Frigör akademien!

Skriver i Stockholms studentkår tidning Gaudeamus om varför stiftelseombildning av universitet är både bra och nödvändigt:

EN STARK OCH modern högskola måste bygga på en idé om akademisk frihet. Med vetenskaplig frihet främjas kunskapsutveckling som är en förutsättning för ett starkt kulturklimat, en vital demokrati och för samhällets utvecklingsförmåga. Om svenska lärosäten ska kunna stå sig i den internationella konkurrensen och kunna erbjuda studenter och forskare goda utbildnings- och forskningsmöjligheter krävs därför mer akademisk frihet, inte minst rörande lärosätenas associationsformer.

Liberala studenter presenterade i november en rapport om hur Sverige i flera avseenden brister i universitetens organisatoriska frihet. Lärosätena är som statliga myndigheter en del av rättssubjektet staten vilket gör att de svårligen kan äga sina egna fastigheter och ingå avtal med andra universitet.
Exempelvis skulle Stockholms universitet behöva reformeras för att kunna erbjuda studenter och forskare en internationellt konkurrenskraftig och kvalitativ miljö. Genom att ombilda universitetet till en självständig juridisk person, till exempel till stiftelse, kan universitetet konkurrera med andra internationella universitet på mer lika villkor. Risken är annars att när utländska universitet snabbt anpassar sig till en ny situation är Stockholms universitet bundet av statliga beslut som blivit inaktuella. Det drabbar såväl studenter som forskare.

UNIVERSITETEN ÄR EN mäktig drivkraft i globaliseringen och befinner sig i centrum av det internationella utbytet av forskning och innovationer. Men medan forskningen och kunskapen har blivit global har universiteten fortsatt att vara strikt nationella och bundna till en viss typ av styrning och organisation.
Universiteten måste vara moraliskt och intellektuellt oberoende av politiska, ideologiska och ekonomiska maktgrupperingar. Som vår rapport visar finns det i forskning stöd för ett positivt samband mellan autonomi, effektivitet och kvalitet. Mångfald i institutionella former är ett starkt redskap för främjandet av den dynamik och den flexibilitet som i större utsträckning kommer att behövas i framtiden. Därför är fler autonoma högskolor något högst nödvändigt.

BESLUT SOM BERÖR studenter bör dessutom fattas så lokalt som möjligt för att möta de förutsättningarna och behov som finns just på det enskilda lärosätet. Det behövs för att öka universitetets legitimitet och kvalitet, men även för att ökad flexibilitet gör att verksamheten på ett långsiktigt plan bedrivs på ett sätt som passar just studenter och forskare. Politiska agendor får inte bli stela regler som ligger i vägen för de individuella behoven.

Det är nu hög tid att även svenska universitet ges förutsättningar att konkurrera om internationellt forskningskapital och anförtros med mer ansvar och frihet. Det har man redan gjort i våra nordiska grannländer Danmark och i Finland och tendensen är även tydlig i övriga delar av Europa och världen. En fri akademi är en stark akademi. Och en stark akademi är studentens bäste vän.

"Debatt" mot Per Olsson

Medverkar i en slags skriftlig debatt mot Miljöpartiets Per Olsson om det slopade kravet på att läsa in högskolebehörighet på yrkesprogrammen i den nya gymnasieskolan.

Ungdomar är olika och har olika framtidsplaner. Alliansregeringens målsättning med den nya gymnasieskolan är att fler ungdomar ska fullfölja sin gymnasieutbildning och införskaffa kunskaper av hög kvalitet. Både de som vill ut i arbetslivet direkt och de som vill läsa vidare, måste vara bättre förberedda än de är efter att ha genomgått dagens gymnasieskola om vi ska vara konkurrenskraftiga i den globala ekonomin.

Problemet med det tidigare obligatoriska kravet att läsa in högskolebehörighet var att det slog ut många ungdomar från gymnasiet så att de inte ens fick gymnasiekompetens. Nästan var fjärde yrkeselev misslyckas idag med att slutföra sin gymnasieutbildning, och hoppar av utan att få slutbetyg.

Med den nya gymnasieskolan har eleven dock alltid rätt att läsa in gymnasiekompetens. Antingen under tiden de går i gymnasiet, direkt efteråt eller senare i komvux.

Sammanslagningarna av lärosäten måste snabbas på!

Skriver idag för Liberala studenters räkning på DN Debatt som en kommentar till Jan Björklunds artikel i måndags om sammanslagningar av universitet och högskolor. Utbildningsministern skrev bland annat

“Ska Sverige eftersträva högsta vetenskapliga kvalitet kan vi inte sprida ut resurserna mer än i dag – det skulle allvarligt hota att utarma den högklassiga forskningen vid lärosäten som till exempel Karolinska institutet och Chalmers. Alltför små miljöer, med alltför få forskare inom ett ämne, bör också undvikas; för bästa möjliga vetenskapliga utveckling krävs en kritisk massa av forskare och forskarstuderande.”

Han föreslog därefter att det krävs en del sammanslagningar av större universitet med mindre högskolor för att möta den utmaningen. Dock med brasklappen att han själv, genom regeringen, inte kommer besluta om detta ensidigt.

Liberala studenter anser att regeringen har en viktig poäng och att vi behöver slå ihop en del lärosäten för att skapa mer resursstarka och innovativa utbildningsmiljöer. Vad vi vill påpeka är dock att svensk högre utbildning även kräver ett fortsatt och fördjupat autonomiarbete. Vi skriver bland annat.

“Utbildningsministerns besked är välkommet men för fattigt. Sammanslagningarna måste snabbas på och kompletteras med en ombildning av fler universitet och högskolor till exempelvis stiftelser såsom Chalmers och Handelshögskolan i Stockholm.

En sådan utveckling skulle också gynna studenter och forskare. Med färre men starkare universitet som ger bättre förutsättningar att utveckla verksamheten utan statlig inblandning främjas den dynamik och flexibilitet som framtiden kräver. På så sätt möjliggör man även att beslut om utbildning och forskning fattas så nära studenter och forskare som möjligt.”

Elever måste få ett skydd mot godtycke

Skriver replik i SvD om varför elever borde få rätt att överklaga betyg:

Stefan Caplan (M), gymnasielärare själv, uppvisar en skrämmande syn på hur det offentliga samhället är organiserat. Med svepande formuleringar om att lärare har utbildning och lång erfarenhet menar han att de regler som normalt gäller för myndighetsutövning inte ska gälla i skolan.

Det är inte värdigt ett rättssamhälle att lämna elever helt utan rättsmedel. Samhället utbildar varje år cirka 1,3 miljoner elever i grund- och gymnasieskolan och lärarna fattar årligen cirka 7 miljoner beslut om betyg. Beslut som påverkar framtiden för alla dessa elever.
I en demokratisk rättsstat är det en självklarhet att medborgare ska kunna begära omprövning som ett sätt att skydda sig mot godtycklig maktutövning. Och det gäller barn i lika stor utsträckning som vuxna.
Förslaget om rätt till omprövning av betyg handlar inte om att misstro och svartmåla lärare. Med ett sådant resonemang skulle man lika gärna kunna ta bort överklagbarheten på beslut om försörjningsstöd. För det skulle ju kunna ses som en misstroendeförklaring mot den kommunala handläggaren. Och på samma sätt skulle man kunna argumentera för att ta bort de nyinrättade migrationsdomstolarna som överprövar avslag på ansökan om asyl. Domstolarna signalerar ju då att samhället saknar förtroende för Migrationsverket.
Nej, förslaget handlar om att lärare, liksom all annan myndighetspersonal, begår fel ibland. Det handlar om att signalera att man inte kan sätta betyg på vilka grunder som helst. Skolan ska inte, i ett kunskapssamhälle, vara en oas där normala regler om myndighetsutövning inte gäller.
Inte heller argumentet att rätt till omprövning skulle leda till massiv byråkratisering håller en rimlig intellektuell nivå. Visserligen skulle förslaget innebära att lärarna får dokumentera mer, men det är inte mer än rimligt. Betyg ska nämligen inte sättas på känsla eller vaga icke-dokumenterade uppfattningar.
Om vi ska skapa en bättre skola måste inte bara kraven bli tydligare, betygen måste också sättas på rätt grunder.
Faktum är att rätten att överklaga betyg inte ens handlar om att skapa möjligheter till massöverklaganden eller misstro mot lärare. Förslaget handlar om att harmonisera en av de mest vanliga formerna av myndighetsutövning med övriga former av offentligt maktutövande. Med förslaget ges barn i grund- och gymnasieskolan samma möjligheter till omprövning som studenter i högskolan. Det är inget pekfinner mot lärare, det är att ta barn på samma allvar som vuxna.
Det är alltid obehagligt för beslutsfattare att bli granskade. Det är dock en självklarhet i en liberal rättsstat att granska makten. Med den skolpolitik som Alliansen nu bedriver sätts allt mer fokus på betygen. Det är rätt. Men samtidigt som det ställer större krav på barnen i skolan så ställer det också krav på lärarna. Därför är rätt till omprövning en självklarhet för oss som vill bygga en skola i världsklass.

Frigör universiteten!

Skriver idag på UNT debatt med Ludvig Berke ordförande för Liberala studenter Uppsala och Erik Wretling om varför autonomireformen måste fortgå.

Vi menar att den statligt styrda högskolan har många kvaliteter, inte minst i termer av att en förvaltningsmyndighet ger en annan typ av rättssäkerhet för studenten än vad andra former gör. Men genom att ha ett antal stiftelseshögskolor skapas ändå en balans i det svenska utbildningsväsendet.

De statligt styrda universiteten styrs av statliga förordningar och regleringsbrev medan en stiftelsehögskola istället styrs av privaträttsliga regler, framför allt stiftelselagen och aktiebolagslagen. Relationen till staten är dessutom i de senare baserade på avtal. Det skapar en jämnare maktbalans eftersom staten då inte ensidigt kan styra över den enskilda högskolan samtidigt som det nödvändiga inflytande som staten bör ha, i form av kvalitetsgranskning, kan behållas.

Den autonomireform som regeringen presenterade förra året var visserligen en bit på vägen men samtidigt långt ifrån tillräcklig. Forskning visar nämligen på ett positivt samband mellan autonomi, effektivitet och kvalitet och behoven av en ökad frihet för universiteten är avgörande för svensk högskolas framtid. Mångfald även i institutionella former är ett starkt redskap för främjandet av den dynamik och den flexibilitet som i större utsträckning kommer att behövas i framtiden.

Det är en fråga om akademisk frihet. Och kvalitet för studenten.

Självklar rätt att överklaga betyg!

Skriver idag i UNT om varför det borde vara självklart att kunna överklaga betyg:

Är lärare ofelbara? I lördagens UNT (15/1) intervjuades Ulla Friis, professor vid Uppsala universitet, om bland annat förslaget om elevers rätt att begära omprövning av betyg.

Friis uttalade att förslaget innebär en misstroendeförklaring mot lärare och att det signalerar att samhället saknar förtroende för lärarkåren. Det är ett mycket provocerande syn på lärarnas ställning i myndighetsmaskineriet. Lärare sätter betyg på elever som enligt lag är tvungna att gå i skolan, betyg som sedan påverkar riktiga människors livsval och livsmöjligheter.

I en demokratisk rättsstat är det en självklarhet att medborgare ska kunna begära omprövning som ett sätt att skydda sig mot godtycklig maktutövning. Menar Friis att det även är fel att kunna ompröva ett beslut om försörjningsstöd, till exempel? Det skulle ju kunna ses som en misstroendeförklaring mot den kommunala handläggaren.

Och menar Friis att vi ska ta bort de nyinrättade migrationsdomstolarna som överprövar avslag på ansökan om asyl? Domstolarna signalerar ju då att samhället saknar förtroende för Migrationsverket. Lärare begår också fel ibland. En rätt till omprövning är ett sätt att stärka elever rättigheter. Lärare ska respekteras och stöttas i sin yrkesutövning, men det innebär inte att elever inte ska ha rätt att ifrågasätta lärares myndighetsutövning. Rättssäkerhet för elever är viktigare än lärares heder.

Björklund borde tänka om och ompröva sin inställning!

Igår presenterades utredningen “Riktiga betyg är bättre än högre betyg“. Utredningen kan man läsa här. I korthet går förslaget ut på att man ska förtydliga rätten till omprövning av betyg, att lärare ska ha en dokumentationsskyldighet och att rektor samt annan lärare ska kunna genomföra den eventuella omprövningen. Det som har florerat på såväl nyhetssajter, bloggar och på ett av regeringens eget departement om att förslaget handlar om överklagande är direkt felaktigt.

Förslaget har alltså mött en hel del motstånd, till och med från självaste utbildningsministern (FP). Denna är värd att bemöta, men först lite kort om vad som borde vara en naturlig startpunkt för en liberal.

En principiell utgångspunkt när det gäller all myndighetsutövning måste nämligen rimligtvis vara att ett beslut som innebär myndighetsutövning ska kunna omprövas och överklagas. När staten fattar ett beslut som i stor eller liten utsträckning påverkar en enskild medborgare så borde den medborgaren ha rätt att vända sig till myndigheten och be den överväga sitt beslut och om det inte fungerar kunna vända sig till en överordnad instans och be dem ompröva beslutet (d.v.s. överklaga – märk skillnaden). Det handlar om att staten inte ska kunna fatta beslut godtyckligt och att det alltid ska finnas ett tryck för att fatta rätt beslut från början.

Nu handlar som sagt visserligen inte förslaget om överklagan utan om rätt till omprövning på den beslutsfattande myndigheten (skolan). Eller inte ens det, för rätt till omprövning finns redan idag i den nya skollagen där det nu kallas för att ändra betygssättningen. Vad utredningen föreslår är egentligen att man ska döpa om det från ändring till omprövning (en slags kosmetika, alltså).

Men finns det då några bra argument mot förslaget som gör att man borde frångå den principiella utgångspunkten? Björklund har i princip fokuserat mest på att lagstadgad rätt till omprövning kommer leda till mer byråkrati i skolan. För det första så undrar jag vad det är för byråkrati Björklund är rädd för (byråkrati är inte alltid dåligt. Men ok, med kravet på dokumentation så blir det troligen med för lärarna att göra. Ett annat byråkratiskt inslag skulle kunna vara att själva omprövningen tar tid i anspråk.

Detta är dock inte så farligt som det låter. Att lärarna ska dokumentera vad eleverna kan är inte något dåligt. Visst, det kommer att ta tid i anspråk, men det får ju vägas mot vinsten av att beslut om betyg blir mer grundat på sådant som går att dokumentera och mindre på godtyckliga omständigheter. Tänk om vi skulle argumentera på samma sätt för migrationsverket (ni behöver inte skriva ned utredningen om asyl) eller på en kommunal myndighet (skit i att dokumentera vilket behov en person med funktionsnedsättning har). Mer dokumentation kommer ta tid från lärarna, men det gynnar eleverna.

Vad gäller den andra invändningen så köper jag inte heller den. Bara för att ett beslut kan omprövas så innebär inte det att varenda beslut kommer omprövas. Jag menar, på universitetet så kan man begära omprövning av ett betyg, men det innebär inte att alla studenter gör det. Detta hänger ihop med att en begäran om omprövning sällan faktiskt leder till just en omprövning. Detta eftersom det kommer krävas att eleven ska påvisa något som antyder att betyget är felaktigt (kanske genom dokumentationen). Och utredningen föreslår också begränsningar i form av att begäran måste lämnas in inom tre veckor och att endast slutbetyget i högstadiet och kursbetyg på gymnasiet kan omprövas enligt förslaget. Alla andra betyg står fast som berget.

Men det finns fler invändningar. På några ställen så har man hävdat att de föreslagna reglerna kommer ändra det sätt som lärarna sätter betyg. Genom att fokus sätts på dokumenterad eller åtminstone dokumenterbar fakta så kan det “bli en väldig fokusering vid skriftliga provresultat”, som Björklund uttryckte det.

Men varför skulle det vara ett problem? Det är ju bara bra om lärare i större utsträckning grundar sina beslut om betyg på sådana resultat och mindre på magkänsla och mer eller mindre godtycklig uppfattning. Det kan verkligen ifrågasättas om det är bra att lärare grundar sina beslut på känsla eller sådant som inte går att dokumentera. Om det är något som framkommer under en lektion så får väl läraren skriva ned det om det nu är så viktigt!

Men även om nu detta skulle vara ett problem så kan lärarna vara lugna, för de kan i praktiken fortsätta att grunda betygen på annat än prov och uppsatser o.s.v. För, Björklunds tes bygger på antagandet att det skriftliga och “känslan” kan leda till två olika slutsatser avseende betyget: antingen så föranleder “känslan” ett högre betyg än vad den dokumenterade kunskapen gör (situation 1), eller så föranleder den ett lägre betyg än vad den dokumenterade kunskapen gör (situation 2).

Och då kommer det i praktiken hända två saker. I situation 1 så kommer eleven inte begära omprövning. Varför begära omprövning av ett VG när man bara har fått G på uppsatserna? I situation 2 så kan dock eleven komma att begära omprövning, men då är det också befogat. Om eleven har fått MVG på proven men ändå fått ett G i betyg så ska ju betyget höjas.

Nej, det förslag som utredningen har presenterat är i själva verket bra. Och jag fattar inte varför Björklund är så negativt inställd. Är det så att han tror att det är politiskt dåligt att vara för en åtgärd som stärker elevers rättssäkerhet. Eller har han helt enkelt inte tänkt igenom förslaget?

Det gäller väl att sätta sitt hopp till den majoritet som faktiskt finns i frågan i riksdagen.

Andra på samma tema: Edvin Alam, Sebastian Hallén, Per-Åke Fredriksson,

Lärarleg – en otidsenlig idé?

Jag vet att den här bloggen nästan håller på att utvecklas till löpande uppdateringar om vad som är fel med Alliansen i allmänhet. Jag kan dock inte slita mig. Det är ju så man utvecklas – genom att tydliggöra brister och föreslå förbättringar. Men innan jag funderar över ett ännu ett nytt förslag från regeringen så vill jag bara förtydliga: Alliansen är bra för Sverige!

Vad som ger mig en bitter smak i munnen nu är förslaget om lärarlegitimation. Jag kommer själv ihåg när detta började diskuteras på allvar under utredningen för ett par år sedan. Och även om vår partiledare Jan Björklund har goda intentioner så var jag skeptisk då, och jag är skeptisk nu.

Förslaget om lärarlegitimation går i korthet ut på att endast lärare med en s.k. lärarlegitimation får anställas tills vidare (d.v.s. fast anställning) och att endast sådana lärare får sätta betyg. Tanken är att legitimationen då blir en kvalitetsstämpel.

Kvalitén ska enligt regeringen höjas genom att man efter utbildning kontrollerar lärarens kompetens. Legitimationen blir på så sätt ytterligare en prövning, vilken enligt regeringen kan

”ses som en deklaration av lärarens eller förskollärarens behörighet och lämplighet. Ett legitimationssystem kommer som en följd av detta också sannolikt att kunna höja statusen på yrkena och bidra till en bättre rekryteringsbas där fler väl motiverade personer söker sig till lärar- eller förskolläraryrket.”

Detta kan säkerligen stämma, en ytterligare kontrollstation efter utbildningen kan säkert göra det svårare att bli lärare. Detta i kombination med att endast legitimerade lärare får fast anställning och behörighet att sätta betyg kan göra det mer attraktivt bland de som vill bli lärare att bli just legitimerade lärare.

Men detta är uppenbarligen ett cirkelresonemang. Bara för att det blir svårare och mer attraktivt att vara en legitmerad lärare så innebär inte det per definition att det blir mer attraktivt att bli lärare över huvud taget. Så länge det inte finns attraktiva villkor i form av löner, arbetsmiljö och möjlighet till avancemang och kompetensutveckling så kommer läraryrket inte vara lika attraktivt som andra yrken. Och detta påpekade även bl.a. Högskoleverket under beredningen av propositionen.

Det som är tråkigt är att även regeringen av misstag nästan erkänner bristerna i sitt eget resonemang men inte tar till sig av denna kritik. I propositionen bemöts nämligen bland annat Högskoleverkets kritik med:

“Regeringen anser dock att om det ställs höga krav för att få utöva ett yrke, blir yrket attraktivare för personer som är väl motiverade att anta utmaningen att nå upp till dessa krav och också vidmakthålla dem i sin professionella yrkesutövning. Det kan däremot bli mindre attraktivt för personer som kanske inte kommit in på önskad alternativ utbildning eller har valt läraryrket för att det inte alltid ställts så stora krav.”

Jag menar, här erkänner ju regeringen att statusen höjs genom att färre söker sig till läraryrket. Risken för lärarbrist ökar med andra ord med detta förslag, vilket även Marknadsliberalen har noterat.

Vad som är värre är att systemet klingar bekant, det är nämligen framväxten av ännu ett skråväsende (som jag också har skrivit om tidigare). I Sverige hade vi tidigare – från medeltiden och framåt – ett skråväsende som i praktiken innebar att för att få utöva vissa yrken så var man tvungen att vara medlem av ett skrå. Kungamakten och staten kontrollerade skråna och kunde på så sätt motarbeta konkurrens utifrån. Det vill säga, en viss grupp människor hade monopol på att utöva ett yrke. Skråväsendet avskaffades dock i takt med att ekonomin utvecklades och näringsfrihet infördes istället.

Nu ska det dock tilläggas att läraryrket inte utan vidare kan jämställas med hantverkaryrket. Det finns vissa yrkesområden som det är av yttersta vikt i att den som utför yrket har god och relevant kompetens. Läkaryrket är ett sådant, juristyrket ett annat.

Man kan lätt tänka sig att läraryrket är ett sådant yrke (vilket regeringen inte riktigt anser – för denna motiverar ju legitimationen främst med att höja statusen, inte kompetensen). Duktiga och välutbildade lärare är viktiga för att säkerställa att de elever som vi tvingar till skolan får den goda utbildning de har rätt till.

Problemet är bara att det inte alls är säkert att det är just den svenska lärarutbildningen som ska ha monopol på att utbilda lärare. Man kan mycket väl tänka sig att en högskoleingenjör skulle kunna vara en bra lärare i matematik på gymnasiet. Eller att en litteraturvetare skulle kunna vara en bra svensklärare på högstadiet. Eller att en gammal krögare skulle kunna vara en bra lärare i hemkunskap.

Det viktigaste med svensk skola är inte att lärarna har en viss utbildning eller en viss kompetens. Det viktigaste är att eleverna når målen. Med tanke på hur samhället utvecklas och i den takt som gammal kunskap blir obsolet och ny kunskap blir relevant, så slår skråtänket fel.

Risken med att cementera läraryrket och på så sätt skydda lärare som redan är inne i systemet är att vi får en sämre och mindre diversifierad lärarkår. Eftersom samhället utvecklas i rask takt behöver vi en syn på lärare som är modern. Vi behöver en mängd olika kunskaper i skolan och jag är rädd för att en lärarlegitimation stänger ute friskt blod och nytänkande.

Och för egen del så blir jag lite orolig när lärarfacken och socialdemokraterna applåderar förslaget. Är detta förslag verkligen till för eleverna, eller är det till för lärarna?

Att legitimationen riskerar att inte fungera på grund av att vi kanske får ett B-lag i skolorna som inte har behörighet och som är anställda på viss tid är också ett argument mot förslaget. Jag tror att dessa obehöriga lärare kommer finnas kvar och att de kommer vara ett stöd (läs: rätt och slätt berätta) för de legitimerade lärarna som kommer sätta betygen åt de obehöriga lärarnas elever.

Nej, nu har jag målat fan på väggen tillräckligt mycket. Förslaget om lärarlegitimation kommer inte krossa den svenska skolan. Många, många andra länder har ju trots allt systemet. Men om jag hade fått bestämma så hade jag inte infört legitimationen.

Läs gärna Hell-mans, Törnqvists, Rasmus, Radikalens och Helene Odenjungs mer positiva inlägg om förslaget samt Josefin Strömbergs, Fredriks, Emanuels och Expressens Opinionsbloggs tänkvärda inlägg.

Uppsalas fjärdeplats döljer finuniversitetets baksida!

Idag kom en unversitetsranking från den oberoende akademikergruppen Urank. Enligt denna klarar sig Uppsala universitet bra. Universitetet är det bäst rankade stora universitetet och rankas på fjärde plats direkt efter universitet med specialisering i medicin (KI), ekonomi (Handels i Stockholm) och lantbruk (SLU). Även om detta är hedervärt blottar undersökningen dock även del problem.

Ett av de oroväckande resultaten i rankingen är att Uppsala universitet har mycket låg andel förstagenerationsstudenter och relativt få studenter med utländsk bakgrund. Om Uppsala ska vara en universitetsstad i världsklass räcker inte att universitetet har bra lärare och bra forskning, för hela stadens skull krävs också att universitetet är tillgängligt.

Universitetet och även Uppsala kommun måste arbeta ännu mer för att locka ungdomar från exempelvis Gottsunda och Stenhagen till högskolan. Skol- och utbildningspolitiken får aldrig stanna vid utvecklingen av universitetet som sådant, utan den måste alltid sätta individen och den potentiella studenten i centrum. Universiteten är till för att skapa möjligheter för människor att växa, forma sina egna liv och förändra sin omgivning och på så sätt säkra ett demokratiskt samhälle. Universitetet måste vara tillgängligt!

På ren svenska: om inte ungdomar från en utbildningsovan bakgrund, som jag själv, hittar till universitetet så kan vi lika gärna lägga ner systemet. Gratis utbildning har bara en poäng om de som inte har tillgång till pappas plånbok får tillgång till den. Här är några exempel på sådant som man måste jobba mer med:

Kommunen

  • Se till att det finns bostäder, framför allt hyresrättet.
  • Förbättra kollektivtrafiken från Stenhagen och Gottsunda direkt till universitetet.
  • Öka datortätheten på biblioteken så att de som inte har råd med egen dator och uppkoppling får tillgång till verktyg.

Universitetet

  • Underlätta för antagning genom exempelvis fler instegskurser som t.ex. JIK II och tekniskt basår.
  • Erbjud möjlighet till praktik på alla utbildningar.
  • Öka datortätheten så att de som inte har råd med egen dator och uppkoppling får tillgång till verktyg.
  • Erbjud alla studenter en “introduktionskurs” innan utbildningen påbörjas. Denna ska fokusera på hur det är att studera på högskola.
  • Bygg ut studievägledning och mentorsverksamhet.

Kommunen och universitetet i samverkan

  • Inför utbyten mellan universitet och gymnasieskolor.
  • Bygg ut projekt som exempelvis ESMeralda.
  • Ha årlig utbildningsmässa på plats i Gottsunda och Stenhagen för gymnasieungdomar.
  • Starta breda sommarkurser för både högstadieungdomar och gymnasieelever som uppmuntrar till studier.
  • Bygg ut fler forum för direktkontakt mellan elever med studieovanan bakgrund och studenter på universitetet.

Det där sista låter kanske flummigt. Men jag tror att den största anledningen till att ungdomar från lågutbildade familjer inte pluggar vidare är egna föreställningar. Man tror att universitetet är för den vite medelklasskillen med högutbildad pappa. När jag var aktiv som studentambassadör upptäckte jag hur mycket bara själva mötet kan förändra

Det här är bara några exempel på vad man borde göra och vad man borde utveckla. Nu får v i bara hoppas att Uppsala universitet inte nöjer sig med sin fjärdeplats utan även arbetar aktivt för att locka ungdomar från utsatta områden. Det är så vi bygger ett inkluderande och framgångsrikt samhälle.