken som retorik
Problemet med utvecklingen i svensk politik är framför allt att vi har fått ett system där sju politiska partier låtsas att de utgör två alternativ. I riksdagen måste partierna naturligtvis samarbeta eftersom de aldrig får egen majoritet, men väljarna behöver få se att det är fråga om sju olika organisationer med delvis olika utgångspunkter.

Ta exempelvis Alliansens jobbpolitik. Den har framför allt grundats på att det ska vara lönsamt att jobba och olönsamt med bidrag. Problemet är att det andra ledet i denna politik, synen på bidragen, i stort grundar sig på en moderat idé. Redan inför valet 2002 talade moderaterna om att kostnaderna för sjukförsäkringen hade ökat lavinartat och att en och en halv miljon människor stod utanför arbetsmarknaden. Svaret enligt M var att spara i offentliga finanser genom att sänka bidragsutbetalningarna och sänka skatterna. Alla borgerliga partier häll dock inte med, folkpartiet t.ex. gav inga siffror på arbetslösheten i sitt valmanifest och talade framför allt om sänkta arbetsgivaravgifter och åtgärder för att underlätta företagande. En kvalificerad gissning är att även centerpartiet hade en sådan mer progressiv politisk vision där plånboksfrågorna tog mindre plats.

Inför valet 2006 såg det i och för sig lite annorlunda ut – alliansen hade ju bildats. Men skillnaderna inom alliansen kvarstod under ytan. I sitt valmanifestet presenterade Reinfeldt visionen att det ska löna sig att arbeta genom att sänka skatterna (vilket man också enades om i alliansen) och att utanförskapet även skulle brytas med sänkta ersättningar. Bland annat ville moderaterna sänka sjukförsäkringen till 70%, a-kassan till 65% och föräldraförsäkringen till 75%. Liksom tidigare var dock mittenpartierna i alliansen inne på en annan linje och C och FP ville behålla 80% i de allmänna försäkringarna och istället satsa på politik för ökad efterfrågan av arbetskraft.

Poängen här är att Alliansen har, som en följd av att moderaterna är det största partiet i koalitionen, enats om en jobbpolitik som mer eller mindre motsvarar moderaternas. Detta kanske inte är något problem rent koalitionsmässigt eftersom M är det största partiet i alliansen, men det problematiska för de mer socialliberala partierna i samarbetet är att dessa mer eller mindre måste välja retorik. Antingen får de stå fast vid sin egen politiska vision och samtidigt blotta en klyfta i alliansen, eller så får de hålla sig till regeringens (moderaternas) politik och visa att det finns ett regeringsalternativ.

Detta senare är vad som har hänt, men det leder fel. Precis som Ekdal pekar på i sin artikel rör vi oss från ett politiskt system med sju partier i tre ”block” till ett politiskt system med två alternativ, punkt. I praktiken har kanske de två blocken rört sig mot varandra, det är ju i mitten svensk politik ligger och där den stora merparten väljare finns. Men eftersom man i en debatt måste tydliggöra skillnaderna så låter det på de två blocken som att de finns en avgrund mellan dem. Socialism eller moderat konservatism.

Denna polariserade retorik är också det som jagar iväg väljarna från de två blocken. Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen, feministiskt initiativ har bildats och piratpartiet gjorde succé i europaparlamentsvalet. Till skillnad mot vad några tror så tror jag att inte att detta beror på att alliansen eller de rödgröna inte har tagit dessa partiers frågor på tillräckligt stort allvar. Flykten till dessa tre partier beror snarare på att väljarna inte ser ett mittenalternativ i svensk politik. Även om de rödgröna och alliansen mer eller mindre har kastat ankar i mitten av den politiska skalan, så låter det inte som det när man lyssnar på debatten dem emellan. När mittenalternativet verkar ha försvunnit i dimman så flyr väljarna till ”intressanta” andra partier.

Vad borde man göra?
Jag tror att om alliansen på allvar ska ha möjlighet att bli återvalda så måste man ändra på sin retorik och även delar av sin politik. Precis som jag har berört tidigare så har moderaterna tagit för mycket plats i alliansen. Det är på ett sätt i sin ordning eftersom moderaterna är det största partiet i regeringen, men det är också det mest konservativa av dem. Om inte centern och folkpartiet höjer sina röster och tydliggör för väljarna att det finns socialliberala krafter i alliansen, så kommer mittenväljarna istället välja det block som i retoriken ligger närmast mitten.

Och nu när de rödgröna accepterar skattesänkningarna (dvs behåller lönsamheten att arbeta) men vill höja ersättningarna i socialförsäkringarna, ja då låter det inte bara som att man har mittenpolitik, man låter som folkpartister. Upp till bevis, alliansen!

Det är för mycket moderater i alliansen

Är det inte lustigt att när brittisk politik blir mer som svensk, då blir den svenska mer som den brittiska. Jag menar, i Storbritannien händer nåt mycket intressant just nu: Labour och Tories utmanas på allvar av det tredje största partiet i årets valrörelse. Liberaldemokraterna fick vara med i valdebatterna i tv och vips, alla tre partier har ungefär lika stort stöd.

Det återstår att se hur valet slutar. Det brittiska valsystemet gynnar konsekvent socialdemokraterna. Det förra valet där dessa fick ungefär lika många röster som de konservativa men ändå en mycket stark majoritet i underhuset är mer än något ett tydligt bevis på detta.

Nåväl, jag har funderat lite över det här med moderater och sossar. Jag är alldeles för ung för att veta hur det har sett ut i svensk rikspolitik tidigare, men jag misstänker att den polarisering som finns mellan blocken idag är mer påtaglig än tidigare. Alliansen har skapat ett trovärdigt alternativ till socialdemokraterna, och Mona har svarat med en egen allians. Och debatten mellan de två sidorna handlar mer om “moderaterna säger” och “sossarna klagar”. Det är ju inte alltid så, men media gillar det där med två alternativ.

Samtidigt som britterna rör sig från ett tvåpartisystem verkar vi alltså röra oss i motsatt riktning

Detta är iofs kanske inte så konstigt. Moderaterna är större än alla andra tre partier i alliansen tillsammans, och sossarna är ännu större. Men det är ändå inte bra, moderaterna är ett parti på kanten i alliansen, medan socialdemokraterna är ett “mittenparti” bland de rödgröna. Poängen är att socialdemokraterna gynnas av att debattera mot moderaterna, eftersom väljarna då lättare missar att det finns tre andra partier i alliansen som är mer nyanserade. Att moderaterna glatt hakar på tåget är inte heller så konstigt, de får ju den uppmärksamhet som alla partier, likt småbarn, skriker efter.

Risken är att alliansen förlorar valet eftersom mittenväljarna missar att det finns mittenpartier i regeringen. Enligt undersökningar är ju så många som en femtedel av de röstberättigade villiga att byta block. Striden om regeringsmakten står och faller alltså i denna mitten vars väljare folkpartiet och centern bättre attraherar. En miljöpartist är en potentiell folkpartist, men inte ofta en potentiell moderat.

Well well, detta var lite lösa tankar som ploppade upp samtidigt som jag läste en artikel i DN om en debatt i Stockholm. Den hade lika gärna kunnat vara hämtad från Storbritannien: Jämtin från Labour och Nordin från Tories. Men var är våra Libdems? Nåja, det kommer ju knappast hända i den här valrörelsen…

Oppositionen i Uppsala resonerar som Mona Sahlin

Den rödgröna oppositionen i utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden resonerar med fina ord och fina meningar på UNT Debatt idag. Wärnsberg, Lindberg, Åsenius och Soria Galvarro gör nästan en Sahlin: först pekar de med hela handen och beskriver mål och metoder men landar sen ändå i princip i ingenting.

Artikelförfattarna menar att skolan behöver både duktiga lärare och en god lärmiljö. Detta betyder enligt de själva att lärarna ska ha goda ämneskunskaper och kunna visa ”respekt, tolerans och intresse för eleverna” och ”skapa regler för klassens uppförande och arbete.” Men sen slår det slint.

Debattörernas förslag för utveckling av skolan är i princip obefintliga. Det finns inget skrivet om resurser, det finns inget skrivet om arbetsformer eller kompetens. Man skriver om utvärderingar.

Genom att sända ut en rapport för diskussion och analys till gymnasieskolorna ska man få till stånd självkritiska utvärderingar. Återigen väljer alltså oppositionen att fokusera på ord istället för handling och flummiga mål istället för konkreta verktyg.

Det hela blir egentligen bara löjligt när man betänker att alliansen i regeringsställning har förtydligat skolans värdegrund, stärkt rektorernas ställning och gett lärarna makt över skolmiljön i klassrummen. Detta är reella verktyg för att nå debattörernas mål om bra lärmiljö. Detta samtidigt som man här i Uppsala har höjt lärarnas kompetens genom att bl.a. anställa lektorer. Så frågan borde istället vara om de rödgröna stöder skolutveckling.

Miljöpartiet kan vinna valet åt alliansen

Eftersom detta är ett ganska långt blogginlägg väljer jag att sammanfatta det lite här inledningsvis.

Miljöpartiet är det gröna fåret i oppositionen. All den cred som de rödgröna försöker bygga upp som ett modernt och ungt alternativ består egentligen av miljöpartiet. Utan miljöpartiet har oppositionen sin tydliga bas bland de äldre och ute på landsbygden. Anledningen till detta är att miljöpartiet har roffat åt sig de rödgrönas mittenväljare. Miljöpartiet har blivit hem för yngre storstadsväljare med moderna, liberala värderingar. Steget till alliansen har med miljöpartiet blivit mindre än någonsin och miljöpartiets framgångar kan i själva verket stjälpa oppositionens jakt på makten.

Det har, som jag har nämnt tidigare, kommit en del intressanta siffror om opinionen den senaste tiden. Jag tänker inte här beröra de specifika siffrorna utan mer övergripande. Enligt undersökningarna har de rödgröna de ungas och landsbygdens röster. I motsvarande mån har alliansen de äldres och storstadsväljarnas stöd. Vi vet även sen tidigare att de rödgröna vinner kvinnorna med alliansen männen.

Siffrorna är vilseledande. Man förleds att tro att vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet alla har starkt stöd bland de unga. Det stämmer inte. De unga röstar mindre på sossarna och vänstern än vad de vuxna gör, precis som de unga röstar mindre på alliansen än vad de vuxna gör. De rödgrönas majoritet bland de unga är en direkt följd av miljöpartiets väljare:

Förstagångsväljare
Alliansen                Miljöpartiet                    v och s
35 %                      17%                              37%

Om man med dessa siffror i bakhuvudet beaktar siffrorna om storstads- och landsbygdsväljarna, dv.s. att de rödgröna förlorar slaget om städerna, så kan man först bli förbryllad. Storstäderna förknippas ju oftast med yngre och moderna värderingar. Varför har då de rödgröna, som ju enligt tidningarna är favoriten bland de yngre, inte majoritet även i Stockholm, Göteborg och Malmö?

Även här är miljöpartiet svaret. Storstädernas yngre och moderna värderingar är bara en omskrivning för storstadsväljarnas liberala värderingar. Om man delar upp opinionen på samma sätt som ovan ser den ut så här:

Storstadsväljare
Alliansen                Miljöpartiet                    v och s
50%                       13%                              31%

Nu kan detta sluta i en slags lovsång till de rödgröna. Och på sätt och vis så är det en lovsång, men inte en sådan som man först kan tro. Miljöpartiets relativt starka ställning bland de unga och bland storstadsväljarna kan bereda väg för en rödgrön regering efter valet, men det kan lika väl slå åt andra hållet. För om man skulle titta på siffrorna förbehållslöst så blir det tydligt att partier med liberala (alliansen) eller delvis liberala (miljöpartiet) värderingar vinner slaget om såväl de unga som om storstäderna:

Storstadsväljare
Alliansen och mp           v och s
63%                             31%

Förstagångsväljare
Alliansen och mp           v och s
52%                             37%

Självklart kan man alltid slå ihop siffror för olika partier och dra slutsatsen att dessa är starka tillsammans, men i detta fallet finns det en intressant koppling. Kopplingen är att miljöpartiet är mycket närmare alliansen än vad socialdemokraterna och vänsterpartiet är. Det är på grund av detta som undersöknignarna också ser ut som de gör. Svaret på varför miljöpartiet har relativt starkt stöd i storstaden är med andra ord samma anledning som varför alliansen har starkt stöd i storstaden. Och det är därför som milöpartiets relativt starka stöd är ett tecken på att valet kan bli svårt att vinna för de rödgröna. Anledningen till miljöpartiets styrka är nämligen ett följd av socialdemokratins och vänsterns svaghet. Mittenväljarna behöver nu inte välja mellan socialdemokraterna och alliansen utan kan hoppa till miljöpartiet, som ligger mellan de två. Och därifrån är steget kortare till alliansen än vad det varit tidigare. Miljöpartiets uppgång kan mycket väl vara ett förspel på ett språng över till alliansens senare i valrörelsen när socialdemokratins och vänsterns politik blir tydligare i debatten. Miljöpartiet torde ju egentligen inte ha mer än ett marginellt inflytande över de rödgränas politik eftersom miljöpartiet endast står för en femtedel av oppositionens väljare.

Nu är inte jag någon statsvetare eller statistiker, men för att fokusera lite på vänstern (s och v) så misstänker jag att deras svagare stöd i städerna och bland de unga kan förklaras med deras befintliga väljares värderingar. Förklaringen stavas pengar. Ekonomin är generellt bättre i storstäderna och då har man råd att fundera på andra frågor än just ekonomiska. När man inte är beroende av bidrag eller stöd till en döende ort på landet så kan väljaren välja parti efter partiets idé om samhället och partiets idé om att skapa ekonomi snarare än att fördela den. De som fortfarande röstar på v och s blir således endast en åldrande klass av (pensionerade arbetare) och väljare som lever i utanförskap. (Detta är i sig en intressant fråga, men behandlas inte här)

Anledningen till att jag tror att miljöpartiets starka ställning lika väl kan leda till att alliansen vinner valet är just analysen av vilka det är som röstar på miljöpartiet. Deras väljare består av delvis av unga väljare som lika gärna kunde rösta på alliansen. När det blir tydligt att de röda inte står för en tillväxtpolitik och inte består av moderna, liberala ställningstaganden, då kommer några av miljöpartiets väljare förflytta sig över blockgränsen.

Och om de inte gör det nu så kommer de göra det i nästa val när den socialdemokratiska basen har fått nog av miljöpartiets (populära) politik och antingen kräver en rödare politik eller lägger sig på sofflocket. Med andra ord, antingen kommer miljöpartiet skrämmas ut ur det rödgröna samarbetet eller så kommer socialdemokratin sjunka till så låga siffror att de rödgröna ändå inte vinner valet.

Miljöpartiets populäritet beror på att partiet har en mer marknadsvänlig och liberal politik än sina två samarbetspartners. Genom att stå för denna något mer liberala politik har man lyckats locka över de väljare som tidigare har hoppat mellan blocken. Genom att stå för denna politik lyckas man dock inte enbart erbjuda ett hem för hoppande mittenväljare, utan man lyckas också legitimera en mer liberal politik. Detta riskerar dels stressa samarbetet inom de rödgröna och skapa ett tryck på s och v att vrida politiken åt vänster. Detta i kommbination med att miljöpartiet legitimerar en småborgerlig politik genom sin blotta närvaro gör att steget till alliansen blir både kortare och lättare att ta. Alliansen kan mycket väl vinna valet med hjälp av tillströmmande miljöpartister. Frågan är bara när alliansen ska lära sig att debattera på rätt sätt genom att både skrämma och belöna miljöpartisterna.

Leijonborg borde tacka alliansen för makten

Han är trött, han är gråhårig, folk gör narr av hans röst och han har förbrukat sitt politiska kapital. Trots sitt goda självförtroende är det bara en tidsfråga innan han hoppar av. När de större distrikten börjar anmäla sig kommer han inte se någon annan utväg, oavsett antalet vitamininjektioner och tidigare avgångskrav.

Det var aldrig folkpartiet som förde alliansen till makten, det var det alliansen som förde folkpartiet till makten.

Andra bloggar om: , , ,
Pingat på intressant.se